Brevet från Maria

Han satt på den lilla yta, som solen med ansträngning gjorde sitt bästa för att värma. I hans hand vilade ett slitet stycke pergament. Kanterna var verkligen märkta av tidens tand och vissa delar av ord i brevet hade försvunnit. Han hade hittat pergamentarket i en keramikkruka, som han inhandlat i en antikaffär i New Orleans. Det var först, när han kom hem till fäderneslandet igen, som han upptäckte att krukan hade ett lönnfack. Han hade tappat krukan, som gick i kras och gjorde lönnfackets innehåll synligt. Hans kunskaper i det språk som brevet var skrivit på var inte det bästa. Dock hade han lyckats att göra en översättning, med hjälp av översättningstjänst han fann på internet.

" Vänliga hälsningar till dig Tabita från din mors kusin. Herrens frid ska vara med dig!
Din mor har säkert berättat för dig om Jesus, din fars storebror. Hur han verkade som predikant, lärare och undergörare i Juden och Gallilen. Jag kände denne Jesus väl. Vi träffades första gången på en släktträff i Kafarnaum. Han var betydligt äldre än jag. Jag var nog 12 och han 20 år. Jag minns han sorgsna ögon. Hur han gillade att ge folk smeknamn, då kunde de sorgsna ögonen för en kort stund lysas upp av lyckan att finna ett bra namn, en lyckad mening. Jag var ovanligt lång för min ålder.

Mycket längre än mina jämnåriga. Jesus hade tittat på mig och skämtsamt kallat mig för "Tornet". Jag hade skrattat med, även om jag kände mig lite sårad av hans skämt. Vi hade gått åt sidan, han och jag, och pratat. Han hade märkt hur jag blev sårad och bed om ursäkt. Han hade inte menat något illa, utan bara funnit att jag genom min längd gav perspektiv på andra människors brist på längd. De flesta i vår släkt var inte länga, utan, som du säkert vet, korta kraftiga. Speciellt männen var starka, korta hantverkare och fiskare. Jesus och jag pratade länge den kvällen. Jag förstod att det var något speciellt med honom, bakom skämten, gliringarna fanns ett allvar. Han berättade själv för mig, att han kände inom sig att han inte skulle få ett långt liv. Han talade om för mig att han tyckte jag var en trevlig flicka. Han hade fått känslor för mig, sa han. Jag talade blygt om för honom, att jag hade känslor för honom också. Första gången jag såg honom hade jag känt samhörighet med honom. Vi beslöt den kvällen, att när jag blev äldre skulle han ta kontakt med mig igen.
Föga anade vi vilken dramatik som skulle prägla det mötet.
Efter den släktträffen skildes vi åt. Jag återvände till Magdala. Jag var enda barnet i familjen. Detta plågade mina föräldrar svårt. Som alla andra i vår by var det pojkarna som räknade. En son skulle säkra familjens fortlevnad. Min mamma blev gravid och alldeles för tidigt födde hon en son, som till min fars förtvivlan var dog kort efter födslen. Min mor dog också kort efteråt.
Min pappa tog detta väldigt hårt. På kvällarna, när han kom tillbaka upp från sin kryddbutik, brukade han titta på mig och säga.
- Maria du allt jag har kvar!
I smyg började han undervisa mig om de heliga skrifterna. Han lärde mig hemligheten med att läsa och skriva. Jag fick hjälpa till lite i kryddbutiken och lärde mig allt om de olika örterna. Vilka goda egenskaper de hade och till vad de var bra för. Det handlade inte bara om matlagning, Nä, kryddorna hade större användning, som hjälp vid olika kroppsliga åkommor.
När jag fyllt femton år, så dog min fpappa i någon sjukdom. Han hade hostad och kräkts under en längre tid.  Inga av våra kryddor tycktes hjälpa. hade jag varit pojke, skulle jag ärva allt. Men nu blev det inte så. Mina farbröder tyckte dock inte jag skulle gå lottlös. Jag tror att de förstod att som utfattig och utstött, skulle jag inte bli något ra parti på äktenskapsmarknaden. Så när jag lämnade Magdala, hade jag en stort antal mynt i packningen och ett papper, som sa att jag ägde rätt att sköta, skörda och förvalta en örtagård på Oljeberget utanför Jerusalem.
Jag började vid denna tid få problem. Ja inte ekonomiska, där hade jag det gott ställt. Problemen var till själen. Jesus hade inte kommit tillbaka. I sanning jag hade inte sett honom på många år. Jag trodde att han glömt mig. Jag började tycka att jag inte dög något till. Hur jag än försökte, trodde jag att andra inte tyckte jag gjort nog. Jag bad till min Gud, som mina fäder lärt. Men jag fick aldrig några bevis på att hörde mina böner. Jag började straffa mig själv, genom att skära mig med krukskärvor på armarna och låren. Det var som känslan och synen av blodet gav mig en viss lättnad.
Så gott jag orkade skötte jag den örtagård jag förvaltade. Sålde örter till såväl präster, som de som sa sig vara kunniga i trolldom och läkekonsten. Jag vet att många vid denna tid sa att jag var tokig. Jag vet att många sa att jag var besatt av onda andar. Visst kunde det ibland kännas, som om en demion åt upp mig inifrån.
Jag var nog 22 eller 23 år när jag skulle besöka min hemby. Strax utanför Nain, fick jag höra rykten om en Jesus, som gjorde döda människor levande. Min nyfikenhet var drivande i mitt sökande efter Jesus. Jag mötte honom och hans lärjungar utanför Nain. De var på väg mot berget Tabor. Jag stod vid vägkanten, när jag plötsligt hörde hans röst. Bara han kunde säga Maria på det sättet.
- Maria!
Jag sökte och fann hans blick. Samma sorgsna glädje, Men nu fanns det inslag av varm kärlek i hans blick.
- Maria, min tornkvinna, han skrattade retfullt men kärleksfullt, jag har hört om dina problem. Jag vill att du följer med mig.
Han tog min hand och om famnade mig. I det ögonblicket kände jag hur en kärlek och glädje fyllde mig. Det fanns ej längre plats för demoner eller onda andar. Det var bara ren glädjefylld, varm kärlek, som fyllde mig.
- Maria, det onda har lämnat dig. Kom och följ med mig, hjälp mig.
Jag glömde mitt ärende i Magdala och visste att från denna stund ville jag göra allt för att hjälpa Jesus. Han presenterade mig för några andra kvinnor, som också följde med dett kringresande sällskap. Där var Johanna och Susanna och några till, som följde med och assisterade männen med att skaffa fram härbärge för natten och mat. Vi kvinnor hade egna tillgångar, så vi kunde försörja sällskapet.
Jag och Jesus hittade tillbaka till varandra. Det hände att våra läppar förenades i en kyss fylld med kärlek och samhörighet. Jesus ville inte att vi skulle visa vår kärlek för de andra, men jag vet att det viskades en del. Jesus förklarade för mig, att även om han visst kunde känna åtrå och längtan, rent köttsligt, efter mig, så fick det aldrig ske. Han skulle snart, sa han, inträda i en annan dimension.
Det hände många märkliga saker under den tid, som jag och de andra vandrade med Jesus. Jag förundrades över den kraft, som han förmedlade. Hur han, som hade ett häftigt temperament, sällan visade det. Hur han lyckades att hålla sig lugn och samlad. Det var inte samma Jesus, som den unge man jag först lärt känna. Han var mer eftertänksam. Han hade mer tid. Ingen som kom till honom avvisade han. Han hjälpte i samtal människor att finna utvägar på sina problem. Ibland så hände det att han gjorde saker, som inte gick att förklara. Han hade kraften att övervinna krafter i naturen, vare sig det gällde att få stormvinadar att sluta blåsa, förvandla vatten till vin och bota människor, som var svårt sjuka.
Jag hade köpt ett litet hus i Kafarnaum. Vi brukade dra oss tillbaka dit ibland. Men vi delade aldrig säng. Jesus föredrog att sova på takterassen. Ibland stannade jag ensam kvar där, när Jesus kände det nödvändigt att vandra. Han kunde vara borta många dagar. Genom andra hörde jag om märkliga saker han gjorde.
Jag hade precis fyllt 25 år, när Jesus skickade efter mig. Jag skulle möta honom i Jerusalem. Det passade bra, för jag hade ärende till örtagården. Visserligen hade mina anställda god kontroll, men det skadar ju inte att komma dit och visa intresse. När jag satt i det lilla hus, som var mitt hem på Oljeberget, så längtade jag tillbaka till Kafarnaum. Jag träffade Jesus. Han hade blivit allvarligare. Det fanns en ny sorgsenhet i hans sätt att vara.
- Jag har snart nått slutet på min vandring, sa han till mig, jag kan ibland önska allt var annorlunda. Tänk att få leva med dig, få en familj med dig. Möta ålderdomen i Kafarnaum tillsammans med dig! Men min himmelska fader  har utstakat en annan väg för mig. I kväll ska jag äta en påskmåltid med min närmaste vänner. Efteråt vill jag ta med till din örtagård, för att vila och umgås med dem en sista gång. Jag vill att du ser till att vi får vara ensamma där.

Jag talade med mina anställda. De fick budet, att i kväll och i natt fick de inte söka sitt nattläger i örtagården. Själv skyndade jag sedan till Klopas hus där Jesus mamma tillfälligt bodde. Hon hälsade mig med glädje. Hon berättade att hon fått föraningar om att något förfärligt skulle hända denna påskhögtid. Vi grät tillsammans och tröstade varandra.
Tidigt på dagen före sabbaten fick vi höra att Jesus blivit tillfångatagen av romarna. Klopas fru, som också hette Maria, kom och sa att vi borde gå och ta reda på vad som hänt. Ingen av Jesus vänner fann att finnas. Då solen stod som högst denna dag fanns vi nära den plats, där det sades att Pontius Pilatus skulle tala till folket. Vi stod bakom en pelare och försökte göra oss så lite synliga som möjligt. Vi hälsades av en man som hade dragit manteln över huvudet, så den nästan helt dolde hans ansikte. Vi kände igen honom på rösten, det var Johannes en av de män, som stod Jesus allra närmast.
- Jag stannar här med er och skyddar er om ni skulle bli angripna!
Vi förstod inte varför det skulle behövas. Vi såg Jesus stå däruppe på estraden, bunden, blodig i ansiktet och med en krans av törne på huvudet. Vi fick av andra veta att den man, som log så trotsigt stod där tillsammans med Jesus var en känd bråkmakare och våldsman. Vi såg hur tjänare till översteprästerna gick runt bland folket och viskade. de överlämnade några slantar. Snart hörde vi hur hopen skrek att Pontius skulle frige Barabass och döda Jesus. Vi skalv av rädsla och förskräckelse. Johannes manade oss att gå bort. Det började bli hätsk stämning och han var rädd att någon skulle känna igen oss.
Vi hade utan själva veta hur kommit att stanna nedanför korsen på Golgataklippan. Vi stod tätt tillsammans. Ingen sa  något vi bara stod där. Vi såg hur romerska soldater förberedde några kors, där brottslingar skulle bindas fast. Det var strax därefter, det var ännu inte sjunde timman, såg de hur Jesus spikades fast och bands fast på ett kors. Jag fångade hans blick, som sorgset, nästan uppgivet tittade på mig. Johannes tog med sig Maria, Jesu mamma, närmare korset. Hon berättade senare för mig att Jesus gett Johannes uppdraget att sörja för maria, som om hon var hans mamma. Från den dagen så bodde Maria hos Johannes.
Det blev alldeles mörkt runt omkring oss. Vi hörde Jesus ropa att han var törstig. En romersk soldat doppade en trasa i gammal surt vin, satte det på ett spjut och erbjöd Jesus att suga det dura vinet från trasan. Jag såg hur Jesus grimaserade. Han tittade upp mot himlen och sa med hög röst.
- Det är slut!
Vi såg hur hans huvud föll ner mot bröstet. Det var över. Den man jag älskade var död. Aldrig skulle jag mer finna en man som han. Vi skyndade bort från Golgataklippan. På vägen mot Klopas hus, så träffade vi Josef, en mäktig och rik man, som varit vän till Jesus i hemlighet. Vi talade om vad som hänt. Josef menade att han skulle se till att Jesus kropp kom till en grav innan sabbaten.
Vi väntade i tyst sorg i Klopas hus. Det var ingen som åt något. Tysta satt vi var för sig och tänkte på vad nu skulle hända. Strax före midnatt knackade det på dörren och Petrus kom in. Han var alldeles uppriven. Hann skälvde av rädsla.
- Hade vi så fel, sa han och tittade på Johannes, vad skall nu hända med oss. Kommer vi att överleva helgen eller går vi samma död till mötes?
Jag minns att jag tittade förebrående på Petrus och sa till honom att försöka hämta kraft ur allt det goda som Jesus gjort. Petrus bara fnös och tittade på mig med  nästan avsky.
På sabbatten trotsade jag och Klopas hustru Maria sabbatsbuden. Vi smög till örtagården och samlade in alla de örter vi behövde för att ge Jesu kropp en värdig omvårdnad. Då vi kom tillbaka till Klopas hus var Petrus och Johannes ännu där. Jesu moder satt tyst och skakade av tyst gråt. Vi frågade Johannes var de andra var. Han visste inte. Efter händelserna i örtagården, då Jesu tillfångatogs, så hade de skingrats. Petrus berättade att det var Judas, han som hade hand om pengarna, som angett Jesus för de romerska soldaterna. Han visste med bestämdhet att Judas begått självmord. Han hade hängt sig.
I gryningen dagen efter sabbaten gick Johanna, Susanna och jag till graven för att preparera den med de örter vi hade. Under vägen till gravplatsen hade vi samtalat om hur vi skulle orka rulla undan den sten som tillslöt graven. Johanna hade anmärkt på att vi allt var lite tokiga, som bara rusat iväg, utan att tänka på det. Då vi kom fram till gravplatsen var stenen redan bortrullad. Vi blev faktiskt förvånade. Vi närmade oss graven, då vi såg en ung man i vita kläder vända sig mot oss. Han talade om för oss att Jesus inte längre var där. Han uppmanade oss att tala om för Petrus och Johannes att Jesus gått före dem till Gallilen. Johanna och Susanna, å dessa plikttrogna kvinnor, de skyndade tillbaka till Klopas hus. Själv hade jag sjunkit ihop utanför graven och grät ut all min sorg, dels efter mannen jag älskat och dels efter Jesus, mästaren, Läraren.
Då hörde jag bakom mig en röst som frågade varför jag grät.
Jag svarade att jag ville ha reda på vart Jesu kropp blivit förd, så att vi kan göra iordning den med alla våra olika örter.
- Maria min tornkvinna!
- Min lärare och mästare.
Det fanns ingen som kunde säga Maria på det sättet. Då förstod jag att det var Jesus. Han hade varit död i runt 40 timmar, ändå stod han där livslevande. Jag ville kasta mig om hans hals och ge hans läppar min kärlek. Han hindrade mig och försökte förklara att hans kropp ännu inte var redo för fysisk kontakt.
- Gå efter dina systrar och säg till mina vänner att jag stiger in i en heligare dimension, till min far och er far, till min Gud och er Gud!

Kära Tabita, det var så det hände och det kan jag vittna om. När vi ses snart i Kafarnaum, skall jag berätta mer för dig. Så att du förstår att Jesus, din farbror, var sann Gud och sann människa! Det finns så mycket att berätta!
Sänder till dig frid från Jesus och Fadern!
Hälsningar från
Maria, tornkvinnan!