Bertil Resare

Den här historien handlar om Bertil med tillnamnet Resare. Han var länge en helt vanlig ung man, som kämpat sig igenom skolan. Han hade väl inte ett gott läshuvud. Därvidlag skilde han sig inte på något sätt från sina föräldrar. Det var inte det att han var ointelligent eller ointresserad av skolarbetet. Det var bara det att han fann så mycket annat mer intressant. Modala hjälpvarb i tyskan och täljare och nämnare intresserade honom föga. Däremot tyckte han att Geografilektionerna kunde vara värda att ta del av. Speciellt när man fick titta i kartböckerna. Han kunde slå upp en kartbok, drömskt följa vägar och floder med ett knubbigt pekfinger. Han försvann in i resdrömmar. Det var med möda, som hans lärare kunde kalla tillbaka honom till verkligheten. Han förstod då, att han fått en fråga, som gällde något, som hade med undervisningen att göra.
- 30-åriga kriget mellan 1618 0ch 1648, löd hans standradsvar efter att frågande tittat sig omkring.
Han hade haft tur. Två gånger var det faktiskt det svar, som läraren hade önskat. Mestadels var det dock fel och istället för ett bekräftande leende, möttes han svar med en tung suck.
Efter att tragglat sig igenom gymnasieskolan hade han gjort militärtjänstgöring och av någon, för de flesta obegriplig anledning, hade han muckat med korprals grad. Nu var han sedan många år bosatt på Vallbytundran. Hur han tjänade sitt uppehälle förstod ingen.
- Jag tror aldrig han haft ett arbete, sa en hundägande kvinna, som delat ett par skolår med Bertill Resare.
- Jag tror mig veta, att han samlar tomburkar, sa en äldre herre, som hade svårt still och därför allt som oftast vandrade runt på Vallbytundran.
- Jag har för mig han vann på Lotto, för något år sedan, menade en annan gentleman i de övre pensionsåren.
Meningarna gick isär. Det var svårt att förstå hur denna man, kunde berätta de mest häpnadsväckande anekdoter om sina resor, då de aldrig sett honom resa bort. Däremot var de flesta eniga om att han var helt borta!

- Jag minns när han berättade om hur han blev bortgift med en tunisisk kvinna. Hur en kort flirt i souken fick kvinnans pappa, att kidnappa honom och tvinga honom till giftermål med dottern. Han berättade livligt, om hur han under flera år tvingats leva instängd i ett hus. Kvinnans bröder hindrade honom att gå ut. Hur han slutligen, gömd i en last dunkar med olivolja, had elyckats ta sig ombord på ett skepp, som seglade mot Italien.
- Ja, den har jag med hört, sa den kvinnliga pastorsadjunkten. Jag har också hört honom berätta om sina år i den polska maffian, där han rönte ett visst anseende som uppmärksamhetsväckare. Han berättade sina historier och jonglerade med apelsiner. Alla tittade på honom, medan hans maffiakollegor begick inbrott. Det sägs att han fick med sig en del pengar hem.

På senaste tiden har det på Vallbytundran dykt upp skyltar, med ett postgironummer. Skyltarna sitter valigtvis under de skyltar som förkunnar att här får bara behörig trafik köra. Det prydligt textade skylar, med snirklaga anfangs, som talar om att erlägger man bara en behörighetsavgift, så blir man behörig trafik. 5 kronor för en ccykel, 15 för en personbil och 30 för en lastbil eller personbil med släp. Man har sett Bertil resare gå omkring med en lådkamera och tagit bilder på de fordon som passerat dessa vägavsnitt avsedda bara för behörig trafik.
Den bussgata som skär igenom nordvästra Vallbytundran, som en filékniv i mört kalvkött, kan nog bliva en stadig inkomstkälla för den uppfinningsrika skyltmakaren. Bussbolaget avser att sätta upp kameror, som ska ta bilder på bilförare, som vägrar inse att detta är ett rafikstråk bara för behöriga bussar. Föga förvånande har därför bussbolagets skyltar, om att detta är en gata bara för behöriga bussar kompletterats med en skylt om behörighetsavgift. Lite hotfullt har tillfogats att vägen är kamerqaövervakad.
Det finns de, som säger att BertilResare tjänat bra med pengar de sista åren. De gamla slitna skorna är utbytta. Numera går Bertil Resare omkring med märkesskor som lyser i rött, vitt och blått.
De legala skyltuppsättarna har försökt att ta bort dessa handskrivna skyltar. De har dock inte lyckats så väl. Redan några timmar senare sitter eny skylt uppe.
Nu har Bertil resare inte synts till på länge.
En del säger att han skakar galler på Vallbyfortet.
Andra menar att han tagit ner skylten för gott!

Glädjens bukett och några våta tårar.

Han gick där på gatan och blicken var tom. Tårar rann nerför kinden. Glasiga ögon ser kvinnor och  män och barn som skrattande leker. Han mindes att det som en gång var hans. När firman gick som den skulle. Då var det fest i villan minsann, var kväll när kom hem. Men det var för rätt länge sen  och nu var det hål på jeansen.
Han kallades Tomas Cristoffer av vänner kallades han TC. Några som hyste visst agg kallade honom för Toa. Han gillade inte det namn, som hans ovänner gett, men vad gör man när börsen är tom. Av märket på kepsen att döma, var den gammal som gatan och skänkt utav Shell. Det är inte lätt vara arbetslös fabrikör.

Han såg på barnen i sin skrattande nojsande lek. Hur bollen sparkades mot mål. Hopprep som svingades och tjer som njöt, när repet hoppades över. Han vände sin glasiga blick mot solen som envist sken.
- Undrar när lyckan igen, sa han tyst för sig själv, ska lysa mot man med trasiga jeans.
Numer var det bara skuld , nesa och elände, som ständigt följde hans spår. Varhelst han i världen vände sin håg, så hann sorgen i kapp honom. Frun, som han en gång lovat kärlek och tro, var numer gift med en internationell bankman och barnen föredrog livet i lyx. Det är inte lätt vara arbetslös fabrikör, helst inte, när ingen vill ha en.

En flicka, med hy mörk som natten, kom fram till honom och log. Han tittade förvånat på henne och försökte le, men det blev nog mest en grimas. Den mörka lilla handen räckte honom en bukett av maskros och timotej.
- Den här ska du sätta i vatten, sa hon, så kan de ge dig ett skratt i morgon med.
Styvnade fingar kramade den ungas bukett. Han tänkte på hur ska man spara, de minnen som ger, ett leende under morgondagen. Han nickade, så vänligt han förmådde, mot afrikas ros, som så generöst gett honom en bukett av maskros och timotej.
Tomas Kristoffer styrde sina steg mot Svartån. Där visste han fanns det vatten. Han undvek med tur och viss skicklighet, de golfbollar som korsade hans väg. Vid vattnet stannade han till och tittade ut över ytan. Svartån låg mörk och stilla. Morgonsolen blänkte välkommnande i den mörka vattenytan. Tomas Kristoffer såg på sin bukett ac maskros och timotej. Varje blad var ett minne av barnets glädje. Varje stjälk bar bud om barnets tilltro till en ljus morgondag.
Han stod fär vid åkanten. Försiktigt steg han ut i det mörka vattnet. Till midjan dold av Svartåns vatten öppnade han sin hand och såg hur buketten av maskros och timotej långsamt föll mot vattnet.
- Sprid eran glädje och tro över Svartåns vatten!
Nog kunde man skymta ett leende i mannens ansikte, när han såg hur glädjens bukett spreds över vattnet.
Nu gick han återigen på citytogets stenläggnin och vattnet dröp om trasiga jeans.
Kvinnor, män och barn tittade med förundran och lite avståndstagande på mannen med trasiga jeans.
Hans blick var vänd mot barnen.
- Tappa aldrig er gläd, er tro. Även om det regnar idag, så kan solen skina imorgon!
Sedan vände han hemåt. Hans sparsamt möblerade etta väntade med sin tomhet. Han satt i sin tevefåtölj och blicken var nästan glad.
När han somnade, så mindes han en liten flicka med hy, svart som natten. Han mindes hur flickans bukett gett glädje.
Han hörde sig själv tyst säga, innan han somnade:
- Glädjens bukett innehåller också tårar!

Skattgömman på Stampgatan.

Där som barndomsminnen gömmer sig på vinden, önskar äldre man han sparat digitalt.
Högst upp i radhuset på Stampgatan fanns en vind, som både ingav stor rädsla och lockade em äventyrslysten småskolegrabb. Rädsla på grund av att belysningen var knapphändig. En naken 40-wattslampa spred otillräckligt ljus. Det var ficklampa som gällde, när man ville utforska de utrymmen som befann sig längst borta från den nakna glödlampan.
Den rappade skorstensstocken spred värme, så att äventyrsutflykter var möjliga också under vintertid.
På skorstenstockens baksida fanns en bit av rappningen som var lös. Biten gicka att pilla bort och blev som ett hemligt förvaringsutrymme, för en skolgrabb, som var fylld av inspiration från av berättelserna om Tvillingdeckarna. Där bakom skorstenen, ett mörkt hörn på vinden, förvarades ettöres smällare, en ask tändstickor, några skärvor av ett hästskelett från slaget vid Ringstorp 1710.

Huruvida dessa skelletskärvor verkligen kom från det stora slaget, tror jag inte på idag, men då var det dagsens sanning.  Vi pojkarna från kvarteret utstäckte ofta våra utflykter till Ringstorp, för att leta efter "antikviteter". För det hade vi hört att än idag kunde man hitta knappar från soldaternas rockar. Tror aldrig vi hittade något !
Bakom murad skorsten i radhuset på Stampgatan hade en nu mer äldre pojkspoling sin skattgömma.
Lite av innehållet listades ovan, så jag ska inte upprepa det igen.
I denna gömma förvarades också lappar med nedskrivna minnen av speciella händelser. Undrar vad dagens skattletare ska tänka om den du unge äventyraren. Där fanns en kort berättelse, om första gången jag såg en död människa. Hur jag försiktigt lyfte på lakanet, som dolde min mammas mosters döda kropp. Jag minns ilningarna av skräckblandad nyfikenhet.
Där fanns en kort berättelse om den första flickan jag kysste. Skam till sägandes finns i minnet inte hennes namn kvar, men hon var inte någon granngårdstös, utan bodde med sina föäldrar några kvarter bort. Jag kan nog om jag försöker lite mer minnas att det hela handlade om en lek, som några äldre granntjejer ledde. Tror inte vi vågade säga emot, utan gjorde som äldre fnittrande granntjejer påbjöd. Han, pojkspolingen, ville ju vinna leken!
Där fanns också berättelser om lyckade fruktpallningsräder. Det var underligt egentligen att äpplen, päron, plommon och körsbär smakde godare om de kom från dessa räder. Måhända var det kryddningen av spänning, att göra något otillåtet, som gav mersmak! Minns hur jag tappade en toffel under en sådan här pallningsräd. Dagen efter kom trädgårdägaren hem till oss och lämnade toffeln, fylld med saftiga mogna plommon. På så sätt fick mina föräldrar vetskap om sonens kriminella aktiviteter.
Jag tror jag var i tioårsåldern, då jag glömde bort skattgömman på vinden. Jag hade hittat ett nytt ställe.
I trappan till övervåningen fanns en lös panel. Där kunde man gömma saker, som man ville hålla hemligt.
 De som idag finner den lösa panelen, kommer också att finna ett kärleksbrev till min kusins granne högt där uppe i Värmland. Jag har inget minne idag av vad jag skrev, men misstänker starkt  att min ymgre bror, skulle få ett utmärkt utrpressningsobjekt, om han funnit det. I denna gömma finns också, om den inte blivit plundrad, ett tyskt mynt, som jag fick av en tysk turist. Magnus Stenbocksskolan, på andra sidan gatan, utnyttjades under några somma  som vandrarhem och allehanda kontinentala gäster sov över där.
Där som barndomsminnen gömma sig på vinden, önskar åldrig man han sparat digitalt!

Morgon mellan husen

Vallbytundran är mer öde än vanligt, noterar Vallbybloggaren, när han låter blicken svepa över tillgängliga gräsytor och gångvägar. Sambon enda intresse är buskar och träd, som torkan lämnat obevattnade.
Trots att ICA-butiken är öppen ligger cirytorget öde. De rymliga parkeringsytorna ger gott om plats för den enda bilen, som vilar där.
Vägarbetarna, som ska fixa en bussgata över tundran är hemma och vilar. Under flera veckor har de ordnat en vägbädd med sten och kakadam. En stadig bädd som ska klara tunga bussar. Med stor möda har de asfalterat vägbanan. Men tydligen har något gått snett. Vöägbanan är kritat med stryck och mystiska koder. Läsande upp och ner tycker jag det står "1 kopp latte", men det kan väl inte stämma. Breda sår  i den asfalterade vägbanan har brutits upp.

För vägarbetarna tog arbetsveckan slut redan på fredagförmiddag. Vet inte varför just dessa arbetare har förkortat arbetsvecka. Det är säkert något finstilt i kollektivavtalet. Är det badväder dag före lördag äger arbetstagaren rätt att avbryta arbetet i syfte att via fruiluftsbad sköta den egna hygienen. Är det fradag före lördag i aktuell vecka äger arbetstagaren rätt, att om arbetet så tillåter, göra helg klockan 11.00.
Nu får vi vänta till måndag, för att konstatera vad som ska hända, om det inte är badväder och ännu mer finstilt paragraf i gällande avtal kan åberopas.
Vid hotellet är parkeringsplatsen fylld med bilar. Kanske inte fylld, men för att fira det är söndag, har man parkerat lite kors och tvärs. 15 bilar har genom bred parkering lyckats fylla parkeringsplatsen. Tydligen en hel del gästarbetare från Slovakien och Tjeckien. ( bilar har registreringsskyltar, som berättar om ursprungsland. De firar också söndag. De syns sällan utanför hotellet, så man kan ju ubdra om de finns överhuvudtaget.
Vid Vallbytundrans så kallade upplevelsepark, sitter en bekant i yogaställning. Kvinnan från främmande land, som varje morgon brukar sitta i uppförstorade sofforna och meditera. När vi kommer mer nära hör vi henna sjunga mjukt stilla. Melodin är välkänd "O Store Gud", men orden är på främmande språk. Med jämna mellan rumm böjer hon sin överkropp mot marken och sången blir mer tydlig.
"Allah Ahkbar"
är orden hon sjunger till den svenska väckelsemelodin.
Hennes fromhet i stilla söndagsmorgon harmoniera med fåglarnas morgonsång. Hennes tillbedjan inbegriper i tacksamhet   alla, som söker fred. Hennes vänliga varma uppmanande såg manar alla de som inte är på vägen mot fred att fatta grannens hand och följa med på vandring mot fred.
Hon avbryter tillfälligt sin morgonbön och på stapplande sv enska berättar hon:
- Jag tänker på folken i de länder där män, det oftast, ja nästan uteslutande män, som använder religionen för att skaffa sig makt och rikedomar. Religion ska aldrig få styra ett land! För mig är religion en bro mellan människors hjärta, en vandring tillsammans i kärlek, inte i hat och hot!
Sen vände hon sig om och fortsatte sin morgonhyllning till sin Gud:
Allah Ahkbar!
Vallbybloggaren vänder hemåt med trigen sambo, hem till förmiddagskaffe, gnolande:
- O Store Gud, när jag din värld beskådar!

Hoppas det inte är mönstepassning!

Den gamla plankstrykaren satt som vanligt utanför den ånnu stängda ICA-butiken. Han hälsade glatt när vi gick förbi.
-Jasså, är du ute och går med hunden? hälsade han glatt!
- Du är allt bra observant, trots den tidiga timmen, var vår hälsning tillbaka.
- Ja, det gäller ha ögonen med sig!
Vallbybloggaren har ofta förundrats över det nödvändiga att påpeka det självklara. I det fall morgonvandraren drog en plastpåse eller en kartong i kopplet, så kan ju frågan om det är en hund ham drar i kopplet, tyda på en viss känsla att försöka sätta sig in i morgonvandrarens psykiska hälsa. Men självklara frågor besvaras bäste med en eloge.
- Jag kan inte dricka öl idag, sa plankstrykaren, jag har fått ett jobb nere på stan. Det är en lägenhet, som behöver få ett sovrum renoverat.
- Ger förståss välkommet kapital i kassan!
- Jo, å det är svart. Jag struntar i RUT och andra moderna påfund. Jag gör mitt jobb och sen får jag betalt.
Han torkade skummet av en öl ur mustaschen med baksidan av skjortärmen.  En illa dold rap underströk inmudugandet av maltdryck.
- Tyckte du sa att du inte skulle dricka öl idag ?
- Den här är förlåten, sa han och log, det här är frukost och föresten så visste redan de gamle att en gång är ingen gång. Så hänvisande till ordstävet, så har jag inte druckit en öl idag.
- Nä, nu får du vandra vidare med din hund, för nu måste jag cykla ner på stan och tjäna ihop lite pengar, det är ju snart helg.
Den vingliga cykelfärden påbörjades och Vallbybloggaren betvivlade starkt att han varit fölsamt mot det gamla ordstävet. Färden gick från den ena vägkanten till den andra. Det var ett mirakel att det inte "bar ner i diket"!
Likt barnvisans kråka färdades plankstrykaren. Än bar det hit och än bar det dit och se.. där bar det ner i diket!
Han reste sig upp och gjorde likaledes med cykeln.
- Det var en stor sten, skrek han förklarande!
Han försvann snart ur Vallbubloggarens synfält. Vi, den ludne och Vallbybloggaren hoppades att färden nerför svartåbacken skulle gå bra. Vi hoppades också att det inte var tapeter med mönstepassning som skulle sättas upp, för då blev nor arbetet alldeles uppåt väggarna!

Morgonvandringar medför mestadels något intressant att observera, som kan vara värt att plita ner. Men lika ofta händer det ingenting och vandringen fullbordas i egna tankar. Ibland så mycket egna tankar, att man gått mycket längre än man tänkt sig. När Vallbybloggaren lämnar sin egen tankesfär och ser sig omkring är det bara vidsträckta fält, inte hus så långt ögat kan se. Den ludne medvandraren tittar förvånat på sin följeslagare, flämtat tungt i morgonvärmen.
- Du husse, nu får vi allt vända, annars missar vi förmiddagsfikat!

Det är skönt för en tankspridd Vallbyvandrare att ha förståndet i koppel!
Vi vände hemåt.
Minsann hann vi i tid till förmiddagsfikat!

Periodbokslut

Vallbybloggaren satt i grönskande täppa och njöt en kopp kaffe.
Morgonens promenad på Vallbytundran med luden sambo hade varit tämligen händelsefattig.
Morgonsolen hade värmt husgaveln hela morgonen. Egentligen skulle väl kallare drycker varit att föredra. Vallbybloggaren har i en knapp mansålder haft för vana att inmundiga en kopp kaffe under förmiddagen. Vanligen i stora kretsar benämnd förmiddagsfika.
Han satt där i godan ro och inget störde hans sinnesfrid. Han tänkte på alla de vandringar, som han och sambon gjort genom åren. Han tänkte på de nedskrivna minnena från dessa promenader. Somliga minnen lockade fram ett leende. Andra minnen hoppades han att läsarna inte skulle ta opå fullaste allvar. Visserligen har de alla ett spår av sanning i sig, visserligen har de alla skett i verkligheten, men bloggskrivandet har snurrat till det, dragit absura konsekvenser av en enda ögonblicksobservation.
Han mindes de odygdiga pensionärerna, som anordnade bilrally med "lånade" elbilar från områdets fastighetsbolag.
Han mindes den lätt bedagade mannen, som satt på marken och talade med sambon.
Han mindes flickan, som satt på en bänk tidigt om morgonen och begrät nattens händelser.
I minnet dök morgonens gudinna upp, hon som kommen långt härifrån mötte morgonen med meditation och lovsång.
Han drog sig till minnes oförklarliga händelser, som handlade om besök från andra sidan.
Han mindes besök av  änglar och de allra flesta hade minsann inga vingar alls!
Han kom ihåg kvinnan som sålde begagnade trädgårdsmöbler och den gamla torgmadamen vars affärsslogan var: Sätter du en rova, får du ofta fler tillbaka!
Han log år sitt försök att skriva en följetong om Saed från Iran, som sökte asyl i Sverige! "Resan hem börjar borta."
Han mindes besök av prinsessorna från Hökåsen.
Det har minsann hänt en hel del på Vallbytundran, vare sig det varit helt sannt eller fått en skruvad knorr av Vallbybloggarens kortslutna hjärna.

Han förundrades över att över 30000 besökare gjort sig besväret att leta rätt på bloggen. Han förundrades över att följetongen "Resan hem börjar borta" hade en daglig läsarskara på mellan 150 och 200 personer, ja ibland ännu mer.
Förundran över hur detta bokstavskombinerande funnit gillande hos folk från hela landet. Han förundrades över att besökare från nästan 50 olika länder funnit vägen till hans blogg. Nu ska inga stora växlar dragas av detta, då utländska besökare och säkert många svneska med  hamnat på bloggen av en olyckshändelse. Fast detta förtar ju inte förundran över att ändå så många funnit ett visst nöje i att följa  långa vandringar på Vallbytundran och de märkligheter som där förekommit!
Oj nu är kaffet slut och utesittandet väl varmt. Nu gäller det att sats inför nästa månads gotlandsresa med tillhörande festivitas. Nu gäller det att samla kraft inför den kalla mörka tid som ligger framför oss.
Måhända kan odygdiga pensionärer, änglar och vanligt folk något skingra den mörka årstidens skeende.

Hemodlat och hemkört!

Hon är en gammal torgmadam, som säljer det hon odlat själv. Rynkorna i hennes ansikte var som stjärnorna på himlen, oräkneliga och troligen där för att stanna. Visst var det lite svårare att förflytta sig numer, men med en rollator gick det hyfsat bra.
- Rollatorn gör att att jag kan leverera hen, sa hon, till de som mina fina varor eftertrakta.
Den prunkande grönskan i torgmadamens vardagsrum var anslående. Där odlades både tomater och gurka. I ett hörn hade hon ett litet potatisland. Potatisen var av ästa sorten hade flera trogna kunder intygat. I hennes sovrum fann en gästande byggnadsinspektör såväl en kommod som en sprucken vas  och en odlingsbädd.
Detta, hade byggnadsinspektören noterat i sitt häfte, var det värsta han sett. Han plitade nogsamt ned det han såg.
- Men bästa torgmadam vad är det för odling du har i ditt sovgemak?
- Som seden bjuder har jag en bädd där, hade den smått förnärmad torgmadamen svarat.
Herr Ohlsson, som bodde i våningen under, hade ringt och klagat. Hon får gärna odla vad hon vill. Men en kväll hade han sagt till bostadsbolagets avdelning för grannsämja, gick det för långt. Ur takets uttag för el hade det plötsligt börjat spraka och blixtra. Den kära takkronan hade fallit till golvet med ett brak. Strömmen hade brutits och återkom inte förrän bostadsbolaget bytt en huvudsäkring i elcentralen. Det var då, som herr Ohlsson hade funnit två nybakade potatisar på golvet under eluttaget i taket.
Torgmadamen menade att detta var ett PR-trick, som visade hur effektiv hennes hemförsäljning var. Å lite mankemang får man nog tåla om man vill ha nybakad potatis till nattamaten. Herr Ohlsson hade påpekat att han alls inte ville ha någon hemleverans av nybakad botatis. Att det ramlar takkronor och nybakad potatis från ovan var inget han räknade med när han hyrde den lilla tvåan.
Byggnadsinspektören tittade förvånat på en jättepumpa som upptog större delen av badrummet. Han plitade ner jättepumpans belgenhet. Han mätte från hörn till hörn och i kalla siffror fanns nu jättepumpan registrerad i besiktningsprotokollet.

En gammal torgmadam suckade tungt. Hon hade varje dag i ur och skur slagit upp sitt stånd vid bostadsområdets centrum. Där hade hon sålt sin skörd.
- Det ska ni veta , sa hon till sina kunder, detta är giftfritt odlade grönsaker. Jag berättar ekivoka historier för tomaterna och se så härligt rött de rodnar.
De förbiströvande kunderna njöt av inlagda gyrkor och rödbetor. de beundrade mjälla sparrisar och stinna äggplantor. Fingrar känsliga för grönt hade vårdat och ansat hennes grönskande bestånd. Det var en fröjd för ögat och en upplevelse för känslig gommar att se och smaka hennes hemodlade grönsaker.
En av de, i och för sig många, som ej gillade hennes odlingsföretag, var byggnadsinspektören. I sitt protokoll hade han noterat att denna odling måste försvinna. Det gick inte för sig att odla inomhus i lägenhet. Här ska man bo, hade han skrivit, inte odla. Här ska inte små plantor växa upp, utan små barn. Här ska inte sparris och andra växter vegetera, utan här ska gamla människor kunna bo och få hjälp av därtill behörig personal.
Tomtmadamen, som aldrig varit vidare social av sig, had elåst in sig på toaletten och surade. Hon satt bland klöver och timotej och funderade opå hur det kunnat bli så här. Ett helt liv hade hon livnärt sig på att sälja hemodlat. Visst hade hon varit gift engång, men några barn hade det aldrig blivit. Jag vet hur man får ett företag att fungera, tänkte hon. Man får alltid mångfalt igen av det man odlar med omsorg.
Hon öppnade badrumsdörren och tittade förvånat på ett antal män som grävde och tömde lägenheten på jord och blast!
- Det ska ni veta , skrek hon.
- Om man sätter en rova får man två tillbaka!

Numer vegeterar den gamla rynkiga torgmadem på ett servicehus för äldre. Personalen misstänker starkt att det odlas rädisor i på fönsterbrädan.

Grön utredning.

Hon var ett bekannt ansikte för alla de som hade för vana att vandra gångstigarna på Vallbytundran. Något obestämbar i ålder, men de flesta gissade någonstans mellan 50 och 60 år. Hon förde sig med viss säkerhet och hade alltid ett vänligt leende till de hon mötte. Hon försökte , och lyckades nästan jämt, att följa modets svängningar. En riktig trendlisa är hon, Maddelän Algotsdotter. Hon hade aldrig träffat sin pappa. Algot Persson var entreprenör inom rusdrycksproduktion. Han hade under fyrtio och femtiotalet haft en lukrativ rörelse. Det var få kalas på den då glest befolkade Vallbytundran, som inte hade en dunk med Algotdryck, att förhöja stämningen med. De som för vana har att utan tillstång handha rusfrycksproduktion utan tillstånd råkar så småningom i dela med lagen. Detta öde undgick inte heller Algot. I mitten på femtiotalet hade tundrans landsfiskal lyckats fånga Algot och hans två kusiner, när de brände starkt hemma på torpet. Det hela slutade med att de fick tillbringa tid bakom galler. Det var i detta gallerförsedda hus, som Algot hade förälskat sig i en av kvinnor, som arbetade i köket. Kvinnan i köket, en Elsa Bengtsson, var också hon lite betuttad i den stilige Algot. Algot hade för vana att alltid berömma Elsa för hennes kokonst. Han hade till och med lyckats förmå anstaltsledningen att placera honom i köket. Det var så Algot och Elsa kom att träffas ofta och flera gånger kom de att vara på tu man hand i någon potatiskällare, skafferi eller annat ställe.
Som det ofta händer när två förälskade tillbringar tid tillsammans, så får det inte väntat resultat. Ungefär nio månader efter en tillsammansvistelse i potatiskällaren, så föddes Maddelän.
Algot, som var karl för sin hatt, i grunden en reko kille erkände utan förbehåll att han var fadern till flickebarnet. Elsa fick sluta i köket och var inte välkommen tillbaka. Algot förflyttades till ett rymningssäkert fängelse mer nära kungliga huvudstaden. Han lämnade inte detta fängelse levande, utan drog på sig en influensa, som sakta sög livet ur honom.
Elsa väntade länge på ett livstecken från Algot. Efter något år fick hon höra av Algots kusiner, att han dött i sviterna efter en svår lunginflammation. Elsa var nu ensamstående mamma. Dessutom var hon ogift. Hon gjorde sitt bästa för att fostra dottern.
Maddelän växte till i visdom och yppighet. Hennes långa mörka hår väckte beundran varhels hon gick. Gott läshuvud hade hon och gå igenom Försöksskolan i Västerås var inga problem. Betygen räckte gott och vä'l till en plats på staden gymnasium. Hon var en av fyra flickor i en realklass på gymnasiet. Efter gymnasiet hade hon utbildat sig inom landskapsarkitektur. Hon hade, så vitt kunnat utrönas, haft en god plats på ett lantmäteri norrut. Sedan tio år var hon tillbaka i födelsestaden och charmade alla med sitt leende, mörka ögon och långa mörka hår. Hon hade, så vitt man visste inte haft någon anställning sedan hon kommit tillbaka till födelsestaden.
Folk började prata om var hon fick pengar till modekläder av sista skriket. Vem hade betalat hennes lilla kedjehus. Hur hade hon fått pengar till den ärtiga illröda Renaulten, som hon emelnnåt parkerade på Vallby Centrums parkering.
De, som hade dristat sig till att fråga, hade fått ett svävande svar om en egen firma, som sysslade med inredning av uterum. Så hade de fattat det hela. Själv hävdade Maddelän att det handlade om utredning, då intet av hennes jobb var avsett för interiört nyttjande eller på något sätt hade med inomhus att göra.
- Min firma heter Grön Utredning, förklarade hon för polisens nyfikna frågestäöllare. Jag säljer utemöbler och hjälper folk att utreda, hur de ska lokalisera sina utemöbler, grillar med mera.
Polisen hade frågat, därför att flera Vallbybor, hade på Gron Utrednings hemsida kännt igen sina försvunna utemöbler. Nu ville man veta om det fanns ett samband. Maddelän hade förnekat all kunskap om detta.
- Mina leverantörer för själva svara för sina varulager och var de handlar upp detta, hävdade hon med charmigt leende.
- Men, sa polismannen, det måste du väl förstå, att det är misstänkt. Samtidigt som dina grannar och andra här på Vallby blir av med sina utemöbler, grillar och hammockar, så dyker dessa upp i ditt garage och på din innergård!
- Det förstår jag inte alls, hade Maddelän hävdat, nånstans måste  ju mitt lager stå! Är det så att mitt varulager, har en avlägsen likhet med de försvunna utemöblerna, så är det en ren tillfällighet och alls inte avsiktlig.
Uteplatserna på Vallby är idag helt befriade från utemöbler.
- Jag var allt bra dum, sa gamle ingenjör Andersson. Jag förstod inte att jag köpte tillbaka min egna möbler tre gånger. Men jag skyller på att mina glasögon försvunnit!
Till höst planerar Maddelän att genom sitt företag Gron Utredning sälja begagnade glasögon!

I år var MINI-POWER MEET på Vallby verkligen Mini

Sedan jag och luden sambo började bevandra Vallbytundran har vi varje år märkt ett ökat antal bilar parkerade vid Vallbyhotellet under Power-Meet-helgen. Som mest, om jag minns rätt, var det över 50 bilar, som man kunde beskåda. I år har det varit en halvering. Bästa siffran under årets promenader var 27 bilar.
En av anledningarna sägs vara att det område där camping är tillåten har utökats.
En annan anledning kan nog vara att  tidigare besökare med medhavd dollargrin ändrat sig. De är numer välbeställda gifta personer, som besöker Power Meet med hustru och barn. Bilvalet är då stora stadsjeepar, stora sk Trucks, ofta med firmatryck och/eller Mercedesbilar med utrymme för hustru, barn och hund.
Även antalet husbilar har säkert ökat och då känns det kanske mer naturligt att härbärgera dessa på campingplats än på hotellparkering.
Denna förändring har medfört att Vallbytundran är mindre miljönedskräpat. Tomburkar från taxfree-inköp har minskat betydligt. Halvätna hamburger-take-away-påsar låser nästan mangrannt med sin frånvaro.
Samtal med företrädare för hotellet visar att det likt tidigare år är fullbelagt. Det tycks vara transportmedlen som helt ändrats.
Att besökarna till Power Meet är internationell understryks av att på parkeringsplats fanns 8 olika nationer representerade. Längst hade nog mercedesbilen från Portugal kört. Mest frekvent tycks bilar från Finland och Norge vara. Norge var nog också den nation , som hade flest bilar på släpvagn efter stora Trucks.
Måhända förändras nästa års besökare igen, då, den av hotellet ivrigt efterfrågade busslinje, busstrafiken ska angöra hållplats utanför hotellet. Eller nära hotellet.
Vi får genomlida ännu en vinter och uppleva ännu en spirande grönska innan vi kan ge svar på det spörsmålet.
Nu återgår livet på Vallbytundran till sitt vanliga slumrande stadsdelslugn.
För vallbybloggaren, som inte skall ha resa-bort-semester förrän slutet av augusti, väntar en tid då man måste vara lite påhittig för att få dagarna att gå. Man får vara tacksam för att det snart är dags för fotbollsEM för kvinnor, så del av dagen kan tillbringas framför teven.
På tal om teve, så kan det inte gå spårlöst förbi hur tevekanalerna ägnar sig åt bedrägligt beteende. Det finns en kanal som kallar sig TV4 sport, som en gång i tidernas begynnelse visade ett antal tittarupplevelser inom sport. Där visas, trots namnet, mest Realityserier om polisens vardag i England eller USA. Sporten har man flyttat till TV4 Sport EXTRA. En kanal som väl mer är en marginalkanal. Tennis från Wimbledon har flyttats till någon obskyr betaltevekanal. Inte undra på att lusten att tevetittandet blir mindre och mindre.
Genast frågar vänner man möter om jag inte har skaffat en smart-telefon med appar för alla dessa tevepublika sändingar.
- Jag har ingen smart telefon, jag föredrar att vara smart på egen hand, brukar Vallbybloggaren svara.
Nu ska vi ut och dräneringspromenera och vifta adjö till dollargrin, som ska skynda mot färjeförbindelser till Finland och europeiska kontinenten.
Lev väl och må denna dag ge er minnen som värmer under den långa mörka kalla vintern!

Möte med PowerMeet

Med vaggande stjärtvingar stannar en Buick på planen framför hotellet på Vallbytundran. Strax efter föler en helt vanlig Chevrolet. Vilande ansträngande stötdämpare vilar en rostig Pontiac i en parkeringsruta. En Ford som sett bättre dagar låter sin matta lack värmas av morgonsolens strålar. De få strålar som letar sig igenom ett alltmer uppsprickande molntäcke. En rödrostig Plymoth anstränger sig att tävla med den nogsamt polerade grannen, en kromglänsande Cadillac.
Ur en en Volvo SUV väller en familj från Norge ut. Mannen iförd typisk raggarkostym. Raggarfrun ser mer ut, som någon fru från Desperat Housewifes. Barnen tävlar om att hålla den medföljande svarta Labradoren borta från svenska hundar.
- Vi har kört hela vägen från Bergen, säger mannen, nu vill jag bara vila!
En bilturist som under Power Meet-helgen kan drömma sig tillbaka till den ungdom han minns, så klart befriad från räntor, amorteringar, krävande fruar och än mer krävande barn. Att för bara några få timmar igen få vara den rebell han en gång tyckte han va.
Andra besökare kommer med jättelika japanska och amerikanska trucks med amerikansk dollargrinraritet på släpvagn. Välputsade, välmekade femtitalsbilar, som ej tål att köras, utan bara finns för beskådande behagfullt vilande på ett släpvagnsflak.
Redan har gräsmattors avlägsna vrår möblerats med tomma kartonger märkta Heineken.
Ännu arbetar vägarbetare med att göra kommande bussled redo för häckande dollargrin.
- Vi måste göra vägen hård och utan gropar! Ett underlag som inte skadar känsliga amerikanska vrålåk!
En representant för hotellet försöker , med uppgivande gester, uppvisande parkeringslokaliteter.
- Det har varit ett bra samarbete med vägarbetarna. De har lyckats göra vägen åkbar för våra gäster.

Snart har nattfärjan från Finland spytt ut sitt bilinnehåll och karavanen mot Västerås kan börja. De flesta söker tältlogi på vidsträckta slätter med sjönära belägenhet. De mer bekväma letar sig till hotell och vandrarhem. På vägen till vallbytundran inhandlas hamburgermåltid i papperskasse. Konkurerande hotelmatsal får stryka på foten. personalen frigöres för städande uppgift av grönytor på tundran. Svarta plastsäckar kommer att ivrigt svälla av upplockade hamburgermåltidsrester.

En cerisfärgad amerikansk bil, vars märke ej går att bestämma, vivkar bilförföriskt på stjärtfenorna. Inbyggd pneumatik får bilen att trotsigt resa framvagnen. Uppnosigt ljuder signalhornet. En obstinat melodi från amerikanska södern förverkligas i gälla digitala trumpetljud. Passagerare hälsar morgontrötta på felfri danska.
- Nu ska vi ha en gammeldansk!
Bilcirkusen på Vallbytundran ska förnöja en uppslagsjagande Vallbybloggare ännu några dagar. Hittils har runt 20 ekipage letat sig Vallby. Ekipage som klart kan definieras som dollargrin. dessutom har bilturister, ungdomsdröms jagande anlänt i bilar av modernare sort från ett flertal länder. Det är nu det händer!

Vallbybloggaren med luden sambo skyndar hemåt för att inta en andra frukost. Kaffetåren lockar och skall avnjutas i de uppstigande solens värme i lummiga täppan!

Tut Tur!
Må dagen bara ge alla underbara minnen!

Snart tar de över.... och andra tankar

Den stora besökshelgen i Västerås är snart här. Kromglittrande amerikanska skönheter ska komma. Behagfulla linjer i de stora påtkarosserna ska parkeras både här och där. Bilarnas hanterare ska mer eller mindre rusiga avstå från att själva köra. Den som vann nitlotten får rattas chabraken runt gatorna i Västerås. Vissa av dessa besökare med linjesköna bilar kommer att finna sin väg till Vallbytundran. En av de få helger under året, som hotellet är helt fullbokat.
De lokala handlarna på tundran har laddat upp. Färdiggrillat och ölflaksstaplar fyller butikerna. Här har varken ljummen Pucko och rött leende tomater någon framgång. Vissa av dess förare av amerikanska bilar orkar aldrig lämna tundran. Bilarna vilar på de få parkeringsplatserna. Förarna botar i hotellets djup föregående dags firande. På gräsmattorna kommer filtar att bredas ut och medelålders par med barn har picnic på vallbytundran.
När finlandsfärjorna lagt till vid den svenska ostkusten, så dröjer det bara ett par timmar innan finskan blir det dominerande språket på Vallbytundran. Skulle tro att vid åttatiden på onsdagkvällen så är de här, grannarna i öster!

På en ö strax öster om Sverige har den politiska eliten sin tummelplats denna vecka. Företrädare för de olika poltiska sammanslutningar ska sprida sina tirader. Man undrar!

De flesta av dagens politiska sammanslutningar bygger sin ideologi på en världsbild som var i ropet för 100 år sedan eller ännu längre tillbaka. Garbadinnationalisterna tycker man ska vara vän till Sverige de värnar det svenska. Undrar hur de definierar "svensk"? Har de gett sig själv tolkningsföreträde! Garbadinnationalisterna som ritat sin karta innan de besökt världen. Antar att det är därför de så ivrigt söker oroshärdarna, som hjälpligen stämmer med deras karta!
 Allianses mindre partier kämpar för att göra avtryck! Ett parti sker förtvivlat sin profil, ett annat vinner skrattare med dåliga ordvitsar det tredje kommer att tycka att de i vart fall är mer mänskligt än de andra och det stora blåa partiet kommer att bolla med siffror och numer gamla paroller så det sprutar unkenhet ur högtalarna. Det mindre oppositionspartiet kommer att sjölvgott hävda att de är bäst och kan mest. Det svenska arbetarpartiet tycker att det var bättre förr, när de slapp ta hänsyn till andra. Företrädaren för de miljövänliga partiet mässar monotont som en dålig predikant. Grundat i ett par års erfarenhet som lärare är han nu den självutnämnde experten på skolfrågor. Hur tusan ska man orka denna soppa fram till valet 2014!
Det borde vara dags för ett nytt system. Där de som vill bli valda inte kan fly sitt ansvar genom att gömma sig  i partiorganisationernas labyrinter.

På Vallbytundran försiggår också arbete. Vägmaskiner har hyvlat och grävt. Här ska en ny led för bussar dras genom området. Trumlornas framfart får marken att skaka. Men de orkar inte så länge, raster är en väl utövad konst i dessa vägmaskinernas bemästrare. Träd och busjage får ge vika för asfalterade leder för bullrande bussar. Körsbärsträden, som är en glädje för såväl fåglar som tundrevandrare, får ge vika för framkomlighet för persontransporter.
En av de många friskolorna på tundran har en öppen yta, som lockar besökare. En ny trend är att köra sina bilar in på denna yta, parkera och umgås. Ungdomar, som inte orkar gå de 100 meterna från närbelägen parkeringsplats. Så förvandlar de "säkra" gångbanor till transportleder för lata personer.

Julimånadens sötma ska njutas i lummig täppa. Snart dags för onsdagslunch. Kycklinggryta med senapshonungssås och urval av sommarens primörer. Ska man till Gotland och visas upp för släkt och vänner gäller det att finna föda, som håller midjemåttet i schack!
Så kom leende tomater, tindrande isbergsallad och andra gnistrande kalorisnålisar!
Vallbybloggaren är hungrig!

Nattligt försvinnande

Vallbybloggaren och luden sambo hade planerat in sen dräneringspromenad på Vallbytundran, så att den ej menligt skulle inverka på nattens begivenhet. Fotbollsfinal från Brasilien! En final med ystra fotbollslekare. Fotbollssparkare från Brasilien och Spanien, som alla utgör gräddan av fotbollssparkares elit. Möjligen skulle en Messi, en Rinaldo, den långe från Rosengård, en och annan tysk, engelsman kunna ingå i den illustra samlingen av sparkare.
Den ludne nosade intresserad på grästuvor både här och där. Frånvarande löpska tikars visitkort rönte särskild uppmärksamhet för nos, skapad för intressanta dofters upptäckande. Mellan doftpauser gick vandringen snabbt och målinriktad. Det var på hemfärden, som Vallbybloggaren gjorde en ovanlig upptäckt.
Magen skrek efter något att fylla den med. Han påminde sig om att den vanliga kvällsvarden aldrig kom till stånd. Någon bronsmatch med tillhörande straffdramatik hade förryckt schemat för intagande av föda. Han funderade länge och väl på vad som skulle kunna betraktas som lättare nattamat. Något direkt resultat nådde han aldrig.
Väl hemkommen till trevna stugan var obeslutsamheten densamma. Den ludne fick ett hudkex, som belöning för väl genomförd dräneringspromenad. Nu var det Vallbybloggarens tur. Han gjorde nogsam eftersökning i kylskåp. Inget fanns där som lockade. Frysskåpets innanmäte genomsöktes med frenesi och en alltmer skrikande mage. I ett hörn, dolt av fullkornshamburgerbröd och broccoliknyten, fann han en påse med chicken-nuggets. Den påsen hade han alldeles glömt bort. Den, påminde han sig, införskaffades för länge sedan, då en granne hade aviserat ett besök. Ett besök, som sedan inhiberades på grund av grannens samaritska läggning, följa en äldre släkting till akutintag på Centrallasarettet.
Vallbybloggaren startade fritösen och plockade fram en handfull nuggets. En enkel sallad med tomat, oliver, isbergsallad och fetaost blandades. En enkel dressing av craimefraiche, honung, senap och curry blandades till angenäm styrka och smak.  På avstånd hörde han tevens kommentatorer, nästan exalterade, förkunna att snart skulle det minsann hända. Drömfinalen! Årets match!

Medan nuggets muntert friterades fullde Vallbybloggaren ett glas med Ramlösa. Ni förstår nu hur sund han försöker vara. Tevebordeteller som man sa förr, soffbordet, rensades och dukades. Snart midnatt. Nuggets simmade, lätt guppande, på fityroljans yta. De fick torka på hushållspapper innan de hamnade på fatet med sallad och dressing. Det hela bars in till tevebordet. Orent sjunger sparkande världsstjärnor nationalsång.
Vallbybloggaren lutar sig behagfullt tillbaka i soffan. Han sluter ögonen, för att ta sats inför upplevelsen av att se en fotbollsmatch från Brasilien mitt i natten.
Han hinner tänka, att svanen måste vara den mest partipolitiska fågeln. Sen blir det svart!
Klockan 02.30 öppnar han åter sina ögon och förundras över att det då rakt inte är fotboll som visas på teven. Inte en elegant Iniesta eller en finurlig Neymar. Nä det är kostymklädda gybbar, som pratar om något, som i vart fall de tycker är viktigt.
Nåja, tänkte Vallbybloggaren, jag har missat en match, men nuggets from Chicken står mig åter!
Blicken söker sig till det välfyllda fatet! Inte är det chickennuggets som finns på tallriken, de är spårlöst försvunna! Han doppar försiktigt pekfingret i dressingen. Han slickar fingertoppen och erkänner för sig själv, den blndningen hade han lyckats med.
Men kycklingbitarna var borta. Han sökte på golv, han sökte på bord. Han sökte i kök, han sökte i teverum. Kycklingbitarna var mystiskt försvunna. Han var övertygad om att han inte ätit dem själv, för då skulle int emagen fortsätt kurra.
Försvunna chickennuggets, missad tevefotboll.
En svansviftande sambo kommer fram till besviken Vallbybloggare. Han lägger sitt huvud på sned och titar mätt och belåten på vandringskamraten.
- Tyckte det var synd att nyfriterade chickennuggets skulle förfars, sa han med ett belåtet rap och propsade på omgående utgång!