Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 13.

Pastorn tittade på den blödande polisman nen med förfäran, Handlingsförlamad stammade han fram en fråga om hur kommissarioen mådde, om det gick bra!
Brita var mer en handlingens kvinna och rev av sig halssjalen med en snärtighet, som skulle gjort vilken mellanviktsboxare grön av avund. Han tryckte med kraft halssjalen mot kommissariens hals.
- Det är ingen fare, sa kommissarie Lindgren, tror det bara är ett ytligt sår, men det svider som sjutton.
-Jo, det må sa vara, sa Brita, men för säkerhetsskull, så försöker vi stoppa blodflödet tills sjukvårdare hinner hit.
- Jag kan hålla själv, sa Llindgen, som inte var van vid att bli ompysslad.
Ett stort antal poliser i skyddsvästar och hjälmar äntrade scenen från vänster. De var tungt beväpnade och hade smetat något svart på kinderna och pannan.
- Insatsstyrkan anmäler sig, sa en lång smal man. Låt vär sjukvårdare titta på kommissariens sår.
En finnig yngling kom fram med en fyrkantig box, på vilken ett stort rött kors var målat. Han lossade på halssjalen och tittade på Lindgrens sår. Han kände försiktigt med långa smala fingrar på polimannens hals.
- Tror att kommissarien allt hade änglavakt, sa han, bara någon centimeter till så hade halspulsådern tagit skada. jag ska snabbt sy ihop det här, sen får kommissarien ta sig till akuten för vidare vård.
- Sy ihop du, men akutvård blir det inte förrän vi fått tag i den där vettvillingen, som sitter där uppe och skjuter på både folk och fä... och en och annan kommissarie, la han eftertänksamt till.
Lindgren vänte sig till insatsstyrkans ledare.
- Vi tror att skytten befinner sig i Johanssons lägenhet på fjärde våningen. Försök att få ut skytten vid liv, jag har några frågor, som kräver sitt svar.
- Det är sällan vi behöver skjjuta ihjäl någon. Vi har både tårgas och bedövningsgevär. Tusan, att de aldrig beviljade oss elvapen. Fast jag tror en av mina mannar har ett sådant i alla fall.
Han gav några korta kommandon till sina underlydande. De svartfläckiga polismännen delade på sig och försvann bort mot hyreshuset.
Några skott sökte sig mot de framryckande poliserna. Men de lyckades nå hyreshuset , utan att bli träffade,
- Nu ska vi se om vi inte kan få den där stasiagenten, sa Lindgren.
- Jag tror hon redan är borta, sa pastorn med nyvunnen trosvisshet. Jagtcjte jag såg en figur, som lämnade den andra trappuppgången och for iväg i den blå bilen, som Johanssons hushållerska disponerade.
- Men varför i herrans namn säger ni det först nu?
- Jag var osäker, sa pastorn, det var en korpulent man, som jag såg. Det var först nu som jag lyckades få det hela gå ihop.
Lindgren gav en snabb order till två polsmän. Snart lämnade två polisbilar med skrikande däck platsen framför hyreshuset.
- Vem hundan är det som skjuter då?
- Det är nog tvillingsönerna, sa Brita.De har alltid haft ett speciellt band till sin mor. Undergiver och beundrande.
De hörde dova dunsar innifrån huset. Ett brak och ett skrik.
Det dröjde inte länge förrän insatsstyrkan kom ut med en ung man. Han hängde avsvimmad i de kraftiga polismännens grepp.
- Ta honom till polishuset och se till att han får vård.
- Ni ska nog ge hon denna spruta för att häva bedösningen, sa den långe och räckte över en plastinbakad spruta.
- Det ska vara en grabb till, som ser likadan ut, sa Lindgren. Har ni hittat honom? Ta er i akt om ni ser en medelålders kvinna. Hon är farlig. Hon kan alla knep.
- Vi letar igenom lägenheten, källarvåning och vindsutrymme just nu.
Det knastrade till i polisradion.
- Vi har indikationer på atgt den blå Mazdan kör mot söder på riksvägen. Vi är troligen bara en mil efter den.
Poliskommissarien tryckte ner handmikrofonens knapp.
- Var försiktiga. Förafren kan vara beväpnad och ytterst farlig.
- Vi kör efter regelboken, löd svaret.
- Tusan jag känner mig lite yr, sa LIndgren, jag ska nog åka till akuten i alla fall.
- Vi kör dig, sa Brita.
De körde Lindgren till akutintaget. Två sjuksystrar mötte upp.
- Vi tar in kommissarien direkt, ni kan äka hem, sa den ena till pastorn och Brita.

De satt tysta i bilen på vägen hem. Pastorn körde. Plötsligt kände han hur Britas  hand ömt smekte hans lår. Han lät smekandet villigt ske. Han sneglade på Brita och log.
- Du Brita, det känns behagligt att känna värmen från din hand.
- Jag tycker om att röra vid dig, sa Brita med ett ömt varmt leende.
Två leende personer anlände snart till pastorns bostad. De parkerade och låste bilen. De hade knappt låtit lägenhetsdörren falla i lås bakom sig förrän de ivrigt sökte kropparnas närhet. Djupa kyssar och ömma smekningar.
Hur det gick till var det ingen av dem, som efteråt kunde redogöra för, men plötsligt låg de nakna tätt tillsammans i dubbelsängen. Extasen, när två kroppar möts, förenas, var total.
Även efter de fullbordat kärleksakten låg de tätt tillsammans. De visst nu att de aldrig mer ville vara åtskilda.
De tittade djupt in i varandras ögon. De log. Så kysste de varandra igen.
- Nu är vi ett par, sa pastorn, och det är jag glad för, Brita jag vet nu att jag älskar dig och alltid vill vara vid din sid.
- Älskar dig med, älskade Jesper och inget skulle glädja mig mer än att för alltid vara vid din sida.
Deras konversation och ömma kelande avbröts av en påträngande telefonsignal.
Jesper sträckte sig tvärsöver Brita efter telefonluren.
- Fromblad, sa han och älskogen kom hans röst att darra.
Han lyssnade på vad som sas.
-Tack, vi är där om 20 minuter.
Han la på luren och vände sig till Brita.
-Det var Lindgren, han är tillbaka på polishuset och vill att vi ska komma dit.
- Tydligen har de fått tag i kvinnan och en av tvillingarna.
- Du, sa Brita, vi åker dit, men först en snabbdusch. Jesper visst kan vi titta på förlovningsringar efter polihusbesöket?

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 12.

Pastor Fromlund satt vid frukostbordet och tittade med viss avsmak på en halväten skinksmörgås. Han förundrades över att något, som smakade så bra bara för en knapp vecka sedan, nu fyllde honom med nästan avsmak. Kaffet fyllde sin funktion, svart, starkt och en anings smak av nötter. Han tog ytterligare några klunkar. I avsaknad av normala morgontidningar läste han det dokument, som han och Brita hade sammanställt under mellandagarna. De hade jobbat med alla de papper de hade. Papperna som rörde hans hustru Louises verksamhet var förstörde och inverkade inte på deras arbetsresultat.
Allt under drickande av det svarta starka kaffet läste han ifenom de 12 A4-sidorna. De hade , tyckte han, gett en lyckad bild av det som hänt under under de senaste månaderna. Allt tydde på att förövaren av de tre morden stod att finna i grosshandlarens närmsta krets.
- God Morgon Jesper!

Han avbröts  i sitt läsande av en röst, som gav honom vårkänslor. Han tittade upp och såg på Brita. Visst var hon lite knubbig, men hon hade formerna, som en kvinna ska ha. Hennes leende förlät de överkilon hon bar omkring på. Den värma kärleksfulla blicken förlät hennes ankomst till frukostbordet.  Han kände hur han fick allt varmare känslor för Brita. Hennes närvaro i lägenheten döljde minnena av hustrun. Han drog fram en stol och bad henne sitta ned.
- God Morgon själv Brita!
- Jag har kaffe klart till dig, sa han med värme i rösten.
Brita lät sig serveras med glädje. Hon hade fattat ett allt djupare tycke för denne långe kraftige pastor. När deras händer rörde varandra kände hon ett välbehagligt pirr i hela kroppen.
Hon tittade på pastorn och log ömt.
- Du har inte en skvätt mjölk?
Pastorn rusade med iver till kylskåpet och återkom med en mjölkförpackning. Den nya sorten med ett skruvlock av plats.
Han tittade på sin vän. Brita hade sovit i gästrummet alltsedan julafton. Deras arbete med redogörelsen av de illdåd som skett hade tagit all deras tid, så det hade fallit sig naturligt att sova över. Visst hade Brita känt dragningen till pastorns sovrum flera gånger, men förnuftet hade segrat. Inget djupare intimt hade hänt mellan dem, även om de hade kramats och kysst varandra flera gånger. Men Brita hade nog tyckt att det mer varit tecken på glädjerus vänner emellan, då de nått lyckade slutsatser.
- Du Jesper, jag fick ett SMS från min kusin igårkväll. Tydligen befinner han sig i Paraguay. Han avser stanna där tills vidare.
- Vad skönt att höra. Jag var rädd att också han tagits av daga.
- Innan vi lämnar redogörelsen till polisen, ska vi i korthet gå igonom huvudpunkterna, sa Brita med nyfunnet förnuft.
- Ja, vi får göra det.
- Först har vi mordet på din hustru. Vi tror att det har samband med hon och Kata-Lina var på väg att avslöja grosshandlarens inblandning i traffickingverksamhet. Vi tror att det antingen var grosshandlaren själv, hans hushållerska, som vi nu vet från min kusins information även var hans hustru, men det kan också vara någon av de två pojkarna Adolf eller Josef.
- Det är rätt, sa pastorn, och motivet för alla dessa var att förhindra att grosshandlarens verksamhet avslöjades.
- Samma motiv är giltigt för avrättningen av Kata-Lina. Hon var på väg att avslöja för dig vad hon visste. Vad vi vet så var grosshandlaren inte på plats när det hände. Så för detta illdåd återstår pojkarna och hushållerskan. Dock vet vi att du oavsiktligt oskadliggjort den ene av pojkarna. Så då återstår modern eller en av sönerna.
- Så långt är jag med, sa pastorn. Vi vet också att en lång smal kvinna försökt ta sig in i min lägenhet. Vi vet att hon körde samma bil, som grosshandlaren låtit hushållerskan disponera. Men hur är det med mordet på grosshandlaren?
- Vad min kusin sagt, så kan det bero på att han var på väg att lämna landet. Att någon i hans verksamhet kommit på detta, sett honom som en svikare och att han därför måste betala en svikares pris.
- Men vem kan ha gjort det?
- Jo du vi kan ju utesluta grosshandlaren, sa Brita och fnittrade till.
- Vad vi fått höra av polisen var att på Arlanda hade en lång kvinna setts gå in på herrtoaletten strax efter det att grosshandlaren gått in där. Men ingen har sett henne lämna toaletten. Däremot har en kortväxt herre setts lämna toaletten skyndsamt.
- Där har vi den långa kvinnan igen! Hon tycks dyka upp och sedan bara försvinna!
- Vet du vad jag tror, sa Brita plösligt. Jag tror att den långa kvinna, den kortväxte mannen och Ilse Neuman är samma person. Min kusin Bertil har nämt att Ilse Neuman varit STASI-agent och arbetat mycket "under-cover". Så nog vet hon hur man förklär sig.
-Aha, sa pastorn, det kan ju förklara varför hennes gång verka styltig, när hon skynda till bilen. Hon kanske hade styltor under den långa kappan. Längden  kan verkligen förändra hela personens uttryck.
De skrev ner de sista tankarna på baksidan av dokumentet och skyndade till polishuset.
De bad att få träffa kommissarie Lindgren. ahwn var inte i polishuset, utan, sa receptionisten, på väg ut till grosshanmdlarens lägenhet för att tala med Ilse Neuman.
- Vi måste skynda efter, sa pastorn, det vet i hundan vad den kvinnan kan göra om hon känner sig trängd.
- Du har rätt, sa Brita, låt oss skynda.
De parkerat bilen ett par hundra meter från grosshandlarens lägenhet. De ilade mot lägenheten till fots. De såg hur kommissarien hukade bakom en bil.
- Ner, skrek han, någon skjuter på oss från huset.
Som för att understryka vad polimannen sagt visslade ett skott förbi pastorns öra. Fortare än han själv trodde var möjligt kastade han sig till marken och toga Brita med sig i fallet. De kröp på alla fyra i skydd bakom bilen..
-  Vad gör ni här?
- Vi har ny information. Vi tror att det är Ilse Neuman, som liggger bakom alla tre morden eller möjligen en av hennes söner.
- Ilse eller Lise, sa poliskommissarien. Jag har kommit fram till samma sak. Pojkarna hennes är nog oskyldiga till morden, men de har en massa annat att svara för.
Ce tittade försiktigt upp mot fönstrenaa till grosshandlarens lägenhet. Ett fönster var öppet. De såg flamman från skjutvapnet. De hörde knallen.
- Aj som tusan, skrek polismannen och förde sin hand mot ett blödande sår på halsen!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 11.

Sven Lindgren satt i sitt tjänsterum på polishuset. Han tittade ut över ett rum, som var belamrat med papper. Här fanns hans egna och kollegornas anteckningar. Här fanns material, som han fått av pastor Fromblad. Här fanns material, som de funnit i Kata-Lina Andersdotters bostad.

De hade ägnat hela gårdagen åt att sortera pappren. De hade försökt att bygga en tidslinje, som var tänkt beskriva vad som hänt. Vilken röra. Emellanåt ångrade han att han valt polisyrket. Det hade varit bättre att välja samma yrke som fadern. En skomakarson borde ha stannat vid sin faders läst! Men nu var det inte så, utan han var en polisman och ansvarig för att utreda tre mord och lite annat av mer småbuskaraktär.
- Varför, tänkte han, kunde inte pastorsfrun sovit kvar i sin säng. Sovit som normala människor. Nä hon skulle nödvändigtvis ge sig ut mitt i natten för att besöka kyrkan. Pastorn hade han ingen koll på alls, men han misstänktehonom fortfarande för att vara en ovanligt skum pastor. Rökte cigarill och drack vin som vilken normal människa som helst. Å vem tusan var den långa kvinnan, som hade setts i misstänktnärhet av tre olika mordplatser eller i det ena fallet i närheten av  ett av mordoffrens bostad.
Han avbröts i sina tankegångar av en ung medhjälpare, som ivirg knackade på dörrposten-
- Kom..., kom...  komiss...Kommissarien, Kommissarien, stammade den unge polisen upprört.
- Ja, ja, sa kommissarie Lindgren, vad har du att säga? Inga fler mord nu, det orkar inte min matsmältning med.
- Nej då, men vi gjorde en sökning på Ilse Neuman, men hon finns inte. I vart fall inte i folkbokföringen.
- Finns inte? Va sjutton , jag talade ju med henne häromdagen.
- Vad jag säger är att hon inte finns i folkbokföringen, däremot hittade vi en Lise Johansson folkbokförd på samma adress som grosshandlare Johansson. Dessutom är lektor Liljetass spårlöst försvunnen, han har inte varit på sin arbetsplats sedan dagarna före Lucia.
- Hej stopp och belägg. Lise Johansson? Lise, lise, Elsi, Elsi, Lesi, sile, Elis, Elis... Ilse.
- Ilse, skrek kommissarien, kan det vara så? Kan det verkligen vara så?
- Kolla igen med folkbokföringen. Har denna Lise Johansson alltid hetat så?  Har hon varit gift? Har hon barn?
-Det ska jag göra på en gång, sa den unge ivrigt antecknande.
- Nä, Nä, gå inte, vad var det du sa om Liljetass?
- Han är spårlöst försvunnen. Han har inte varit på sin arbetsplats på över en vecka!
- Å herre du min skapare, inte ett till. Inte ett mord till! vad vet vi om denne Liljetass?
- Förutom att han är lektor, så var han medlem i pastorns församling. Innan han tog namnet  Liljetass, så hette han Hubertsson. Han är en erkänd auktoritet, då det gäller egyptiska antika vapen och har en av landets största privata samlingar av egyptiska dolkar, knivar och korta svärd. Vi tror dessutom att han varit med i styrelsen för grosshandlarens bolag Baltic Leasing & Resources!
- Det har var nya tankegångar. Du kolla folkbokföringen om Lise Johansson. Och sätt henne under bevakning, vi måste få veta mer.
- Själv ska jag försöka ta reda på lite mer om Liljetass försvinnande.
- Okidoki, sa den unge polismannen och försvann, uppslukades av de vindlande poliskorridorerna.
- Okidoki, tänkte kommissarien sorgset, varför i helsefyr kan inte de unga prata så man begriper.
Han dök in i de papper, som rörde Baltic Leasing & Resources. De var i huvudsak placerade på det lilla sidobordet,men ett par högar fanns också på besöksstolen. Han läste och kollade med andra papper. Han hittade ett tomt papper och antecknade. Återigen dök namnet Lise Johansson upp, nu som ägare av det bolag, Baltic Leasing & Resouces, som alla trodde ägdes av grosshandlaren. Denna Lise hade aktiemajoriteten, andra ägare var grosshandlaren och lektor Liljetass, samt en i Kärrtorp skriven Patrik Farsson.
Han sög på den ej vässade ändan av blyertspennan. Kunde denna Lise Johansson vara den långa smala kvinna, som så många sett i samband mer morden och mordoffren? Nu gällde det att snabbt att hitta lektor Liljetass och höra vad han har förkopplingar till bolaget och morden.
Kommissarien ringde i snabbtelefonen.
- Vill ni kolla med alla gränsstationer och efterhöra om en Bertil Liljetass lämnat landet!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 10.

Poliskommissarie Lindgren satt på sitt tjänsterum och tittade tomt framför sig. Han hade aldrig varit en stor vän av luciauppvaktning i gryningen. Han ansåg att de få minuter  varje natt bestod av  verkligen skulle utnyttjas till att sova. Slösa bort värdefulla sovminuter på att lyssna till barn och barnbarns ljudutsläpp var en pina. Dessutom,med sömndruckna ögon, tvingas inmundiga degiga saffransfärgade lussekatter och blaskigt kaffe var inte med på hans favoriter.
Så fort han hade kunnat hade han flytt hemmet. Nu satt han på sitt tjänsterum. Mellan de tomma blickarna försökte han folusera på det fall, som sysselsatthonom i över en månad. Hans aversioner mot  präster i allmänhet och frikyrkopastorer i synnerhet hade till en början fått föda. Han hade dock snart fått inse att just denna pastor, Jesper Fromblad, hade rent mjöl i påsen, i vart fall då det gällde mord.
På ett papper hade han plitat ner, de tre nu kända morden. Strukit ett kraftigt streck under varje personnamn. De fick utgöra en rubrik. Under dessa hade han sedan plitat ner vad som var känt. Han och hans medhjälpare hade förhört massor med personer. De hade utvärderat varje vittnesmål. Han stirrade på pappret. Detta hade han inte sett förut. Förutom mordet på pastorsfrun, så hade vittnen sett en lång smal kvinna strax före varje mord. En kvinna, som hade rört sig lite stelt, men ändå snabbt och obehindrat. Hon hade haft en lång rock, som nästan sopat marken. Hon hade haft en mörk bredbrättad hatt och en halssjal, som täckte hatten och knutits under hakan. Ingen hade närmare kunnat ge uppgifter om hennes utseende.
Vid varje mord eller i nära anslutning till dessa hade en en egyptisk offerkniv, med sirligt utskuret skaft hittats.
Kvinnan? Vem var denna kvinna? En lång smal kvinna omkring 190 centimer lång.

---* ---

Pastor Jesper Fromblad hade luciadagen vaknat med ett leende. Han hade drömt om Brita. Kvinnan som kommit med glädje till honom. Han tänkte på henne och hennes värme under tiden hade åt sin frukost. Han avstod gärna från lussebullar, men som eftergift till dagen åt han tres stycken spröda pepparkakshjärtan. Han tände dagens första cigarill och slog sig ner vid skrivbordet. 

Framför honom låg massor med dokument. En del var hopsatta med gem, andra var inlagda i mappar och åter andra var alldeles för sig själva. Han hade sorterat ut alla de papper han kunnat finna om sin hustrus inblandning i smuggelaffärer. Han hade förvånats över hur lite han vetat om hennes förehavande. Han hade förstört alla dessa dokument. Det enda han hade sparat var ett konoutdrag från den lokala sparbanken, som han fått med posten häromdagen. Han hade förvånat stirrat på saldobeloppet. Drygt fem miljoner kronor! Tänk vad lite han vetat om sin hustrus affärer. 

De andra dolumenten gav en bild av de affärer, som grosshandlaren och hans kumpaner sysslat med. Det var avancerad arbetskraftsuthyrning. Det fanns även spår av handel med unga flickor och pojkar från Vitryssland och Rumänien. Han hade äcklats när han insåg vad grosshandlaren sysslat med. Skenhelighet i kvadrat upphöjt till tio.

Han och Brita hade gått igenom dokumenten. Sorterat och försökt få viss struktur på dem. De hade genom kontakter förmått unga yrkesarbetande från de forna öststaterna att skriva på ett arbetskontrakt. De skulle genom hans firma få arbete. Deras lön var den månadslön, som Migrationsverket ansett vara minimum, för att bevilja arbetstillstånd. Ja, de hade till och med i vissa fall angett en högre månadslön. Det var i huvudsak hantverkare och restaurangarbetare. De hade fått ut ungefär 40 % av nettolönen. Den kvarvarande summan hade räckt för att betala in de arbetsgivaravgifter, som krävdes, men också gett grosshandlaren och hans kumpaner en skälig vinst. Dessutom kunde de ju tillgodoräkna sig hela den summan, som uthyrning av arbetskraft innebar. 

Pastor Fredblad blev heligt ilsk, när han läste ett dolument om hur grosshandlarens firma lyfts fram som ett gott exempel på hur sådan här verksamhet skulle skötas.

Verksamheten med de unga flickorna och pojkarna var däremot svårare att få något grepp om. han ville inte syssla med detta. Han kände avsmak. Han sorterade in alla de dokumenten i en mapp. Fäste nogsamt gummiband runt den. Han skrev "traficking" med ilksna bokstäver på framsidan.

De andra dokumenten, som rörde arbetskraftsuthyrning, sorterade i andra mappar. Han lade allt i en sportbag och förberedde sig för att besöka kommissarien.

--- * --- 

Ilse Neuman, grosshandlarens hushållerska, satt i våningens vardagsrum. Hon smuttade på ett glas vitt Moselvin. Hon konstaterade att det hon gjort var nödvändigt. Hon kände inga samvetskval för de gärningar hon gjort. Hon var tränad för att skjuta sådana känslor i bakgrunden. Hon tänkte på hur lämpligt det varit att grosshandlaren hade uppvaktat henne i Berlin för så länge sedan. Hon hade haft på känn att den östtyska staten inte skulle överleva. Noga hade hon sopat undan varje spår, som skulle koppla henne till STASI. Ivrigt hade hon tackat ja till grosshandlarens frieri. De hade gift sig och fått äktenskapet registrerat av en östtysk myndighet i en liten ort utanför Berlin. Samma natt hade hon brutit sig in hos myndigheten och stulit alla dokument, som skulle vittna om deras äktenskap. Hon hade även fått med sig några stämplar. Nu kunde hon efter behov själv skapa de dolument, som behövdes för att få bosätta sig med grosshandlaren i Sverige. Tvillingpojkarna Josef och Adolf hade fötts ett drygt halvår efter det hon kom till Sverige. Grosshandlaren visste att han var far till barnen, men de hade beslutat att inte göra det allmänt kännt.

Ilse hade varit grosshandlaren behjälplig med kontakter i forna öststaterna. Hon var, grosshandlaren ovetande, knuten till Vitrysslands säkerhetstjänst. Det hade inte varit något betungande uppdrag, mestadels hade hon gett information om svenska företagsledares svagheter, när det gällde droger och kvinnor.

Verksamheten med de unga pojkarna och kvinnorna kände hon inget samvetskval för. Snarare hade hon känt sig viktig och betydelsefull, när hon satt dessa ungdomar i kontakt med företrädesvis svenska, som kunde betala. Det var dessutom beskickningsanställda på flera olika ambassader, som köpt tjänster av detta slaget. 

De där två svenska kvinnorna, som kommit verksamheten på spåren, hade blivit alltmer irriterande. De hotade den bekväma tillvaro, som hon och grosshandlaren byggt upp. Det hade varit nödvändigt att göra sig av med dem. Grosshandlaren hade först inte varit med på några våldsamheter. Han hade sagt att han nog kunde övertala de båda kvinnorna att tiga. Inte minst då han visste om deras smuggelaffärer. 

Hon mindes den sena eftermiddag, då grosshandlaren hade kommit hem. Blek i ansiktet och händerna darrade. Hela han skälvde av rädsla och uppgivenhet. Hon hade gett honom piller, så att han lugnade sig. Han hade medgett att hans övertalningsförsök hade misslyckats.

- Gör det då måste göra, hade han sagt och svart sorgsen slöja hade skymt hans ögon.

Hon hade gjort det hon var tvungen till. STASI-träningen hade varit till stor nytta. Hon hade haft med sig sina pojkar till pastorsbostaden. Hon hade lyckats förmå pastorsfrun att följa med henne till kyrkan, för att hämta något grosshandlaren behövde och pastorsfrun hade nycklar. Hennes pojkar hade lämnats kvar i lägenheten, där de slaktat en spädgris i badkaret, för att senare på natten skända det muslimska kulturcentret.

Att skjuta Kata-Lina hade blivit nödvändigt, så hon var på väg att avslöja allt för pastorn. Det hade inte varit någon svårighet att komma nära. De kände ju varandra. Den ljuddämpade pistolen gav ifrån sigg ett knappt hörbartt poff. 

Hon hade låtit en egyptisk dolk glida ner på marken, samtidigt som Kata-Lina ljudlöst föll till marken. Därefter hade hon skyndat in i en trappuppgång. Tagit av sig hatten och benstyltorna, som lagt 30 centimer till hennes längd. Hon hade hade tagit av nederdelen av rocken,som var hopsatt med kardborreband. Därefter hade hon obemärkt kunnat lämna platsen. 

Nu satt hon och tittade in i brasan där benstyltorna brann. Nederdelen på rocken förkolnades.

- Elden ska ta bort alla bevis, tänkte hon och skruvade isär pistolen med vana rörelser. 

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 9

Pastor Jesper Fromblad satt vid köksbordet. Han försökte summera veckan utan bra resultat. Det hade hänt så mycket sedan hustruns död. Han var på väg att ge upp sin pastorsroll. Han var på väg att fly staden, där han bott så länge.

Samma morgon som begravningen var hade han hämta Kata-Linas brev på centralstationen. Nu var det inte så mycket brev, utan snarare en karton med flera tjocka arkivmappar. Han hade lagt dem längst in i en byrålåda och täckt över med strumpor och ett antal onämnbara. Skyndsamt hade han klätt sig. Han hade letat länge efter en vit slips, men den stod ej att finna. Det var då hanbeslutade att klä sig i pastorskläder. Kaftan och rundkrage, vars vithet delvis täcktes av densvarta skjortan.
När han kom ut genom porten och hade ställt in siktet på den egna bilen, så stannade en stor svart bil framför honom. En dörr öppnades och en manande stämma bad honom stiga in. Den kraftige poliskommissarien Sven Lindgren tittade på honom.
- Vi bjuder på skjuss till begravningskapellet!
- Tack, men jag hade föredragit min egen bil.
- Det förstår jag, sa Lindgren, men jag tänkte vi kunde samtala lite?
Polismannen tittade allvarligt på pastorn. Han skakde lätt på huvudet, samtidigt som han utstötte en besvärande suck.
- Det är inte så att pastorn döljer något för oss?
Pastorn kände hur kampen mellan lögn och sanning rev stora sår inom honom. Kunde han svika sin hustrus minne? Kunde han svika Kata-Linas förtroende för honom? Kunde han inte se det hela som bikt och därmed, i vart fall för sig själv, hänvisa till tystnadsplikten.
- Döljer? Vad skulle det vara, svarade Fromblad undvikande.
- Vi vet att du idag hämtade ett paket på centralstationen. Vi  vet att du häromdagen hade besök av en lång smal äldre kvinna. Vi har vittnen som sett henne vid din lägenhetsdörr.
- Jag har inte haft besök av någon kvinna eller man, för den delen, de sista dagarna.
- Jo då, det har du visst det, sa kommisarien. Hon bankade på din dörr och försvann i en bil kort därefter.
- Då vet jag vad du menar. Det var någon som mixtrade med lägenhetsdörren. Jag slog upp dörren och träffade personen ganska kraftigt. Personen försvann snabbt nerför trapporna.
Han hoppades att kommissarien skulle ha glömt bort Kata-Linas paket.
- Så du kände inte igen personen? Vi vet det var en kvinna!
- Jag har aldrig sett personen förut. Ansiktet doldes av ett flor som hängde ner från hatten. En sådan lång dam, om det nu var dte, har jag sällan sett.
- Okay, nu är vi framme. Får beklaga pastorns sorg. Vi får fortsätta vårt samtal senare, det finns misstanke att pastorn undanhåller bevis!
- Undanhåller bevis?
Fromblad tittade frågande på kommissarien. Han skyndade sig ut ur bilen och anslöt till de som valt att bevista begravningsakten.
- Ja, lådan från Centralstationen...
Kommissariens röst bleknade i sorlet från begravningsbesökarna.
Han sjönk ner i bänken längst fram. Han tittade på den vitlaserade kistan, som omslöt hans döda hustrus kropp. Blommorna var dekorativt placerade. Inte för få, men heller inte förmång. Han hade inte lyckats få den officiant han önskade, utan det var en kyrkans yngre präster, som skulle vara förrättare av akten. Den unga kvinnan, med prästelvan lite slarvigt på sne, hade hälsat på pastorn och beklagat. Han hade tittat, nästan med avsmak på henne. Hennes hy var finnig och totalt i avsaknad av smink. Han hoppades att hans avsky, som var rent estetiskt betingat, inte skulle märkas.
Den unga kvinnliga prästen hade dock en behaglig röst och genomförde akten med respekt och en gryende pondus.
Louise's systerbarn sjöng. De sjöng bra och han kände en viss stolthet över deras medverkan.
När akten var över. Stod han länge kvar och tittade på kistan. Han hade vägrat erbjudandet, om att kistan skulle sänkas ner till rummet under kapellet. Han ville hålla kvar lOuise så länge som möjligt.
När han gick mot utgången kände han hur en hand lades på hans arm.
- Jesper, jag förstår att det är tungt för dig. När minnesstunden är över bjuder jag på lunch!
Han tittade förvånat på röstens ägare.
Det var Brita Hubertsdotter, lektor Liljetass kusin. Brita var väl inte den kvinna, som pastorn normalt skulle lägga märke till. Men hennes omtanke tände långy inne i honom en låga av närhet.
- Jag har inte hunnit planera lunch, så jag tackar ja.
- Det var bra det. Nu klarar vi av minnesstunden. Jag finns i din närhet, jag vill supporta dig.
Pastorn fann hennes ordval lite udda. För första gången på länge log han.
Minnesstunden var som minnestunder brukar vara. Ett sorgetyngt sorl. Kaffe skedar, som klingade atonalt.
Minnestalare som lyfte upp den avlidna till nästan himmelskahöjder. Ingen hade något negativt att säga. Louises insatser för nödlidande i de baltiska staterna hyllades. Ingen sa något om smuggling.
Han lämnade samlingen för att besöka herrarnas. Det var när han kom ut som han hörde två av syföreningens mer betrodda madonnor språkas vid i kön till damernas.
- Jag har förstått att det var något som inte stod rätt till, sa den ena madonnan och snörpte konspiratoriskt på munenn.
- Jo, men att pastorsfrun och Kata-Lina hade ihop det. Vem kunde ha anat det?
Pastorn äcklades av det han hörde och skyndade fort in i sanmlingsalen igen. Brita dök upp vid hans sida. Den empatiska handen på hans arm. De varma ögonen tittade på honom. Han kände sig starkare.
Han genomled minnesstunden och tog lite frånvarande emot alla beklagande, som gästerna sa adjö med.
- Du kan åka med mig, sa Brita, jag har min bil alldeles här intill.
De sa inget till varandra under bilfärden, till den väntande lunchen. Visst kastade de en och annan blick på varandra. Under promenaden från parkeringen till Britas Lägenhet lät hon sin hand stilla vila på hans arm.
- Välkommen till mitt lilla hem, sa Brita, slå dig ner och känn att "mi casa es tu casa"
- Tack, sa pastorn och förvånades åter över hennes ibland udda ordval.
Brita hade bytt om. Borta var den sedesamma mörka dräkten. Nu stod hon framför honom i en sval tunn klänning. Tänk så en kvinna kan förändras, tänkte pastorn, hon är ju riktigt vacker.
Lunchen, paqsta med kräftor, musslor och räkor, vardelikat. Det hela sköljdes ner med en alkoholsvag tysk vindryck.
Samtalet hade flutit på lätt och otvunget. Pastorn trivdes i britas sällskap.  De hade samtalat i flera timmar. De hade berättat för varandra om barndomstiden, ungdomstiden och vad de gillade för musik och litteratur. De avbröts av en ilksen telefonsignal. Brita svarade.
Hennes entoniga ja var länge det enda hon sa.
- Finns det inget som kan ändra ditt beslut?
Pastorn tittade med nyväckt intresse på Brita.
- Nähä, du kan jag bara hoppas att du finner ro!
Hon lade på luren försiktigt, som om hon inte ville störa.
- Det var min kusin Bertil. Han ville bara säga adjö!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 8

Pastor Fromblad hade tagit en tidig morgonpromenad. Han hade andats in den kyliga novembermorgonen. Förundrats över att inga snöflingor ännu dalat mot marken. Han hade hälsat artigt på dem han mötte. De allra flesta hade besvärat tittat bort. En ung kvinna kämpade med en beagle, som nödvändigtvis ville undersöka den risiga dungens djup. Sakta vaknade staden. Livsmedelshallarna öppnade tävlande sina dörrar. Färgsprakande annanonstavlor kämpade om morgontidga kunders gunst. Tobakshandlaren slog upp sina dörrar. Ägaren draperade fönstern med kvällstidningarnas nyheter. Aftonbladet förkunnade att lokal finansmagnat skändligen mördats under flykt från besvärande skattemål. Expressen ropade ut i stora fetsilsbokstäver att känd köpman mördats av besvikna kunder, som inte fått lämna tillbaka defekt vara.
Pastor Fromblad förundrades över att kvällstisningarna kallades kvällstidningar. Det var ju länge sedan de nådde sina läsare efter klockan tolv på dagen.
Han kände sig som en främling i den stad där han verkat i mer än tio år. Visserligen kände han igen människorna han mötte. Men ingen tittade igenkännande på honom. Även församlingsmedlemmar, som var ute på tidig morgonpromenad vände besvärat bort blicken när de möttes. En del hade till och med valt att korsa gatan och valt gångbanan på andra sidan, så de slapp möta honom. Han noterade i sitt minne, att han måste ta kontakt med samfundsledningen. Kanske var inte längre pastorn hans kall och uppgift här livet. Kallelsetvivlet följde honom som en oroande tagg på hemvägen.
När han nådde husporten kände han hur en andra frukost skulle smaka bra. I tankarna bredde han ostrfrallor och spetsade kaffet med whiskey. Han öppnade lägenhetsdörren och gick in. Han vadade i grälla annonsblad från såväl överskottsbutiker, elektronikfirmor och livsmedelskedjor. Han sparkade irriterat bort reklambladen. Då såg han på golvet ett C4-kuvert. Han tog upp det och läste den handskrivna adressen. Fina sirliga bokstäver, som lutade precis lagom mycket. Han förde kuvertet till sin näsa och kände en svag doft av parfym.
Han hämtade kaffe med sting från köket. En halv ostfralla på en tallrik. Han satte sig i soffan och sprättade försiktigt upp kuvertet. En klunk av det starka kaffet kittlade hans gom. Han stirrade med förvåning på brevet.
Kata-Lina skrev om den kamp, som hon och hans hustru tillsammans med många andra hade fört mot den verksamhet som grosshandlaren med flera haft. Grosshandlaren och lektor Liljetass var båda medägare tioll ett företag som hette Baltic Leasing & Resources. De hade sysslat med en avancerad form av uthyrning av arbetskraft. Nu var det inte bara arbete i dess traditionella betydelse, utan även unga kvinnor ingick i de som lockades  att söka lyckan i Sverige, Danmark och Norge. Alla som kom hit anställdes av Baltic Leasing & Resources och hyrdes ut till olika företag. Flickorna hade mestadels hyrts ut till ensamstående män, i överraskande många fall också som hemhjälp till gifta män och kvinnor. Kata-Lina och Louise hade av en händelse kommit denna trafik på spåret. De var inte helt oskyldiga själv. De hade via kontakter utnyttjat hjälptransporter som olika församlingar och organisationer anordnat för att hjälpa behövande i  de forna sovjetstaterna. Vi d returresorna till Sverige hade de låtit olika företag hyrt plats för insmuggling av olika varor från dessa gamla sovjetstater. De hade tydligen även själva smugglat cigaretter , sprit och parfym.
Pastor Fromblad tittade förvånat på brevet. Hans hustru en simpel smugglare!!!
Han kastade de två första sidorna i brevet i en askkopp och tände fyr på dem. Han ville inte att hans hustrus namn skulle fläckas.
Han fortsatte läsa.
Grosshandlare Andrew Johansson hade för många år sedan, då Östtyskland fortfarande  fanns besökt detta land regelbundet. Han hade då träffat en kvinna som hette Ilsa Neuman. De hade inlett en relation, som resulterat i graviditet. De hade gift sig på ett össttyskt myndighetskontor. Ilse hade följt med grosshandlaren till Sverige. Hon födde där tvillingpojkarna Adolf och Josef. De hade aldrig registrerat sitt äktenskap i Sverige. Ilse hade blivit en naturlig del i Johanssons, grosshandlarens, hushåll. Han hade spridit ryktet om hur snäll och godhjärtat han var, som tagit hand om den ogifta kvinnan med två barn. Nu när Stasis arkiv öppnats hade kunskap nått Kata-Lina, att Ilse varit Stasiagent.
Hon hade efter Östtysklands fall haft kontakt med den vitryska säkerhetstjänsten. Det var nog ställt utom allt tvivel, hade Kata-Lina skrivit, att Ilse Neuman var vitrysk agent i Sverige. Möjligen kunde hon också ha samma uppgift för Ukraina.

Utförlig bevisning, skrev Kata-Lina, fanns i en mapp, som hon lagt i bagageskåpsutrymmet på Centralstationen.
Pastor Fromblad tittade på den lilla mässingsnyckel, som var fasttejpad på det sista brevarket. Han lossade försiktigt tejpen och stoppade nyckeln i kavajfickans myntficka. Han funderade på hur skulle han använda denna information. Var det  klokt att lämna informationen till polisen? Då var han kanske också tvungen berätta om hustruns roll i smuggeltrafiken.
Kaffet hade hunnit kallna. Med en rysning svalde han kaffet. Han tittade med avsmak på ostfrallan, som han ännu inte rört. Ostskivorna hade blivit lita mörkare i kanterna och börjat dra ihop sig. Han lät ostfrallan vara och gick tankfullt sakta mot ytterdörren.
Han hörde hur någon mixtrade med lägenhetens lås. Små svordomar interfolierade skrapningarna från låset.
Pastor Fromblad låste upp snabbt och slog upp dörren fort och bestämt. Han hörde hur personen skrek till av smärta. Han försökte få en skymt av ven låsterroristen var. Men denne hade hastigt snurrat runt och rusat ut för trapporna. Han såg bloddropparna och förstod att personen fått sig en ordentlig minnesbeta.
Han brydde sig inte om att rusa efter. Det var lönlöst, han hörde hur portdörren slog igen. Han gick fram till trapphusets fönster och såg hur en kvinna kastade sig in en liten blå bil.
Han låste lähenhetsdörren och gick nerför trapporna. Väl ute på gatan, såg han hur bloddropparna slutade precis där bilen stått.
- Konstigt, tänkte han, jag var övertygad att det var en man, som försökte ta sig in i min lägenhet.

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 7

Pastor Jesper Fromblad kände sig utmattad. Det hade hänt såmycket den sista tiden. Bestyren efter hustruns död hade fyllt hans agenda. Snart skulle hennes kropp lämnas tillbaka och då skulle han få fullt upp med att ordna begravning. Han hade funderat på om han själv skulle vara officiant eller om han skulle be någon kollega att utföra ritualen. Han gick ut i köket med det tomma glaset. I en hylla längst ner under diskbänken, långt in bakom syltkitteln fann han flaskan. Han hällde upp en försvarlig mängd whiskey. Han log generat i sin ensamhet, när han mindes hur han smugit in på Systembolaget med sin nötta portfölj. Han hade stammat fram beställningen, som han fått av hustrun. Hon behövde whiskey till något bakver eller någon maträtt. Han hade omsorgsfull lagt ner flaskan i den nötta portföljen i hopp om den skulle dölja hans inköp. Det var inte lätt för en pastor att offentligt bära flaska i påse, som lätt igenkändes som Systembolagets. Det var först när han var på väg ut, som han noterade att de flesta kunderna bar på liknande nött portfölj, vars uppgift tydligt var att dölja skamliga inköp av dryck med angenäm styrka!
Han återvände till vardagsrummet. Ravels "Pavann e for a dead princess" ljöd från de hemsnickrade högtalarna. Suggestivt! Ödesmättat! Han njöt av drycken. Han njöt av musiken. Sorgens idyll i den lägenheten präglade hans sinnesstämning.
Dörrsignalen drog honom bort från den meditativa sinnesron.
Han öppnade. Två poliser stod utanför. Ja, han förmodade att de var så. Kommissarien kände han igen, men den andre var en ny bekantskap. Visserligen var kommissarien storväxt, men den nya polisen fyllde detta begrepp med innehåll int ebara på längden, utan även på bredden och djupet. När denne polis långsamt rörde sig fram i tamburen kunde man ana hur fettvalkar dallrade. Pastorn kom ofrivilligt att minnas sången om Titanic av Mikael Wiehe, "det började som en skakning på nedre däck"!
- Vi tänkte vi skulle summera lite tillsammans med dig! Jag har tagit med mig chefen för kriminalbratoriet.
Han nickade åt den kraftigt fetlagda mannen, som nickade hälsande mot pastorn.
- Vi har undersökt blodet från ditt badkar och det visar sig vara svinblod. Pastorn har inte slaktat en gris, så här inför stundande juletid?
- Nej, verkligen inte! Varför skulle jag i så fall ringa polisen och berätta att jag funnit blod i badkaret?
- Nu ska vi inte vara sådana, sa kommissarien, ni pastorer kan nog vara nog så sluga. Förresten så är det vi som frågar, ska det vara så svårt att fatta?
- Dessutom, sa krikinalteknikern med en pipig röst, som inte alls svarade mot hans kroppshydda, är knivarna, både den vi fann i kyrkan, den som fanns i ditt badkar och den vi fann vida Fröken Kata.Linas kropp inte äkta, utan kopior av en egyptisk offerdolk.
- Nå, frågan vi ställer oss är, varför sov inte din hustru i sin egen säng, utan var ute på vift den där natten. Dessutom undrar vi över kopplingen mellan din fru och grosshandlaren. Ytterligare undrar vi vad Kata-Lina skulle berätta för dig. Dessutom undrar vi om det finns någon koppling mella dig och eller din hustru och grisattentatet mot lokalen för muslimsk kultur?
- Det var många frågor på en gång, sa pastorn, jag har inget svar på någon av dem. Jag vet att Kata-Lina och min fru var vänninor. Jag har förstått att det förekommit möten mellan min fru och grosshandlaren.
- Du nämner grosshandlaren. Vi sökte honom i morse, men han var inte hemma. Hans hushållerska berättade att han hastigt lämnat hemmet under sena kvällen, som igår. Hon berättade om två herrar som besökt honom. Den en kände hon igen, som lektorn, men den andra var för hennes okänd. Du vet inget om grosshandlarens plötsliga försvinnande?
- Nej verkligen  inte, sa pastorn, grosshandlaren och jag var väl inte de mest såta kamraterna. Man skulle snarare kunna säga vi tillhörde olika läger i församlingen.
Kommissariensmobil ringde. Ja ringde var väl att fara med osanningen. Ur den ficka som dolde mobilen, hördes en fanfar, som sprungen från en stelfrusen trumpetare.
Kommissarien svarade enstavigt  på det som medelades honom via mobilen.
- Okay, det var en vändning, vi höres!
Kommissarien stoppade tillbaka mobilen i den mörka fickans inre.
- De har funnit grosshandlarens bil på en parkeringsplats i Märsta. Man har försökt sätta eld på den, men det är tydligen bara innandömet som brunnit. Det finns inget spår av grosshandlaren. Pastorn har väl inte varit i Märsta nyligen?
- Nej, det har jag inte!
Fromblad hatade dessa insinuationer. Han försökte finna någon struktur i plismannens frågor, men fann ingen. Han förmodade att frågor bara slängdes ut på måfå i hopp om napp!
Den fetlagde kriminalteknikern stönade. Han hade försökt resa sig från soffan, men totalt missllyckats.
- Tror inte vi har mer här att göra.
Den pipga rösten fick pastorn att rycka till. Det varså motsägelsefullt.
- Jag ser att pastorn dricker whiskey, sa kommissarien, det anstår väl ändå inte en pastor, en kyrkans tjänare?
- Det är ingen vana jag har, ursäktade sig pastorn, men den sista tiden har inte varit vanlig. Whiskyen hjälper lite, där bön och tro fallerar.
Han blev förvånad över de ord , som ramlade över hans läppar. Han brukade ju säga tvärtom. Det måste vara allt omstörtande,som hänt den sista tiden, som fått honom att uttrycka sig så.
Kommissarien log, nästan hånfullt.
- Nå vi ska gå. Förresten så kan nog pastorn räkna med att Louise Fromblads kvarlevor återkommer från obduktion om ett par dagar.
Han földe de två polismännen till dörren. Han stängde dörren och reglade den omsorgsfullt.
När han kom in i vardagsrummet igen, tittade han förvånat på mannen,som satt i soffan.
- Hejsan Jesper, sa Sam Larén. Förlåt att jag kommer så plötsligt, men det är viktigt, att du får veta detta.
- Kan du inte komma och gå, som en vanlig människa?
- Jag är ingen vanlig människa.
- Ibland så kör du ju bil, ibland så ringer du ju på dörrklockan?

- Har jag tiden, så kör jag gärna bil, det tycker jag är roligt. Bilar fanns inte när jag var ung, så jag får väl ta igen lite av det jag missade då! Det går snabbare att förflytta sig genom dimensionerna och då är jag obunden av tid och rum, som nu.
- Dimensionerna?
- Oh, ni barn av den moderna tiden, hur har ni inte missuppfattat mycket av det som de gamle lärde oss. Det var nödvändigt att prata i ett vertikalt perspektiv, för det passade människors referensramar.
- Vad då, Paulus nämner ju om att han blev uppryckt till tredje himlen?
- Paulus menar att det mer var graden av salighet, som han uttryckte!
-Jaja, jag är inte så pigg på teologiska spetsfundigheter just nu.
- Okay, log Sam. I morgon kommer du att få ett brev från Kata-Lina, som hon sände till dig samma dag som hon mördades. I det brevet nämner hon krotfattat hur allt hänger ihop. Där finns också en nyckel till ett förvaringsskåp på centralstationen, där kommer du att hitta alla bevis. Det är nu upp till dig att agera.
Pastor Fromblad slöt ögonen och försökte få allt han hört att förvaras logiskt i hans hjärna.
Han öppnade ögonen. Fäste blicken på Sams sittpaltas.
Det fanns ingen Sam i rummet. Han kunde ana en svag doft av en herrparfym, som svagt gav honom bilder av ett paradis!
Pastor Fromblad drack ur sin whisky. Han slog på teven och hörde nyhetsuppläsaren.
- En kropp har återfunnits på en herrtoalett på Arlanda. Mannen är skjuten med en finkalibrig pistol. Polisen fann en dolk med sirligt snidat skaft på golvet brevid kroppen!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 6

Grosshandlaren satt bakom sitt skrivbord i den patriciervilla han köptnär hans affärer gav god avkastning. Aldrig hade han träffat någon kvinna,som han kunde tänka sig leva med. Han hade varit gift med affärerna. Den goda avkastningen på satsat kapital hade varit hans barn. Till sin hjälp i hushållet hade han under många år haft en kvinna. Det hade spekulerats om de levde i synd. Församlingen, som han tillhört sedan barnsben, hade haft sina duster med grosshandlaren och hans förmodade syndiga liv. Men dessa duster var bara minnen nu. Under de sista tio åren hade ingen brytt sig om att kommentera hans privata liv. Han själv var övertygad om att det hängde samman med hans, i eget tycke, välförtjänta position i samhället. Han hade aldrig sökt en post i församlingen, där han skulle ha huvudansvar av något slag. Däremot hade han alltid varit med i maktspelet i församling och yrkeslivet. Han älskade spelet. Han kände välbehag, när han genom olika initiativ lyckades få andra att dansa efter hans pipa!
Senaste tiden hade han varit ivrigt sysselsatt med att utmanövrera församlingens pastor. Han kände till dennes förkärlek för spel. Det kunde han använda i sin kamp att få pastorn bort från församlingen. Han tyckte inte om att pastorn hade synpunkter på hans affärer med de forna öststaterna. Han antog att pastorns fru hade agerat på pastorns initiativ, när hon och väninnan Kata-Lina försökt stoppa hans affärer. Affärer,som de menade var moraliskt förkastliga.
Han avbröts i sina funderingar av en skarp signal från ytterdörren.
Han hörde hur hans hushållerska öppnade dörren. Mörka dova röster avslöjade att besökarna var män.
- Goddag på sig!
- Allt väl med dig, sa den andre mannen.
- Goddag till er båda, sa grosshandlaren och tittade undersökande på lektorn och hans följeslagare, en man som han intekände igen.
- Vi känner att det är nödvändigt att vi gör en summering av vår verksamhet, sa lektorn med en viss skärpa i rösten.
- Jo, sa den okände, det som timat den sista veckan är inte bra. Vi menar att polisen kommer alltför nära våra känsliga kontakter i Vitryssland.
- .. och föralldel så upplever vi pastor Fromblad alltför nyfiken.
- Det är under kontroll, sa grosshandlaren, men vem är du?
Han tittade frågandepå den okände mannen, med bakåtkammat välbrylkrämat hår.
- Det räcker om du känner mig vid namnet Peter och att jag är organisationes verkställande tjänsteman i kungliga huvudstaden.
- Du har inte läget under kontroll, sa lektorn. Du har varit oförsiktig i dina kontakter med pastorsfrun Louise. Både polisen och Fromblad vet att ni haft kontakt. De vet dessutom att Kata-Lina varit med på dessa träffar. Vi misstänker också att Kata-Lina överlämnat material,som kan vara nog så bestickande för oss, till pastorn.
- Kata-Lina är inget problem längre, sa grosshandlaren. Hon har följt Louise in i evigheten. Hon hann aldrig träffa pastorn. Mina pojkar såg till att det inte hände.
- Det är det,som är problemet. En av dina pojkar blev duktigt pryglad av pastorn. Vi har anledning tro, att pastorn kan ge ett gott signalement på din pojke.
- Jag förstår, inte vad som är problemet! Skulle en av mina pojkar åka fast, har de vett nog att tiga.
- Det må så vara, men det är inte en risk vi kan ta. I början på nästa vecka kommeren ny leverans och ska vi hinna få ut den på marknaden, så bör inget störa vår verksamhet. Du har varit oförsiktig! Din ovilja mot pastorn har fått betydelse för vår verksamhet.
Grosshandlaren såg hur den okände, Peter, fumlade med något i knät. Han kunde inte se vad det var, då skrivbordsskivan dolde hans förehavande. Han tittade på lektorn och nog märktes det en rädsla i hans ögon.
- Du tjänar inte dåligt med slantar på vår verksamhet. Det är ju genom ditt bolag, som vi kan förmedla utländsk arbetskraft. Allt detta hotas nu av att du är förblindad av din strävan att avsätta pastorn.
- Du vet också att vi ogillar onödigt våld. Det drar bara ögonen till oss och vår verksamhet. Även om vår täckmantel är tjock som en stålridå på teatern, så finns alltid chansen att någon tittar bakom ridån. Du vet att både Kata-Lina och pastorsfrun genomskådade dig.
- Ja, men det problemet är löst. Vad jag vet är det ingen annan, som anar någonting. Jag har gott renomme, som  duglig och ärlig affärsman. Församlingen ser mig som stöttepelare och den som är en garant mot moralisk dekadans.
- Du ska inte vara så säker på det, sa Peter och tittade granskande på grosshandlaren. Vi vet att Fromblad är dig på spåren. Kommer han bara igenom sorgechocken, så börjar han se klarare.
- Jag vet inte egentligen , sa lektorn, om jag gillar den vändning vår verksamhet tagit. Det börjar bli för mycket våld. Du käre bror, har tappat kontrollen! Du skulle aldrig satt dina hejdukar på detta.
- Jag har inte gjort något otillbörligt, sa grosshandlaren. Vad mina pojkar gjort har de gjort av lojalitet till mig och ibland måste man aga de, som missköter sig!
- Det är ju inte fråga om aga, det har ju varit rena slakten. Vad sjutton var det för mening med att slakta en gris i pastorns badrum?
- Nja, det var inget jag förordat, men pojkarna ville ha en död gris att slänga in i muslimernas kulturförening. Och det har jag förståelse för!
- Du har en allt för snäv syn på muslimer. Det finns både kristna, judar, hindueer, muslimer, som använder tron, som ursäkt för politiska illdåd, det borde du förstå.
- Nej jag tar min hand från detta, sa lektorn.

Han reste sig hastigt ur stolen och lämnade upprörd och proteströd i ansiktet lägenheten.
Dörren smällde igen och avslutade ett kapitel i lektorns engagemang för saken. I vart fall för tillfället.
Peter, den brylkrämade mannen, hade rest sig upp och gick sakta till sidan av skrivbordet. Grosshandlaren följde
oroligt hans lägesförflyttning.

Peter visade en liten pistol. Han la den på skrivbordet framför grosshandlaren.
- Du har svikit!
- Vad menar du svikit, sa grosshandlaren med skälvande röst!
- Vi har ögonen på oss och det är inget organisationen vill ha. Du har 24 timmar på dig sopa igen spåren. Kalla tillbaka dina busar. Se till att pastor Fromblad håller sig på mattan.
- Jag ska göra mitt bästa, men vad ska jag med denna till, sa grosshandlaren och pekade på pistolen.
- Det förstår du nog! Har du inte lyckats inom 24 timmar, föreslår jag att du använder den mot dig själv. Vad organisationens ordningsmän kommer att göra blir så mycket värre. De drar gärna ut på det hela och njuter av att se sina offer lida.
Peter lämnade grosshandlaren, som förlamd av rädsla och obehag stirrade på den lilla pistolen, som tycktes både hånle mot honom och le inbjudande. Som i en dröm hörde han ytterdörren slå igen.
Han tog fram en flaska konjak ur en skrivbordslåda och hällde upp en rejäl mängd konjak i ett glas. Han svepte glaset. Kände hur de fräna alkoholångorna reta smaklökarna.
Han räknade sedlarna i plånboken och skrivbordets dolda kassaskåp.
Grosshandlaren ringde SAS-kontoret i Stockholm!
- Går det ett plan till Milano senare i dag.

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 5

Pastor Fromblad hörde hur mannen ropade något efter  honom.
Orden förblev ohörda. Hjärtat slog hårt och han smakade rädslan. Puben Tre Bröders entre lyste välkomnande och han lät sig uppslukas av ölhaket. Det var inte många människor där. I ett hörn satt tre herrar och smuttade sakta på varsin skummande öl. mellan klunkarna diskuterade de högljutt det svenska fotbollslandslagets chanser i det kommande playoffet mot Portugal. Det var tydligt att en av männen fann mittfältaren Anders plats i laget, som mycket diskutabelt.
- Hans ben är trötta och ahn springer för det mesta bakåt med bollen!
- Du kan inte bortse från hans rutin. Kan man läsa spelet behöver man inte springa benen av sig.
- Sprungit benen av sig har han redan gjort. Numer går han fotboll!
- Trodde du som gammal vänsterhalv skulle förstå hans storhet.
- Du servitören, kan vi få en omgång till?
Pastorn försvann ur hörhåll och sjönk ner vid ett bord i andra sidan lokalen. Kata-Lina hade inte anlänt.
Han beställde en folköl av tjeckiskt ursprung och en macka med pastej. Han lät sig väl smaka. Smörgåsen var snart uååäten och det skummande ölet, nästan urdrucket. Han tittade på klockan. Kata-Lina skulle vara här för en halvtimme sedan. Han plockade fram sin mobiltelefon. Han slog eftertänksamt numnret till Kata-Lina.
Svarssignal. Det tutade i luren. Inte en gång, inte två gånger. Många gånger gick signalen fram, men ingen svarade. Han förmodade att hon blivit försenat under resan till puben. Han drack ur ölen. Han knäpptemed fingrana och servitören kom fram.
- Jag vill betala, mitt sällskap kommer tydligen inte.
- Det blir 86 kronor.
Pastorn räckte över en hundralapp.
- Det är jämt så, sa han och skyndade ut.
Han stannade utanför puben och tände en cigarill. Han visste att många av hans församlingsmedlemmar tyckte illavara att han rökte, men han försökte sköta det snyggt. Han drog begärligt in den söta men fräna röken. Ändå underligt, hur en cigarill kan lugna nerverna, tänkte han.
Han stod lutad mot väggen utanför puben Tre Bröder. Cigarillens askpelare blev allt längre. Han slog av askan mot väggen. Ett par sista bloss och hab skulle bege sig hemåt. Han lät cigarillen försvinna ner i den askkopp, som fanns utanför entren.
Han började gå hemåt.

Han hörde sirenerna från polisbilar, som kom allt närmre. De passerade honom i hög fart och blåljuset skapade dansande skuggor på väggarna. Han tittade efter bilarna som försvann in på en tvärgata. Han funderade på, om det möjligen var så att mannen han kastat omkull kunde vara orsaken till denna aktivitet.
Pastorn kände sig manad att göra rätt för sig. Han vände och började gå åt det håll, som polisbilarna kört.
Han svängde in på tvärgatan. Han såg polisbilarna stå parkerade 100 meter längre fram. Fortfarande var blåljuset påslaget och kastade sitt dansande ljus mot husfasaderna.
När han kom närmare såg han den storvuxne polismannen stå böjd över en kropp, som låg på gatan. Han försökte komma förbi avspärrningemn, men motades frenetisktbort av en kvinnlig polis. Så mycket hann han se, att det inte var mannen han brottat ner.
- Nämen se pastorn, sa den storvuxne, bad jag dig inte hålla dig borta från mystifikationer?
- Jag trodde...
Han blev tyst. Med förvåning såg han på den döda. Polisteknikerna vände på  kroppen. Det var en kvinna.
- Så brottslingen återvänder alltid till brottsplatsen, skrockade den storvuxne hotfullt!
- Men det är ju Kata-Lina, jag ahde en träff med henne, men hon kom aldrig!
- Jasså, han erkänner att han skulle träffa henne! Vad hade ni  ihop. Inte att jag inte förstår, det var ett grannt fruntimmer. Hur länge hade ni  haft en affär.
- Det är inte alls så. Jag har bara träffat henne ett par gånger innan och alltid i sällskap med min hustru. De två var väninnor. Hon ringde mig strax efter det ni gott och bad om ett möte på puben. Hon hade något att säga om min frus och grosshandlarens affärer.
- Underligt, grosshandlaren förnekar med bestämdhet att han haft några affärer med er hustru. Han har...
Här böjde sig polismannen fram mot pastorn och sa med betydligt lägre röst.
... Han har fört fram teorin att ni har mördat er hustru, för att komma åt försäkringspengar. Du har tydligen stora spelskulder?
Det sista sas mer som en anklagelse.
- Ja, sa pastorn, jag har haft en del otur på nätet, då det gäller spel, men aldrig att jag skulle göra något sådant hemskt.
- Vi får följa upp det här.
- Kommissarien!
En av de yngre polisteknikerna kom fram och höll fram en plastpåse.
- Se här! Den här ser bekannt ut!
Kommissarien vred på påsen och då såg pastorn.
Det var en dolk med sirligt utskuret skaft!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 4

Pastor Fromblad tittade förvänatpå den långa smala mannen, som stod där i trapphuset. Mannen rörde sig mot lägenhetens innandöme. Inte hotfullt på något vis, men påträngande. Pastor Fromblad kände ingen rädsla, men lite obehagligt var det. Han tänkte precis bjuda in mannen, då han kände ett varmt vindrag smeka hans kind. Han tittade förvånat. mannen var ej längre kvar i trapphuset. Fromblad stängde dörren och gick in i vardagsrummet. Där, på bästa platsen i soffan, satt den långe mannen.
- Som jag sa, så heter jag Sam Larén, sa han med en mörk behaglig röst. Jag har inget med din hustrus död att göra, det vill jag kraftigt betona. Min uppgift börjar först efter det att ett liv tagit slut.
Pastor Fromblad såg förvånad på mannen. Tankar om häxeri och annan svartkonst for som skållade råttor runt i hans hjärnvindlingar.
- Förlåt, vem är du? Vad hade du för uppgift?
- Sådant är alltid svårt att förklara för en vanlig dödlig. pastorn förstår att det finna olika dimensioner av livet. Det är inte bara lodrätt, som dagen människor gärna tänker sig livets skede. Himmel och underjord, nädet finns en vågrätt dimension med, som alltför många ser förbi och skulle de uppleva den spottar de ofta avvisande tre gånger över axeln.
- Jag kan vagt ana vad du försöker säga.
- Min uppgift,saSam, är att guida de själar, som varit oförberedda på att det fysiska livet tagit slut. Det var av den anledningen, som jag befann mig i kyrkan, kvällen då din hustru dog. Var inte orolih hon har sett ljuset och är i ro på andra sidan.
- Så, din närvaro här, handlar om mitt plötsliga uppbrott, frågade pastorn nästan längtande.
- Nej inte alls, jag är härför att ge dig tips om vem som tog din hustru av daga. Du ska veta att jag gör detta på eget initiatyiv och det kan ge mig en del problem, om mitt initiativ blir allmänt, eller ska jag säga dimensionellt känt.
- Nu är jag idel öra, sa pastorn. Jag vill gärna ta fast den som utförde detta gemena brott.
- Nu kan jag inte ge namn, det vore mot min uppgifts etik och regler.
- Jag är ganska klurig av mig, så ge mig ledtrådar, så ska jag nog klara resten.
- Det första du måste förbereda dig på är din hustru inte var den du tror att hon var. Det kan kännas obehagligt, när du får reda på mer. Grosshandlaren fann ut, vad hon sysslade med. Det var därför hon och han träffades. Grosshandlaren ville ha en finger med i hennes affärer, men din hustru nobbade eller kanske snarare höll honompå halster!
- Menar du att grosshandlaren är inblandad i min hustrus död? vad var det för affärer hon sysslade med?
- Grosshandlaren är inte den som tog din hustru av daga. Möjligen kan kopplingar mellan gärningsmannen och grosshandöaren ändå finnas. Gärningsmannen kan sökas i din hustrus yttre vänkrets. Den krets,som du ännu inte har så stor kännedom om.
- Vaddå för vänkrets?
- Ja det är din uppgift att finna ut! Förstår du sen hur denna krets fungerar, hur verksamhet över gränser ibland kan vara så ekonomiskt fördelaktiga, att ett avslöjande till och med i gärningsmannens ögon kan rättfärdiga våld och ytterst mord!

Pastor Fromblad satt och tänkte på det han hört. Han sökte få de skållade råttorna att löpa strukturerat i hjärnans vindlingar. Han sökte in- och ut-gång i den labyrint tankebyggnad ger, som ej har logik. Han trummade en blyertspenna mot bordkanten i samma takt som de skållade gnagarna löpte i hans hjärnas labyrint.
När han tittade upp var soffan tom. Han tittade förvånat runt i vardagsrummet, men Sam larén stod ej att finnas. Pastorn försökte dra sig till minnes hur mannen såg ut. Men frånsett längden, det långa mörka håret, som skymtat under den vidbrättade hatten, den långa rocken  och den behagliga mörka rösten hade han ingen aning. Hans ansiktsdrag var fortfarande en gäckande skugga.
Pastor Fromblad bläddrade förstrött i församlingens adressbok. Plötsligt såg han namnet på hustruns bästa väninna. En ensamstående kvinna, som hette Kata- Lina. Han tittade prövande på telefonen. Han repade mot och slog numret till Kata-Lina.
- Andersdotter
Namnet skar genom luren. Nu visste han varför han dröjt med, tvekat att ringa. Det var hennes röst. Skarp, gäll och isig. Han stålsatte sig och på började samtalet.
- Kata_Lina, det är Pastor Fromblad. Jag undrar om du har någon kunskap om vad grosshandlaren och min hustru hade för gemensamma affärsintressen.
- Det kan vi inte prata om per telefon, den kan vara avlyssnad. Kan vi ses på Puben Tre Bröder om en timme.
- Nu brukar jag inte besöka pubar, sa pastorn.
- Jag vet, det ärdärför jag valt den som mötesplats. Vi ses om en timme.
Det klickade till i luren. Pastorn tittade med gapande mun på luren, som vägrade ge ifrån sig mer ljud. Han kastade en blick på klockan. Han bytt i hast kläder.
Den kyliga dagen slog emot honom, när han steg ut på gatan.
- Är pastorn på väg någon särskild stans?
Pastorn tittade på röstens upphov och såg en liten svartmuskig man i en sliten vinterparkas.
- Jag tror nog pastorn ska följa med mig.
Pastorn kände hur något vasst pressades mot hans revben. Han fann för ögonblicket ingen annan utväg än att följa med. När de kommit in på en tvärgata såg pastorn att den var folktom. Han tog ett steg till höger. Nästan automatiskt mindes han de gamla brottargreppen. Den lille mannen for i en båge över pastorns höft och landade på rygg. Pastorn snubblade till och föll så att vänster knä träffadeden lille mannens bröstkorg. pastorn hördeett krasande ljud.
Han reste sig upp  och såg en dolk med vackert snidat skaft ligga på marken.
Han skyndade bort mot mötetmed Kata-Lina på puben Tre Bröder!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 3

Han satt på en stol i köket.  Tittade förvånat på tvåkrukväxter,som gjorde sitt yttersta för att förmå honom gjuta vatten över dem. På diskbänken stod tvåanvända kaffemuggar med bilder, som minde honom om en resa till Österrike, för något år sedan. Tystnaden var högljudd. Han hörde den strömma emot honom från varje hörn av lägenheten. På avstånd hörde han polisbilens sirener. Han undrade varför de hade sirenerna på. Kanske var de på väg någon annan stans. Han tittade ut genom fönstret och såg två bilar stanna utanför.
Ur den första bilen steg en ung kvinna ut och skyndade tvärsöver gatan till Pressbyråkiosken. Den andra bilen tömdes på sitt innehåll. Han kände igen den kraftige polismannnen, som förhört honom tidigare. Två andra män stod också utanför bilen, med väskor och stativ i händerna.
De tunga stegen i trappan kom närmare och närmare. Han hörde svagt hur polismannen gjorde sig lustig över över pastorns förmåga att hamna i konstiga situationer. Det ringde på dörren. Han öppnade.
- Jaha, då ses vi igen, sa polismannen.
- Jo, svarade pastorn, vi gör så. Ni vill väl se badrummet förmodar jag.
- Du, vi ska söka igenom hela lägenheten. Det är något lurt med det här.
Pastor Fromblad visade dem var badrummet var.
Han såg över axeln på den kraftige polismannen hur en av de andra tog upp kniven och undersökte den.
- Det är mycket blodspår på den här. Men så vitt jag kommer ihåg, så ströps kvinnan i dopgraven.
- Hur är det pastorn, har du fler lik i garderoben.
Polismännen skrockade glatt åt lustigheten.
Pastor Fromblad tittade ogillande på polismännen. Han ogillade i högsta grad dessa personer, som försökte göra sig roliga på hans bekostnad.
- Nu får ni sluta droppa billifa revyskämt, sa han och överläppen skakade av upprördhet.
- Vi har vår jargong, sa den kraftiga polismannen, och ni prelater har er. Nu ska vi ta reda på varför pastorn jämt tycks hamna i i situationer, som påminner om religösa offerritualer.
- Det här är en egyptisk dolk, som harmånga år på nacken, sa en av de andra polismännen. Jag har sett en liknande på ett museum i London. Den användes just vit rituella offer. Hur har pastorn kommit över den?
- Jag har aldrig sett den kniven....
- dolk, rättade polismannen honom.
- ... förrän idag, fortsatte Fromblad, som illa dolde sin irritation över polisens försök att ge honom ägarrollen.
- Nå, känner ni någon som har intresse av antika stickvapen och då speciellt egyptiska sådana?
- Det finns, sa Fromblad, ett par tre församlingsmedlemmar, som samlar på föremål från olika missionsländer. Jag har dock aldrig hört om att vi skulle ha haft mission i Egypten.
- Försök inte komma ifrån ämnet, nu vill vi ha namn!
- Låt se, jag tror att grosshandlare Johansson är en sådan samlare, dessutom har lektor Liljetass och hans kusin Brita Hubertsdotter liknande intresse. Ja det är dem jag i rappet kommer på!
.- Kommissarien vill nog se detta, sa den lille satte polismannen. Det tycks vara pastorsfrun fickkalender.
Kommissarien tog ivrigt den lilla blåa fickkalendern och bläddrade inte mindre ivrigt fram till veckouppslaget, för förra veckan.
- Har din fru, förlåt, hade din fru något ihop med någon som initialerna AJ?
- Vad är det ni försöker påskina. Min hustru hade inga affärer!
- Känner ni igen någon med initialerna AJ?
- Andrew Johansson, det är grosshandlaren. Det är den enda jag kan komma på som har de initialerna.
- Förra torsdagen klockan tre om eftermiddagen hade tydligen din fru och denne AJ ett möte inbokat.
- Det vet jag ingenting om. Det är totalt nytt för mig.
Polismännen fortsatte  undersöka lägenheten. Pastor Fromblad satt hipsjunken på en köksstol och funderade på hustruns möte med med grosshandlaren. Måhända bvar det en församlingsangelägenhet. Kanske handlade det om den söndagskola man planerade i en av stadens utkanter. Han blev mer och mer förvirrad. Inte kunde det väl vara så att hans lojala, trogna hustru hade en kärleksaffär med den pompöst fromma grosshandlaren. Bara tanken fick honom att må illa.
- Vi är klara nu, sa poliskomissarien med hög röst. Jag vill råda pastorn, att inte lämna staden.
Lägenhetsdörren slog igen bakom dem. Tystnaden i lägenheten var oroande. Han funderade på om han skulle brygga sig en kaffetår.
En ilsket påträngande signal från lägenhetsdörren. Han tvekade skulle han öppna. Ytterligare signaler, som talade om att besökaren var angelägen, fick honom att gå mot dörren. Han öppnade sakta. En lång smal man i svart lång rock fyllde upp dörröppningen. Han hade svårt att se ansiktet, det skymdes av långrockens hätta, som var dragen över huvudet. Men det var ingen tvekan, det var samma man, som han sett lämna kyrkan.
- Vi behöver prata, sa han med en röst som djup och behaglig.
- Mitt namn är Sam Larén!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng! (del 2)

Pastor Jesper Fromblad hadekommit hemtill lägenheten tidigt på måndagförmiddag.
Sedan den tragiska händelsen, då man fann hans hustru död i kyrkans dopgrav, hade han haft flera jobbiga möten.
Redan på lördagmorgon hade han blivit kallad till ett extra styreslemöte med församlingstyrelsen. Den pomaderade grosshandlaren hade inte tigit. Visserligen hade han beklagat hustruns bortgång och samtidigt lyckats kasta en skuldens skugga på pastorn.
- Nu är det så, att vi menar att du, Jesper, bör ta en time-out! Vissa tvivel på hur din hustru tagits av daga har meddelats mig från mina kontakter inom poliskåren. Men detta är inte huvudorsaken till din frivillga time-out. Det är omständigheterna kring ditt spelmissbruk, som är orsaken.
Övriga styrelsemedlemmar tittade frågande på varandra. Vågade de gå emot den mäktige  grosshandlaren. Flera av dem stod i skuld till honom. De hade fått låna pengar. Han hade hjälpt någon till en fin strandtomt.
Fromblad tittade ner på sina knäppta händer. Han var förvånad över grosshandlarens attack. Visst hade han vid något tillfälle ondgjort sig över grosshandlarens penninglystna handlande. Påminnt honom om Sackeus handlande efter mötet med Jesus. Grosshandlaren hade bara tittat överlägset på hon. Han såg hur knogarna vitnade när de knäppta händerna krampaktigt höllsitt grepp.
- Jag förstår, sade pastor Fromblad, att en sådan paus från arbetet kan vara lämpligt. Jag undanber mig dock alla insinutioner om att jag på något sätt skulle ha med min hustrus död att göra.
- Det hörs att du är satt under stor press, sa grosshandlaren och rättade till papper, som låg lite på snedden på bordet. Det är ingen av oss som tror något sådant, även om flera krimonologer hävdar att gärningsmannen i sådana här fall ofta är att säka i den trängre familjekretsen.
Fromblad tittade på församlingens ordförande, som besvärat vände bort blicken. Pastor Fromblad förstod att stödethan tidigare haft hos ordförande och de i styrelsen, som stöttade honom, nu var borta. Han insåg att det var nödvändigt att ta en paus från arbetet.
- Jag anhåller om, att styrelsen beviljar mig en månads tjänstledighet!
- Jag tycker pastorn begäran rimlig, sa grosshandlaren. Jag föreslår att styrelsen bifaller pastorns begäran.
Instämmande mummel hördes från de övriga. Högst mumlade de som stod i skuld till grosshandlaren. Mindre hörbart var mumletfrån de övriga.
Ordförande i församlingen tittade på de församlade med matta ögon.
- Kan styrelsen bevilja pastor Fromblad en månads tjänstledighet.
De närvarande mumlade instämmande.
- Jag föreslår att denna tjänstledighet träder i kraft omgående.
- Ni har hört broder grosshandlarens förslag, om att tjänstledighet träder i kraft omgående. Är det styrelsens mening?
Ett lite mer hörbart ja föregick ordförandes klubbslag.
- Då jag inte längre är i tjänst, sa Fromblad, så lämnar jag mötet nu! Må allt gott följa er.
Han reste sig upp hastigt och råkade välta stolen han suttit på. Ljudet efter den fallna stolen följde honom, när han lämnade mötet. Han stängde dörren lite hårdare än nödvändigt.
Han kom ut på parkeringsplanen. Han tände en cigarill och sög begärligt in den sötfräna röken. Två män kom fram till honom.
- Vi vill be pastor Fromblad följa med oss! Vi vill hålla kompletterande förhör med pastorn.
- Jag kan ta min egen bil till polishuset, sa Fromblad.
- Nja, det är inte så det går till, sa den ena polisen, du får nog åka med oss. Vi har en civil polisbil här borta.
De båda polismännen slöt upp på var sin sida om Fromblad och med varsin hand på Fromblads rygg ledde de honom bort mot en väntande civil polisbil.
I bilens baksäte tänkte han på den ännu oskrivna predikan om "Frihet i Jesus". Han tänkte på sin dödahustru och undrade vad som hänt. Vem var mannen i den långa kappen, vars ansikte han inte sett?
Polishusets stålgrindar öppnades. Bilen svaldes av gnisslande portar, som stängdes bakom dem. Fromblad leddes genom till synes ändlösa korridorer. Han visades in ett förhörsrum och sjönk ner på en tygklädd stol.
Han var alldeles ensam. Han tittade sig omkring i det nakna rummet, där en lessen fikus begärligt sträckte sig mot en immig glaskaraff, som stod på fönsterbrädet.
Dörren öppnades hastig och en storväxt polisman trädde in i rummet! Han slängde ljudligt en mapp på bordet och satte sig ner. Han suckade tungt, när han öppnade mappen. Han tittade forskande på Fromblad.
- Så pastorn, då ses vi här! Det är i varje dag jag får förhöra en pastor. Jag vill redan på förhand säga att jag inte tycker om och inte tolererar något fromleri. Här sysslar vi bara med fakta, så preikningar får ni spara till annat tillfälle!
- Jag ska svara så uppriktigt jag kan, sa Fromblad.
- Inte bara så gott ni kan, utan utan svamleri svara sanningsenligt.
- Nå, när hade ni det stora grälet, du och din hustru? Vet att vi har grannar som vittne till högröstade gräl från er lägenhet.
- Jag och min hustru har aldrig grälat högljutt. Visst har vi haft olika åsikter, men vi har aldrig höjt rösten mot varandra.
- Det öäär inte vad grannarna vittnar om. Senast i torsdags hörde grannarna er högljutt gräla och kasta porslins- elle rglasföremål. Berätta nu, vet att om du talar sanning kan det hjälpa dig.
- Jamen, sa Fromblad förvånat, jag var inte hemma i torsdags. Då var jag på en samfundskonferens i Stockholm.
- Nu ska vi inte svänga oss, vet att dina uppgifter lätt kan kotrolleras.
- Varsågod här är namn och telfonnummer till amfundsledaren, som kan intyga att jag var närvarande.
Polismannen tog emot lappen, som Fromblad hastigt noterat namn och nummer på.
- Vi får kontrollera det senare. Nu tar vi upp en annan tråd.
- Du hävdar att du sett en man lämna kyrkan och fara därifrån i en bil. Kan du berätta mer?
- Det var en man i lång rock och en vidbrättad hatt, som lämnade kyrkan, minutrarna innan jag larmade er.
- Hur såg han ut?
- Det vet jag inte. Jag såg inget ansikte! Men han lämnade kyrkans parkering i en stor stadsjeep, tyvärr är jag dålig på bilmärken.

Polismannen kliade sig irriterad på en örsnibben.
- En man utan ansikte, som körde en statsjeep? Hör du inte själv hur dumt det låter. Föga trovärdigt! Så länge vi inte närmare kan styrka denna historia betraktar jag det som en amsaga, precis som jag betraktar det du predikar om!
- Jag förstår inte hur ni kan sammankoppla min tjänst med vad jag såg, min trovärdighet!
- Det är därför du är predikant och jag polis! Fakta, fakta det är vad jag vill ha.
- Jag kan inte mer än berätta vad jag såg!
- Du får stanna i häktet under helgen, på sannolika skäl anhållen för att ha mördat din hustru.
Två poliser kom in och hämtade Fromblad och förde honom till häktet.
Det var inga förhör under söndagen. Fromblad hade inte pratat med någon under denna tid i häktet. Han hade avstått från matoch endast tackat jag till den dryck som erbjöds, varms som kall. Han hade varit försjunken i bön, nästan hela tiden. I bönen hade han tänkt på det han varit med om.
Måndagmorgon slogs dörren till häktesrummet upp och den storväxte polisen kom in.
- Ditt alibi för torsdagen håller. Vi ser ingen anledning till att du ska vara frihetsberövad.
Han mötte den krispiga förmiddagskylan utanför polishuset. Han hade tagit en taxi tillbaka till kyrkan och hämtat sin bil.
Nu satt han i köket i sin lägenhet och tänkte på de sista dagarna. Han hördekaffebryggarens hemtrevliga rosslande. Han hällde upp en kopp och gick in i vardagsrummet. Medan han drack sitt kaffe kände han längtan efter ett renande bad. Han gick in badrummet. Började sakta befria kroppen från kläder. Han böjde sig över badrumskanten, för att fylla badkaret med lagom varmt vatten. Han stelnade i mitt i en rörelse. Badkaret var rödfärgat. I ojämna vågmönster hade blod stelnad på badkarskanten. Mitt i badkaret låg en
lång kniv, med ett sirligt utskuret handtag!
Han rusade ut mot telefonen i hallen och slog numret till polisen!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng

Det var samma vånda varje vecka. När fredagen visade sitt stressiga ansikte, fattades det fortfarande mängder av ord i den predikan, som pastor Jesper Fromblad skulle leverera till hundratals förväntansfulla och kunskapshungriga församlingsmedlemmar.
Som av en händelse låste sig dartorns pekare på spelbolagets genvägsknapp. Han tittade på korten, som flög förbi allt fortare. Han hade ju lovat sig själv, att aldrig mer gå in på denna sida. Förstrött lät han blicken vila på saldorutans röda siffror. En uppmanande "pop-up"-bild uppmanar honom att omgående balansera kontot.
Han stänger av datorn och lutar uppgivet sitt ansikte i händerna. Armbågarna vilar på skrivbordkanten. Den stora, nästan atletiska kroppen, darrar och skälver av uppgiven gråt.
Han känner en lättnad över att ingen mer finns i kyrkan denna tidiga morgontimme. Han undrar hur länge ha ska kunna dölja sitt missbruk för församlingen. Kassören hade redan varit på honom om att lämna in kollektpengar från en av församlingens utpostkyrkor. Pengar, som han spenderat på ett stalltips. Den stora vinsten, som med ens skulle balansera alla hans konton. Men inte då. Hästen hade travat, som om den hade haft lim under hovarna. Han hade själv sätt på teven hur hästen, som var det säkra stalltipset, nära nog blivit varvas av loppets övriga hästar.
Han tänkte på sin hustru, som troligen sov hemma i lägenheten. Hon anade säkert att något var fel. Hon hade inte sagt något, men han hade känt de undrande, nästan anklagande blickarna över frukostbordet.
Söndagens tema om "Frihet i Jesus" lyste på honom från de tomma manusarken i den gamla skrivmaskinen. Han hade aldrig kunnat skriva sina predikningar med hjälp av ordbehandlingsprogram. Nej den gamla Haldan var det, som gällde för honom. Han tyckte om ljudet som uppstod varje gång en bokstav fästs på pappret. Rytmen av knattret, när orden och meningarna tycktes komma av sig själv.
Denna morgon var annorlunda. Han tittade bedövad av stress på pappret. han hade tillbringat flera timmar i bön denna natt, men inget tycktes ge honom själsro. Han kände i feckan och fann en cigarrillfimp. Han tog en tändsticksask från pastorsexpeditionens speselkrans och gick ut. Han stod lutad mot kyrkporten. Hans händer darrade, när han tände cigarillen. Han lät den fräna röken nå djupet av hans inre. Han njöt av den lugnande effekt, som blossandets monotoni gav honom.
Plötsligt hörde han en dörr slå igen. Han ryckte till och tappade cigarillen på marken. Han stampade upprivet på fimpen. Han såg hur en lång smal skepnad rusade från kyrksaldörren ner mot parkeringen. han följde småspringande efter. Han var inte rädd för fysiska nappatag. Innan han påbörjat teologstudierna hade han varit en lovande brottare i lätt tungvikt. Han ökade på stegen och märkte hur avståendet till den flyende minskade. De rundade prydnadsbuskarna där parkeringsplatserna mötte uppfarten till kyrkan. Han såg hur det blinkade från en personbil. Mannen, den långa smala svarta skepnaden, försvann in i en stadsjeep och med en rivstart försvann bilen ut på det allmänna vägnätet.
Han kände inte igen bilen, lngt mindre kände han igen den långa smala mannen.
Hans fingrar fumlade med tryckytan på den nya smarta telefonen.
SOS-centralen kopplade honom vidare till polisen. han berättade vad som hänt.
Det dröjde inte många minuter inna en polisbil körde upp framför lyrkan.
- Det är kanske lika bra att du låser upp, så får vi gå igenom lokalerna, sa en lite satt polisman med ljust hår.
- Ja vi släpper hundarna, så får de leta om det finns fler gäster i kyrkan, sa den andre polisen med ett leende som lyste retsamt mot Fromblad.
De tunga kyrkdörrarna öppnades och tvä schäfrar gnydde ivrigt i sin lust att söka. Med korta skall försvann de två hundarna in i kyrkan. Plötsligt hördes korta skall.
- De har hittat något, sa polismannen med det retfulla leendet.
- Du kanske kan tända, så får vi se vad det är för filur.
Fromblad vred på spaken, som skulle få kyrksalen att bada i ljus. Men inget hände.
- Det fungerar inte, sa pastor Fromblad. Någon måste vridit av huvudströmmen.
De två polismännen tände sina medhavda mibila lampor. Halogenljuset från polisens ficklampor dansade över väggarna. De sökte sig långsamt mot ljudet av de skällande hundarna.
Skenet från polismännens lampor fångade in hundarna. De stod på kanten till dopgraven, som var dold av en lucka av trä. Pastor Fromblad såg hur, poliserna tog bort luckorna  och följde nyfiket lampornas sken.
I dopgraven låg en kvinna.
Polismännen drog upp kvinnan på kyrkgolvet och vände henne.
- Det är ju Louise, min hustru ropade pastorn med gäll uppriven röst.

Nu undrar vän av ordning och vänner av lyckliga slut, ska det bli någon fortsättning?

En smutsig immig backspegel ger minnen, som saknar kontur

Under vandring på tundran såg vi honom på avstånd. Han satt med morgonpilsner på en bänk i det, som av någon anledningkallas Upplevelseparken. Han log igenkännande när vi kommit närmare. Men en gest med handen bjöd han oss stanna till och sitta nära. Fåriga, seniga, solbruna händer grävde i medhavd plastkasse. Han bjöd generöst på en burköl. Vallbybloggaren avböjde vänligt, men bestämt. Visst kan en öl oavsett förpackning smaka gott. Före 8.00, arla om morgonen, föredras fruktjuice.
Vi började samtala om ditten och datten. han hade observerat att Rögles iskrigare övernattade på hotellet. Han berättade om sina egna erfarenheter som iskrigare. Bekände att han sparkats ur laget på grund av att han aldrig lärde sig svänga till höger. Detta gjorde honom ganska så handikappad, som iskrigare på grillor.
- Det ska du veta, att jag visste redan en månad efter giftermålet med Malin-Irene, att det var en katastrof.
Vallbybloggaren hajade till inför denna plötsliga vändning i samtalet. Ibland är avståndet mellan ishockey och äktenskap kortare än man kan tro.
- Jasså, svarade Vallbubloggaren avmätt intresserad.
- Jo, ser du! Det var ungefär en månad efter bröllopet, som jag begrep att jag hoppat i galen tunna. Helt plötsligt var jag indragen i, fången i ett estetiskt tänkande. Allt handlade om hur färger passade ihop. Valde hon en grön klänning, så nåde mig om jag valde en röd skjorta. Långa tirader om min själviskhet och bristande intresse för hennes utseende. Det var då jag lärde mig att jobbet krävde många övertidstimmar. Toaletten blev en tillflyktsort. Beväpnad med en penna och ett korsord kunde lång tid tillbringas där. Det var under ett sådant flyktförsök, som jag upptäckte ändlöst förvarande av lugnande tabletter, sömngivande tabletter, smärtstillande tabletter. Ja nämn en åkomma och nog fanns botemedel för krämpan i tablettform i badrumsskåpet.
- Jaha du, inflikade Vallbybloggaren, som började längta hemmets trevna vrå.
- Och alla dessa läkarbesök. Fick hon inte den uppmärksamhet, som hon ansåg hemnes krämpor krävde, så ringdes till ny läkare. Hon måste under våra första fem år som gifta betat av stans halva läkarkår. Det blev allt mer en plåga att umgås. Hon sökte aldrig egna fel, utan upplevde hon att något inte passade, så var det läkarnas fel, som inte förstod eller fel på mig, som inte hade den rätta terapeutiska inställningen. Visst kan jag se, att jag är lite av en slarver. Det är inte alltid jag har plockat upp en färdigläst tidning och förpassat den till tidningarnas ändstation. Ständigt jagad runt lägenheten pådyvlades jag ansvar för att tidningar låg på soffbord, att tidningsmagasin inte låg i perfekta högar. Hemmet förvandlades mer och mer till ett kliniskt masoleum. Allt skulle vara perfekt. Hade kuddar fel färg, så skulle plötsligt soffor, bord och stolar målas om, så att de färgmässigt passade med kuddarna. Nä du, efter sju år hade jag fått nog och flyttade ut. Jag ville ha ett hem, inte en mental operationssal! Jag ville att det skulle vara liv i hemmet inte en steril övernattningspunkt.
- Jaha, så ni tog ut skillsmässa?
- Nä något sådant blev det aldrig tal om. Malin-Irene tyckte att det skulle skada hennes image, så hon sa att jag flyttat ut, för att mina snarkningar störde hennes nattsömn. Vilket i sig var konstigt, då de sömngivande tabletter, som inmundigades, gjorde henne mer döv än en döv. Hon vaknade inte ens när grannen sprängde sönder köket.
- Så du lever ensam och hon lever ensam, men var och en på sitt håll!
- Efter uppbrottet, så fick jag problem med nerverna. Du vet ångesten tog ett allt fastare grepp om mitt inre. Endast ölen tycktes lugna mina inre demoner. Jag blev sjukpensionär redan vid 32 års ålder. Vad det blev av Malin-Irene det vet jag inte. Jag vet att hon bor kvar i lägenheten och att allt där är kliniskt ordnat. Hon, det vet jag med, tål inte besök av barn, sina syskonbarn, för de stökar till och skriker högt. Hur hon, som outbildad, kan arbeta  barnskötare, förstår jag inte, det övergår mitt förstånd. Nu är vi båda gamla,, tänk 60 år har förflutit sedan jag första gången attraherades av denna blonda amazon!
- Å något nedgrävande av den gamla stridsyxan finns inte på agendan?
- Näää, jag kan inte leva med en person, som inte har ett eget liv utan lever genom andra. jag kan inte leva med någon, som lever sitt liv i utstuderade poser i syfte att väcka uppmärksamhet. Du ska veta att hon kunde tillbringa timmar framför den stora hallspegeln och testa ut poser, som skulle göra henne intressant. ja, hon skaffade till och med glasögon, för att kunna använda i sina poser. Nä du i den fällan går jag inte igen. Ett liv ska vara liv fyllt av sådan man överraskas av och nyfiket kan pröva, förkasta eller ta till sig, inte ett kliniskt tillstånd, där allt utan för ramen kräver läkarbesök och nya tabletter. Jag har det bättre nu, även om demonerna kräver sina modiga öl varje dag.
- Det var ju inte så roligt att höra. Kan ju bara hoppas att ni var och en på sitt håll, i vart fall finner en normallinje i livet.
- Det är en fin vovve du har! Är det mycket jobb med en sådan?
Återigen förvånades Vallbybloggaren över de tvära kasten i samtalet.
- Tackar å hundens vägnar! Det är en del jobb, men det är belönande!
- Jag tror jag ska skaffa mig en hund!
Han vinkade glatt och svepte ännu en öl, när vi lämnade honom i upplevelseparken!

Nonsens i skogens djup

Den karga tundran omgavs av en stor sild villande skog.
Det hände en morgon att Vallbybloggaren med ludet  sällskapp förirrade sig in i denna träd- och snårbeklädda labyrint.

Det är farligt att irra i denna villande skog. Här finns otäcka ting, som hotar. Här finns trolskt dunkelt som kastar vandraren ini ett vågrätt vertigo. Man kan inte lita på de ting som gömmer sig bland lingonris och sly.
Som den människo- och djur-älskande varelse som Vallbybloggaren är, vill han påtala att skogstroll, skogsrån och skogsbär ej bör underskattas.
-Skogsbär!
Jag hör invändningen och noterar de lystna blickarna från bärälskande läsare. Det bör då berättas att skogsbär inte sällan är hem åt små äckliga vita och gula larver. larver som är för slöa att förflytta sig tills tällen där mat finnes. Istället väljer de sin boplats i det som också är mat.
Bak aspelöv och lindelöv står en man med stav och turban. Han skriker ut sin fasa när bergtrollet Holger killar ett lingon under hakan.
- Skogstroll ska inte vänslas med lingon, skriker en man med vandringsstav och turban, ett skogstroll ska sitta i skogens djup och räkna trollguld och äta morgongröt av skogens alla nötter.
Skogstrollet Holger tittar förvånad på sihken från Bombay. Han vinkar trotsigt med hårig hand och med trollkliv försvinner han bak närmasta snår.
- Så ska ett skogstroll hanteras, sa sihken med vandringsstav och turban.
Han försvinner bak ett hallonsnår ivrigt följande skogsråets lockande skratt.
Bland blåbärsris och lingonris slingrar sig en färgglad reptil. Den väser hotfullt mot allt i sin väg. Ekooxar, tusenfotingar och andra kryp rusar med skräck i blick till närmsta gömsle. Den färglada reptilen är på rymmen från en trerummare. Värmen söker den som törstiga valpar söker modersmjölk. På värmande häll lapar den solljuset.
Det är farligt i villande skog.
Inte minst bör den ovane skogsirraren se upp för de lömska svamparna. Man kan tycka att kantarellen är en snäll en. Men se upp den lömska kantarellen slåss med pinnar och sten. Det finns flera sannfärdiga historier om hur lömska kantareller överfallit och sauterat oförsiktiga svampletare.
Du skogsirrare kan få en smäll på din knopp av en ouppfostrad sopp.  Ja man kan få sig en riktig sopperkutt av en rebellisk sopp. De ser så ofarliga ut, men skenet bedrar. Se opp för en sopp, är det råd man vill ge till den som ej har vana att snubbla på sten och uppskjutande rotsystem i villande skog.
Den villande skogens bör ej bevandras av den som ej har för vana att finna sin stig mellan vilda svampar, giriga skogstroll och lockande skogsrån. Nu ska ni veta att ett undantag finns, en kvinna fann en gång sin Stig under en skogspromenad. men det var nog mer tur än skicklighet.
Villande skog är farlig.
Tacka vet jag storstadsdjungeln, där fins det svamp på burk!