Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 13.

Pastorn tittade på den blödande polisman nen med förfäran, Handlingsförlamad stammade han fram en fråga om hur kommissarioen mådde, om det gick bra!
Brita var mer en handlingens kvinna och rev av sig halssjalen med en snärtighet, som skulle gjort vilken mellanviktsboxare grön av avund. Han tryckte med kraft halssjalen mot kommissariens hals.
- Det är ingen fare, sa kommissarie Lindgren, tror det bara är ett ytligt sår, men det svider som sjutton.
-Jo, det må sa vara, sa Brita, men för säkerhetsskull, så försöker vi stoppa blodflödet tills sjukvårdare hinner hit.
- Jag kan hålla själv, sa Llindgen, som inte var van vid att bli ompysslad.
Ett stort antal poliser i skyddsvästar och hjälmar äntrade scenen från vänster. De var tungt beväpnade och hade smetat något svart på kinderna och pannan.
- Insatsstyrkan anmäler sig, sa en lång smal man. Låt vär sjukvårdare titta på kommissariens sår.
En finnig yngling kom fram med en fyrkantig box, på vilken ett stort rött kors var målat. Han lossade på halssjalen och tittade på Lindgrens sår. Han kände försiktigt med långa smala fingrar på polimannens hals.
- Tror att kommissarien allt hade änglavakt, sa han, bara någon centimeter till så hade halspulsådern tagit skada. jag ska snabbt sy ihop det här, sen får kommissarien ta sig till akuten för vidare vård.
- Sy ihop du, men akutvård blir det inte förrän vi fått tag i den där vettvillingen, som sitter där uppe och skjuter på både folk och fä... och en och annan kommissarie, la han eftertänksamt till.
Lindgren vänte sig till insatsstyrkans ledare.
- Vi tror att skytten befinner sig i Johanssons lägenhet på fjärde våningen. Försök att få ut skytten vid liv, jag har några frågor, som kräver sitt svar.
- Det är sällan vi behöver skjjuta ihjäl någon. Vi har både tårgas och bedövningsgevär. Tusan, att de aldrig beviljade oss elvapen. Fast jag tror en av mina mannar har ett sådant i alla fall.
Han gav några korta kommandon till sina underlydande. De svartfläckiga polismännen delade på sig och försvann bort mot hyreshuset.
Några skott sökte sig mot de framryckande poliserna. Men de lyckades nå hyreshuset , utan att bli träffade,
- Nu ska vi se om vi inte kan få den där stasiagenten, sa Lindgren.
- Jag tror hon redan är borta, sa pastorn med nyvunnen trosvisshet. Jagtcjte jag såg en figur, som lämnade den andra trappuppgången och for iväg i den blå bilen, som Johanssons hushållerska disponerade.
- Men varför i herrans namn säger ni det först nu?
- Jag var osäker, sa pastorn, det var en korpulent man, som jag såg. Det var först nu som jag lyckades få det hela gå ihop.
Lindgren gav en snabb order till två polsmän. Snart lämnade två polisbilar med skrikande däck platsen framför hyreshuset.
- Vem hundan är det som skjuter då?
- Det är nog tvillingsönerna, sa Brita.De har alltid haft ett speciellt band till sin mor. Undergiver och beundrande.
De hörde dova dunsar innifrån huset. Ett brak och ett skrik.
Det dröjde inte länge förrän insatsstyrkan kom ut med en ung man. Han hängde avsvimmad i de kraftiga polismännens grepp.
- Ta honom till polishuset och se till att han får vård.
- Ni ska nog ge hon denna spruta för att häva bedösningen, sa den långe och räckte över en plastinbakad spruta.
- Det ska vara en grabb till, som ser likadan ut, sa Lindgren. Har ni hittat honom? Ta er i akt om ni ser en medelålders kvinna. Hon är farlig. Hon kan alla knep.
- Vi letar igenom lägenheten, källarvåning och vindsutrymme just nu.
Det knastrade till i polisradion.
- Vi har indikationer på atgt den blå Mazdan kör mot söder på riksvägen. Vi är troligen bara en mil efter den.
Poliskommissarien tryckte ner handmikrofonens knapp.
- Var försiktiga. Förafren kan vara beväpnad och ytterst farlig.
- Vi kör efter regelboken, löd svaret.
- Tusan jag känner mig lite yr, sa LIndgren, jag ska nog åka till akuten i alla fall.
- Vi kör dig, sa Brita.
De körde Lindgren till akutintaget. Två sjuksystrar mötte upp.
- Vi tar in kommissarien direkt, ni kan äka hem, sa den ena till pastorn och Brita.

De satt tysta i bilen på vägen hem. Pastorn körde. Plötsligt kände han hur Britas  hand ömt smekte hans lår. Han lät smekandet villigt ske. Han sneglade på Brita och log.
- Du Brita, det känns behagligt att känna värmen från din hand.
- Jag tycker om att röra vid dig, sa Brita med ett ömt varmt leende.
Två leende personer anlände snart till pastorns bostad. De parkerade och låste bilen. De hade knappt låtit lägenhetsdörren falla i lås bakom sig förrän de ivrigt sökte kropparnas närhet. Djupa kyssar och ömma smekningar.
Hur det gick till var det ingen av dem, som efteråt kunde redogöra för, men plötsligt låg de nakna tätt tillsammans i dubbelsängen. Extasen, när två kroppar möts, förenas, var total.
Även efter de fullbordat kärleksakten låg de tätt tillsammans. De visst nu att de aldrig mer ville vara åtskilda.
De tittade djupt in i varandras ögon. De log. Så kysste de varandra igen.
- Nu är vi ett par, sa pastorn, och det är jag glad för, Brita jag vet nu att jag älskar dig och alltid vill vara vid din sid.
- Älskar dig med, älskade Jesper och inget skulle glädja mig mer än att för alltid vara vid din sida.
Deras konversation och ömma kelande avbröts av en påträngande telefonsignal.
Jesper sträckte sig tvärsöver Brita efter telefonluren.
- Fromblad, sa han och älskogen kom hans röst att darra.
Han lyssnade på vad som sas.
-Tack, vi är där om 20 minuter.
Han la på luren och vände sig till Brita.
-Det var Lindgren, han är tillbaka på polishuset och vill att vi ska komma dit.
- Tydligen har de fått tag i kvinnan och en av tvillingarna.
- Du, sa Brita, vi åker dit, men först en snabbdusch. Jesper visst kan vi titta på förlovningsringar efter polihusbesöket?

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 12.

Pastor Fromlund satt vid frukostbordet och tittade med viss avsmak på en halväten skinksmörgås. Han förundrades över att något, som smakade så bra bara för en knapp vecka sedan, nu fyllde honom med nästan avsmak. Kaffet fyllde sin funktion, svart, starkt och en anings smak av nötter. Han tog ytterligare några klunkar. I avsaknad av normala morgontidningar läste han det dokument, som han och Brita hade sammanställt under mellandagarna. De hade jobbat med alla de papper de hade. Papperna som rörde hans hustru Louises verksamhet var förstörde och inverkade inte på deras arbetsresultat.
Allt under drickande av det svarta starka kaffet läste han ifenom de 12 A4-sidorna. De hade , tyckte han, gett en lyckad bild av det som hänt under under de senaste månaderna. Allt tydde på att förövaren av de tre morden stod att finna i grosshandlarens närmsta krets.
- God Morgon Jesper!

Han avbröts  i sitt läsande av en röst, som gav honom vårkänslor. Han tittade upp och såg på Brita. Visst var hon lite knubbig, men hon hade formerna, som en kvinna ska ha. Hennes leende förlät de överkilon hon bar omkring på. Den värma kärleksfulla blicken förlät hennes ankomst till frukostbordet.  Han kände hur han fick allt varmare känslor för Brita. Hennes närvaro i lägenheten döljde minnena av hustrun. Han drog fram en stol och bad henne sitta ned.
- God Morgon själv Brita!
- Jag har kaffe klart till dig, sa han med värme i rösten.
Brita lät sig serveras med glädje. Hon hade fattat ett allt djupare tycke för denne långe kraftige pastor. När deras händer rörde varandra kände hon ett välbehagligt pirr i hela kroppen.
Hon tittade på pastorn och log ömt.
- Du har inte en skvätt mjölk?
Pastorn rusade med iver till kylskåpet och återkom med en mjölkförpackning. Den nya sorten med ett skruvlock av plats.
Han tittade på sin vän. Brita hade sovit i gästrummet alltsedan julafton. Deras arbete med redogörelsen av de illdåd som skett hade tagit all deras tid, så det hade fallit sig naturligt att sova över. Visst hade Brita känt dragningen till pastorns sovrum flera gånger, men förnuftet hade segrat. Inget djupare intimt hade hänt mellan dem, även om de hade kramats och kysst varandra flera gånger. Men Brita hade nog tyckt att det mer varit tecken på glädjerus vänner emellan, då de nått lyckade slutsatser.
- Du Jesper, jag fick ett SMS från min kusin igårkväll. Tydligen befinner han sig i Paraguay. Han avser stanna där tills vidare.
- Vad skönt att höra. Jag var rädd att också han tagits av daga.
- Innan vi lämnar redogörelsen till polisen, ska vi i korthet gå igonom huvudpunkterna, sa Brita med nyfunnet förnuft.
- Ja, vi får göra det.
- Först har vi mordet på din hustru. Vi tror att det har samband med hon och Kata-Lina var på väg att avslöja grosshandlarens inblandning i traffickingverksamhet. Vi tror att det antingen var grosshandlaren själv, hans hushållerska, som vi nu vet från min kusins information även var hans hustru, men det kan också vara någon av de två pojkarna Adolf eller Josef.
- Det är rätt, sa pastorn, och motivet för alla dessa var att förhindra att grosshandlarens verksamhet avslöjades.
- Samma motiv är giltigt för avrättningen av Kata-Lina. Hon var på väg att avslöja för dig vad hon visste. Vad vi vet så var grosshandlaren inte på plats när det hände. Så för detta illdåd återstår pojkarna och hushållerskan. Dock vet vi att du oavsiktligt oskadliggjort den ene av pojkarna. Så då återstår modern eller en av sönerna.
- Så långt är jag med, sa pastorn. Vi vet också att en lång smal kvinna försökt ta sig in i min lägenhet. Vi vet att hon körde samma bil, som grosshandlaren låtit hushållerskan disponera. Men hur är det med mordet på grosshandlaren?
- Vad min kusin sagt, så kan det bero på att han var på väg att lämna landet. Att någon i hans verksamhet kommit på detta, sett honom som en svikare och att han därför måste betala en svikares pris.
- Men vem kan ha gjort det?
- Jo du vi kan ju utesluta grosshandlaren, sa Brita och fnittrade till.
- Vad vi fått höra av polisen var att på Arlanda hade en lång kvinna setts gå in på herrtoaletten strax efter det att grosshandlaren gått in där. Men ingen har sett henne lämna toaletten. Däremot har en kortväxt herre setts lämna toaletten skyndsamt.
- Där har vi den långa kvinnan igen! Hon tycks dyka upp och sedan bara försvinna!
- Vet du vad jag tror, sa Brita plösligt. Jag tror att den långa kvinna, den kortväxte mannen och Ilse Neuman är samma person. Min kusin Bertil har nämt att Ilse Neuman varit STASI-agent och arbetat mycket "under-cover". Så nog vet hon hur man förklär sig.
-Aha, sa pastorn, det kan ju förklara varför hennes gång verka styltig, när hon skynda till bilen. Hon kanske hade styltor under den långa kappan. Längden  kan verkligen förändra hela personens uttryck.
De skrev ner de sista tankarna på baksidan av dokumentet och skyndade till polishuset.
De bad att få träffa kommissarie Lindgren. ahwn var inte i polishuset, utan, sa receptionisten, på väg ut till grosshanmdlarens lägenhet för att tala med Ilse Neuman.
- Vi måste skynda efter, sa pastorn, det vet i hundan vad den kvinnan kan göra om hon känner sig trängd.
- Du har rätt, sa Brita, låt oss skynda.
De parkerat bilen ett par hundra meter från grosshandlarens lägenhet. De ilade mot lägenheten till fots. De såg hur kommissarien hukade bakom en bil.
- Ner, skrek han, någon skjuter på oss från huset.
Som för att understryka vad polimannen sagt visslade ett skott förbi pastorns öra. Fortare än han själv trodde var möjligt kastade han sig till marken och toga Brita med sig i fallet. De kröp på alla fyra i skydd bakom bilen..
-  Vad gör ni här?
- Vi har ny information. Vi tror att det är Ilse Neuman, som liggger bakom alla tre morden eller möjligen en av hennes söner.
- Ilse eller Lise, sa poliskommissarien. Jag har kommit fram till samma sak. Pojkarna hennes är nog oskyldiga till morden, men de har en massa annat att svara för.
Ce tittade försiktigt upp mot fönstrenaa till grosshandlarens lägenhet. Ett fönster var öppet. De såg flamman från skjutvapnet. De hörde knallen.
- Aj som tusan, skrek polismannen och förde sin hand mot ett blödande sår på halsen!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 11.

Sven Lindgren satt i sitt tjänsterum på polishuset. Han tittade ut över ett rum, som var belamrat med papper. Här fanns hans egna och kollegornas anteckningar. Här fanns material, som han fått av pastor Fromblad. Här fanns material, som de funnit i Kata-Lina Andersdotters bostad.

De hade ägnat hela gårdagen åt att sortera pappren. De hade försökt att bygga en tidslinje, som var tänkt beskriva vad som hänt. Vilken röra. Emellanåt ångrade han att han valt polisyrket. Det hade varit bättre att välja samma yrke som fadern. En skomakarson borde ha stannat vid sin faders läst! Men nu var det inte så, utan han var en polisman och ansvarig för att utreda tre mord och lite annat av mer småbuskaraktär.
- Varför, tänkte han, kunde inte pastorsfrun sovit kvar i sin säng. Sovit som normala människor. Nä hon skulle nödvändigtvis ge sig ut mitt i natten för att besöka kyrkan. Pastorn hade han ingen koll på alls, men han misstänktehonom fortfarande för att vara en ovanligt skum pastor. Rökte cigarill och drack vin som vilken normal människa som helst. Å vem tusan var den långa kvinnan, som hade setts i misstänktnärhet av tre olika mordplatser eller i det ena fallet i närheten av  ett av mordoffrens bostad.
Han avbröts i sina tankegångar av en ung medhjälpare, som ivirg knackade på dörrposten-
- Kom..., kom...  komiss...Kommissarien, Kommissarien, stammade den unge polisen upprört.
- Ja, ja, sa kommissarie Lindgren, vad har du att säga? Inga fler mord nu, det orkar inte min matsmältning med.
- Nej då, men vi gjorde en sökning på Ilse Neuman, men hon finns inte. I vart fall inte i folkbokföringen.
- Finns inte? Va sjutton , jag talade ju med henne häromdagen.
- Vad jag säger är att hon inte finns i folkbokföringen, däremot hittade vi en Lise Johansson folkbokförd på samma adress som grosshandlare Johansson. Dessutom är lektor Liljetass spårlöst försvunnen, han har inte varit på sin arbetsplats sedan dagarna före Lucia.
- Hej stopp och belägg. Lise Johansson? Lise, lise, Elsi, Elsi, Lesi, sile, Elis, Elis... Ilse.
- Ilse, skrek kommissarien, kan det vara så? Kan det verkligen vara så?
- Kolla igen med folkbokföringen. Har denna Lise Johansson alltid hetat så?  Har hon varit gift? Har hon barn?
-Det ska jag göra på en gång, sa den unge ivrigt antecknande.
- Nä, Nä, gå inte, vad var det du sa om Liljetass?
- Han är spårlöst försvunnen. Han har inte varit på sin arbetsplats på över en vecka!
- Å herre du min skapare, inte ett till. Inte ett mord till! vad vet vi om denne Liljetass?
- Förutom att han är lektor, så var han medlem i pastorns församling. Innan han tog namnet  Liljetass, så hette han Hubertsson. Han är en erkänd auktoritet, då det gäller egyptiska antika vapen och har en av landets största privata samlingar av egyptiska dolkar, knivar och korta svärd. Vi tror dessutom att han varit med i styrelsen för grosshandlarens bolag Baltic Leasing & Resources!
- Det har var nya tankegångar. Du kolla folkbokföringen om Lise Johansson. Och sätt henne under bevakning, vi måste få veta mer.
- Själv ska jag försöka ta reda på lite mer om Liljetass försvinnande.
- Okidoki, sa den unge polismannen och försvann, uppslukades av de vindlande poliskorridorerna.
- Okidoki, tänkte kommissarien sorgset, varför i helsefyr kan inte de unga prata så man begriper.
Han dök in i de papper, som rörde Baltic Leasing & Resources. De var i huvudsak placerade på det lilla sidobordet,men ett par högar fanns också på besöksstolen. Han läste och kollade med andra papper. Han hittade ett tomt papper och antecknade. Återigen dök namnet Lise Johansson upp, nu som ägare av det bolag, Baltic Leasing & Resouces, som alla trodde ägdes av grosshandlaren. Denna Lise hade aktiemajoriteten, andra ägare var grosshandlaren och lektor Liljetass, samt en i Kärrtorp skriven Patrik Farsson.
Han sög på den ej vässade ändan av blyertspennan. Kunde denna Lise Johansson vara den långa smala kvinna, som så många sett i samband mer morden och mordoffren? Nu gällde det att snabbt att hitta lektor Liljetass och höra vad han har förkopplingar till bolaget och morden.
Kommissarien ringde i snabbtelefonen.
- Vill ni kolla med alla gränsstationer och efterhöra om en Bertil Liljetass lämnat landet!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 10.

Poliskommissarie Lindgren satt på sitt tjänsterum och tittade tomt framför sig. Han hade aldrig varit en stor vän av luciauppvaktning i gryningen. Han ansåg att de få minuter  varje natt bestod av  verkligen skulle utnyttjas till att sova. Slösa bort värdefulla sovminuter på att lyssna till barn och barnbarns ljudutsläpp var en pina. Dessutom,med sömndruckna ögon, tvingas inmundiga degiga saffransfärgade lussekatter och blaskigt kaffe var inte med på hans favoriter.
Så fort han hade kunnat hade han flytt hemmet. Nu satt han på sitt tjänsterum. Mellan de tomma blickarna försökte han folusera på det fall, som sysselsatthonom i över en månad. Hans aversioner mot  präster i allmänhet och frikyrkopastorer i synnerhet hade till en början fått föda. Han hade dock snart fått inse att just denna pastor, Jesper Fromblad, hade rent mjöl i påsen, i vart fall då det gällde mord.
På ett papper hade han plitat ner, de tre nu kända morden. Strukit ett kraftigt streck under varje personnamn. De fick utgöra en rubrik. Under dessa hade han sedan plitat ner vad som var känt. Han och hans medhjälpare hade förhört massor med personer. De hade utvärderat varje vittnesmål. Han stirrade på pappret. Detta hade han inte sett förut. Förutom mordet på pastorsfrun, så hade vittnen sett en lång smal kvinna strax före varje mord. En kvinna, som hade rört sig lite stelt, men ändå snabbt och obehindrat. Hon hade haft en lång rock, som nästan sopat marken. Hon hade haft en mörk bredbrättad hatt och en halssjal, som täckte hatten och knutits under hakan. Ingen hade närmare kunnat ge uppgifter om hennes utseende.
Vid varje mord eller i nära anslutning till dessa hade en en egyptisk offerkniv, med sirligt utskuret skaft hittats.
Kvinnan? Vem var denna kvinna? En lång smal kvinna omkring 190 centimer lång.

---* ---

Pastor Jesper Fromblad hade luciadagen vaknat med ett leende. Han hade drömt om Brita. Kvinnan som kommit med glädje till honom. Han tänkte på henne och hennes värme under tiden hade åt sin frukost. Han avstod gärna från lussebullar, men som eftergift till dagen åt han tres stycken spröda pepparkakshjärtan. Han tände dagens första cigarill och slog sig ner vid skrivbordet. 

Framför honom låg massor med dokument. En del var hopsatta med gem, andra var inlagda i mappar och åter andra var alldeles för sig själva. Han hade sorterat ut alla de papper han kunnat finna om sin hustrus inblandning i smuggelaffärer. Han hade förvånats över hur lite han vetat om hennes förehavande. Han hade förstört alla dessa dokument. Det enda han hade sparat var ett konoutdrag från den lokala sparbanken, som han fått med posten häromdagen. Han hade förvånat stirrat på saldobeloppet. Drygt fem miljoner kronor! Tänk vad lite han vetat om sin hustrus affärer. 

De andra dolumenten gav en bild av de affärer, som grosshandlaren och hans kumpaner sysslat med. Det var avancerad arbetskraftsuthyrning. Det fanns även spår av handel med unga flickor och pojkar från Vitryssland och Rumänien. Han hade äcklats när han insåg vad grosshandlaren sysslat med. Skenhelighet i kvadrat upphöjt till tio.

Han och Brita hade gått igenom dokumenten. Sorterat och försökt få viss struktur på dem. De hade genom kontakter förmått unga yrkesarbetande från de forna öststaterna att skriva på ett arbetskontrakt. De skulle genom hans firma få arbete. Deras lön var den månadslön, som Migrationsverket ansett vara minimum, för att bevilja arbetstillstånd. Ja, de hade till och med i vissa fall angett en högre månadslön. Det var i huvudsak hantverkare och restaurangarbetare. De hade fått ut ungefär 40 % av nettolönen. Den kvarvarande summan hade räckt för att betala in de arbetsgivaravgifter, som krävdes, men också gett grosshandlaren och hans kumpaner en skälig vinst. Dessutom kunde de ju tillgodoräkna sig hela den summan, som uthyrning av arbetskraft innebar. 

Pastor Fredblad blev heligt ilsk, när han läste ett dolument om hur grosshandlarens firma lyfts fram som ett gott exempel på hur sådan här verksamhet skulle skötas.

Verksamheten med de unga flickorna och pojkarna var däremot svårare att få något grepp om. han ville inte syssla med detta. Han kände avsmak. Han sorterade in alla de dokumenten i en mapp. Fäste nogsamt gummiband runt den. Han skrev "traficking" med ilksna bokstäver på framsidan.

De andra dokumenten, som rörde arbetskraftsuthyrning, sorterade i andra mappar. Han lade allt i en sportbag och förberedde sig för att besöka kommissarien.

--- * --- 

Ilse Neuman, grosshandlarens hushållerska, satt i våningens vardagsrum. Hon smuttade på ett glas vitt Moselvin. Hon konstaterade att det hon gjort var nödvändigt. Hon kände inga samvetskval för de gärningar hon gjort. Hon var tränad för att skjuta sådana känslor i bakgrunden. Hon tänkte på hur lämpligt det varit att grosshandlaren hade uppvaktat henne i Berlin för så länge sedan. Hon hade haft på känn att den östtyska staten inte skulle överleva. Noga hade hon sopat undan varje spår, som skulle koppla henne till STASI. Ivrigt hade hon tackat ja till grosshandlarens frieri. De hade gift sig och fått äktenskapet registrerat av en östtysk myndighet i en liten ort utanför Berlin. Samma natt hade hon brutit sig in hos myndigheten och stulit alla dokument, som skulle vittna om deras äktenskap. Hon hade även fått med sig några stämplar. Nu kunde hon efter behov själv skapa de dolument, som behövdes för att få bosätta sig med grosshandlaren i Sverige. Tvillingpojkarna Josef och Adolf hade fötts ett drygt halvår efter det hon kom till Sverige. Grosshandlaren visste att han var far till barnen, men de hade beslutat att inte göra det allmänt kännt.

Ilse hade varit grosshandlaren behjälplig med kontakter i forna öststaterna. Hon var, grosshandlaren ovetande, knuten till Vitrysslands säkerhetstjänst. Det hade inte varit något betungande uppdrag, mestadels hade hon gett information om svenska företagsledares svagheter, när det gällde droger och kvinnor.

Verksamheten med de unga pojkarna och kvinnorna kände hon inget samvetskval för. Snarare hade hon känt sig viktig och betydelsefull, när hon satt dessa ungdomar i kontakt med företrädesvis svenska, som kunde betala. Det var dessutom beskickningsanställda på flera olika ambassader, som köpt tjänster av detta slaget. 

De där två svenska kvinnorna, som kommit verksamheten på spåren, hade blivit alltmer irriterande. De hotade den bekväma tillvaro, som hon och grosshandlaren byggt upp. Det hade varit nödvändigt att göra sig av med dem. Grosshandlaren hade först inte varit med på några våldsamheter. Han hade sagt att han nog kunde övertala de båda kvinnorna att tiga. Inte minst då han visste om deras smuggelaffärer. 

Hon mindes den sena eftermiddag, då grosshandlaren hade kommit hem. Blek i ansiktet och händerna darrade. Hela han skälvde av rädsla och uppgivenhet. Hon hade gett honom piller, så att han lugnade sig. Han hade medgett att hans övertalningsförsök hade misslyckats.

- Gör det då måste göra, hade han sagt och svart sorgsen slöja hade skymt hans ögon.

Hon hade gjort det hon var tvungen till. STASI-träningen hade varit till stor nytta. Hon hade haft med sig sina pojkar till pastorsbostaden. Hon hade lyckats förmå pastorsfrun att följa med henne till kyrkan, för att hämta något grosshandlaren behövde och pastorsfrun hade nycklar. Hennes pojkar hade lämnats kvar i lägenheten, där de slaktat en spädgris i badkaret, för att senare på natten skända det muslimska kulturcentret.

Att skjuta Kata-Lina hade blivit nödvändigt, så hon var på väg att avslöja allt för pastorn. Det hade inte varit någon svårighet att komma nära. De kände ju varandra. Den ljuddämpade pistolen gav ifrån sigg ett knappt hörbartt poff. 

Hon hade låtit en egyptisk dolk glida ner på marken, samtidigt som Kata-Lina ljudlöst föll till marken. Därefter hade hon skyndat in i en trappuppgång. Tagit av sig hatten och benstyltorna, som lagt 30 centimer till hennes längd. Hon hade hade tagit av nederdelen av rocken,som var hopsatt med kardborreband. Därefter hade hon obemärkt kunnat lämna platsen. 

Nu satt hon och tittade in i brasan där benstyltorna brann. Nederdelen på rocken förkolnades.

- Elden ska ta bort alla bevis, tänkte hon och skruvade isär pistolen med vana rörelser. 

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 9

Pastor Jesper Fromblad satt vid köksbordet. Han försökte summera veckan utan bra resultat. Det hade hänt så mycket sedan hustruns död. Han var på väg att ge upp sin pastorsroll. Han var på väg att fly staden, där han bott så länge.

Samma morgon som begravningen var hade han hämta Kata-Linas brev på centralstationen. Nu var det inte så mycket brev, utan snarare en karton med flera tjocka arkivmappar. Han hade lagt dem längst in i en byrålåda och täckt över med strumpor och ett antal onämnbara. Skyndsamt hade han klätt sig. Han hade letat länge efter en vit slips, men den stod ej att finna. Det var då hanbeslutade att klä sig i pastorskläder. Kaftan och rundkrage, vars vithet delvis täcktes av densvarta skjortan.
När han kom ut genom porten och hade ställt in siktet på den egna bilen, så stannade en stor svart bil framför honom. En dörr öppnades och en manande stämma bad honom stiga in. Den kraftige poliskommissarien Sven Lindgren tittade på honom.
- Vi bjuder på skjuss till begravningskapellet!
- Tack, men jag hade föredragit min egen bil.
- Det förstår jag, sa Lindgren, men jag tänkte vi kunde samtala lite?
Polismannen tittade allvarligt på pastorn. Han skakde lätt på huvudet, samtidigt som han utstötte en besvärande suck.
- Det är inte så att pastorn döljer något för oss?
Pastorn kände hur kampen mellan lögn och sanning rev stora sår inom honom. Kunde han svika sin hustrus minne? Kunde han svika Kata-Linas förtroende för honom? Kunde han inte se det hela som bikt och därmed, i vart fall för sig själv, hänvisa till tystnadsplikten.
- Döljer? Vad skulle det vara, svarade Fromblad undvikande.
- Vi vet att du idag hämtade ett paket på centralstationen. Vi  vet att du häromdagen hade besök av en lång smal äldre kvinna. Vi har vittnen som sett henne vid din lägenhetsdörr.
- Jag har inte haft besök av någon kvinna eller man, för den delen, de sista dagarna.
- Jo då, det har du visst det, sa kommisarien. Hon bankade på din dörr och försvann i en bil kort därefter.
- Då vet jag vad du menar. Det var någon som mixtrade med lägenhetsdörren. Jag slog upp dörren och träffade personen ganska kraftigt. Personen försvann snabbt nerför trapporna.
Han hoppades att kommissarien skulle ha glömt bort Kata-Linas paket.
- Så du kände inte igen personen? Vi vet det var en kvinna!
- Jag har aldrig sett personen förut. Ansiktet doldes av ett flor som hängde ner från hatten. En sådan lång dam, om det nu var dte, har jag sällan sett.
- Okay, nu är vi framme. Får beklaga pastorns sorg. Vi får fortsätta vårt samtal senare, det finns misstanke att pastorn undanhåller bevis!
- Undanhåller bevis?
Fromblad tittade frågande på kommissarien. Han skyndade sig ut ur bilen och anslöt till de som valt att bevista begravningsakten.
- Ja, lådan från Centralstationen...
Kommissariens röst bleknade i sorlet från begravningsbesökarna.
Han sjönk ner i bänken längst fram. Han tittade på den vitlaserade kistan, som omslöt hans döda hustrus kropp. Blommorna var dekorativt placerade. Inte för få, men heller inte förmång. Han hade inte lyckats få den officiant han önskade, utan det var en kyrkans yngre präster, som skulle vara förrättare av akten. Den unga kvinnan, med prästelvan lite slarvigt på sne, hade hälsat på pastorn och beklagat. Han hade tittat, nästan med avsmak på henne. Hennes hy var finnig och totalt i avsaknad av smink. Han hoppades att hans avsky, som var rent estetiskt betingat, inte skulle märkas.
Den unga kvinnliga prästen hade dock en behaglig röst och genomförde akten med respekt och en gryende pondus.
Louise's systerbarn sjöng. De sjöng bra och han kände en viss stolthet över deras medverkan.
När akten var över. Stod han länge kvar och tittade på kistan. Han hade vägrat erbjudandet, om att kistan skulle sänkas ner till rummet under kapellet. Han ville hålla kvar lOuise så länge som möjligt.
När han gick mot utgången kände han hur en hand lades på hans arm.
- Jesper, jag förstår att det är tungt för dig. När minnesstunden är över bjuder jag på lunch!
Han tittade förvånat på röstens ägare.
Det var Brita Hubertsdotter, lektor Liljetass kusin. Brita var väl inte den kvinna, som pastorn normalt skulle lägga märke till. Men hennes omtanke tände långy inne i honom en låga av närhet.
- Jag har inte hunnit planera lunch, så jag tackar ja.
- Det var bra det. Nu klarar vi av minnesstunden. Jag finns i din närhet, jag vill supporta dig.
Pastorn fann hennes ordval lite udda. För första gången på länge log han.
Minnesstunden var som minnestunder brukar vara. Ett sorgetyngt sorl. Kaffe skedar, som klingade atonalt.
Minnestalare som lyfte upp den avlidna till nästan himmelskahöjder. Ingen hade något negativt att säga. Louises insatser för nödlidande i de baltiska staterna hyllades. Ingen sa något om smuggling.
Han lämnade samlingen för att besöka herrarnas. Det var när han kom ut som han hörde två av syföreningens mer betrodda madonnor språkas vid i kön till damernas.
- Jag har förstått att det var något som inte stod rätt till, sa den ena madonnan och snörpte konspiratoriskt på munenn.
- Jo, men att pastorsfrun och Kata-Lina hade ihop det. Vem kunde ha anat det?
Pastorn äcklades av det han hörde och skyndade fort in i sanmlingsalen igen. Brita dök upp vid hans sida. Den empatiska handen på hans arm. De varma ögonen tittade på honom. Han kände sig starkare.
Han genomled minnesstunden och tog lite frånvarande emot alla beklagande, som gästerna sa adjö med.
- Du kan åka med mig, sa Brita, jag har min bil alldeles här intill.
De sa inget till varandra under bilfärden, till den väntande lunchen. Visst kastade de en och annan blick på varandra. Under promenaden från parkeringen till Britas Lägenhet lät hon sin hand stilla vila på hans arm.
- Välkommen till mitt lilla hem, sa Brita, slå dig ner och känn att "mi casa es tu casa"
- Tack, sa pastorn och förvånades åter över hennes ibland udda ordval.
Brita hade bytt om. Borta var den sedesamma mörka dräkten. Nu stod hon framför honom i en sval tunn klänning. Tänk så en kvinna kan förändras, tänkte pastorn, hon är ju riktigt vacker.
Lunchen, paqsta med kräftor, musslor och räkor, vardelikat. Det hela sköljdes ner med en alkoholsvag tysk vindryck.
Samtalet hade flutit på lätt och otvunget. Pastorn trivdes i britas sällskap.  De hade samtalat i flera timmar. De hade berättat för varandra om barndomstiden, ungdomstiden och vad de gillade för musik och litteratur. De avbröts av en ilksen telefonsignal. Brita svarade.
Hennes entoniga ja var länge det enda hon sa.
- Finns det inget som kan ändra ditt beslut?
Pastorn tittade med nyväckt intresse på Brita.
- Nähä, du kan jag bara hoppas att du finner ro!
Hon lade på luren försiktigt, som om hon inte ville störa.
- Det var min kusin Bertil. Han ville bara säga adjö!