Resan hem börjar borta (del 17 )

Saed kröp ihop längst in ett hörn i tågkupén. Han darrade av rädsla. Åsynen av hans plågoande Ali fyllde honom med sådan rädsla, att han kände blodsmak i bakre delen av gommen.

Sakta lämnade tåget stationen i Van. Den stora dieselmotorn frustade och morrade, när den långsamt accelererade. Saed såg månniskor på perrongen som vinkade farväl. Ingen vinkade åt Saed.

De åkte på södra sidan om Vansjön. Saed tittade ut över det stilla vattnet. Vågorna, som knappt märktes, rörde sig rytmiskt, sövande. Han försvann in i nästintill sovande tillstånd.

En hård, men inte ovänlig stöt, återkallade honom till verklighetn.
- Får jag se din biljett!
Konduktören hade vänliga ögon och log, när han sträckte fram handen.
Saed trevade efter det smutsiga kuvertet. Öppnade det och tog fram biljetten.
Konduktören tittade på biljetten, sen skaka han på huvudet!
Saed undrade om det var något fel!
- Varför sitter du i tredjeklass, när biljetten visar du ska sitta i andraklass?
- Följ med mig så ska jag visa dig var du ska sitta!
Saed som inte riktigt förstod den kurdiska dialekt, som mannen pratade. Han hade visserligen haft en ungdomskamrat, som pratat sorani. Så han förstod ett och annat ord. Att återigen bli fattad i armen och föst iväg återskapade ögonblick av ångest och skräck. Konduktörens vänliga ögon lugnade honom.
- Här är din plats, sa konduktören. Trevlig resa!
Saed tittade sig omkring. Medresenärerna verkade vara mer välklädda i andraklasskupén. Han la tillbaka biljetten i kuvertet. Då såg han att det låg en lapp till i kuvertet. Han tog fram den och läste.
Papperslappen gav honom information om att, när han kom fram till Ankara skulle han besöka en viss kaféägare. Där skulle hon få giltiga resehandllingar för färd genom Europa. Han ombads memorera namnet och adressen och därefter förstöra lappen.
Saed memorerade namn och adress. Sedan strimlade han lappen och lät pappersremsorna en efter en lämna kupén genom det öppna fönstret.
Han tuggade tankspritt på en liten brödkaka, som han fått av en vänlig medresenär. Tågets gång över rälsskarvarna vaggade in honom till sömns.
- Elazig nästa, förkunnade en högtalarröst !
Saed vaknade med ett ryck och tittade sig nyvaket omkring. Han måste ha sovit länge. Han var hungrig och törstig. Tåget stannade på en station. En skylt förkunnade att de hade nått den staden Elazig. Klockan var fyra på eftermiddagen förkunnade urtavlan på stationshuset. Saed förundrades. Han hade sovit i nästan 6 timmar.
Han tittade ut genom fönstret.
Han såg Ali hastigt småspringande korsa det lilla torget mellan perrongen och stationshuset. Han hann dock inte så lång. Två kraftiga turkiska poliser tacklade honom.,
- Jag är iransk diplomat.
Saed hörde Ali skrika sitt budskap genom det öppna kupéfönstret. Han såg hur Ali måttade en spark mot en av polismännen. Sparken träffade polismannen i skrevet. Skrikande föll polismannen till marken. Dubbelvikt låg han stönande. Den andre polismannen drog sitt vapen och sköt mot Ali.

Saed hörde knallen. Han tyckte att ljudet av skottet länge låg kvat och dallrade i tidiga aftonen. Ali föll till marken. Han låg alldeles stilla. Ena benet skakade som i kramp. Sen blev allt stilla. En röd blodpöl bildades rund Alis huvud.
Konduktören och annan tågpersonal kom skyndande genom kupen. De stängde fönstren och drog ner rullgardin. Tåget började långsamt röra på sig. Dieselmotorn tuggade fortare och fortare.
Saed tänkte att han absolut inte önskade Ali död. Visst hade han varit ett plågoris och säkeet hjärnan bakom att han tvingats lämna Sverige. Saed rös av obehag. Han trodde att tanken på handgemänget utanför stationshuset i Elazig skulle förfölja honom länge.
Han tänkte på sin mormor. Denna fromma islamska kvinna. Som alltid hade ett vänligt leende och vänligt ord till sina medmänniskor. Hon som en gång sagt till Saed, "din tro på gud visar sig inte i hur illa du behandlar andra, utan hur väl du behandlar dina medmänniskor".

Han försökte räkna vad klockan skulle vara när de kom till Ankara. Inte förrån framåt två på natten kom han fram till. En vänlig medpassagerare bjöd honom på en mugg te och en brödbit  kryddad med kummin.



Sövande dunkade tågets hjul mot rälsskarvarna. Saed föll i orolig sömn. Det var svårt hitta en bekväm ställning. Han vaknade till ändrade ställning, somnade till igen.
- Ankara nästa!

Resan hem börjar borta. (del 16)

Det var med visst besvär, som Saed lyckades sitt upp på hästen. Nog kunde han ana ett roat leende hos den storväxte mannen, som såg hur han försökte finna en bekväm position.Han försökte minnas de råd han en gång fått. Råd han fått på den första och enda ridlektionen han deltagit i. Men det är inte lätt att minnas, när alla krafter går åt till att finna hästens rytm. De red iväg på en smal stig som tycktes leda rakt upp i himlen. Han beundrade hästrnas förmåga att finna fotfäste bland gropar och rullstenar. Han vände sig om och såg den lilla gården försvinna. Han drog sig till minnes att han aldrig sett, vem som verkligen bodde där.
Natten innehåller många fler ljud än dagen. Mörkret har andra ljud än ljuset. Det var så mänga ljud han inte kände. Ljud som oroade, som skrämde. Det fanns också ljud som sövde. Monotona ljud från något nattaktivt djur. Från hans guide hördes dock inga ljud. Han red tyst och rakryggad två meter framför Saed. Hans häst följde hästen framför.
Saed tittade till höger. Långt därborta syntes ljusen från en liten by. Nog längtade han till värmen och tryggheten, som han anade människorna i den där byn upplevde. Ritten gav inga längre stunder för drömmar. Det gällde vara beredd och motverka rörelser, då hästen väjde för något hinder på stigen.
Plötsligt stannade hans guide. Hans häst nästan rammade guidens häst. Guiden höjde sin hand och gav ifrån sig ett hyssjande väsande. De stod alldeles stilla. Det hördes gevärsskott en bit därifrån. Saed kände rädslan. Vad skulle hända nu. De stod stilla och lyssnade länge.
Guiden viftade till med handen. Turen fortsatte längre upp i bergen. Saed kände den råa nattkylan och ångrade att han inte tagit på sig en tröja till.
De hade säkert ridit i flera timmar. Plötsligt framför dem öppnades en öppen platå. Guiden red fram och stannade vid ett litet vattendrag. Saed följde efter. De steg av hästarna. Under tystnad åt de bröd och skar tunna skivor från den lilla kebabstock, som guiden hade med sig.
- Vi får stanna här tills gryningen, sa guiden, den turkiska gränsen ligger bara en kilometer bort.
- Kan vi rida hela vägen?
- Nej, när gryningen kommer måste du gå till fots. Jag ska peka ut riktningen.
- Va, ska du inte följa med hela vägen?
- Nej jag måste återvända hem med hästarna.
Saed kände fruktan övermanna honom. Han undrade hur han skulle klara det. Vilka faror skulle han nu tvingas möta ensam.
- Försök sova lite, sa guiden, jag vakar och vaktar!
Saed la sig ner på den nattfuktiga marken. Han hörde hästarna med lust dricka från det lilla vattendraget, som sakta rann bort från sluttningen. Han trodde inte han sovit, när guiden ruskade honom lätt.
- Du får vakna nu!

- Ser du de tre männen som väntar därborta?
Saed gnuggade sömnen ur ögonen och tittade ut över platån. Han såg lång borta tre män, som tycktes upptagna av att diskutera något.
- Det är de du ska följa. Du får inte komma nära dem. Följ efter på hundra meters avstånd.
- Jaha! Så våra vägar skiljs här?
- Våra vägar skiljs här. Du ska följa männen tills du ser staden Van. Den uppåtgående solen ska du försöka ha på din högra sida! Önskar du ska finna den plats du söker och det gör du, insch'allah!

Saed skakade mannens hand. Han tyckte att mannens handskakning var kraftig och fylld med välgångsönskningar.
Saed började gå, det kändes ovant. Ryggslutet värkte. Han vände sig om och såg ryggen på guiden som försvann i fjärran med de två hästarna. Männen vinkade till honom, som de menade att han skulle skynda på sina steg.
Han följde de tre männen på avstånd. Platån övergick snart i mer bergig terräng. Stigen de använde doldes av höga berg. Han förstod att hade man inte kommit in rätt där på platån, skulle han aldrig ha funnit den. De kom snart fram till punkt sär det började gå utför. En av männen började gå mot honom. Han stannade framför honom. Saed kände rädsla, när mannen stack handen innanför jackan.
Han såg inte värst trevlig ut, tänkte Saed. Orakad, tovoigt hår och en mörk stickande blick.
- Vi är i Turkiet nu. Här, sa han och räckte Saed ett smutsigt kuvert, är en tågbiljett till Ankara. Runt den klippa du ser där borta kommer du att se Van. Lycka till!
De två andra männen, som nu också kommit fram nickade hälsande till honom. De försvann rakt söderut. Nu var Saed ensam.

Han fortsatte sin vandring och se, där var staden Van. Han gick nerför bergssluttningen och anslöt till övriga fotgängare, som var på väg mot Van.

Han fann järnvägsstationen. Där var ett liv. Försäljare sålde drycker, frukter, piroger. Bärare skrek stridande om vem som skulle få nästa kund. Ett tåg kom in på stationen. Han frågade en järnvägsanställd om det var tåget till Ankara. Visserligen hade han bara sagt Ankara. Mannen hade nickat och pekat på det nyinkomna tåget. Saed steg in i tåget och fann en plats i tredjeklasskupén. Han kröp ihop ett hörn och försökte synas så lite som möjligt.
Under buller  öppnades dörren till tredjeklassvagnen. En storväxt man trängde sig fram mellan övriga passagerare. Han stannade tre meter från platsen där Saed satt. Han tittade sig omkring, som om han letade efter något eller någon. Han tittade noga åt Saeds håll. Sen skakade han på huvudet.
Saed som för en kort sekund mött hans blick, kände igen honom.
 Det var Ali, som övervakat hans spöstraff i Teheran.

Resan hem börjar borta. (del 15)

Saed hörde ytterdörren slå igen bakom sig.
Månskenet spelade skuggorna spratt. En liten sky, som för ett ögonblick döljde månen, fick skuggorna att dansa på de reverterade väggarna.
En av männen hjälpte Saed upp på ett lastbilsflak. Mannen följde strax efter. Han gömde sitt gevär under en säck med morötter. Saed hörde hur dörrarna till förarhytten öppnades och stängdes.

Dieselmotorn började snart att troget snurra. Han kände den fräna doften av dieselbränsle reta hans lukt. Lastbilen började köra framåt. Med lågt varvtal, för att inte störa. Ändå studsade den arbetsvilliga motorns ljud mellan väggarna på den öde gata.
- Nu måste du komma ihåg, sa mannen, att blir vi stoppade är vi på väg mot en marknad i Tabriz.
- Ja jag ska komma ihåg det, sa Saed. Han skälvde inombords, om det var av rädsla eller spänning hade han svårt att avgöra.
Lastbilen passerade Teherans utkanter på väh mot nordväst. När inte längre husväggarna förstärkte motorljudet blev resan tystare. Saed tittade bakåt och såg hur ljusen i Theran blev allt mindre skönjbara. Efter ett tag kunde man bara ana den ljusbåge, som de flesta elupplysta orter tycks ikläda sig efter mörkrets inbrott. Lastbilen ökade farten. Saed höll sig fast i lastflakets kant.
Detta var andra gången han flydde Teheran, tänkte han, förra gången hade hela familjen tagit farväl av honom på Teherans flygplats. Denna gång, smet han ut ur staden, som en illgärningsman. Han undrade om han någonsing skulle få se Teheran igen. Fast å andra sidan kändes Teheran inte som hemma längre.
Resan gick snabbt på den asfalterade vägen mot Tabriz.
- Vi ska inte köra igenom Tabriz, sa hans medpassagerare. Jag tror vår förare kommer att köra på småvägarna mellan Tabriz och Omrayehsjön.
- Vart är vi på väg, frågade Saed nyfiket.
- Vi ska ta oss upp mot den turkiska gränsen. Vi har vänner där som vi kan tillbringa morgondagen hos. Vi vet att i de områdena finns många kristna stammar och familjer, som vi kan få hjälp av.
- Du talar väl, nästan som min farbror. Detta kan inte vara ditt yrke !
- Nej, jag undervisade i Arkitektur innan revolutionen.  Men jag tillhör familjen Shariati och när Khomeini tog makten, hamnade en avlägsen släkting, Ali Shariat, i strid med detv religösa etablisse- manget. Så jag fick lämna min tjänst vid universitetet. Sedan dess har jag på olika sätt medverkat i grupper, som vill störta ayatollornas styre. Jag menar att religion ska vara en privat sak och inte en statsangelägenhet. Men tyst ... nu ska vi köra igenom en liten by.
De båda satt tysta på lastbilsflaket, dolda bakom några säckar med morötter och salladshuvuden.
Saed kunde höra människor prata. Mörktet förstärkte deras röster. Saed gissade att det var en del av jordbruksbefolkningen, som var på väg ut till åkrar och betesmarker. Vem annars skulle vara uppe före solens uppgång. De lämnade snart staden Maraghen bakom sig och fotsatte vägen, som skulle ta dem förbi Tabriz.
Plötsligt gjorde lastbilen en tvär vänstersväng. Saed och hans kamrat på lastbilsflaket föll omkull, trots att de satt ner.
- Jag höll på missa avtagsvägen, ropade föraren till dem, hoppas det gick bra.
Vögen blev nu mer ojämn och hindrade dem från att hålla hög fart. Saed uppskattade att de kört i ungefär halvannan timme, då bilen tvärstannade. Han hörde dörrarna till förarhytten öppnas.
- Nu är vi framme!
Saed var glad över att få sträcka på benen.
De välkomnades av folket på den lilla gården.Han som kört bilen, körde in lastbilen bakom ett uthus och täckte över den hjälpligt med trädgrenar och skivor av korrugerad plåt.
 En tupp gol och förkunnade att en ny dag randades.
- Vi ska tillbringa dagen här! Passa på och vila så mycket du kan. Kvällen och natten kommer att bli lång.
De bjöds på te och bröd.
Saed och hans tre reskamrater visades upp till en kammare på vinden. Saed somnade nästan genast.
När han vaknade, var det tidig eftermiddag. Han hörde hur hans kamrater livligt diskuterade med en man nere i bostadsvåningen. Han kröp tyst fram till luckan med stegen och tittade ner. Han såg en storvuxen man med stort yvigt skägg stå och diskutera med gruppen som fört honom hit. Den storvuxne tittade förvånat på Saeds huvud, som tydligt syntes i luckan. De andra följde hans blick!
- Jasså, du har vaknat nu sa han , som var av släkten Shariat. Kom ner och hälsa på guide.
Saed utbytte hälsningsfraser med den storväxte.
- Ibrahim här, ska visa dig vägen till den turkiska gränsen. Har du ridit häst förr?
- Jo, men det var för längesedan, jag måste ha varit runt 15 år.
- Nå, då ska du få pröva på det igen. Vi ska ta oss tillbaka till Teheran nu! Lycka till, och du kommer att hitta hem, insh'allah!
Shariat tog honom avsides och tryckte en mindre läderväska i hans händer.
- Guiden din har fått betalt. Denna väska innehåller amerikanska dollar! Tillräckligt för att du ska kunna betala ett nytt pass. Göm den innanför skjortan!
Saed stod utanför huset, när lastbilen körde iväg. Det hade redan börjat skymma. Ljudet av den troget tuggande dieselmotorn blev allt tystare och tystare. Snart hördes den inte mer:
Saed kände sig ensam övergiven. Medan han återvände till huset och den väntande guiden bad han tyst för sig själv. Tilliten, energin återvände!
Guiden stod framför huset och höll två hästar i tömmarna. Kraftiga småväxta hästar:
- Kom nu min unge man, det är dags att ge sig av!

Resan hem börjar borta (del 14)

Saed tittade sig förvånat omkring. Rummet där han befann sig hade kala blekblåa stenväggar. Högt uppe på ena kortsidan fanns en fönsterglugg, som sparsamt lät solen strålar leka på väggen. Små dammkorn dansade i det ljus som solstrålarna gav. På långsidan hängde ett krucifix. Saed försökte fokusera blicken på krucifixet.
- Ha alltid blicken fäst på Jesus, mumlade han och försvann in i en dimma av smärta och trötthet.
När han åter vaknade log den unga flickan mot honom medan hon tålmodigt tvättade hans sår. Han såg på henne. Deras blickar möttes. Aldrig hade han sett en sådan vacker kvinna. Hennes mörka ögon strålade ut godhet och värme. Hennes läppar med det allvarsamma, men kärleksfulla leendet gav honom hjärtklappning.
- Så du har vaknat nu, sa hon med en röst som tycktes vara full av musik.
- Vad hände, sa han frågande. Jag är i himlen? Det sista jag minns är den brännande smärtan och att jag föll.
- Nej nej, sa hon inte himlen. Du är i Amirs hem. Två av männen som kommer till samlingarna i Amirs hem fann dig på gatan och tog dig med hit. De såg hur två polismän lämnade en byggnad och straxdärefter fann de dig.
- Hur länge har jag varit här?
-  Bara ett par dagar. Vi har skött om dig. En av männen i vår grupp är läkare och han har plockat ut kulan. Du har fått en läkande salva för din rygg.
- Grupp? Samlingar?
- Schhh du får inte säga något. Vi är en kristen grupp. En rest av en armenisk baptistförsamling, som samlas i hemlighet här hemma hos Amir ett par gånger i veckan.
- Jag är kristen, sa Saed och undrade om han nog inte var i himlen i alla fall.
- Ohhh är du, sa den unga flickan. Vi brukar inte bry oss om religion, när vi hittar människor som farit illa. Vi hjälper alla.
- Vad heter du, sa Saed, själv heter jag Saed.
- Jag heter Fahriba. Amir är min morbror.
- Kan jag få något att dricka, sa Saed, som plötsligt kände sig väldigt törstig och hungrig.
- Jag ska hämta något. Du kanske vill äta något med?
- Ja, gärna.
Den unga flickan försvann ut genom enn dörröppning, som täcktes av två mörkblå ridåer. Saed kände sig lite bättre till mods. Han hade kommit undan med blotta förskräckelsen. Han var bland kristna trossyskon. I vart fall hoppades han så. Inom honom gnagde misstänksamheten att det kanske var en fälla. Kanske var det bara en dröm.
De mörklblå ridåerna frasade nästan ljudlöst, när Fahriba kom tillbaka med en bricka. Hom satte ner brickan på paööen framför hans bädd. Han såg en kopp med varm dryck. Ångorna skvallrade om att det var ett örtte. På en tallrik låg en liten omelett och skiva vitt bröd. Han smakade på teet. Han åt en bit av omeletten. Han kände hur lite krafter kom tillbaka.
Återigen frasade det nästan ljudlöst, när en lång smal man kom in i rummet.
- Jag heter Amir. Vi vet att poliserna letar efter din kropp. Två polismän har intygat att du är skjuten till döds. Men de behöver din kropp, för att kunna bevisa detta. Vi vet inte hur länge du är säker här.
Saed suckade tungt. Vad sa han? Betydde det att han måste ge sig av?
- Du är inte tillräckligt stark ännu, sa Amir, som om han hört vad Saed tänkt.
- Vi ska försöka skydda din vistelse här, tills du är stark nog att transporteras härifrån.
- Sov nu, sa Fahriba, så får vi talas mer  imorgon.
- Guds fred, sa Amir.
Tanken på att än en gång behöva fly, tanken att en gång känna sig jagad oroade honom. Han försökte fokusera på det som var positivt. Han levde. Han hade mött Farhriba. Han var bland trossyskon. Han såg upp mot krucifixet och kände ett lugn sprida sig inom honom.
Såsmåningom infann sig sömnen.
Det var en betydligt piggare Saed, som mötte de första solsträlarna  nästkommande morgon. Han satte sig upp i sängen. Han kände hur styrkan åter fanns i benen. Han drog fram en pall till fönstergluggen. Han fick anstränga sig lite för att stiga upp på pallen. Det starka ljuset bländade honom, men snart hade ögonen vant sig. Han fick ställa sig på tå för att kunna se ut. Trädet med sina gröna löv. Någon enstaka fägel som lekte kurragömma i bladverket.
- Tackar dig fader för denna nya dag, sa Saed tyst för sig själv.
- Snälla, överansträng dig inte!
Saed ryckte till och hade nära nog tappat balansen. Han vände sig om och log mot Fahriba.
- God Morgon.
- God Morgon, sa Fahriba, jag kommer med lite frukost till dig.
Dagarna förfölöt sakta i väl invanda mönter.  Under andra veckan hade han orkat deltaga i den lilla församlingens nattvardsfirande. Han började trivas med att leva efter väl kända regler. Han saknade dock att vara ute. Känna dofterna och känna vinden leka i hans hår.
- Saed min son, sa den långe Amir, ikväll ska du åka mot den turkiska gränsen.
- Måste jag det, sa Saed, jag trivs så bra här med er lilla grupp, med Fahriba.
- Vi kan inte låta din närvaro här riskera röja oss. Du måste åka. Vad fahriba belangar är det Guds mening, så träffas ni igen.
Mörkret föll. Saed satt i nya kläder och väntade på en soffa. Plötsligt hördes hårda bultningar på porten. Saed ryckte till av överraskning och rädsla. När Amir öppnade såg han tre män med gevär. Han hörde inte vad som sas.
- Saed, min son, sa Amir, det är dags nu! Far med Guds fred!

Resan hem börjar borta ( del 13 )

- 38
- Allah Ahkbar
- 39

Saed hörde som i en dimma männen räkna slagen. Han hörde långt borta deras fräna smutsiga kommentarer blandade med religösa slagord. Smärtan höll honom balanserande på medvetandets egg.
Djupt inne i honom hörde han en röst som sa:
- Håll blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullbordare.
Han upprepade denna fras om och om igen. Han säkte trösten från Jesus. Han sökte läkande från Jesus.
-40
- Man blir ju riktig svettig av det här, sa en av Saeds plågoandar.
- Jo, men nu är det över. Se till att grabben kommer härifrån.
De lyfte upp Saed och bar honom upp för trapparna till markplanet. De förde ut honom från polishuset. De bar honom över gårdsplanen och placerade honom på en bänk utanför den stålgrå stålporten.
Saed kved av smärta när han försökte luta sig mot ryggstödet. Han var ännu mer medvetslös än vid sina sinnes fulla bruk. Hans ögon var som täckta av en dimma. Han kunde inte se klart. Människorna som passerade var som otydliga skuggor.
Han såg aldrig, när Ali, iraniern som han mött i Märsta, passerade honom och försvann in bakom den gråblå stålporten.
Ali hade ett ärende till domarna och polisgardisterna.
- Vänner, sa Ali. Ni skötte behandlingen av ärendet med avfällingen bra. Det gav vår regering möjlighet att meddela världen, att ännu en, som övergett vår heliga tro, behandlats väl och fått uppleva vår tros barmhärtiga tolerans med de som ej tror på Allah och profetens ord. Välsignat vare profentens namn.
De församlade insöp varje ord och kände sig viktiga. de var en del av ett heligt värv kände de. Tänk att regeringens man gjorde sig besvär och kom till oss.
- Vi är lyckliga kunna tjäna vår heliga tro, sa en av prästerna som dömt Saed.
- Nu vill jag, sa Ali få ett namn på två trogna polisgardister, som kan fullfölja detta ärende.
- Du ska få träffa Sueleiman och Ibrahim, sa den lokale polischefen. De är trogna tron och har gjort oss tjänster förr.
Ali följde med polischefen till ett pausrum för den lakala kåren av polisgardister. Han presenterades för Suleiman och Ibrahim. Båda två var storvuxna män. Slätrakade och klädda i västerländska fritidskläder. Ali presenterade planen för dem. De skulle söka reda på Saed. Han kunde ju inte vara så långt borta, så medtagen, som han var av bestraffningen. De skulle skjuta honom. Ingen avfälling skulle komma undan. Döden var det straff som lagen krävde, även om de utåt  inte ville erkänna detta.
Det skulle räcka med ett välriktat skott från låmgt håll. Allmänheten borde inte få tillfälle se vem som sköt.

Saed reste sig med möda från bänken. Det värkte i hela kroppen. Sakta med släpande steg begav han sig bort från polisstationen. Han vek in på en myllrande marknadsgata. Han kände folks blickar. Han förstod att han inte var en vacker syn. Smutsig, trasiga byxor och en trasig tröja, som klibbade fast i såren på ryggen. En medkännande äldre kvinna gav honom en plastmugg med apelsinjuice. Saed smakade, drack sakta. Han tyckte det var den godaste dryck han smakat i hela sitt liv. Han beklagade att han inte hade pengar att betala damen, men hon viftade bort hans ursäkt.
Saed var på väg mot ett postkontor, där han skulle kunna ringa sin far och be om förlåtelse och  han kunde bara hoppas att hans far skulle visa barmhärtighet.
Han gick med släpande steg in på en mindre gata. Den var nästan folktom.

Han hörde skottet samtidigt som han kände en brännande smärta i vänster axel. Han föll. Han slog i huvudet i gatstenen. Han låg alldeles stilla.

- Så, då var det gjort, sa Suleyman som tillsammans med Ibrahim stod i ett fönster två trappor upp i ett hus.
- Då kan vi återvända och få vår belöning. Jag skulle faktiskt vilja ha en ny mobiltelefon.
De två männen lämnade huset, utan att någon lade märke till dem.
Ali mötte de båda männen på en teservering. Han nickade gillande åt männens effektivitet. Han överlämnade varsitt kuvert med pengar till de båda männen.
- Vi har aldrig träffats, sa han. Gå nu tillbaka till polisstationen!
Några dagar senare kunde de som läste den engelskspråkiga utgåvan av en tidning, som regeringen stod bakom, att en ung man skjutits i Teherans utkanter. Den effektiva ärofyllda iranska polisen hade löst mordet och de skyldiga hade fått sitt straff.

Saed vaknade sakta till och tittade förvånat på en ung kvinna, som tvättade hans sår!

Resan hem börjar borta. ( del 12 )

Saed satt på huk, lutad mot väggen, i den cell han delade med fem andra män. De hade viskande presenterat sig för varandra. Två av dem hade arresterats för att de misshandlat en marknadshandlare. En  man i femtioårsåldern var jklädd i kostym och hade arresterats som misstänkt mördat en affärsbekant. Två andra var arresterade för att de brutit mot förbudet att intaga alkoholhaltiga drycker. De var båda två väldigt medtagna, då de fått spöstraff innan de arresterats. När Saed berättade, att han var där för att han blivit en kristen, hade de alla dragit sig undan.
Saed kände sig ensam, övergiven. Polisgardet hade tagit ifrån honom mobilen, testamentet, de få åengar han hade och varma jacka. Han tittade upp mot den lilla fönstergluggen, som sparsamt lät månens sken bilda en svag reflex på cellväggen. För en stund földe han några flugors surrande dans i månskenet.
De sex männe hade svårt att sova. De hörde skrik från näraliggande celler. De hörde höga rop, som skrek ut förtvivlan över att vara fängslad.
En av männen som hade blivit pryglade hade ett otäckt sår över ena ögat. Det hade hjälpligt läkt, men det kom fortfarande lite blod ur såret.
- Slaget jag fick över ögat, sa han tyst, besvärar mig. Det kliar. Det ger mig en obehaglig värk, som hotar spränga mitt pannben.
- Om du vill, sa Saed, kan jag be fö att det ska läkas.
- Är du trollkarl, viskade mannen till svar, eller har du lärt dig av suffiterna. Inte kan ord läka mitt sår?
De andra männen tittade på de två. Det var välkommet med lite omväxling i det monotona väntandet i cellen.
- Äh, ge honom en chans!
- Vore bra om ditt sår läktes, då slapp vi höra dina kvidande.
Saed reste sig upp och gick långsamt de få stegen fram till den skadade mannen. Han föll på knä framför mannen. Han lade försiktigt sin hand på det lätt blodsipprande såret. Han böjde sitt huvud och bad tyst. Han bad att såret skulle läkas, Han bad, som hans mentor i Sverige lärt honom, i Jesu namn. Han kände an värme i sin hand. En värme han aldrig känt förut. Han såg och kände hur hans medfånge ryckte till. Han tog bort sin hand och tittade på mannen.
- Vad var det, sa medfången förvånat, det var som en stark elström träffat mig.
- Jag vet inte, viskade Saed förvånat, jag har aldrig varit med om detta tidigare.
- Min värk är borta.
Han torkade sitt sår med en bit av skjortärmen.
- Jag känner såret, viskade han, men det kommer inget blod.
Han såg förvånat på den torra  skjortärmen, som nyss förts över hans sår.
- Jag gjorde bara som de kristna i Sverige lärt mig! Att man kan be om allt i Jesu namn och är det då hans vilja kommer det att ske, det man ber om.
- Jag har hört suffiterna, säga något liknande, sa den fängslade affärsmannen.
Tystnaden sjönk över cellen. Saed satt åter ensam. Han tackade Gud för att hans bön blivit hörd och att han på detta sätt fått vara ett vittne för Jesus. Han hoppades att det de tillsammans varit med om natten skulle väcka hunger hos medfångarna och att de ville höra mer om Jesus och kristen tro.
Saed vaknade av att lite solsken kittlande sken på hans näsa och kind. Han tittade sig nyvaket omkring. Detta var hans fjärde dag i fängelse. Han såg sina medfångare, bugande mot golvet, förräta sin morgonbön. Han hörde deras bönemummel. Själv knäppte han sina händer och bad Gud välsigna denna dag han nu skulle möta.
Det rasslade i celldörren. En polisgardist kom in med en bricka med sex koppar te och sex små bröd.
Dörren slogs gen med stor ljudlighet, när han lämnat rummet. De sex åt en gemensam frukost under tystnad. Ingen berörde vad som hänt under natten.
Morgonen förflöt under tystnad. Ansträngde sig Saed riktigt, så kunde han höra en svag fågelsång från trädet, som bara släppte in en strimma av sol i cellen.
Dörren till cellen slogs upp och en polisgardist stod i dörröppninge. Saed kunde skymta ytterligare två män bakom den förste.
- Fången Saed Dihbajati, ska följa med oss till domstolen.
Saed reste sig upp och kände hur hans skakade av rädsla. De fem andra mumlade tyst en hälsning.
Polisgardisterna knuffade Saed framåt i korridoren. De gick upp för en trappa. Knuffandes förde de Saed framåt längs utterligare en korridor. De öppnade en dörr och förde in Saed i en stor sal. Salen var kal. Längst fram stod ett bord och några stolar. Väggen bakom bordet var prydd med ett mörkrött draperi, som omslöt ett stort porträtt av ayatollan.

Tre män klädda i de typiska prästkläderna steg fram och satte sig bakom bordet. Polisgardisterna förde fram Saed mer nära de tre prästerna.
Prästen som satt i mitten läste högt ur en bok han hade framför sig. Hans högläsning ackompanjerades av de flankerade prästerna "inschAllah" och "Allah akhbar".
Saed hörde hans namn nämnas.
- Erkänner du att du övergivit dina fäders religion och blivit en kristen?
- Jag har stor respekt för mina fäders tro, sa Saed, men jag bekänner Jesus kristus som min Herre.
- Du är alltså en avfälling?
Saed visste inte hur han skulle svara. Han tittade med tårar i ögonen på de dömande prästerna.
- Det har gjorts framställan från betydande personer att du ska behandlas med barmhärtighet.
Eftersom du är son till en god vän till vår islamska revolution och son till en vän av den barmhärtiga staten Iran, dömer vi dig till 40 spöslag. Därefter är du fri att gå. Vi råder dig att inte vidare nämna ordet Jesus eller kristendom.
Saed fördes iväg. Det var en lång vandring ner till källaren. Saed hörde skrik av smärta. Han hörde skrik av förnedring. Han leddes in i ett rum. De slet av hans skjorta och band fast armar i två järnringar som var fästade i väggen.
Han kände knappt det första slaget. Det andra slaget slet upp ett sår på hans rygg och han skrek av smärta.
38 slag kvar!

Resan hem börjar borta. (del11)

Morgonen hade inte börjat bra. Överdirektör Andersson hade upptäckt att någon repat hans bil med ett vasst föremål. En repa från höger framskärm ända bak till förbi bakre passageradörren. Dessutom var han sen. Han körde lite mer hastigt än normal. Detta uppmärksammades av en polispatrull och en inbetalningsavi på 1000 krono vilade i kavajens innerficka, när han steg in på sitt kontor. Han sparkade irriterat omkull papperskorgen.
Han satte sig ner vid sitt skrivbord. Tittade i agendan för dagen och såg att att rättschefen snart skulle anlända.
- Tjenare Andersson, sa rättschefen, när han släntrade in på kontoret.

Han satte sig ner i besöksstolen. Han hade en vana att kasa ner, så att hans bakdel endast rörde vid den främre tredjedelen av stolen. Han noterade med visst intresse överdirektörens grymtande hälsning.
- Vi har några relativt allvarliga saker att diskutera, sa han. Ja, egentligen är det flera olika saker.
- Bekymmer?
- Ja det kan nog säga.  Vi kan börja med den här rapporten från SÄPO. Vi har tydligen haft en iransk person anställd som sektionschef på förvaringen i Märsta.
- Det är väl inget alarmerande, sa överdirektören, det fanns ju en period i verket, då vi anställda personer från olika länder. Deras landkunskap skulle säkerställa beslutens kvalitet.
- Jo det är sant, men i det här fallet tycks personen också vara en iransk polischef. SÄPO har följt hans verksamhet under en längre tid. De är säkra på att ännu är aktiv i det iranska polisväsendet.
- Är han intagen för förhör, undrade överdirektören.
- Nej. Han eskorterade en ung iransk konvertit till iran i förra veckan. Hans kollega har kommit tillbaka, men iraniern tycks ha stannat i Iran. Vi har pratat med kollegan och han drog sig till minnes, att iraniern tycktes ha kommit in i Iran, utan att vare sig visa sitt svenska pass eller få någon handling stämplad.
- Men herregud, sa överdirektören. Det kan bli stort hallabalo om media får tag i den historien. Kan vi tysta ner det?
- Ja, SÄPO är heller inte intresserad av att detta ska nå offentligheten.
- Okay, kommer iraniern tillbaka, så får vi prata med honom och eventuellt avskeda honom. Tar SÄPO honom först, så avskedar vi honom direkt.
- Det låter bra, sa rättschefen. Nu till ett annat ärende. Det gäller konvertiterna. För en tid sedan gjorde vi ju en översyn av beslut i denna fråga. Samtliga pilotfall, som min avdelning överprövade visade sig ha skäl att få asyl. Deras skäl var tillräckliga. Trots att vi skickade ut ett PM om kovertiterna, så tycks detta inte trängt ner i organisationen.
- Hur kommer det sig, sa överdirektören, trodde vi hade varit tydliga i detta fall.
- Vi har undersökt detta och kommit fram till att vi vår organisation har både enhetschefer och asylhandläggare, som kan kopplas till främlingsfientliga organisationer, såväl sverigedemokrater, som organisationer till höger om dem. Vi har kunnat följa hur dessa personer som regel gett avslag på asylansökan oavsett vilka skäl den asylsökande angett.
- Men vad fasen, sa överdirektören, varför har jag inte informerats om dett tidigare?
- Vi har inte varit säkra. Vi ansåg att vi skulle så split i organisationen, om vi inte hade tillräckligt på fötterna.'
- Hur kommer detta att påverka kommande samtal mellan oss och det där kristna samarbetsrådet.
- Inte alls, det vet du lika bra som jag att det mötet är bara ett spel. Vi bjuder dem på god mat och lite upplevelser i Kolmården å sen enas vi om att verket ska deras uppmaningar och frågor på största allvar. Sedan blir allt som det varit.
- Tydligen måste vi ändå göra något åt saken. Verket har inte råd med dålig press. Vi är tillräckligt ansatta som det är.
- Hmmm, kanske ska vi inrätta en speciell enhet för konvertiter och säkerställa, att inga olämpliga anställs där. Varken främlingfientliga eller fundamentalistiska muslimer.
- Ja, det kan vara en utväg, men det tar  tid att genomföra en sådan förändring.
- Jo, jag vet, sa rättchefen, sedan har vi problemet med migrationsdomstolarna, som har infiltrerats av muslimska agitatorer, som via det svensa partiväsendet fått plats som nämndemän. Vi har sett flera fall, där muslimska företrädare på övertygande sätt övertygat andra nämndemän om att dopintyg sålts av kristna församlingar.
- Jamen herregud, sa överdirektören, det är ju inga duvungar till jurister, som dess anämdemän ska övertyga.
- Nej, sa rättschefen, men samtidigt måste vi förstå, att flera av dessa jurister har mycket liten kunska om folkrörelsesverige i allmänhet och frikyrkorörelsen i synnerhet.
- Vilken soppa! Har vi någon kunskap om hur det gått för de konvertiter, som vi utvisat.
- Vi har inga säkerställda garantier om en enda av dessa. Iranska myndigheter säger inget, inget annat än att de har religionsfrihet och de i övrigt följer sitt lands lagar. Men vi har inte lyckats etablera någon kontakt med en enda, som vi utvisat.
- Fasen, sa överdirektören, det var betydligt lugnare på Skatteverket. Det gär är ju egentligen hemskt. Nu måste vi finna en utväg, som skyddar verkets image. Vi har den planerade omorganisationen, vi har mötet med det där kristna samarbetsrådet och sen får vi som vanligt säga att vi bara följer politikernas direktiv och utlänningslagen. Skriv ett PM till presschefen. Ingen information får ges om främlingsfientlig infiltration, iransk polisinfiltration eller eventuella muslimska aktioner i migrationsdomstolarna.
- Ja det är nog bäst att vi gör så, sa presschefen. Jag känner dock olust i att de riktlinjer vi utfärdade efter överprövning av pilotfallen så nonchalerats. Min yrkesheder känner sig förfördelad.
- Jaja, det får vi ta sen. Skriv nu ett PM. Se till att de skickar fram den presskille, som kan säga mycket och ändå inte säga något.
Presschefen återvände till sitt kontor för att skriva PM.
Överdirektören satt och tittade tomt framför sig. Han räknade på fingrarna hur många år det var kvar till pension.

Resan hem börjar borta. (del 10 )

Bilen, som Saed färdades i, körde med hög fart genom det myllrande Teheran. Flera gånger var det nära att oskuldiga trafikanter hade rammats av den bil, som Saed åkte i. Han såg förskrämda ansikten på människor, som med all möjlig vighet, med nöd och näppe unkom att träffas av bilens hastiga framfart. En och annan tvåhjulsbrukare for i backen. Sådana sammanstötningar lämnade bilföraren oberörd. Han tryckte bara hårdare på gasen. Varje gir, undanmanöver och sväng in på tvärgata ackompanjerades av skrikande däck.
Genom att tänja på bromskraften till dess yttersta gräns lyckade bilen stanna farmför en stålport i en stenmur.

Tre gälla tutsignaler  öppnade porten på glänt. En liten man,vars automatvapen gjorde honom aningen störr, såg nyfiket på dem. Han nickade och försvann in bakom stålporten. Porten öppnades på vid gavel och bilen körde sprintande in på gårdsplanen framför en större villbyggnad.
 Saed drogs ut ur bilens baksäte. Han föll omkull på gårdsplanen. En kraftig spark träffade honom på läret.
- Res dig upp!
Orden kom som pisksnärtar. Han reste sig upp. Med haltande steg. Rädslan, fruktan födde tårar. I männens kraftiga tag nästan bars han in i byggnaden.
- Kan jag få gå på toaletten, sa Saed med tårfylld röst! Flygplansmaten har inte varit snäll mot min mage.
- Den här vägen och skynda dig!
Saed sjönk ner på den låga toalettstolen. Han tog fram sin mobiltelefon. Han såg att den nästan fullladdad. Snabbt letade han fram sin svenske advokats  mobilnummer. SMS-funktionen letades fram. Han knappade fort in ett meddelande.
... utvisad, Iran fängslad, jobba på MV iransk agent....
Han noterade att det fanns täckning och tryckte snabbt på sändknappen.
Han drog upp byxorna. Skvätte lite vatten i asniktet från porslinsskålen, som stod på ett bord.
Han öppnade dörren och mötte de två iranska poliserna.


Den svenske advokaten hade nyss avnjutit en snabb lunch på en Burger Kings  ställe. Han öppnade dörren till sitt kontor. Det luktade kaffe och den kväljande söta doften från hans sekreterare. Han tänkte för sig själv, att var hon inte så himla duktig, så skulle han sparka henne. Hennes parfym tycktes lämna doftspår varhelst han var på sitt kontor. Hans eftermiddag var på intet sätt fulltecknad. Inga möten var inbokade. Han skulle ägna ett par timmar åt att förbereda förhandlingarn med migrationsöverdomstolen. 
Mobiltelefonen, som låg framför honom på skrivbordet förkinnade med en påkallande signal att han mottagit ett SMS. Hans händer greppade telefonen och med viss möda lyckades han trycka på rätt knappar. Han såg att meddelandet var från Saed.
... utvisad, Iran fängslad, jobba på MV iransk agent....
Advokaten tittade förvånat på meddelandet. Det kan inte vara möjligt, tänkte han, Saed var ju i Sverige i förrgår. Han var upprörd, när han ringde Migrationsverket. Hans fingrar darrade, när han tryckte på tangentsiffrorna.
- Migrationsverket,tillståndsärenden.
- Jag vill ha bekräftat att Saed Dibajati är tagen i förvar!
- Han är tagen i förvar och utvisad till Iran. Skriftlig bekräftelse och motivering varför kommer till dig inom de närmsta dagarna.
Advokaten tittade förvånat på telefonluren. Han kände igen handläggarens röst. Kall, saklig.
- Men varför, hans ärende ska ju snart upp i Migrationsöverdomstolen?
- Jag kan inte diskutera detta. Du får avvakta skriftligt besked. Men så mycket kan jag säga han följde med utan protester, så vi tolkade detta som ett medgivande att återvända till Iran.
- Något är fel här, sa advokaten, så här får det inte gå till.
- Vi har handlat enligt vedertagen praxis. Jag kan inte prata mer. Adjö!
Det blev tyst i luren och efter en stund hördes ljudet som förkunnade att telefonen var redo för nytt samtal.
Advokaten satt tankfull och stirrade tomt framför sig. Han funderade över när den så kallade praxisen blivit mer viktig än vad lagens bokstav ger möjlighet till.
Han skrev ner en fråga på ett papper.
1. Hade MV fört i bevis att Saed inte kände envälgrundad fruktan för förföljelse på grand av sina poltiska åsikter och för sin religösa övertygelse? Kunde han på grund av denna fruktan inte begagna sig av sitt hemlands skydd?
NEJ, de hade MV inte kunnat föra i bevis.
2. Hade MV kunnat garantera att, i det fall Saed återvände till Iran, så skulle han inte fängslas!
NEJ, sådana garantier hade MV inte kunnat ställa!
3. Hade MV kunnat garantera att Saed, i det fall han återvände till Iran inte skulle förföljas och eller avrättas.
NEJ, sådana garantier hade inte MV kunnat ställa.
I stället hade man fört fram allmänt tyckande, på ogrundade sannolikhetsbedömningar, tyckande från representanter från muslimska tyckare, som menar att svenska kristna församlingar säljer dopintyg.
Han skakade på sitt huvud. Hur skulle han agera nu. Det måste finnas något han kan göra.
Han var skakad i sitt innersta över hur en svensk myndighet kunde agera, som de gjort. Han var förvånad över hur lite politisk uppmärksamhet dessa återkommande utvisningar av konvertiter rönte.
Han var förvånad över hur tyst det kristna etablissimanget var. Han fylldes av beundran hur kristna gräsrötter arbetade, deras mod, deras empati!

Två dagar senare publicerades en debattartikel i den lokala tidningen. Migrationsverket erbjödskommentera. Deras svar var kortfattat.
- Vi kan inte diskutera enskilda fall. I övrigt har vi följt den vedertagna praxisen.

Resan hem börjar borta. (del 9 )

Flygplanet landade med en mer tydlig duns än han kunde komma ihåg från tidigare landningar.
Han hade inget begrepp om hur länge flygturen varat. Han mindes vagt enstaka skeenden under flygresan. De satt kvar till alla andra lämnat flygplanet.
Saed hade bett om att få gå på toaletten. Där hade han nogsamt gömt sitt nya testemente mellan ena skinkan och kalsongtyget. Han hoppades att ingen skulle göra en noggrannare visitering av honom. I testamentet fanns också en lapp med hans svenske advokats adress och telefonnummer.
Ali gick först, följd av Saed och Christer.
I transithallen var det liv och rörelse. Försäljare från olika butiker och kaffebarer stred muntligen om att få fler kunder. Saed tyckte att det luktade annorlunda. Det lät annorlunda. Det kändes annorlunda. Annorlunda men ändå så bekannt.

Han såg skylten som förkunnade att här fanns kvinnornas bönerum och där fanns bönerummet. Han tänkte på hur det liksom signalerade bönerum för människor det vill säga männen och sen ett speciellt bönerum för icke-så-mycket människor, det vill säga kvinnorna. Han förvånades öber hur mycket det svenska samhället influerat honom. Saker som han tagit för givet i sitt tidigare liv i Iran, stod nu ut som diskriminerande.
Den lilla gruppen stannade ungefär tio meter från  passkontrollen, utgången till hemstaden Teheran.

- Ni stannar här, sa Ali, jag skall prata med gränspolisen. Så att det går smidigt det här.

Saed såg hur Ali gick fram till passpolisen. Ur bakfickan tog Ali fram en id-handling och visade den för passtjänstemannen. Tjänstemannen reste sig upp och bugade  vördnadsfullt. Han lyfte en telefonlur till örat.
Efter en liten stund kom en tjock medelålders man ut från flygplasens inre. Han log välkomnande mot Ali och hans både händer skakde hjärtligt Alis hand. De förde ett lågmält samtal. Till slut nickade den tjocke mannen och tog emot ett tjockt kuvert, som Ali hämtat ur den portfölj han noga bevakat ända sen starten från Stockholm.
Den tjocke mannen letade snabbt och vant igenom kuvertet och tog fram ett pass, som han räckte till passtjänstemannen. Tjänstemannen tittade hastigt på passet och stämplade det sedan på tre olka sidor.
Ali kom tillbaka till de två väntande.
- Saed, du följer med mig.
- Christer, du väntar här, jag kommer tillbaka, när Saed tryggt är inne i Iran.
Christer kände sig överrumplad. Innan han hann reagera hade Ali ganska bryskt  fört Saed förbi passkontrollen. Han såg hur de två svängde runt ett hörn. Han undrade vad var det som hände.
Det dröjde nog en tio minuter innan Ali kom tillbaka. Han räckte sin svenske kollega ett intyg, som på engelska intygade att Saed nu var i Iran.
- Jaha, sa Christer, det gick ju smidigt. Hinner vi ta en fika innan vi ska flyga tillbaka.
- Du Christer, jag har två veckors semester och tänker stanna här i Teheran. Ska hälsa på min gamla mor och min bror och hans familj. Du får flyga tillbaka själv. Vi ses på planeringsmötet i maj!
- Det sa de inget om i Stockholm. Orden var att vi skulle se till att Saed kom tryggt in i Iran och sen flyga tillbaka med vändande plan.
- Det är möjligt, sa Ali, men nu blir det inte så. Jag tänker passa på detta tillfälle att träffa min familj.
Christer anade en ny hårdare ton i Alis röst. En hårdhet han inte hört förut.
- Hej då, vi ses om några veckor.
Christer stod och tittade förvånat på Ali's breda ryggtavla, som försvann ut genom passkontrollen. På planet hem så slog det honom, att Ali aldrig fått några stämplar i sitt pass. I vart fall inte som Christer kunnat se.

Saed lämnade ankomsthallen. Han tittade sig förvånat omkring. Det kändes ovant att människor hela tiden undvek ögonkontakt. Han gick mot taxistationen. Han såg de två männen komma emot honom. Han hann inte reagera. Hårdhänt kopplade de grepp om hans armar. En stor svart bil stannande med skrikande bromsar. Bakdörren öppnades. Saed slets in i bilen och följdes raskt av en av de män, som kopplat armgrepp på honom. Den andre mannen satte sig i förarsätet.
Saed tittade ut genom bakrutan. Det sista han såg, innan flygplatsen ble ett minne, var hur Ali småleende bevittnade hans avfärd från flygplatsen.

Resan hem börjar borta. ( del 8 )

Saed vaknade med känslan att ett flugplan landad i rummet.

Folk pratade högt och upprört. De gick fram och tillbaka i rummet. Två män kon in i rummet med en bår. Saed gnuggade sömnen ur ögonen. Han såg mellan benen på en man hur hans rumskamrat låg stel i sängen. Han skymtade lakan färgade röda av blod. Han såg hur männen, utan respekt, ganska ovarsamt flyttade den stela kroppen från sängen till båren. De försvann hastigt ur rummet med sin börda.
Nu såg han tydligare. Rumskamratens säng var helt dränkt i blod. Han fasade för att han skulle lämnas ensam i rummet. Det var inte det att han inte sett döden förr. Det hade han gjort många gånger. Både vänner och familjemedlemmar, som avlidit. Han hade också tvingats att se offentliga avrättningar. En gång hade han också sett hur människor stenat en ung flicka. Han mindes hennes skrik. Han mindes ljudet av stenar som träffat hennes kropp. Han kom ihåg hur hon tvingats erkänna äktenskapsbrott.  Han kom ihåg den desperata sorgsna blicken i hennes ögon.

- Usch!
Han skakde kroppen i försök att rensa kroppen från minnen.
En väktare kom fram till honom. Han lade ena hande på Saeds skuldra.
- Du kan komma med mig och vänta i dagrummet, sa han och hjälpte Sead upp.
Saed satt i dagrummet och kände sig plötsligt väldigt hungrig. Han hade missat gårdagens kvällste.
Han längtade efter frukost.
Saed tilltalade en av de kvinnor, som gick runt och torkade av borden:
- Får man frukost?
- Ja, ja, sa hon med viss värme i rösten. Det måste ha varit hemskt att vakna upp och se att din kompis dödad sig själv. Jag ska gå gå och hämta. Dricker du te eller kaffe?
- Dödat sig själv? Hur kunde det ske?
Saed förstod inte. Han trodde att de tagit bort allt, som skulle kunna skada en intagen här.
- Kaffe eller te?
Han återkom från frågornas värld. Han tittade på kvinnan. Långsamt kom hennes fråga till Saed.
- Te, tack!
Han bläddrade förstrött i ett veckomagazin, som han trodde kom från ett annat land  än Sverige. Han kände inte igen några av orden. Det fanns många fina bilder att titta på. Kvinnan återkom med ett fat med smörgåsar. En skinksmörgås, en med ost  och en stor kopp te.
- Oj förlåt sa hon, jag tänkte inte på att du inte äter skinka.
- Det är okay, sedan jag blev en kristen är jag friare i vad jag äter.
- Är du kristen, sa hon förvånat.
- Ja, jag har bekännt Jesus, som min Herre! Jag vet nu att det inte är det vi äter, som orenar månniskan!
- Det är underbart, sa hon, själv tillhör jag en lokal församling i Märsta. Jag är också kristen.
Saeds ansikte sken upp. Han ville nästan resa sig upp och krama henne. Han tvingade dock sig att sitta kvar. Han var osäker på vad han förvantades göra i en sådan här situation.
- Be för mig. Be att de inte sänder mig tillbaka till Iran.
- Det ska jag göra. Vi har en böngrupp som träffas ikväll. Vi ska be för dig och din situation
Saed log tacksamt mot henne. Leendet ville inte försvinna ens, när hon lämnat rummet.
Chefen för förvaringen och en tok kom in i rummet och gick långsamt fram mot Saed. Saed åt med god aptit det sista av smörgåsarna och drack en klunk te.
- Vi har nu fått anvisningar om dig, sa Chefen.
- Redan ikväll ska du flyga tillbaka till Iran.
- Nej Nej, skrek saed. Inte tillbaka. De kommer fängsla mig, tortera mig kanske döda mig!
- Nejdå, sa chefen. En tjänsteman på Irans ambassad har styrkt att inget sådant kommer ske. Möjligen kommer du att fängslas och förhöras. Så ta det lugnt. Du får träffa din familj och vänner igen.
- Åhhh ni förstår inte....
- Ambassaden, företrädare för Iranska myndigheter, säger bara sådant tiller för att visa vilken god stat Iran är.
- Var inte rädd. Vi kommer att följa upp dig, även efter det du landat i Iran. Vi kommer att fälja dig!
Dessutom kommer personal från migrationsverket att följa dig tills du kommit in i Iran säkert.
Saeds glädje var som bortblåst. En rädsla växte inom honom. Han var rädd för Iranska myndigheter, de hade plågat honom förr. Han var rädd för sin faders reaktion. Han hade ju redan sagt att Saed inte längre var hans son.
Hela dagen gick han runt som i dvala. Inbjuden till måltider hörde han knappt. Hursomhelst han kände inte för att äta. Den kristna kvinnan såg han inte. Hon skulle kunna ge honom tröst, hopp!
- Nu är det dags Saed!
Chefen och två andra män kom fram till honom. Han kände igen den ena mannen. Han som varit med och slagit honom med påkar i Iran.
- Detta är Christer och Ali, de ska följa med och se till att du kommer säkert fram.
Ali räckte honom en kopp med te.
- Drick lite te, det gör dig gott, sa han på persiska.
Saed drack mekaniskt. Visst kände han att drycken hade en bismak, men han orkade inte bry sig.
När de gick mot bilen, som skulle ta dem till flygplatsen, började Saed känna sig lite lummig. Han såg och förstod vad som skedde, men han orkade inte bry sig.

En sval kväll i april. Saed satt på ett flygplan som via Frankfurt skulle föra honom till Teheran.
Han flankerades av två tjänstemän från Migrationsverket.

I tystnad tog han farväl av det land, som han trodde skulle ge honom ett nytt liv.
Han letade fram sitt Nya testemente och läste om Paulus fångresa till Rom.
Ali tittade på hans val av litteratur med avsmak.
- Du får lämna all religös littertur på planet. Det kan skada din sak om du har med dig sådan litteratur
.
Saed suckade. Han fördjupade sig i berättelsen om Paulus äventyr på Medelhavet.
Förstrött tuggade han på ett torrt kex.

" Vi beräknas landa i Teheran om 5 minuter. Var snälla sitt kvar på era platser till planet stannat. Tack för att ni valt vårt flygplan för er resa. Ha en trevlig tid i Teheran."

Resan hem börjar borta. (del 7)

Den mörkblåa Volvon omfanades av den svala våreftermiddagen, när den svängde av E18 mot Märsta. Det monotona brummandet från motorn sövde Saed. I halvdvala såg han skylten, som talade om att de var på väg mot Arlanda. Sömnig ångest fyllde honom.
- Min Gud varför?
Han ropade högt. Hans rop överraskade den kvinnliga föraren. Hon lyckades undvika besök det dike, som törstigt druckit dagens smältvatten.
- Du får sluta skrika sådär, sa hon och lät de kalla blå ögonen fånga in honom i backspegelns dunkel.
- Ja, sa den manlige polisen, det finns ingen anledning till oro. Du är ju på väg hem!
- Ni förstår inte, sa han på sin brutna svenska. Hemma är inget jag längtar till. Där väntar bara kaos.
- Så farligt kan dte väl inte vara.
Den manliga stämman tangerades av en värme, som Saed sög i sig.  Klarvaken mötte han ångesten. Han ville inte tillbaka till Iran. Det var i Sverige, han hade sina trossyskon. Det var i Sverige han knutit vänskapsband med så många personer, från olika delar av världen. Ett inåtvänt leende mötte hans tanke, att det var som fly igen. Att än en gång lämna det som blivit vardag för honom. Kunna uttrycka sin tro. Kunna skriva sina sångtexter och melodier, utan att vara rädd för att de skulle misshaga den politiska och religösa makten.

- Nu är vi framme, sa den kvinnliga föraren.
Saed tittade. Det här var inte flygplatsen. En strimma av hopp kämpade sig upp till hans medvetande.
Han kände igen Migrationsverkets logotype. Han såg hur nätgrindarna ljudlöst öppnades. Bilen med de tre, avslutade sin resa framför receptionsbyggnaden.
Saed leddes in i byggnaden, med en polisman på var sida. De möttes av en medelåldersman, som nonchalant skramlade med en nyckelknippa, som satt fast i kedja i hans livrem.
- Jaha, ännu en förrymd utlänning, sa han och smålog konspiratoriskt mot de båda polismännen.
- I vart fall en, som inte vill åka hem, svarade den manlige polisen.
- Här är pappren, sa kvinnan, kan du skynda på nu, jag har barn att hämta på dagis.
Saed tittade förbluffad på kvinnan. Hur kunde hon vara en mor? Hon som inte visade några känslor alls. Bara dessa kalla blåa ögon. Bara denna neutrala monotona rösten. Han skakade på sitt huvud och sände varma tankar till hennes barn.
- Det tar den tid, det tar, sa mannen i receptionen.
-Inga iranska ID-handlingar? Hur ska vi då få in honom i landet.
- Det löser vi, sa en manlig röst.
In i rummet kom en storväxt man med mörka bruna ögon och en präktig man.
Saed tittade förvånat på honom. Han kände igen den mannen. Han hade mött honom i Iran på en polisstation. Han var den polis, som godkänt att Saed skulle pryglas. Hur i all världen tänkte han, har denna mannen kunnat hamna här.
- Med mina kontakter på ambassaden, kan vi få fram en resehandling inom tre dagar!
Saed tog den manlige polisen hårt i armen. Han böjde sitt huvud mot polisen och viskade.
- Den mannen är iransk polis. Han var med när jag pryglades.
Polismannen tittade på Saed.
Nu har grabben drabbats av vanföreställningar, tänkte han. Denna iranier har ju varit i Sverige i säkert tio år. Han har arbetat här på Förvaringen i vart fall fyra år.
- Lugna dig, sa han till Saed. Du fantiserar.
Han la armen runt Saed skuldror och förde honom till soffa, där de båda slog sig ner.
- Har du några personliga saker med dig.
- Bara min bibel och en en tunn bok. Allt annat finns kvar hos mina vänner i Västerås.
Han fick behålla sina två böcker. Den iranske mannen fanns i ett angränsande rum ivrigt ringande.
Saed kunde bara höra några få ord.
- "behöver resehandling, så han kommer in i Iran..." ..."troligen en som lämnat Islam för kristendomen..." ... "en bråkstake, skrivit olämpliga dikter..:"
Han leddes in i ett rum, där det fanns två sängar och två fåtöljer. På väggen hängde en poster, som i grälla färger beskrev midsommarfirande i Rättvik.
På en av sängarna låg en man, hulkande. Tomma ögon. Händer som krampaktigt höll i sängkarmen.
- Du får sova här, sa den medelåldersmannen. Vi kommer in med te och smörgås om en timme. Behöver du gå på toaletten, så trycker du på denna knappen.
Saed satte sig på sängkanten. Han hörde hur dörren slog igen med en dov smäll!
Han tänkte på mannen han känt igen. Funderade på hur han kunde vara på två ställen nästan samtidigt. Han skakade förvirrat på huvudet...
"Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad här och nu"
Den svenska sången kom långsamt till hans medvetande. Det kändes som en ängel sjöng för honom. Han sjönk in i en orolig slummer, väl medveten att han var "älskad här och nu"

Resan hem börjar borta. (del 6)

Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv

Tredje dagen hos de iranska vännerna kom han plötsligen ihåg den korta bönen han bett medan han krampaktigt kramat lappen med telefonnumret till advokaten. Det hade hänt en hel del under de tre dagarna hos hans nya iranska vänner. Han hade förfasat sig över hur de varvade iranska seder, med det sämsta han upplevt i Sverige. Han gillade inte detta ständiga drickande av whiskey. Han hade svårt för att acceptera öldrickandet. De hade bjudit honom på såväl whiskey, som öl. Han hade kämpat mot viljan att visa tacksamhet mot sina värdar och löftet han gett att aldrig dricka alkohol. Det syntes i värdfamiljens ansikten hur de tog illa upp. Han hade varit ståndaktig. Det var trevligt att äts iranskt tillagad kyckling, riktig iransk kebab. Youghurtdrycken fick honom att minnas måltider hemma i föräldrarhemmet.
Han hade börjat tvivla på om det var rätt att stanna i Sverige. Kanske skulle han göra avbön och återvända till föräldrarna. Lägenheten kändes trång. Väggarna tycktes komma mer nära för varje timme. Han var rädd för att gå ut. Tänk om polisen väntade utanför. Han hade kikat ut genom fönstren, dold bakom gardin och vippade persienner. Den mörkblå Volvon såg misstänksam ut. Den kom varje förmiddag. Parkerade 50 meter från trapphusets port. Han såg aldrig någon stiga ur. Efter tre timmar körde den iväg.
Ut!

Han måste ut. Andas frisk luft. Se andra människor.
Efter lunchen, sa han till sin värdfamilj att han skulle ut en stund. Lägenhetsdörren slog igen tungt bakom honom. Prövande steg nerför trappan till våningsplanet under. Han tittade runt. Spanade efter saker, som skulle kunna avslöja att någon vaktat där. Han fann inget. Lite mer lättsamma steg tog honom ner till bottenvåningen. Han tittade försiktigt ut genom porten. Några barn lekte vid en lekplats. De sprang runt, skrek förtjust. Ingen vuxen syntes till. Hjärtat bultade hårt, när han med försiktiga steg påbörjade promenaden ner till bostadsområdets centrum.
Han tittade på en man som stod vid postlådan. Var det inte samma man han sett på järnvägsstationen?
Han försökte röra sig, så att han hela tiuden befann sig bakom mannen. Mannen vid postlådan avkägsnade sig bort mot busshållplatsen. Saed gick in i den hall, som kantades av allehanda småbutiker. Saed gick fram till telefonhytten. Han stoppade in telefonkortet i telefonen och hoppades att han hade tillräckligt med pengar på kortet. Med darrande fingar slog han numret till advokaten.
- Advokat Bengtsson.
Saed kände igen rösten. Det var som om detta igenkännande lugnade honom.
- Hej, det är Saed, sa han på sin stapplande svenska.
- Varför kom du inte till det avtalade mötet, sa advokaten.
- Jag var rädd de skulle skicka hem mig.
- Kanske gjorde du rätt, sa advokaten. Det var första gången han hörde värme, ja rent av empati i advokatens röst.
- Som du säkert förstått var beskedet ett nej på din ansökan om uppehållstillstånd. Migrationsverket har beslutat att du skall lämna landet snarast och transporteras till Iran.
- Men jag har inget pass och ingen iransk id-handling!
- Nja, sa advokaten, tror nog de är villiga att riskera din resa hursomhelst. Jag blev arg på Migrationsverket. De tog ingen som helst hänsyn till de intyg, som dina kristna vänner skrivit. Jag tyckte det var oförskämt att denna unga tjej, som lämnat socialhögskolan för bara fem år seda så kallt avvisade såväl pastorers, som den äldre psykologens erfarenheter, när de i sina skrivelser bedömt  din uppriktighet.
- Kan man få ett nytt beslut? Finns de andra, som kan besluta?
- Vi ska överklaga till migrationsöverdomstolen. Räcker inte det så överklagar vi till Europadomstolen. Var är du nu?
- Jag är i.... , böjade Saed säga, när han avröts av advokaten.
- Nej säg inte var du är, det är bättre jag inget vet. Försök att ringa mig varje vecka.
- OK, sa Saed, jag ringer nästa torsdag!
Saed kände sig nöjd med samtalet, även om det inte var det svar han önskade få. Men för första gången kände han att advokaten nu var på hans sida.
Han gick ut ur butikshallen och slog sig ner på en bänk utanför butikscentrat.
Han gnolade tyst på andlig sång....
En plötslig dåsighet övermanade honom, så han märkte aldrig de två personerna som närmade sig honom.

- Är du Saed Dihbajadi, sa den kvinnan och tittade på honom med hårda blå ögon.
Saed tittade förvånat på de två. Han sa ingenting utan nickade bara tyst.
- Då får du följa med oss, sa mannen, vi har bilen bara 50 meter bort.
Saed visades in i baksätet på en mörkblå Volvo.
Kvinnan satte sig brevid.
Bilen lämnade bostadsområdets centrum med ett bestämt motormorrande.
Saed bad tyst för sig själv.
Styrkan, lugnet återvände. Han såg ut genom sidorutan och förstod att de var på väg mot Stockholm!

Resan Hem börjar borta (del 5)

Han stod ensam på perrongen.
Stockholmståget försvann.
Han tittade på sin biljet som klart angav en resa från Arboga till Stockholm tur och retur. Han vågade inte åka till Stockholm utan steg av tåget i Västerås. Han hade fått ett brev. I brevet ombads han att komma till Migrationsverkets Mottagningscentrum för asylsökande. Han anade  att det inte var något positivt besked. Alla rykten på asylförläggningen om Migrationsverkets och Polisens samverkan skrämde honom.
Han såg sig oroligt omkring. Vid utgången såg han en polisman, som talade med en man. Trots den kyliga dagen var mannen bara klädd i en tunn jacka. Saed tyckte att de pekade på honom och det ivriga samtalet fick hans hjärta att slå fortare. Han grävde i vinterjackans djupa fickor och fann en femkrona. Han la slanten i myntöppningen och försvann in på toaletten. Han skakade i hela kroppen. Skulle detta bli hans liv nu. Ständigt bevakad, ständigt jagad. Vem kunde han lita på. Nu var det ju inte första gången han upplevt dessa rädslor. Det hade ju varit likadant i Iran. Men där kunde man i vart fall lita på familjen. Men nu? Han hade ingen familj. Den vän han hade fanns kvar på asylförläggningen.
Han tog fram en annan jacka ur sportbagen. Den var nog inte lika varm, men ändrade nog bilden av honom tillräckligt. Det var med besvär han lyckades pressa ner vinterjackan i bagen. Han tvättade av ansiktet med kallt vatten.

Försiktigt öppna han dörren till toaletten och såg sig omkring. Vänthallen var nästan tom. Inte en skymt av polis. Han passerade genom vänthallen och steg ut på trottaren framför järnvägsstationen. Snett fram till höger såg han en gammal buggnad, med ett torn som längtande sträckte sig mot himlen. Han undrade vad det var för kyrka.
Bilar jäktade förbi.
Han väntade tålmodigt på att trafiksignalerna skulle visa grönt för gående. Tillsammans med nyanlända gick han över gatan. Han försökte göra sig så liten och obemärkt som möjligt. I skuggan av jäktade morgonflanörer smög han sig mot stadens centrum.

Han kastade oroliga blickar runt omkring sig. Ensamma män, som stod i gathörnen, betraktade han prövande. Var de polisspanare, angivare!
Han gick in ien affär, som sålde grönsaker. Han vägde ett äpple pövande i handen. Han luktade.
På stapplande svenska frågade han expediten vad äpplet kostade. Expediten tittade utforskande på honom och efter en kort tystnad tilltalade han honom på persiska.
Saed tittade förvånat på honom! Han bjöds in i det lilla lagret bakom butiken. Ur en termoskanna hällde expediten upp te i en udda porslinskopp. De samtalade om alldagliga saker.
Han njöt av teet.
- Du verkar rädd, sa expediten .
- Ja, jag är orolig, sa Saed, jag tror jag just nu är i Sverige olagligt.
- Du är inte den förste och säkert inte den siste. Vi ska hjälpa dig.
- Vi?
- Ja, vår förening. Vi har en iransk kulturförening och vi har hjälpt andra iranier att gömma sig, till dess att deras ärende har avgjorts.
- Jag är tacksam för all hjälp jag kan få, men jag vill inte att ni ska hamna i bekymmer.
- Äh, tänk inte så. Vänta ska jag be min syster vakta butiken.
Han följde sin nybunne iranske vän ner i ett underjordiskt garage. Tillsammans äkte de i bilen ut till ett bostadsområde. De gick upp till en lägenhet. När han steg in i lägenheten kändes det väldigt mycke som hemma. Det var foto på iranska byggnader på väggarna. Ur högtalarna kom ljudet av iransk modern musik. Till och med oset från köket luktade iranskt.
- Stanna här, min mamma tar hand om dig. Jag kommer tillbaka, när jag stängt affären för dagen.
Saed tittade på klockan, som hängde på väggen.
Det stod klart för honom att just nu visste Migrationsverket att han inte anlänt till det möte han kallats till.
Han förstod att det nog var lämpligt att ha tog kontakt med advokaten. Han letade i sin väska efter lappen med advokatens telefonnummer.
Han satt länge i soffan och tittade på lappen med telefonnumret! Han vred och vände på den. Såg efter om det stod något på baksidan. Det bar emot att ringa. Han ville ju inte ha något negativt besked.
Han knäppte händerna runt lappen med telefonnumret.
Han bad tyst för sig själv!