Sent besök

Det har kommit propåer till Vallbybloggaren, att hans förra inlägg var för långt. Därför tänker han ge alla de som vill läsa kort en chans.

Det knackade på dörren.
Den unga kvinnan tittade på väggklockan.
- Halv nio, undrar vem det kan vara som kommer så sent!
Hön öppnade dörren försiktigt.
Trappluset skapade lekande skuggor i den unga mannens ansikte!
- Hej Vera, sa han, jag hade vägarna förbi!
Hon tittade på den, i hennes ögon, stilige ynglingen. Hon gjorde en inbjudande gest med ena handen. Hon kände hur pulsen ökade.
- Får jag bjuda på något, sa hon med skälvande röst.
- Jag dricker gärna en kopp kaffe, sa han och tittade på henne med blyga bå ögon.
Hon satte på kaffet och hittade två mandelkubbar i skåpet.
Hon såg till att den kopp som var lite sprucken hamnade på hennes plats.
Hon bjöd honom sitta ner.
När kaffet var färdig hällde hon upp!
- Vill du ha något mer, sa hon!
- Nej bara en kopp kaffe, sa han!
De drack kaffet under tystnad!
Han tackade för kaffet och gick hem!

En resa mot ovisshet

Det hade varit en lång dag!
Han satt på Holmas ölhak nära Färjestationen. En immig Tuborg stod framför honom och skummade inbjudande. Han läppjade fundersamt på den kalla brygden.

Egentligen hade allt gått på tok sedan de hade kommit tillbaka till faderns födelsestad. Fadern hade fått ge upp sin karriär inom stadsförvaltningen i Uddevalla, när hans farfar hastigt avlidit och det behövdes någon från familjen, som kunde leda familjeföretaget.
Själv hade han misslyckade gymnasiestudier bakom sig. Det där med pluggande hade inte riktigt varit hans melodi. Efter det han hade avbrutit studierna, så hade han haft några korta jobb som handelsresande. Med tåg hade han farit runt i Bohuslän och Västergötland och försökt förmå livsmedleshandlare involvera rengöringsmedlet "Sommarskur" i sortimentet. Det hade inte gett någon större inkomst, men han hade lärt sig att ta folk!
Pappan, som var en av tre bröder, var den ende som var tillgänglig för uppgiften som chef för familjeföretaget. Under nästan hela 1900-talet hade de sålt kontorsmaterial till företag och till de olka förvaltningarna av län, stad och kyrka. Nu skulle hans fader lära sig sortiment och skapa kundrelationer.  I samband med krigsutbrottet hade han ombetts av fadern att l den stad, där han för 20 år sedan först sett dagnes ljus. Han hade erbjudits en lägre kontorstjänst, med utsikt om att bli kontorschef inom något år. En ung driven försäljare, som senare skulle bli hans svåger,  rekryterades snabbt som försäljningschef.
De hade köpt blyertspennor i lösvikt fårn en firma i Tyskland. Med hjälp av hemmavarande kvinnor runt om i Helsingborg hade pennorna förpackats tio och tio i kartongers, som förkunnade att Persons Pennor kunde man minsann lita på. Nu var det svårare, då kriget orsakat att fabriken , där de köpte pennor, inte längre hade pennor i sin produktion.
Han tog en klunk av ölet och spänt oroligt tänkte han på Vera ute på Råå. Hon hade berättat att hon
var gravid. Det måste till handling tänkte han. Han visste att familjen inte skulle acceptera vare sig Vera eller att han skulle bli far, som ogift. Men ett giftermål, måste det bli. Det krävde hedern, ansåg han!  De  hade gift sig i Raus kyrka och bosatt sig en liten lägenhet i Råå. Det var med spänning han väntade på att Vera skulle visa tecken på att hon bar på ett nytt liv. Månaderna gick, men inte blev Vera gen. Hon var fortfarande efter sex månader lika vidjesmal om midjan.
Han hade varit hemma hos sin farmor i villan ute i Pålsjö. Hon hade ställt frågor om när barnet väntades. Frågor som han försökt att inte besvara. Hennes milda ögon, som tittade mer kärlek på honom, var besvärande, ja rent av obehagliga att möta. Han vände bort blicken och började prata om de inköp de måste göra. Ett nytt barn krävde ju en del inköp.  När de tog farväl, tryckte hans farmor en tusenlapp i hans hand. Hon lät förstå ett det var ett lån, som han kunde betala tillbaka, när han hade råd.
Den hopvikta sedeln brände i kavajens innerficka. Brände av svek och lögn. Under besöket hos farmor hade det långsamt stått klart för honom, att Vera var nog inte alls gravid. När han kom sent den eftermiddagen konfronterade han Vera.
- Du är inte gravid?
- Jag trodde jag var det, sa Vera undvikande, alla tecken tydde på det.
- När förstod du det?
- Det är väl någon månad sen, svarade hon.
- När tänkte du berätta det för mig?
- Jag trodde nog att du skulle förstå det, utan att jag sa något.
Han kände hur vreden växte inom honom. Inte bara över att han kände sig sviken och lurad. Någonstans förstod han också att äktenskapet var över. Det hade bara hållits samman av den förväntan inför ett deras barns födelse. Nu fanns inget kvar, som knöt dem tillsammans längre. Han såg på sin hustru och förstod att den vissheten fanns hos henne med.
- Så detta, sa han med återhållen ilska, är slutet för vårt liv tillsammans.
- Ja så är det nog, sa hon med tårfyllda ögon.
De samtalade sakligt. Så sakligt som bara två kan, när alla källor till kärlek sinat.
Samma vecka ansökte de om skillsmässa. Han behäll lägenheten och Vera flyttade tillbaka till sina föräldrar.
Det var under denna tid, som präglats nederlag, besvikelser och ensamhet, han hade börjat umgåtts med ett gäng unga män. De hade inneslutit honom i sin krets. De hade bekräftat honom. Familjens bortstötande av honom ersattes av innerlig kamratlighet och broderskap. De brukade samlas i en lokal på Karl krooksgatan på Söder.  Visserligen tyckte han det var lite besvärande med dessa, som visade unga ljushyade blonda män, som prydde väggarna. Men snart fann han det naturligt. De diskuterade hur de skulle styra staden, när tyskarna vunnit kriget. Framtiden såg ljus ut. Han började känna sig betydelsefull. De planerade att attackera ett hus på Långvinkelsgatan, där de bodde en familj, som var tattare. De skulle måla nedsättande ord på fasaden. De skulle placera en bensinbomb vid familjens entredörr. 
Attentatet ägde rum en mörk kväll i september. Visserligen hade bensinbomben inte fungerat, men den känsla, som berusade dem efteråt var belöning nog. Skrattande och skrålade hade de återvänt till lokalen på Söder. De sjöng segervissa kampsånger och fyllde på berusningen med öl och snaps.
När han dagen efter kom till kontoret, hade han ett segerlende på läpparna. Han mindes den kittlande känslan av att bära en hemlighet, som ingen annan kände till på kontoret. Känslan av att vara förmer än de andra på kontoret fyllde honom med tillfredställelse.
Det var under krigets sista år, som han hade mött henne. Synnöve från Norge. Hon som hade flytt undan tyskarnas styre i Norge. Det var hon som hade fått honom att förstå. Förstå  nazismens sanna väsen. Ett uppvaknande, som återigen kastade in honom i depression. Känslan av att blivit vilseledd, manipulerad, lurad och sviken. Hade det inte varit för Synnöves stöd och kärlek, hade han nog tagit sitt liv. Det var en djup brunn av mörker, som Synnöve långsamt, tålmodigt, hjälpt honom upp ur.
De förlovade sig på fredsdagen. Familjen var mer possitiv till denna relation än den som så brådstörtat fört in honom i ett kärlekslöst äktenskap. Hösten 1946 hade han blivit Kontorschef och med skaplig inkomst hade han köpt ett litet hus, nära hamnen i Råå. Visst kostade det mycket, men med den nya lönen skulle det nog gå att klara av. Han och Synnöve planerade för bröllop.
Det hade börjat skrivas i Dagbladet om nazistsympatisörer. Att hans namn skulle dyka upp i dessa skriverier, hade han inte räknat med alls. Trots allt hade han ju bara varit med i utkanterna. Det blev en mindre skandal. Han tillhörde ju en familj, som var känd i staden. Hans far tog väldigt illa vid sig. Även om fadern inte var med i någon frikyrklig församling, så omfattade han mycket av de värderingarna. Han hade försökt uppfostra sina barn i samma anda av värderingar. Han kände sig sviken av sonen.
I början av 1947 hade hans farmor avlidit. Tilda, som med järnvilja hållit familjen samlad, var saknad av alla. Begravningen samlade ett stort antal personer. De flesta var från den frikyrkoförsamling hans farmor tillhörde. Begravningskaffet präglades av högtidlig sorg och stillhet. När de lämnade kyrkans festvåning möttes de av två ciclklädda poliser, som överlämnade en kallelse till förhör dagen efter. Han kunde inte undgå att lägga märke till den uppståndelse detta väckt hos de övriga begravningsdeltagarna. Han tolkade det uppkomna sorlet, som anklagande.
Förhöret hade varit på frestande. Det hade pågått hela dagen. Han anklagades för att varit den ledande i den grupp han tillhört. Det var anklagelser om landsförräderi. Det var anklagelser om samhällsomstörtande verksamhet. Han anklagades att ha planerat och genomfört flera attentat under krigsåren.
På kvällen, samma dag som förhören ägt rum, hade hans far och farbror i sällskap med en advokat besökt honom. De hade samtalat om och diskuterat hans situation. Det såg inte så ljust ut. Nu sökte de en utväg, som skulle rädda familjens heder.Han fick flera uppgifter att lösa nästa dag. Han tittade på pappret med uupgifter. Han förstod att det skulle bli en lång dag.
Huset skulle säljas snabbt. Han skulle skaffa pass för både sig och Synnöve. Åtagande i familjeföretaget skulle avvecklas.
Fadern skulle med sina kontakter i Uddevalla skaffa fram biljetter till ett fartyg, som skulle avsegla till Amerika samma vecka.
Det kostade en duktig slant att förmå passpolisen att utfärda pass samma dag. Försälningen av huset påbörjades och en pensionerad akademiker från Lund lovade köpa huset. Han var helt utmattad när han steg in på Holmas ölhak nära Färjestationen.
Det hade varit en lång dag.
Han tittade på den immiga Tuborgen som skummade inbjudande!
En svalkande klunk.
Imorgon skulle han och Synnöve resa till Göteborg.
I övermorgon skulle han och Synnöve gå ombord på båten, som skulle föra dem till Amerika. Bort från förnedring och skam. De skulle gifta sig ombord på båten, när de nått internationellt vatten.
Amerika väntade med ovisshet
Bättre ovisshet i främmande land än skam och förnedring i hemlandet!

Husse är allt en vekling han!

Husse sargad och plågad av nyligen timad snubbelolycka visar ett visst motstånd mot att sitta stilla datan. Därför har jag, hans trogna föleslgare på långa promenader på Vallbytundran, valt att skriva veckans blogg. Därmed kan jag också, en gång för alla, påvisa hundars förmåga att trycka på rätt tangenter.
Jag vet att husse brukar påpeka att jag som hund inte är så bra på flerordiga meningar och dörför blir konversationen lått enstavig. Här vill jag definitivt inlägga en protest. Vi hundar kan så mycket mer än vad våra tvåbenta vänner vill tillskriva oss. Det är dock inte alltid strategiskt klokt att visa denna förmåga.Nå jag kan väl erkänna att kommatering och liknande finlir inte är är min starka sida, men vilken hund är det, eller människa för den delen!
Ibland när jag är ute och går med husse klagar han på att jag är saktfärdig. Han frågar om jag måste nosa på varje grässtrå. Jag brukar då, bara för att retas, springa i förväg. Demonstrativt sitta ner. Vända mitt ansikte mot husse och fråga :
- Var är du? Kan du inte skynda dig?

Redan som ung valp förundrades jag över dessa små bevingade varelser, som brukade sitta på gräsmattan och med retsamma utmanande kvitter egga oss hundar till vansinne. Med husse i släptåg ville jag lära dessa små bevingade kryp en läxa. Döm om min förvåning när dess, när jag nästan nått fram, för att ge ett uppfostrande nafs, så försvinner de . Rakt upp i luften. Mycket högre än jag kunde hoppa. Med åldern har jag nu lärt mig att bästa sättet är att totalt ignorera dess kvittrande retstickor.

Det är inte sällan, som man träffar vackra tikar på promenaderna. De flesta av dessa vill jag gärna uppvakt, men husse håller hårt i kopplet. De luktar så gott. Det pirrar så skönt i kistan, när man får tillfälle att närmare undersöka dessa tikliga varelser. Det är underligt att husse , som så länge deltagit i kampen mot rasism, nu plötsligen är så noga med raser.

Jag är väldigt noga med dem som får komma nära. Hundar eller människor, som jag inte gillar ska motas bort. Husse blir arg på mig då. Han vill att jag ska vara som han prata vänligt med de flesta vi möter. Le och säga något snällt. Men det ska han veta, jag vet min plats och den är bara min. Här ska ingen annan komma och kränka det område som är mitt. En gång bet jag en sådan där pitbull, som anföll oss. Då tyckte husse jag var en redig hund, som bet ifrån. Det ger lite dubbla budskap, men man får väl lära sig. Lära sig vem man får skälla ut utan att få en utskällning.

I morse ville husse inte gå ut. Det var för kallt sa han. 20 minusgrader. Han ansåg att om det är för kallt för skidåkare att mäta sina krafter vid denna låga temperaturer, så är det för kallt för husse med.
20 minusgrader, det är ju rena dagsmejan för en hund som jag! Och det ska ni veta att lukterna  luktar annorlunda i kylan. Rena himmelriket för en hund som jag.
Jag tittar på husse och säger:
- Kom igen nu var inte en sådan vekling!
Å se, det bet!

Möte i chilensk skymmning

Mörkret var plötsligen bara där.
I den illa medfarna lokalen tände barägaren belysningen.
Det gula skenet från vägglamporna spred ett mystiskt ljus i lokalen.
Skuggorna från de makligt gående servitörerna skapade komplicerade skuggmönster på golv och väggar.

En immig SKOL hälldes upp i glaset framför den exotiska gästen. Han läppjade med njutning på den kalla drycken.
Ännu en dag i den sydligt belägna chilenska staden Concepcion var till ända. Dagens bestyr var avklarade och dagsverkaren njöt sin belöning.
I det gulbleka ljuset såg han tre unga kvinnor komma in i baren. Han kände igen två av dem. Han hade träffat dem tidigare under dagen på en fackförenings lokaler i staden. Mindes han rätt så hette de Miranda och Elsie.
Då han fann ensamheten mindre tilltalande än konversation med tre unga kvinnor, så påkallade han deras uppmärksamhet och bjöd dem sitta ner vid hans bord.
Med vänliga leende tackade de ja till hans inbjudan.
Spanskan var inte hans bästa språk vid detta tillfälle, men han presenterade sig och tackade för eftermiddagens besök på fackföreningslokalen.
- Con mucho gusto!
Mindes han rätt betydde det ungefär "det var vår glädje" eller något sådant.
Med hjälp av ett spanskt konversationslexikon påbörjades en stapplande konversation.
De unga kvinnorna skrattade pärlande åt den svenske besökarens trtevande försök till samtal.
Han lyckades förstå att de alla tre inte skulle säga nej till var sitt glas vin.
Beställningen gjordes och med glädje betalade han deras nota.
Han visste att Miranda och Elsie båda studerat på universitet i Santiago. I efterdyningarna av Pinochets kupp hade de av olika anledningar fått sluta sina studier eller i vart fall göra ett uppehåll. Solidaritetsarbete var det som gällde. De hjälpte nu den lokala fackföreningsrörelsen med ekonomisk administration, men deltog också i olika soldiaritetsaktioner.
De presenterade den tredje kvinnan.
Hon hette Anna och hade arbetat som journalist på en tidining i Valparaiso. Levde nu ett undangömt liv på landsbygden utanför Concepcion.
- Tu eres sueco?
Han kunde inte förneka detta.
- ahhh, mi buello de Suecia. 
Han förstod efter att rådfrågat lexikon att hennes farafar eller morfar kom från Sverige. Han blev förvånad och försökte på stapplande spanska få veta mer.
Jodå visade det sig. Han var en svensk sjöman, som kommit till Valparaiso någon gång i mitten på 1920-talet. Hans fartyg hade blivit liggande i hamnen pga av en skadad propelleraxel.
På en restaurang hade han träffat den unga kvinnans farmor. Hon jobbade i restaurangens reception. Tycke hade uppstått och en romans hade inletts.
Efter tre veckor var fartyget reparerat och den svenska sjömannen seglade iväg med fartyget. Han skulle komma tillbaka hade kvinnans farmor berättat. Å nästa gång skulle de gifta sig! Men han kom aldrig tillbaka.  I början på trettiotalet fick de ett brev från den svenske sjömannen. Han hade blivit sjuk och inte kunnat arbeta på flera år. Han hade gift sig och skulle inte komma tillbaka till Valparaiso.
Svensken frågade varifrån i Sverige sjömannen kom ifrån.
Jo han hade kommit från en stad i södra sverige. Unga Anna trodde att det var Helsingborg.
Den svenske mannen hajade till och sa att han också var från samma stad.
De förundrades över denna tillfällighet. Han frågade vad hon hette mer.
- Anna Elvira  Holmberg-Montoya!
Holmberg låter inte speciellt spanskt.
- Nä, sa hon, min pappa har det namnet efter sin far och jag bär det namnet efter min far!
Svesken såg väldigt fundersam ut. Kunde detta vara en tillfällighet. Eller var det så att mammas morbror sått sin vildhavre på sina resor. Han tittade frågande på Anna.
- Min pappa heter Edwin Jaime Holmberg Almeira!
- Men käre nån, vet du varför han heter Edwin?
- Jo det lär vara hans pappas nam... Edwin Holmberg, en svensk sjöman!
- Men då! Denne Edwin är min mammas morbror. Han fick aldrig några barn trodde vi!
De två föll i varandras armar!
De kramades och tårar föll på deras kinder!

I den mörka chilenska skymmningen fann de släktband!

Brusande älv

Rubriken kommer så småningom få sin förklaring. jag ber därför, redan nu, upprörda läsare att ge sig till tåls!
Vallbybloggaren är ju efter en snubblande upplevelse häromdagen tillfälligt rörelsehindrad, ja mer än vanligt! Detta ställer krav på att anpassa hemmet så att också en tillfälligt rörelsehindrad kan fullgöra dagliga sysslor. Då oven omnämda snubblande upplevelse bland annat givit Vallbybloggaren svåra smärtor i revben, knän pch ena höften, måste lämpliga åtgärder vidtas
En köksstol fungera hjälpligt som en gåbock. Dvs man bär med sig den, tills smärtan tar överhand, varvid den nedställes på golvet och erbjuder då en mobil sittplats. Detta är dock svårt då potatis ska skalas eller annan preparering av mat. Då får istället en kontorsstol med högsta sittlägen fungera som tillfälligt sittstöd. Den har också den fördelen att, då den är hjulförsedd, den kan förflytta en tillfälligt rörelsehindrad med god fart mellan spis, diksho och kyl/frysskåp.
Ett annat problem är den låga sitthöjden i tevesoffan. Detta avhjälpes med att tillgängliga soffdynor travas ovanpå varandra. Visserligen minimeras ryggstöd till nästan obefintlighet, men det spelar mindre roll då bekväm tillbakalutning i soffan än så länge är en omöjlighet.
Så ni ser att göra trevna stugan tillfälligt anpassad för temporär rörelsehinder är fullt möjligt.
Med detta stillasittande framför teven medför också nya upptäckter.
Det fiunns inte nog med sportprogram i de olika tevekanalerna.
Däremod står inte antalet goda sportkommentatorer i någon som helst relation till antalet sportprogram. Inte minst är detta fallet i de sk Eurosportkanalerna (undantages cykelkommentatorerna), här tycks den enda meriten vara att man kan uttala långa vokaler och skrika högt!

Nä inte ska man klaga!
Vallbybloggaren tar fram den gamla obefintliga felan. Ovan nämda kontorsstol är utmärkt även som sittplats för en okunnig felare.
Några trevande gnisslande toner!


På en brusande älv i en gisten eka
ror med svaga drag den gamle
mot hägrande strand där en älskad väntar.



Nja, mer sång blir det inte, för sambon protesterar och menar att om det kallas sång, då är han en  hertik som har hundvakt!

En helt vanlig promenad inkluderar ibland en flygtur

Vallbybloggaren hade just avnjutit ett avsnitt av The Big Bang Theory på teve.
Med pock hade han han övertygat sambon att de slutat med fyrverkerier.
Så flera minuter efter åtta på kvällen tog de två en promenad på lätt frusna, snöfria gångbanor.
Kvällen var kyligt krispig. Få medvandrare på livets stig syntes. Med andra ord en kvällspromenad som gjord för existensiella tankebanor.
ICA-butikens ingång lyste välkomnande och Vallbybloggaren funderade på om det inte vore läge att förnya innehavet av apelsinjuice. Han har för vana att efter morgonkaffet njuta ett glas kall apelsinjuice.
Med denna inblick i Vallbybloggarens vardagliga morgonvanor återvänder vi till den helt vanliga promenaden.
Sambon var ivrigt sysselsatt med att nosa efter teakolja i kvarglömda snödrivor. Vallbybloggarens blick var stadigt fäst på Ica-butikens välkomnande ljusingån.
Plötsligt...
Mycket plötsligt!
Hans högerfots främsta del stöter in i en uppskjutande markdetalj. Denna plötsliga slöt får hans kropp ur balans. Vänsterfoten med tillhörande ben ökar takten helt självsvådligt och tving sin högra granne att göra detsamma. Detta innebar att cirka ett tiondels ton sätts i okontrollerad rörelse. Framåt... Uppåt!
Så fort har nog benen inte rört sig sedan något hundrameterslopp på gamla Arovallens kolstybbsbanor. Utan att vilja det, så kommer tankarna:
- Du kommer att ramla!
- Finns någon möjlighet att återfå balansen!
- Du kommer att ramla!
-Ta emot med händerna!
- Lyft upp ansiktet!

Så kommer det ögonblick då man med stor hastighet närmar sig terra firma!
Skulle nog önska att det var mer upplyftande, men icke, platt fall!
Efterföljande vandrare kommer säkerligen att se bromsspåren och undra vilken traktor, som kört där på gångbanan!
Efter att konstatera att hans fall var en verklighet och att terra firma inte tagit allvarlig skada av kollisionen, reser han sig mödosamt upp!



En lätt hostattack!
AAAJJJ!
Konstaterar att en revbensskada är vid handen! Minsta rörelse i olämplig riktning lockar fram ett distinkt:
-AAJJ!
Med såriga knän och handflator och en stickande smärta i revbenen fullföljer han sina planer på att inhandla apelsinjuice!
Expediten tillönskar en  Glad och Lycklig Kväll!
Nog är hans ögon lite mörka när han med smärta frustar fram ett Detsamma!
Se det var en helt vanlig promenad på Vallbytundran det!

Bland smältande snö och raketpaketrester

Nyårsdagens första promenad med lurvig sambo företogs mellan smältande snödrivor och blöta raketpaketsrester.
Vallbytundran var sömnigt öde.
Inte ens, de annars så flitiga, snöborttagarna  var synliga. En ensam hemtjänstanställd kryssade mellan smältvattenpussarna.
Sambon var lycklig över att den fluroscerande, smällande, vrålvisslande nattaktivitetn också  försvunnit. Svansen formade det rastypiska pyrrenehjulet. Ivrigt nosande bland glömda snödrivor mötte sambon det nya året.
Han hade tillbringat stora delar av nyårsafton och natten till nyårsdagen i badrummet, som hjälpligt ljuddämpande andras ljudliga nyårsfirande.
Det är skönt.
Denna nyårsmorgon som möter oss utan ljud och annan audiovisuell firaraktivitet.
Vallbybloggaren, som skam till sägandes, totalt missat tolvslaget och därmed lämnat sambon ensam i sina våndor. Fast å andra sidan så möter han  det nya årets första dag utvilad och full av spring i benen.
Ett nytt år helt oanvänt och fullt ab nya möjligheter.
365 dagar fulla med möjligheter att göra och säga snälla saker till andra medvandrare på denna tundra!
Det nya året då Vallbybloggaren ska fira sex "tingeling"!
Det första året då Vallbybloggaren minsann ska vara pensionär hela året!
En femtiolapp mer i månaden lämnar utrymme för extravaganta utsvävningar!
Man ska vara tacksam när man möter ålderdomens löneökning!
Hemvägen till trevna stugan företogs på mer existensiella tankegångar.
Funderingarna som ledsagade honom rörde en artikel i Dagens Nyheter för någon vecka sedan, där en före detta popsångare uttalat sig.
Han kunde inte tro på en gud, eftersom han inte sett några bevis för att en gud existerade.
Han väljer att "inte tro", trots att vad vallbybloggaren vet det inte finns några bevis på att en gud inte finns!

Nu ska till popsångaren förtjänst tilläggas, att hans utläggning i övrigt visade både ödmjukhet och respekt för andras trosuppfattning. Detta är inte alltid så vanligt hos dem som företräder de, som inte tror. Heller inte så vanligt hos de mer fundamentalistiska trosförspråkarna.
Tro som begrepp är underligt. Det kan ju inte finnas om bevis finns! Då är det inte längre tro utan kunskap!
Nåväl, vallbybloggaren vet blott detta att antingen den som tror eller den som inte tror kommer att bli mycket förvånad, när detta jordeliv tar slut!

Gott nytt år på er alla!