Dagar före jul

En gång för mycket länge sen, just där grusvägen fått en ny beläggning av asfalt, fanns det ett litet värdhus. Ett värdshus, som dagarna före jul levde upp. Dit kom då människor från bygden runt omkring. De var klädda i vackra kläder. De hälsade vänligt på varandra och önskade varandra en fridfull jul. Gammalt groll var borta, gamla oförrätter var glömda. De tittade vänligt på varandra och lyfte bägaren med juldricka och log mot varandra.
- Må din jul fyllas av vänlighet och stekt salt sill, sa den gamle och formade sin tandlösa mun till ett varmt leende.
- Må din jul vara likadan, svarade den unge droskchauffören och lyfte understrykande sin bägare den gamle till hälsning.

Värdshuset fylldes av glada hälsningar, God Jul önskades till höger och till vänster. Värdshuset fylldes av ekot av fridfulla julhälsningar. Till och med de som ägnat året åt att varna för främmande höjde bägaren till hälsning åt dem som stod bredvid. Bortblåst var rädslan. Farhågorna för att den svenska julen skulle bli mindre svensk sopades under dörrmattan.
- När ni kommer hit in, sa värdshusvärden myndigt, men lite ängsligt, är vi alla lika. Här har vi annat i tankarna än rädslor och farhågor. Drick varandra till och berusa er med gemenskap och omhändertagande.
Det var på värdshuset dagarna före jul man kunde se hur den som talat om inkluderande av främmande, nästan desperat, tog den som exkluderat främmande i hand.
- Lite tycker vi som er, sa han och tittade sin gamle trätobroder hoppfullt i ögonen,
- Bara lite är en seger för oss, sa han som pratat om människors olikhet, då kan vi säkert ge en röst till er.
Dagarna före jul längtande överflödets gåvor försvann alla trätor och samförstånd tycks råda, Trots att de exkluderandes underställ ännu bar lukt av bayerska ölhallar rådde en jovialisk gemenskap i det lilla värdshuset dagarna före jul.
- Nu ska vi alla fira en svensk jul, sa han med öldoftande underställ.
- Ja vid vårt svenska julbord får alla plats, sa den väldoftande, men de som ännu inte fått sin inbjudan godkänd får ingen senap till julskinkan.
- Så rätt du har, lite ska det märkas att alla inte är riktigt lika mycket värda.
- De kan ju alltid resa tillbaka, speciellt om vi kan säkerställa att de får senap till skinkan i sina hem.

Just där grusvägen fått en ny beläggning av asfalt låg ett litet värdshus, som levde upp dagarna före jul. I ett litet värdshus dagarna före jul log alla mot varandra. Att vara olika betydde att de trots allt var ganska lika. De som inte var lika lika som alla de som var lika fick ingen senap till julskinkan. 

Detta faktum kunde dock inte lägga någon sordin på gemenskapen. Alla höjde bägaren, fyllda med juledricka. De log mot varandra och för en sekund glömde de att alla inte var lika lika som alla som v

I ett litet värdshus dagarna före jul log alla mot varandra. Att vara olika betydde att de trots allt var ganska lika. De som inte var lika lika som alla de som var lika fick ingen senap till julskinkan. Detta faktum kunde dock inte lägga någon sordin på gemenskapen. Alla höjde bägaren, fyllda med juledricka. De log mot varandra och för en sekund glömde de att alla inte var lika lika som alla som var lika.
- Till alla, sa värdshusvärden, även till er som inte får någon senap till skinkan önskar vi en god jul då alla era önskningar blir verklighet. Om några dagar kan vi börja längta till nästa jul!
Värdshusets gäster, som alla bar fina kläder, log glatt mot värdshusvärden!
God Jul önskade de varandra.
En liten man i slitna kläder kom in i värdshusets värme. Han skakade decemberkylan av de raggiga kavajen.
Han stampade med foten i golvet och äskade tystnad.
- Se jag kommer till er med ett glatt budskap. I dagarna har....
Vad han sa drunknade i värdshusgästerna plötsliga  och bullriga julönskningar!

God Jul till er alla!

Promenad dagarna före allhelgonahelgen

Morgonen var frostig på Vallbytundran. Gräsmattor vita av frusen dagg. Vinterjackan hade letats fram. Hjälpligen hade isolerande ludd plattats ut. Lärdomen att luddisolerade vinterjackor ej bör tvättas har ånyo lärts. Luden sambo, vars isolerande päls ej korvar ihop sig, njöt av morgonens krispiga frost. Vi hade inte mer än rundat hörnet efter centrums höghus, då vi mötte dem. Två medelålders personer, en man och en kvinna, som likt Vallbybloggaren trotsat morgonfrosten för att dränera de ludna.
- Jaha så är det åter helgonatid, sa mannen och väntade ivrigt på instämmande från sin kvinnliga partner.
- Allhelgonatid heter det väl, sa hon och tittade korrigerande på sin make.
- Vad det än heter, så är det den tiden till helgen. Då är vintern i antågande.
- Nu är väl helgen inte en markör för vinterns antågande, utan snarare än tid då vi ska minnas de som gått före oss.
Hennes kommentar var åter korrigerande och liksom tryckte ner den lagvigde som förvandlades till en tigande skugga av sitt pratsamma jag.. Hon tittade på Vallbybloggaren och log.
- Har du några anhöriga som du ska minnas i helgen?
- Jo det finns några stycken. Fats jag vet inte riktigt hur.
Vallbybloggaren, som den senaste tiden varit sysselsatt med tandläkarbesök, vickade tankfullt med tungan på en löser provisorisk tand.
- Du ska väl gå till kyrkogården och tända ljus på deras gravar? Det måste du. Det hör liksom till. Minnas hur de lät när de pratade. Minnas hur de luktade och kommentarer, som än idag finns hos dig.
- Min mor luktade vanilj, sa den stukade maken, fats ibland luktade hon bara kålsoppa.
- Ja det var nog mer kålsoppa!
Vallbybloggaren funderade. För sitt liv kunde han inte påminna sig vad de saknade utsöndrade för lukter. Hur lät modern och fadern när de talade. Han försökte påminna sig, men utan resultat. Undrar, tänkte han, om det betyder att min sorg är mindre. men han kunde påminna sig dotterns röst när hon sjöng på en terminsavslutning. Hur hon använt "den fina rösten" klar och tydlig. Ja det minns han.
- Vet inte om det beror på att så lång tid förflutit, men jag har inga sådana klara minnen.
- Det var tråkigt, sa hon, det betyder ju så mycket att kun a höra de saknades röst.
- Att du minns, sa den kuvade maken, är väl inte så konstigt, din mor hade ju en röst som etsade sig fast. Tror banne mig hon skulle kunna knäcka extra som mistlur.
- Nu ska du vara tyst, du har ingen rätt att prata så om min mamma, tänk på att din mamma luktade kålsoppa!
- Å din far ska vi inte prata om, han lät i och för sig aldrig. Han fick ju aldrig en syl i vädret, men han luktade fotbollsmatch!
Nu vaknade intresset hos den tundrevandrande bloggaren.
- Lukta som en fotbollsmatch ?
- Ja du vet en blandning av tobak, alkohol och svett! Har du aldrig stått på läktaren och kollat?
- Det har väl hänt, men inte har jag tänkt på det!
- Nä alltså, ska ni stå hätr och prata skit om min mamma och pappa, då går jag hem.
Förnärmad lägsnade hon av sig.
- Nä. hörru du, det är bäst jag trippar efter henne. Det kommer att ta fram till Lucia innan jag får henne på gott humör igen. Ha det gott och lycka till med att finna rösten från dem du saknar så här i helgonatid!
Vallbybloggaren nickade hejdå till den stukade.

Hela vägen hem funderade han på de, som gått före honom till evigheten. Han försökte komma på hur de lät, hur de luktade. Helt plötsligt dyker en minnesbild upp. Hans moder gillade att bada i havet. Hon hade varit en habil simmare. En västkustk vik utanför strömsad. Vattenet var isande kallt trots sommaren. Modern slänger sig i vikens iskalla vatten. Hon frustar som en frusen säl och simmar på rygg:
- Oh vad härligt! Det är såå skönt!
Vallbybloggaren ler vid minnet.
Måhända är sorgen inte så liten!

Föga bryr sig luden sambo!

Morgonen var på intet sätt behaglig. Inte nog med att den var tidig, kyla, blåst och regn bidrog starkt till obehagskänslan. Å nu har de bestämt att det ska bli vintertid. Vad tänker de på? Då blir ju morgonen ännu tidigare. Inte någon som helst medkänsla med yrvaken tundreflanör. Det har de gemensamt med luden sambo.

Föga bryr sig luden sambo om att tiden förändrats. För luden sambo är klockan alltid nu. Detta lilla onödiga ord, men ack så användbart. Luden sambo och hans yrvakne partner diskuterade ivrigt huruvida det var nödvändigt att flanera länge denna morgon.
Föga bryr sig luden sambo om morgonens nedfallande fuktighet. Närå här ska det vandras och nosas. Att Vallbybloggaren redan ställt in siktet på trevna stugan har luden sambo föga förståelse för. Han drar med beslutsamhet i det koppel, som förbinder oss, En grästuva lite längre bort är viktig att benosa. Ljudligt drar han in grästuvans behag genom vidgade nosborrar. Han sträcker nosen i vädret för att pejla in varifrån dessa ljuvliga dofter stammar.
Föga bryr sig luden sambo om växande kaffetörst. Här ska minsann hela tundran luktscannas. Varje grässtrå benosas och lagras i luden sambos minnesbank för gräsliga och ogräsliga dofter. Se där, konstaterar han förnöjt en tik som doftar som en blandning av kamomill och timotej. Tikars val av parfym kan tydligen förvrida huvudet på vilken luden sambo som helst. Det tar sin tid innan det morgonregnsblöta paret åter inträder i den trevna stugan. Snart doftar den trevna av kaffe och bulle.
Föga bryr sig luden sambo om kaffedoft!

Möte med predikantens barnbarn

Morgonen på Vallbytundran var höstligt huttrande. Ekipaget bestående av luden sambo och hans husse provade försiktigt morgonkylan. Vallbybloggaren hade satt på sig en mössa. Det gäller vara rädd om kalhygget, när nästan frostiga morgnar han möter. Sambon brydde sig föga om höstligt huttrande husses längtan till inomhusvärme. Han benosade ännu ej rimfrostklädda gräsmattor. Tydliga luktförnimmelser av sorkar löpande i gångar på frostskyddat djup lockar fram ystra slalomsprång. Fnysande av besvikelse att ej finna kutande sorkar. Men bara sorklukten ger motion!

I den så kallade upplevelseparken möter vi en äldre herre, som leder sin cykel genmom parkens ej så vindlande gångar. Han morgonhälsar genom att låta fingrarna göra en honnör mot obefintlig uniformsmössa.
- God Morgon unge man, sa han.
- God gryning till dig, men nog måtte morgondiser något grumla din syn, för så ung är jag inte.
- Allt min unge vän är relativt, fortsatte han ivrigt framhållande Vallbybloggarens ungdomsutseende.
- Får tacka för det, sa Vallbybloggaren, hur är annars morgonens behandlinbg av dig?
- Tackar som frågar!

Sambon brydde sig inte om hälsningsfraser. För hon är lukten primärt. Med en otålig blick betraktade han hussen. Han visste att en husse, som fått lukt av en god historia skulle vara stationär ett tag. Protesterande och men suck lade han sig ner. Vilade nosen mot utsträckta framben.

- Du, min unge vän, det må vara så att en god historia kan få förgylla din morgon.
Utan att invänta bejakande  fortsatte han, nästan i samma andetag.

- Min farfar, sa han, Willhelm "Ville" Andersson var i sin ungdom en riktig värsting. Ja jag vet att ordet kanske inte fanns då, men så var det i alla fall. I varje gård hade han uppvaktat de flickor som där bodde. De enda gårdar som gick fria var de, där bara pojkar bodde. Han tyckte om från tidiga tonår att ta sig en sup  eller två eller tre innan han började sin uppvaktande färd mot nattlig famn. Han hade gjort sig omöjlig i det militära. Han gjorde rekryten i Eksjö och tillbringade nog mer tid i arresten än ute i fält. När han kom hem märkt av arrestlivet verkade det som all energi runnit ur honom. Han slutade att uppvakta varenda flicka han såg. Han slutade att styrka sig själv med berusande drycker. Det fanns till och med personer, som påstod att han skaffat utbyteskalsonger. Sen började han gå till missionshuset. Det tisslades och tasslades om att det inte var ett nyfunnet intresse för Gud och profeter, utan snarare av intresse för handlesmannens granna dotter Lina. Och det stod inte på förrän Ville och Lina var ett par. De flyttade till Stockholm som nygifta. Någon tid senare kom de unga tu tillbaka till byn. Ville hade mörk kostym, skjorta och slips. Han hade börjat odla ett välansat skägg. Hustrun Lina hade magen i vädret och alla förstod att Ville och Lina snart skulle bli föräldrar. Det var vid återkomsten, som Ville började predika i missionshusen runtikring. Språket var väl inte alltid så välvårdat, men energin och lusten desto större. Det sas allmänt att få kunde få en församling att lyssna som Ville kunde.  Snart nog kom det rapporter från grannbyarna att märkliga saker hände, när Ville predikade. En gumma talade yvigt och villigt om hur hennes vårtor hade försvunnit. En ung man berättade att han när Ville lagt händerna på hans huvud och bett för honom, att han i en syn sett sin tillkommande. Han tyckte det var jobbigt att han inte fått något namn. Under långa promenader sökte han kvinnan han sett i synen. Å vad jag vet så letar han än.
Men det allra märkligaste var vad som hände i ett kapell utanför Vittsjö. Där hade Villes predikan varit ovanligt kraftfull. Folk hade slagna av salighet ramlat ur kyrkbänkarna. Efter mötet tittade de som hade klockor på sina klockor. Alla uren hade stannat. Alla uren visade elva minuter över sju!
Ja sådan var han, min farfar, en kraftfull predikant, som klockorna att stanna.
- Nu tar du väl ändå i, sa Vallbybloggaren.
- Här tas inte i det är dagens sanning, sa Vallbybloggarens morgonkamrat, sådant hände förr i bönhusen när folk var öppna, ja innan teve och appar fanns!

Sambon ryckte ivrigt i kopplet. Morgonhälsning utbyttes ånyo och ett tack för historien avsändes.
Väl komna till Vallby Centrum tittade han på sin medhavda sk smarta telefon. Det var inte sant.. Han ruskade på telefonen, men ingen förbättring.

Smarttelefonensd tidgivare hade stannat på elva minuter över sju!

Det var annorlunda förr....

Han tittade förvånat upp. Ögonen sökte den torra hostans källa. Snart fann ögonen det de sökte. Blicken föll på en äldre herre, som satt på en bänk utanför det nyligen öppnade apoteket. Ett leende, som avslöjade fler gluggar än tänder sken emot honom. Den gamle, som svept den gråa ålderdomliga trenchcoaten runt sig, harklade sig och såg ut att vilja prata. Den yngre fotvandrande mannen hejdade sina steg och lag uppmuntrande.

- Det ska jag säga dig pojkvasker, sa den gamle med tandlöst knarrande stämma, det var helt annorlunda förr i tiden. När jag växte upp var pojkar pojkar och flickorna bar kjol. Det du! Den tiden vill jag gärna ha tillbaka.
- Men nu tar väl farbror i, sa den yngre tundrevandraren, tiderna förändras och allt kan inte bli vid det gamla. Modernare tider kräver modernare utstyrslar.
- Nej jag tar inte i, jag vet vad den gamla goda tiden gav. Maten var lagad av mammor i färgglatt blommiga förkläden. Grannarna höll koll på ungarna i kvarteret. Om Nisse gjort något bus, så visste snart hela kvarteret att Nisse varit drullig och stjärtaga med kavel blev Nisses lön, när han kom hem. Ungar ska lära sig veta hut hade Nisses far sagt, så det så!
- Var allt då så mycket bättre förr? Jag tror inte det den gamla tiden had nog sina jämmerdalar den med. Visst är det då för väl att hemagan inte längre är tillåten. Det är månget litet busfrö, som slipper somna med ömmande stjärt!
- Är du sån där radikal rebell, som bara vill ha nytt nyt nytt! Jag kan nog er sort!  Ni har förstört mer än vad ni byggt upp. Se bara på alla gamla hus som försvunnit. Nuförtiden är det bara glas och betong. Inga stuckaturer och mytiska djurhuvuden pryder längre våra fasader. Nä så fattigt utsmyckade är fasaderna att andra unga radikala rebeller måste måla på dem med såna där sprayburkar.
- Men har farbror alldeles vaknat på fel sida! För det första är jag vare sig arkitektradikal eller ungdomlig rebell.

Hjärnan på den yngre vandraren artbetade för högtryck i akt och mening att hänga med i den gamles tankegångar. Yviga kast mellan olika ämnesområden krävde sin man hann han tänka innan den gamle på nytt delade med sig av sina observationer.

- Jag hörde på radfion, en av de här unga politikerna säga att de ska skapa en ny skola och då ska minsann lärare finnas på plats för att hjälpa eleverna. Det ska bli en jämlik skola, där eleverna ska ha samma möjligheter. Pojkar ska vara pojkar och flickor ska bära kjol.
- Det var hemskt vad farbror klagar. Jag tror nog att lärare alltid varit närvarande i skolan. Jag tror nog att man tänker för mycket på hur lärare ska lära ut och alldeles för lite på hur elever ska lära sig!

- Jo, jo, du pratar som du har ålder och förstånd till. När jag gick i skolan så lärde vi oss både psalmer och multiplikationstabellen utantill. Kunde man inte, så fick man en hurril. Var man uppnosig åkte man ut i korridoren och missade lära sig "Din klara sol går åter upp...", så man fick en hurril nästa dag med. Å de ska jag säga dig hade man multiplikatiopnstabellen på sina fem fingrar, så hade man inte på högre utbildning att göra. I min ungdom var det ingen doktor som inte kunde "Blott en dag".
-  Jo men att lära isg saker utan eftertanke är väl lite som att vara som en gamma stenkaka, som hakat upp sig!
- Det ska jag säga, att inte hade de blivit något borttagande av det maskformiga bihanget, om inte läkarna kunde sin multiplikationstabell.
- Man kan ju tro att farbror går i barndom och bara prata persilja.
- Hörru du pojkvasker! Det ska jag säga det det var annorlunda förr, då hade de ung, som du, respekt för de gamla, som jag och hade vett å hålla tyst, när de gamle pratade. Vänta du på lilleturen! I min ungdom då ska du veta var det annorlunda. Pojkar var pojkar och flickor bar kjol.
- Får önska farbror en god dag!
Han gjorde allt för att inte vara uppnosig, för då hade han väl åkt på en hurril! Han skyndade bort, för att på sitt sätt möta dagen!

- Ja gå du bara, jag ska tillbaka till äldreboendet och få lite välling!

Det var annorlunda förr....
Det var annorlunda förr...
Det var annorlunda förr...

Som smattrande hagelkorn följde orden honom på vägen!

I dimman göms vänliga anletsdrag

Dimman låg tät över Vallbytundran denna morgon. Vagt kunde mötande människor anas. Höghuset var borta, omfamnat av morgonens blöta dimma. Trevande söker tidig vandrare sin väg genom tjockan. Överraskande möten med personer, som blir verkliga först när man ser längre än näsan räcker. Mötandes hälsningar träffar oss nästan osynligt. Dimblöt förföljer ett vänligt "god-morgon" vandrarna på tundran. Hälsningar som drabbar en utan att avsändarna är synliga. Ur dimmans höstmorgongryning kommer ett hej och ett Morning!
Snart ska dagens första solstrålar torka dimsjoken bort. Snart ska åter höghusets topp bli synlig. Människors hälsning ska åter inramas av ett morgontrött ansikte.
I väntan på solen vandrar vi trevande fram i höstdimman. Sökande händer nuddar förvånat en medvandrare. Håll till vänster. Letande fingrar finner plötsliga buskar.  Det är tur Vallbybloggaren har eskorterande sambo. Sambons nos sniffar en halv meter över marken och finner utan svårighet den önskade vägen. Vägen som leder till hem, där kaffe och tunnbrödsrulle väntar. Sniffande vägsökeri belönas med hundgodis. Något kaffe vill dock ej luden sambo ha. Han är mer förtjust i renat. Rent vatten ska de va annars så kan det va, säger sambon med tydlig avsmak för bryggda drycker.
Hoppas att alla ni som i dimman vandrar finner vägen hem och stärkande kaffetår.
Men det är klart bättre att finna dimman ute i den fria naturen än invärtes dimmig söka livets mening!

Kom sol. Kom vind. Låt täta dimmoln raskt försvinna. Än lngtar sinnet efter sommarsol och varma bad!

Flygande föremål eller bara en sparv

- Det var som tusan!

Han tittade förvånat på den på bordet liggande mobila telefonen. Han började att hosta frenetiskt. Såväl kaffetåren som bitar av ostfrallan hamnade i vrånga strupen. Ansiktet blev högrött. Händerna viftade feberyrt.
När allt åter var förpassat till den ovrånga strupen läste han essemesset igen. Det var klart och tydligt besked. Tyndrans sydligaste udde hade tangerats av ett främmande flygande föremål. Han förberedda sig på kommande möten med press och andra intresserade. Nu gällde att vare sig säga för mycket eller för lite.
Vattenkammad och med lagom välpressad kostym satte han sig ner vid bordet i rummet. Framför honom sträcktes mikrofoner från allehanda medier. Blixtrar från kameror ej ljuskänsliga objektiv bildade en ljusridå.

- Ni är alla välkomna hit.
Tundrans minister för främmande relationer drack, efter den välkomnande repliken, lystet ur ett glas med helt vanligt vatten.
- Som ni säkert redan hört, har tundrans sydligaste spets nästan kränkts av ett främmande flygande föremål. Vår därstädes posterade betraktare har vid samtal med mig konstaterat att så har skett. Det han på rätt sätt sett behöver inte vara något han verkligen sett. Det är lätt att i dylika fall man ser vad man tror sig ha sett. Vi behöver undersöka vad beskådaren tror sig ha sett, innan vi säljer skinnet.


I det fall han på rätt sätt sett måste berörda avvägare av observationens värde göras. Om det som skett verkligen har skett, så har då aldrig jag sett maken.

Närvarande journalister skrapade med elektroniska knappar och tangenter. Närvarande men frånvarande fotografer knäppte kort utan större eftertanke. Alla skribenter på jakt efter sanningen väntade ivrigt på att ställa frågor. Då tundrans minister för främmande relationer gjorde en paus för att väta strupen med i glaset befintlig dryck gav han tillfälle till harklande skribenter.

- Vad är det då man sett? Kan ministern bekräfta att det var ett flygplan från främmande nation? Har militära medel vidtagits för att förhindra liknande kränkningar av vårt luftutrymme?

Ministern drack mera vatten. Han försökte se vem som ställde frågorna. Då hans glasögon ej fått behövlig reflexbehandling gäckades hans eftersökande.

- Vår sydligt posterade beskådare har på rätt sätt settvad han sett på rätt sätt! Huruvida det han sett i sanning har setts återstår nu att utvärdera. Innan sådan utvärdering skett måste jag som ansvarig minister vara noga med att ej bekräfta vad han på rätt sätt sett. Historien har ju visat att påstådda  främmande ubåtar i våra vatten varit såväl sillstim som simmande sälar. Så innan jag fått bekräftat att detta inte handlar om flygande sillar och luftsimmande sälar gör jag klokt i att hålla tyst. Å det ska ni veta det är svårt för politiker av min kaliber.

- Flygande sillar?
- Uttryckte mig klart på den punkten eller har skribenten aldrig hört talas om sillgrisslor?

Ministerns dängde portföljen i bordet, för att ytterligare apostrofera att det var viktiga observationer han förmedlat.

- Så får jag tacka för ert intresse och önskar er alla en god dag. Nu måste jag skynda att bilda ny regering!

Tilltufsad av morgonen

- Jag måste för er berätta, vad som hände mig idag!
Hans ögon lyste av iver. Upprört skakade han sina händer mot en gråtande himmel. Efter inledningsfrasen stockade sig orden i hans hals.

- Öh, öh, öh!

Han var inte mer tilltufsad av tidig morgon än andra som vandrade på Vallbytundran denna morgon. Håret stod inte mer på ända än på andra nyväckta. Jag och sambon mötte Stig från Tivedsholm under den första av onsdagens promenader. Vi brukar inte prata så ofta, utan mer nytert säga hej på avstånd. Idag var annorlunda. Redan på håll märkte vi Stigs upprördhet. Han närmade sig oss, som han aldrig gjort förut. Stegen ivriga. Ögonen glödande. Händerna upprört skakande.

- Vad är det du vill berätta?

Vi försökte, sambon och jag, att fylla repliken med uppriktig nyfikenhet. Inom oss hoppades vi att det inte skulle vara en ny ändlös berättelse om ensamma maskrosplantor och varför dessa gjorde som de gör.

- Jo, nu ska du få höra! Du vet att det varit val i kungariket?

Ögon himlade på sambon. I samförstånd tittade han på vallbybloggaren och hans mening var klar. Vem sjutton kan ha undgått det! Därför var det föga förvånande att vi båda nickade.

- Ja vem kan ha undgått det!

- Det kanske är mindre självklart att jag i alla tider röstat olika. Ja jag gillar olika! Ena året åt vänstern skänkt min röst. Ett annt år har högerns moderater funnit nåd inför mina ögon. Vissa år har jag haft svårt att veta, då har mitten fått min röst! Hur jag än röstat har det aldrig blivit någon större skillnad. Samma jämmerdal har jag fått vandra vem helst i landet styrt. Vem än jag röstat på, så har deras företrädare i överflöd levt: Det har jag väl kunnat fördra, då de oftast i konungariket haft sina rötter. Åt svenskarna det svenskarna tillhör, även om en del svenskar fått mer än andra svenskar.

Sambon och jag titade i samförstånd på varandra, Sambon börjasde tappa intresset och sniffade frågande på en grästuva och sorterade nogsamt dess doft signaler i sambons databas för lukter. Under det att jag observerade  sambons luktförehavande, så är det möjligt jag tappade tråden i Tivedsholmarens muntliga framställning.

- Det ska du veta, att bara dagarna före valet mötte jag en respekterad hanne i vårt samhälle. Han berättade upprört för mig vad han funnit reda på. Det ska du veta, sa han, att det som skulle vara givet år svenskarna icke alls kommer svenskarna till del. Nä här slösas vår gemensamma pott på personer, som nyss börjat vallbytundran vandra. Å vet du vad? Alla dessa nya vandrare får ny ECCO-skor av socialen. Dessutom, om de inte vill gå, så köper socialen en Mercedes eller BMW till dessa nya vandrare. Det ska du veta det dagens sanning. Jag har fått det bekräftat av en vän, vars frus kusin varit vän med en före detta sicialchef i en större kommun. Så när sanningen gick upp för mig så gav jag naturligtvis gabardinnationalisterna min röst. Jag kollade noga innan jag röstade. Och min väns frus kusins bäste vän han vet han. Dagens sanning.
- Det mina vänner är orsaken till att också jag gav garbadinrasisterna min röst! Men aldrig trodde jag att vår röst, ja kalla det missnöje, skulle ge dessa så många röster. Hade vi vetat det, så hade vi nog varit det moderata partiet troget.

- Jaha, sent skola de missnöjda vakna, replikerade vi! Men inte var väl detta orsaken till din upprörda ysterhet denna morgon. Vad är det du egentligen vill berätta?

- Jo, sa Stig från Tivedsholm, denna morgon fann jag ut. Du förstår jag träffa en vän vars bror är gift med en syster till en kille som arbetat åt garbadinrasisterna. Å han berättade.....

Helt omotiverat började nu Stig att gapskratta. Inte ett stilla fnitter. Skrattkrevad efter skrattkrevad lämnade honom. Han tittade hjälplöst på oss och tycktes samla sig, men brast åter ut i ohejdbar skrattkrevad.

- Men vad garvar du år? Vad är det som du finner så roligt!

- Du ser ut som en ishockeyspelare, när du pratar!

Han började skratta  igen.

- Inte var det väl det du skulle berätta?

- Nä sa han och lyckades hejda sig och stilla sig. Han tittade på oss. Skrattet spelade i hans ögon och mungiporna ryckte av skratt.

- Du, du vet garbardinnationalisternas ledare. Han röstade på Gudrun!

- Va?

- Jo min vän sa att hans fru hade hotat med att ej låna ut sitt bankkort, som ledaren behövde för att mer anonymt spela nätpoker! Så Gudrun fick garbadinnationalisternas ledares röst!

Frustrerande bussfärd

Det vart dags!
Dags att återigen besöka stadens sjukhus. Sedan den stora smällen i mars har jag regelbundet besökt sjukhuset för uppföljande kontroller. Dessa besök inleds alltid med en bussresa. Vid flera tillfällen har jag helt litat på att busstidtabellens uppgifter ska föra mig till sjukhuset i tid. Lika många gånger har jag fått genomföra något som liknar en maratonspurt genom sjukhusets vindlande korridorer för att komma i tid.
Nu tänkte jag ska jag åka tidigt, så att ovan nämnda snabbrush ej behövs göras. Därmed uppnår jag fördelen att puls och andhämtning är normal och ej medför oroliga blickar från provtagande personal. Visst fick jag vänta innan bussen anlände till Vallbytundrans centrum. Det stora blåa vidundret med ledad midja anlände på utsatt tid. Jag uppslukades av bussen. Konstaterade att jag hade gott om tid. Inget jäkt i sikte. Ingen snabbrush förbi lugnt strosande sjukhusbesökare tycktes stå på agendan.
Det var då det började.
På bussen steg en äldre man, betydligt äldre än vallbybloggaren. Hans busskort gav inte önskvärt signal från den sinnrika apparat som läser busskortet. Han viftade oroligt med busskortet. Med följande dam påpekade att busskortet var giltigt. En medpassagerare försökte högröstat lösa mysteriet. Flera minuters palaver följde.

Till slut lyckades de inblandade lösa mysteriet med busskortet. Det visade sig, att för att busskortsläsaren ska ge ifrån sig ett godkännande pip, så måste det finnas resor att godkänna. Den äldre mannen påpekade att det var resor han ville köpa. Busspiloten suckade tungt och knappade in koderna för att lösa problemet. Nu visade det sig att den äldre mannen måste kunna koden till sitt bankkort. Efter två försök, så ryckte eskorterande dam in och trängde sig bryskt förbi. Hon knappade in en kod. Busskortsläsatren fick glädjefnatt och godkände mannens resa. Mannen uppsökte ledig plats och busspiloten stängde dörrarna ivrig att ta igen förlorad tid.
- Nej, skrek damen, som eskorterat den äldre mannen, jag skall inte åka med.
Bussföraren bromsade in efter en meters färd och eskortdamen klev av. Redan tio minuter försenad pressade busspiloten sitt fordon. Vi hann två hållplatser.
Då började det igen.
Ännu en äldre herre steg på bussen och började leta i sina fickor och medhavd väska efter sin i förväg inköpta färdbiljett. Högen av "äldre-man-inventarier" växte på det lilla utrymmet, som utgör en hylla där förr man lade kontanta medel för att betala sin resa. Väskan öppnades och ett ivrigt grävande påbörjades. Efter fem minuter viftade mannen i triumf med bussbiljetten.
- Jag visste att den fanns någonstans, sa han högljutt.
Uppstaplade inventarier förpassades åter till fickors gömslen och väskans djup.
På bussen stiger så, vid samma hållplats, ett äldre par. De ska tydligen ut och resa. De medför nämligen ett antal kollin, som inte går att förpassas in bussen samtidigt som resenären. Det tar sin tid. Utrymmet för barnvagnar fylls snart med sex tyngre kollin. Kvinnan uppmanas att stående vakta medhavda väskor och större bagar. Mannen lång, kraftig stirrar gillande på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Han finner platsen godtagbar och påbörjar placering av kroppshydda på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Nu visar det sig att mannen tillhör den del av människosläktet, som vid möte med fast och stabil sittplats inte bara sitter ner, utan också påbörjar en flytande kroppsförstoring. Vallbybloggaren drabbas av denna flytande kroppsförstoring och trycks upp mot bussens sidovägg. Det visar sig att den sittplats vallbybloggaren lagt beslag på plötsligen bara är en tredjedel av den ursprungliga storleken. Han försöker hitta en mindre trång och mer bekväm sittposition. Rörelsen får den store mannen att upptäcka att han har en sittgranne. Han vänder sig mot vallbybloggaren och ler.
- Sorry, Förlåt säger han innan han återgår till att ge instruktioner till sin kvinna hur resväskor bäst bör vaktas.
20 minuter efter utsatt tid når vi så änteligen bussterminalen där buss ska bytas för vidare transport mot sjukhus. Det är med viss uppgivenhet, som vallbybloggaren ser önskad buss försvinna, just som han stiger ur den först valda bussen. Nu återstår bara 15 minuter innan sjukhuspersonalen förväntar sig att vallbybloggaren ska finnas tillgänglig för nålstick och annan provtagning.
En buss dyker upp och snabbt är vallbybloggaren framme. Fyra minuter kvar. Med en snabbhet, som inte bara förvånar honom själv, utan också åseende och i vissa fall påknuffade medbesökare. Han rundar hörnet till hissarna. När man har bråttom, upptäcker han, går hissar förfärligt långsamt. Två minuter försent intar han svettig och andfådd provtagningscentrum. Nålar stickes. Inkopplad till maskin så mätes pulsslag och pumpens rörelse. Allt verkar bra.
- Vi ska korrigera lite i ditt intagande av medicin, säger provtagande sjukhuspersonal. Men allt verkar bra och du behöver nog inte komma hit igen förrän i början på nästa år.
Vallbybloggaren tänker på hemfärden. Kanske hade det varit bättre att slå upp ett tält i sjukhusparken och invänta nästa provtagning där. Hemfärden går på halva tiden det tog att åka till sjukhuset.
Nä, se blå bussar är inte speciellt tillitsfulla.
I vart fall inte, om en massa medpassagerare ocks ska åka med!

Lägereld och gotlandskonsert

Arla om morgonen steg Vallbybloggaren ut på planen framför huset där han sover.

Omedelbart hann minnen från scoutläger ikapp honom. Mörka timmar då han var eldvakt och vakade över att lägerelden ej skulle slockna. Minns hur man ivrigt försökte placera sig så att röken inte skulle omfamna honom. Denna morgon omfamnade röklukten honom. Morgonen på Vallbytundran luktade lägereld.
Sambon brydde sig föga om denna lukt av katastrof. För honom är lukten av varje grässtrå mer aktuell.
På håll såg vi  "Resar-Bengt" stiga på bussen. Nu ska han åka till andra ändan av stan och tillbaka. Han brukar stiga av vid Vallby Centrum för att ta nästa buss, för en ny färd genom stan och tillbaka. Axelväskan i blå galonväv är fylld med reskost. Kan nog behövas då stadsbussarna ej medför kioskvagn eller ger andra möjligheter till intagande av fast eller flytande föda.
Passerar förbi ett hus med öppna fönster. Morgonpigg person övar gitarrspel. Durackorden förvandlas till mollackord. Visan från utanmyra övergår i en helt ny melodi, troligen inte hörd förut. Vilket eventuella tidigare lyssnare är tacksamma för.
Vallbybloggaren minns måndagen för åtta dagar sedan, då vi på från fastlandet skild del av sverige, en så kallad ö. Där bjöds det på konsert med en kvintett, som kallade sig för "Smaklösa". Syster talade ivrigt om denna musikgrupp.
- De är kult här på ön, sa hon och undanhöll inte sanningen om deras musikaliska utförsgåvor.
Ville man inte sitta på marken, så hade erfarenheten lärt mina närstående, så tar man med sig sittplats. Eventuell föda eller dryck gick att inköpa på plats. I två bilar for vi fyra personer iväg till konserten. Ja det behövdes två bilar på grund av transporten av egna sittplatser.
Redan innan själva konserten började, så bjöds det på show. En dam i vad som i mina ögon syntes vara ett av min mormor ägd nattlinne eller möjligen underkläde. Denna dam dansade till musik bara hon hörde. Hon drack emellanåt ur medhavd flaska. Att det inte var vatten i denna flaska gav de allt mer sneda stegen besked om. En ordningsvakt, som länge från sidan observerad denna solodans, fattade plötsligen mod och konstaterade nu fick det vara nog med solodans i laxfärgat nattlinne. Med flaskan som morot fördes den dansande kvinnan bort från planen framför scenen. Men det stod inte på förrän hon återigen var framme och till ohörbar musik tog några sneda danssteg. Ordningsvakten ingrep igen och förde bort den dansande damen.

Så intog så musikgruppen Smaklösa scenen. Med humor och gott gemyt underhäll de publiken med skrönor om Gotlandsorter till musik, men också utan musik. Ska erkännas att ibland var det svårt att avgöra när det var musi och när det inte var musik. Trevligt underhållande scenframträdande, som inte minst fick gotlänningar att förtjust kuckla av skratt. Själv fann jag påståendet om att husbilsägare är de bilförare, som inte lärt sig backa med släp, skrattframkallande. Nog var det så att deras förmåga att underhålla, skapa en trivsam stämning vida överskred deras musikaliska kunnande, vilket de själva också konstaterade. Men vad sjutton spelar det för roll om inte varje ton sitter där den ska, när trivseln stiger och människor ler. I den varma gotländska kvällen njöt vi och hemfärden till Bomunds företogs leende.
Nu ska sambon och jag snart ut igen och lukta på lägereldsmättad vallbyluft.

Lantliga iakttagelser

Vallbybloggaren känner sig lite ovan vid åsynen av tangentbordet. Han begrundar de tangenter, som nedtryckta i rätt ordning skapar såväl negripliga som läsliga bokstavskombinatioer. För et ögonblick sysselsätter hjärnan sig med att fundera på hur många olika kombinationer det finns. Sommarvärmen förhindrar ett vettigt svar. Hjärnan återvänder ständigt till den enda önskade kombinationen - skugga och något kallt att dricka. Så antalet bokstavskombinationer lämnas därhän till någon mer lämpad för sådan hjärngymnastik.
Vallbybloggaren har efter längre frånvaro åter bestrosat vallbytundran. Han kan konstatera att det mesta är sig likt. Tidiga morgonstrosare söker redan ivirgt ej solbelysta bitar av vallbytundran. En del är mer målinriktade och väntar troget på morgonbussen, som ska föra dem ut i världen. Sambon viftar förnöjsamt på svansen och luktar igenkännade på buskar och grässtrån. Han tittar tacksamt på bloggaren och sänder tacksamhetens tankar till densamme. Det här säger blicken, är annat än de golv som kollektivtrafiken kan erbjuda. Gårdagens nio timmar på  fordon till lands och sjöss är sedan länge glömda.
Jo det händer att Vallbybloggaren lämnar vallbytundran och med sambo besöker andra delar av kungariket. Nyligen har vi besökt kär syster med maka på Gotland. Där har det givits tillfälle att uppleva inte bara ölandskapet, utan också lantlivet.

På landet finns en mängd djur, som inte är så vanliga i stadsmiljön. Ett av de mer vanligen förekommande djuren på en lantgård är kossor. Kossor finns , för er som mestadels har kunskap om stadens djurliv, i olika färger och storlekar. En del kossor är bara hälften så stora som andra kossor. Dessa kallas kohalvor eller i förkortad version kalvar. Dessa förkortade kossor har för vana att trotsa elstängsel och medelst ålning lämna kohagen. Då rycker Vallbybloggaren in och tillsammans med sambon har vi jagat småkossorna tillbaka där de hör hemma. Sambon menar att småkossorna går an, men de där stora kossorna är allt lite obehagliga. För att inte tala om de kossor, som vresiga, envisa och brölande har sina egna hägn. Dessa kossor kallas allmänt för tjurar, vilket inte är så konstigt. För stå och tjura hela dagen är deras främsta egenskap. Se lantlivet är inte alls så enahanda. Jakt på lösspringande kalvar ger lagom sysselsättning för åldrig stadsbo. Skulle så inte kalvars rymning vara tillräcklig, så ges omväxling då man beskåda tre hästar, som syster och svåger fångat in. Sambon, som nyfiket sökte dessa ädla springares bekantskap slog nytt världsrekord i baklängeshoppning, när en av de ädla gav till ett högt gnäggande. Den upplevelsen har minskat sambons håg till att söka de ädlas bekantskap.

Vallbybloggaren konstaterar också att svalor är ena snabba rackare. De spränger nog ljudvallen i sina störtdykningar. Jag vet det för först så kom svalan och någon sekund senare hördes ett tydligt schvoss. Sådant, som vallbybloggaren aldrig gett sig tid till att betrakta, betraktar han nu med viss förundran. Se svalor anfaller aldrig en rovfågel underifrån, nä de anfaller ovanifrån. I prydlig samordnad attack störtdyker svala efter svala ryggen på den förvånade falken. Hur falken än söker skaffa sig överläge, så nog finns det en skvadron av störtdykande svalor. Stukad flyr falken fältet.
Ja se det blev några tangenttryckningar och förhoppningsvis i begriplig och läslig ordning!
Nu ska Vallbybloggaren ut och se om stadssvalorna också spränger ljudvallen!

En duva kan också leva på hoppet

Tidig söndagmorgon. Jag sambon och solen är uppe. Söker girigt undvika skuggiga fält på morgonvandringen. Lördagens discotävlande ungtöser har med föräldrar lämnat hotellet.
I högan träd sitter två skator och tjattrar. Bråket gäller vem ska ha den brödbit, som en duva så fräckt lagt beslag på. Under ivrigt kuttrande sitter ensam duva och knaprar på bortkastat brödbit.
Skator diskuterar tjattrande hur göra för att ta del av denna frukostbrödbit. Plötsligt lyfter skatorna från högan trädgren. I samlad roteformation spanar de på duvans position. Skator delar strategiskt på sig och förbereder dubbelt flankangrepp på ensam duva. Som kamikazepiloter dyker de mot duvan. En sdkata har tänkt att anfalla duvans högra sida och den andra skatan skulle solidariskt ta hand om duvans vänstra sida.
Avståndet till duvan minskar hastigt. Vallbyvandraren undrar om han skall iongripa. Men naturen är hård och den starkaste överlever. Han följer dramat på respektfullt avstånd.
Skatorna flyger en halv decimeter över jord. De närmar sig duvan, som lugnt pickar vidare på brödbit under ivrigt kuttrande.
Det handlar inte längre om meter eller decimeter. Duvan synes fångad i strategiska skators anfall. Det handlar inte om centimetrar, utan snarare om millimetrar. Duvan gör ett prydligt jämfotahopp alltjämt med brödbit i näbben. Strategiska skator tittar förvånat på varandra innan de frontalkrockar. Vimsiga och utan frukostbröd sitter två tigande skator och undrar hur dte kunde bli så här. Allt var ju noga uttänkt.

Vallbyvandraren är öveertygad om att brödbit just nu är det minsta två skakade skator tänker på. Nej snarare går deras tankar till värktablett med eller utan Zap.
Duvan som lever på hoppet försvinner med frukost kuttrande, skrattande upp på hotellets tak. Avslutar sin frukost i godan ro.
Visst kan sömniga söndagmorgnar ge dramatik och spänning så det räcker och blir över.
Får nog bli en kaffe till innan vi tar nästa promenad.

Isolerad

En lördagförmiddag knappa två veckor efter den stora kraschen låg han på sjuksalen och slötittade på något program på kunskapskanalen. Älskad syster gör entré i rummet ivrigt efterhörande om han drabbats av den förfärliga sjukdomen. Han kunde lugna henne. Nej han kände sig pigg. Efter omständigheterna förvånansvärt pigg och rask. Goa systern instämde i detta konstaterande och la till.
- Det känns bra att återvända till ön och veta att glimten i dina ögon har återkommit.
Vi pratade om ditten och vi pratade om datten. En farvälkram och allt blev tomt och öde i det kala bleka sjukrummet. I väntan på att ätteläggarna med fru och barn skulle komma återvände han till att insupa kunskap från en av de få tevekanaler, som fungerade.
En av dessa fantastiska människor, som arbetar inom sjukvården, stack in huvudet och sa.
- Vi har fått vinterkräksjuka på avdelningen och alla patienter får stanna på sina rum. Besök är förbjudna.
Med styva fingrar sändes textmeddelande till släktingarna, som otåligt väntade på att besöka sjukhusinlagd anfader.

10 dagars i isoleringcell de lux inleddes. På ett sätt lite av en lyxtillvaro. Frukost serverades på sängen. Lunch serverades på sängen. Någon vän sjukhusanställd stack in huvudet och frågade om eftermiddagskaffe önskades. Jakande besked lämnades och efter ett tag serverades kaffe med dopp. Middag serverades på rummet. Alldeles lagom till Aktuellt serverades kvällsfika med smörgås. Måltiderna blev ett välkommet avbrott i den isolering haqn upplevde. Promenad runt sängen. Det var den motion han fick. Till och med provtagningar blev ett välkommet avbrott i tristessen. Aldrig har väl en nål uppstucken i en blodåder känts så välkommen. Utväxlande några vänliga ord med sjukhusanställd blev ett välkommet avbrott i tevekanalarens blinkande sällskap. Visst kunde han tycka att kanylerna såg ovanligt stora och grova ut. Nog tyckte han att sjukhuspersonalen emellanåt mer såg ut som kvinnliga brottare. Men det var nog bara i uppvaknadets grumliga ögonblick, som hälsningen:
- Gomorron, nu är det dags för provtagning!
kändes överdrivet  och gav provtagerskan ovanligt grova armar och stora händer. Det var nog bara i uppvaknandets verklighetsförvrängande ögonblick, som pravtagningsnålarna såg ut som förvuxna cykelpumpar.
Har man tillbringat 10 dagar i lyxisolering, så blev den första gemensamma måltiden i matsalen något av en fest.Se det fanns andra sjuklingar här med. Små leende och en och annan vänlig kommentar visade att fler än jag lidit av att vara isolerad på sjukrummet.
Besöken av stojande barnbarn och mindre stojande barn och sonhustru återupptogs. Allt började återgå till det normala. Så normalt som en sjukhusvistelse nu kan bli.
Kunde på något darriga ben ge mig ut på små utflykter i sjukhuset. Det är spännande att vandra i dessa korridorer, åka hiss och plötsligen upptäcka att han inte hade en aning om vilken "adress" hans sjukrum hade. Han försökte påminna sig om hur han hade gått, men alla korridorer såg likadana ut. Väl inne i hissen blev alla dessa våningsknappar som rysk roulette. Han förstod att någon barnavdelning var inte den adress han sökte, knappast heller infektionsklinik. Sedan kom han på att hon kunde söka en reception och fråga vart han hörde hemma.
Så kom det sig att han nästan missade lunchen. Dessa irrfärder i sjukhusets inre höll på att bringa honom till hungersnöd. Tur tänkte han att han inköpt en kexchokolad och en kvällstidning. Vänliga sjukhusanställda hade hållit hans mat varm och serverade den på rummet. Det gäller ha tumme med de sjukhusanställda.
Nu har han inte tid att komma ihåg mer, för nu ska han lösa korsordet i kvällstidningen!

Med evighetens dörr på glänt

Han minns tydligt hur hans namn ropades upp på vårdcentralen. Han reste sig upp från väntrummets sittplats. Sedan blev allt svart. På avstånd hörde han änglar, som sjöng! Åtminstone trodde han att det var änglar. Det kunde inte vara några andra som sjöng så vackert. En helt ny sång han aldrig hört förut. Melodin smekte honom. Rytmen var långsam inbjudande.
Han kastades mellan medvetande och ljuvlig sömn. De stunder han var vid medvetande begrep han att han rullades på en bår mot väntande ambulans. Han minns att ambulansen luktade ny bil. En stor samling av suddiga gestalter följde med intresse hur han uppslukades av ambulansen. Sedan sjöng änglarna igen. Den ljuvliga sången avbröts av krassa ambulansmäns röster. Försvann åter in i ett tillstånd där änglarnas inbjudande välkomnande sång ljöd allt klarare.
Sjukhusets akutintag öppnades och han minns hur sakliga röster dirigerade ambulansmännens väg. Med överrocken hårt tryckt mot bröstet hjälptes han över till en rullstol. Änglarnas sång var nu mer avlägsen. Det luktade lasarett. Han lades i en säng. En dörr öppnades och ett välkomnande ljus sken starkt. Han kunde skönja hur folk uppslukades av ljuset. Änglarnas sång ljöd återigen starkare.
Öppnade ögonen och såg den kala väggen i sjukrummet. Kroppen kändes tung och obekväm. På avstånd hördes en röst, torr och saklig.
- Det här kan gå hur som helst. Ni bör nog förbereda er på det värsta.

I sjuksängen försökte den nyss inlagde tala och fråga vem de pratade om. Rösterna blev suddiga och åter sjöng änglarna klarare.
Han försökte sjunga med i sången och för första gången kände han hur han sjöng samma toner som änglarna. Inte en ton var oren.
Han tittade upp. Det kala sjukrummet log blekt mot honom. På en stol vid sjuksängens fotända satt hans syster. Hon borde inte vara där, tänkte han. Hon borde vara på sin soldränkta ö och vandra i solvarm sand.
Han hälsade förvånad på henne. Hur snabbt hade hon förflyttat sig.
- Vet du vilken dag det är idag, frågade en sjuksyster nyfiket.

Han var ställd. Vilken dag. Han försökte tänka logiskt Det måste vara den 21.

- Det är väl den 21 idag, sa han med svag stämma.
- Du får nog plussa på ett par dagar, sa sjuksystern. Du har varit här i fyra dagar.
Han tänkte. Fyra dagar?
Han mindes änglasången. Han mindes det vänliga ansiktet hos en man.
Han vände sig mot de, som samlats vid hans sjukbädd.
- Alltså det kan jag säga er, inte är det Budda som hälsar välkommen till evigheten, inte är det Muhammed som leende välkomnar, inte är det Waldenström, Joseph Smith eller Levi Petrus som välkomnar till att vara med i änglarnas kö. Nej den som säger välkommen är  Jesus, en snickare från Nasareth.
Han försökte le vänligt mot de församlade och kände en oerhörd lust att sova.
Åter omfamnades han av mörkret, men nu kunde han bara vagt ana änglasången. Han såg hur dörren mot evigheten stängas. Änglasången tystnade.
Ännu var inte hans tid att träda in genom dörren till evigheten.

Församlingens kassör suddar i kassaboken!

- Alltså det ska ni veta, nästan skrek den gamle kassören i församlingen, ni har dragit löjets skimmer över vå, förr så välrenommerade församling. Fåtöljer och förfriskningar? Vet ni inte hut!
Församlingens skuggstyrelse tittade förvånat på den gamle. Vem var han att sig ton, han hade suddat i kassaboken mer än en gång. Ska sanningen fram, så hade han inte gjort det för egen vinning, utan det rörde sig om att han friserade kollektintäkterna, när han märkte att det skulle gå minus. Pengar som bättrade på kollektsiffrorna kom från hans egen börs. Men skrika så där, vi hade ju på några få veckor gett församlingen god press och kollekterna hade ökat utan att någon behövt sudda och lägga egna pengar.
- Du gamle man, sa Lasse Limpa en livsmedelhandlare av den gamla skolan som luktade kokt korv och hade anelinfläckar vid tinningarna.
- Du gamle man fortsatte Lasse Limpa, vi har fler ideér, som säkert kommer skaka mossa ur din frisyr. Vi har planer på att sälja biljetter till gudstjänsterna. På så sätt kommer kollekten att bli mer frivillig och ej kännas som tvång. Speciellt gäller det om vi har någon gästande talare. Församlingen ska inte behöva ta några risker, vi måste vara modernt aggressiva i vår jakt på in täkter.
Lasse Limpa skakade upprört sin man. Han hade aldrig hört på maken. Vart var den kyrka, den församling han en gång så älskat, på väg? Han hade inte blivit så upprörd sedan den gången han hade blivit påkommen med att leka med elden. Han var bara 17 år och hade råkat tända eld på sitt pojkrum. Brandkåren hade kommit och lyckats rädda villan. Men att leka med elden hade blivit ett tvång hos honom. Bara några veckor senare hade han lekt med elden igen och en arbetsbod med gastuber hade exploderat. Nu tyckte makthavarna att det fick vara nog. Han skulle gå hos en terapeut och lära sig att behärska sina lustar. För att kompensera hans lust till eld och flammor hade de tvingat honom gå i lågskor. De uppmuntrade hans

brinnande intresse för att driva livsmedelshandel. Det hade gått honom väl inom branschen där han avyttrade frukt, korvar och bröd till hugade spekulanter. Han hade aldrig gift sig, men omgivningen var helt införstådda med att ett antal eldiga kvinnor passerat genom hans sovgemak.
Han hade haft någon form av religiöst uppvaknande under sin tid som medelålders man. Flera pastorer och andra menade att det berodde på ett flertal bibelställen, som talat om tungor av eld. Han hade funnit detta sympatiskt och blivit en flitig besökare i församlingen. Hans förmåga att handskas med pengar gjorde att han blev förtroendevald kassör. En post han inte velat lämna. Han var nu väl över de nittio, men still going strong.  Med prydliga siffror förvandlade han de mest negativa bokslut  till ett ekonomiskt konstverk.
Ett oroade honom dock. Det var att någon av de unga ivriga i församlingen skulle komma på hans förflutna som pyroman. Han hade därför valt att ha så lite socialt umgänge som möjligt. Vänkretsen krympte ju äldre han blev.
Nu satt han i en av fåtöljerna och avnjöt ett glas rabarbersaft. Han sög tankfullt på det röda sugröret. Blicken var någonstans bortom horisonten fäst. Emellanåt fnissade han till och ansiktet sprack upp i ett varmt leende.
- Du Lasse Limpa vad sitter du tänker på, frågade Konsulten Solknut vänligt intresserad.
- Ähh, sa Lasse Limpa lätt förvånad, jag sitter här och tänker på gamla flammor!

Ska de var kyrkkaffe så ska det vara redigt kyrkkaffe

Den nya inredningen av kyrksalen hade mötts av blandade reaktioner. Församlingsstyrelsen hade totalt gått bananas. De kunde inte över huvud taget förstå det sätt varpå desssa betrodda medlemmar hade agerat. De var oroade över det rykte som deras pastor fått på bygden. Pastor Byxlös var det namn som studsade mellan skvallerspeglarna. Även bland de mer betrodda församlingsstyrelsemedlemmarna hade ett och annat leende delats. De hade mött pastorn redan på måndagen för att diskutera hans situation. Han hade ivrigt försvarat sig. Det behövdes modernisering av församlingen, att han hade blivit påkommen med byxorna nere var en lapsus. Han försäkrade att det inte skulle ske igen och om det skulle ske så skulle han ha kalsonger.Vältaligt hade han försvarat moderniseringarna. Redan första söndagen hade gudstjänstbesökarna ökat med 20 %, Han medgav villigt att det kanske inte var just på söndagförmiddagarna, som han skulle hävda sin rätt att jobba hemifrån.
- Jag förstår din iver, hade ordförande Nilsson sagt, att modernisera församlingen, men om 50% av församlingen sover, så är ju 20% ökning i antal besökare inte mycket att hänga i julgranen.
- Jag kan förstå ditt sätt att tänka, sa pastor Helge Anndén, men betänk potentialen. Redan nu på söndag har vi mer att bjuda och det skulle inte förvåna mig om alla tillgängliga platser är upptagna.
Församlingsstyrelsen, som tilltalades av ordet potential föll till föga och beslutade om en månadfs prövotid för nyordningarna.
- Potential, sa konsulten Solknut, jag gillar det ordet. Det låter modernt och trendigt. En församling i tiden. Jag tillstyrker församlingens beslut.
Pastor Helge Anndén lämnade belåtet församlingsstyrelsemötet. Innan han kom ut på stadens gator kollade han att byxorna var på plats och gylfknappar knäppta. Inga fler kommentarer om hans oförmåga att hålla byxorna uppe skulle få ske.
Senare under eftermiddagen så hade skuggförsamlingensstyrelsens medlemmar samlats. De hade diskuterat söndagens mot och medgångar. De var fyllda med nya ideér. Under den tid som ej sångtexter visades på plasmaskärmen, så skulle sköna naturbilder visas, av naturliga skäl helst från det heliga landet. Visserligen hade skolfuxen Kartede menat att Guds natur var lika vacker i Dalarna. Han menade att få församlingsmedlemmar såg skilnad på Siljan och Genesarets sjö. Vatten som vatten.

- Och sade chakuturisten Ben Benson, så ska vi ha ett kyrkkaffe värt namnet. Jag har införskaffat små serveringsbord som lämpligen kan placeras vid varje fåtölj.
Det var en annorlunda syn som mötte den nästkommande söndagens kyrkobesökare. Fåtöljerna gapade välkomnande till var och en. De små serveringsborden var bra att lägga ifrån sig nyckelknippor och damväskor på.
Potentialen var sann. Varenda fåtölj var upptagen. De förväntansfulla tittade på pastor Anndén, som med byxorna på trädde fram inför menigheten.
- Välkomna att fira gudstjänst med oss idag, inledde han helt traditionellt. Under preludiet kommer församlingens kyrkvärdar och värdinnor att ta upp era beställningar på färdkost. Ja den resa vi tillsammans ska göra nu kan fodra färdkost. Vi ser helst att ni inte väljer hårda tilltugg. Nä beställ sockerkaka och tigerkaka. Kaffe och te kommer också att serveras. Kostnaden för det hela är inräknat i kollekten, så tänka gärna på att öka ditt givande med en tia eller två. SDkulle ni mot förmodan välja hårda kakor, så se till att tugga i takt.

Under det att drycker serverades och huvudsakligen mjuka kakor delades ut sjöng försanlingen texten som flimrade mot dem från plasmaskärmen
De hadealla njutfullt tuggat och sörplat varma drycker medan pastor Anndén förkunnat det ord han för dagen fått sig givet. Belåtna smackande följde på pastorns konstaterande att Jesus rensade tempelgården från krämare och växlare. Ni har gjort herrens hus till en serveringslokal. Hörbara njutningsfulla smackande instämde i pastorns slutsatser.
Ja se detta var verkligen ett kyrkkaffe, som sent skulle glömmas.
- Hur ska vi toppa detta, undrade Kartede efter gudstjänsten.
- Ähhh, vi kan klämma in ytterligare 30 fåtöljer, sa chakuturisten.
- Undratr om vi kan förmå systrarna att bära kortkort, sa konsulten Solknut, som plötsligen hade lagt sig i utvärderingen.
- Söndagsmys, myste Solknut!
Det var ingen som pekade finger åt pastorn på hans väg hem. Ja frånsett gamla fröken Nilsson förståss hon skrattade fortfarande så att löständerna skallrade när hennes blick föll på pastorn.
Pastor Helge Anndén beslöt att inte fästa någon uppmärksamhet åt gamla fröken Nilssons skratt, Det är det pris man får betala för att vara Herrens tjänare tänkte han.  

Ett par relativt håriga ben stack fram ur pastors pyjamasbyxor!

Pastor Helge Anndén vaknade sakta. Han försökte skilja det nyss drömda från den verklighet han var i begrepp att omfamna. Ögonlocken förde en ojämn kamp med kvarvarande sömnighet. Två smala relativt håriga ben stack fram från de allt för korta pyjamasbenen. Han provade försiktigt golvvärmen med de nakna tassarna. Kylan spred sig som en löpeld uppför de relativt håriga benen. Desperat sökte kyliga tassar efter innetofflornas värme. Ett par misslyckade försök senare omfamnades kyliga tassar av innetofflorna. Stapplande påbörjade han färden mot köket.
Allt mer öppna ögon lyckades panorera in kaffekittel och den bruna påsen, som skulle inrymma en försvarlig dos med livgivande mald kaffeprodukt.  Vattnet puttrade hoppingivande på spisen. Han mätte upp puttrande vatten och begjöt de malda bönorna. En hemtrevlig kaffearom spred sig i det lilla köket. Han beströk ett knäckebröd med solvarmt smör. En skiva ost avskalades från större ostbit och toppade knäckebrödsmackan. De sista dropparna från tygpåsfiltret nådde med ett ohörbart plupp den nästan svarta ytan i kaffepannan. Han hällde upp kaffet i en stor mugg, som han fått i present av en kvinnlig församlingsmedlem, som inhandlat muggen hos en lerdrejare på Västbanken i Israel eller strax utanför beroende på vilken sida i konflikten man är.
I takt med kaffet spred sin uppiggande effekt öppnades ögonlocken alltmer. Han började minnas vad gårdagen inneburit. Han mindes det passionerade samtalet på förmiddagen, då skuggförsamlingsstyrelsen beslutat att säla av kyrkbänkarna.
- Varför ska vi ha 70 kyrkbänkar som var och en rymmer upptill 10 personer, när vi knappt samlar 60 själar på förmiddagsmötena. Herrekiperingsföreståndaren Inge Flanell hade livligt argumenterat för det oekonomiska i detta.
- Ja, du har helt rätt, inflikade chakuturisten Ben Benson, det är bättre vi säljer av kyrkbänkarna och skaffar något mer ekonomiskt försvarbart.
- Jag tror, hade läraren Bror Kartede sagt, att jag kan ha en spekulant. En kollega till mig ska starta en ny församling. Han har redan köpt en orgel. Tror att vi kan kränga 70 bänkar till honom för sju papp.
- ja passa på nu, för när hans verksamhet sättersig så blir det svårare. De här frifräsarna är alltid mer optimistiska i början.
Telefonkontakt med Karftedes kollega upprättades och förhandling om försäljning av 70 kyrkbänkar inleddes. Bara en halvtimme senare kom församlingsgrundaren med stor lastbil och 10 medhjälpare. Han sträckte över 6500 kronor och borttran sporten påbörjades.
- Jaha, vad ska vi nu göra, sa pastor Anndén och tittade ut över den ödelagda kyrksalen. Vi har möter imorgon och inte kan vi begära att församlingen ska stå!
- Det kanske vore en idé i sig, sa Flanell, avsevärt färre skulle somna då.
Anndén tittade förnärmat på Flanell. Han bet sig i tungan och avstod från att påpeka att Flenelll var en av de första som brukade falla i djup sömn.
- Jag vet, sa chakuturisten, en affärsvän till mig, som säljer möbler har gått i konkurs. Jag ska ringa honom och höra om han kan föreslå något.
Benson halade upp mobilen och gick avsides för att ringa. De andra såg på håll hur han ivrigt gestikulerade och då och då utstötte klagande ljud.
- Det är klart! Han hade ett parti med fuskläderfåtöljer, som vi kan få köpa för en billig penning! Jag lyckades till och med få fri leverans av dessa fåtöljer.
De hade inte mer än hunnit svälja förmiddagskaffet, då en ivrig diesel frustande stannade utanför kyrkporten.
De slog upp kyrkportarna på vid gavel och in vällde en strid ström av fåtöljbärande kulis. Det dröjde inte många minuter förrän 70 fåtöljer i fuskläder upptog en stor del av kyrksalsgolvet.
- Jaha det blir 6000 kronor, rena rånet, sa möbelhandlaren, men det är ju för en god sak, men jag vill nog ha en femhundring till mina bärare. De behöver ha bröd på bordet. Själva leveransen är fri, men bärandet kostar!
Den begärda summan växlade ägare. Kyrkportarna slöts bakom de som lämnade kyrkan. Ivrigt påbörjade skuggförsamlingsrådet att placera ut fåtöljerna. De flesta var i en diskret brun färg. Några hade dock fräckheten att avvika i dels en förskräcklig orange nyans och åter andra bar avundens gröna färg. På det hela taget såg det dock inbjudande ut.
- Nu i min lilla låda, ska vi få fart på ruljangsen, sa Flanell med blossande kinder.
- Dessutom har radiohandlare Watt skänkt en storbildsteve, så vi kan visa sångtexterna där.
- Bra sa Kartede, då spar vi in på sångböckerna.
Storbildsteven monterades upp av Watt och hans radiohandelsmedhjälpare. Plasmablekt sken den fråm kyrkväggen.
- Nu änteligen är vi en modern kyrka. Nu ska det snurr på verksamheten.
Skuggförsamlingstyrelsen tittade på sitt verk. Ögonen lyste av stolthet. Alla var nöjda med sitt verk och vad pengar de sparat. Ekonomin ska lyfta församlingen sa de nästan i mun på varandra.
Helge Anndén som tittat på det hela lite vid sidan av lyste plötsligt upp-
- Storbildsteve. Det är bra då kan jag äntligen bli en modern pastor, sa han!
- Jag tänker hävda min rätt att arbeta hemifrån, precis som så många andra arbetstagare.
- Se bara till att slå på apparaten klockan elva!

Pastor Helge Anndén satt i köket och tittade in i kameran, som var uppmonterad på köksväggen. Han iklädde sig pastorsskjortan och vände den mest rena sidan av pastorskragen framåt. Han nålade upp en b ild på Genesarets sjö bakom sig.

Prick klockan elva hälsade han församlingen välkommen till en ny era i församlingens liv. Han uttryckte förhoppningen att de satt bekvämt. Hans predikan var fylld med kärnfulla kommentarer om än det ena och än det andra. Ja han var så inne i sin predikan, att han inte noterade att kameran på köksväggen blygt, generat sakta böjde sin lins neråt.
På eftermiddagen denna vårliga söndag tog han stolt en promenad på den lilla stadens gator. Han m ötte några församlingsmedlemmar som fnittrande besvarande hans hälsning. Allt fler, då ryktet sped sig, mötte pastorn med fnitter och ett och annat gapskratt. Till slut kunde han inte hålla sig längre.
- Vad är det som ni finner så lustigt att fnitter och skratt är det enda jag möts av?
Gamla fru Nilsson, konditor till yrket, skratta så hon kikna. Till slut lyckades hon få fram.
- Pastorn ska nog ha byxor på sig, nästa gång han predikar i teve!

Vi måste synas!

Min älskade hustru tyckte om att dekorera. Speciellt glad blir hon då hon får dekorera husets mottagningsrum för fest eller bjudning. Det var därför hon var på så gott humör denna torsdag. Hon glömde helt och hållet av att gnata på sin slarvige man, som gärna lämnade tidningar där han läst färdigt dem. Borta var allt gnatet på barnen, som vanligen hade för vana att ta av sig skorna i tamburen, så att hela tamburen såg ut att vara full av skor. Vi skulle ha hem lite folk på kvällen. Det var reklammannen Nisse och hans fru Stina. Revisorn Åke med hustru Inga samt fritidspedagogen Patrik. Patrik kom ensam för han hade inget fast sällskap. Vi hade alla träffats i kyrkan. Vi var mångåriga medlemmar i " De heligas församling". Fast det var nog ganska länge sedan församlingen varit speciell helig. De sista decennierna hade det väl inte varit så mycket bevänt med heligheten. Vid en kyrklunch hade vi kommit att samtala om hur lätt församlingens budskap försvann i det allmänna mediebruset. Vi hade samtalat om vad vi kunde göra för att församlingens budskap åter skulle bli hört.
Förra veckan hade vi självsvådligt bildat en grupp, som skulle utreda hur bäst synas i samhället. Nu var den stora dagen inne. Vi skulle träffas och spåna idéer. Älskade hustrun skulle bjuda på äpplepiroger med vispat grädde och te. Trots mina egna protester, mot valet av dryck, uthärdade hustrun i sin vilja att bjuda på te.
- Klart vi ska ha te. Vi får ju aldrig användning för den teservis faster Hedda gav oss.
Jag gav med mig, Inte kan det ju vara rätt att gömma faster Heddas teservis under skäppan!
Hustrun hade köpt nya gardiner och matchande matsalbordsduk. Den gröna servisen prydde sin plats på bordet. I mitten av bordet att han lagt ut avlövade kvistar från trädgården och prytt dessa med små änglar i alla de färger. Tända ljus fullbordade dukningen.
- Pappa, vet du vad Bosse Solknut har för yrke. Den femtonåriga sonen älskade för tillfället att leka med olika yrkestitlar och göra namn av dem.
Denna iver, som sonen visade, var emellanåt vansinningt tröttande. Sopm den gode fader jag ärs, så gissade jag på bryggare. Sonen skakakade uppgivet på huvudet.
- Konsult pappa, skrek han skrattande, Solknut är konsult.
Han försvann kiknande av egen förnöjelse upp på andra våningen. Därifrån hördes snart ett förfärligt oljud. Sonen, som i andanom såg sig själv som trummis, som skulle förändra kyrkans musikstil för alltid. Han och några kompisar hade bildat ett band. "Apostlarnas sandaler" kallade de sig. Ännu hade de inte haft någon spelning, men det stod väl inte på förrän kyrkans gäster skulle tvingas höra på dem. Det är ju så härligt med ungdomarna, som pastorn brukade säga.
Våra gäster kom och med stor nöjdhet slukade de den kost, som hulda makan bjöd på. Äpplepiroger försvann in i såväl kvinna som man. Efter att ha njutit bordets gåvor, flyttade vi in vardagsrummet. Snart omslöt bekväma fåtöljer och generösa soffor såväl breda som smala. Vi påminde varandra varför vi samlats.
- Hur ska vi synas bättre? Revisorn tog ordet.
- Jag tror att vi måste se på vad den moderna tekniken kan erbjuda fortsatte han.
. Jag har en vän, sa fritidspedagogen, som kan flyga. Han kan göra några varv över staden med en banderoll efter planet. Det går alltid hem!
-  Nja, e inte det gårdagens  teknik? Jag hade tänkt mig något mer digitalt.
- Vi kanske kan köpa plats på stadens fotbollsklubbs dräkter. "Sätt den i krysset Paulus" En ny målgrupp!
- Nä, tror vi ska sikta på det digitala. Skulle vi inte kunna sätta upp en stor lysdiodtavla på kyrkans norra vägg. Som hälsar de förbipasserande med goda budskap!
- Det sägs att i ett förråds rum hos ett av de stora samfunden finns en tavla med budskapet,
"Gå till kyrkan på söndag annars tar fan dig"
- Haha, så roliga vågar vi inte vara!
- Vi kanske skulle skissa på en handlingsplan, en affärsidé, som de flesta framgångsrika företag gör idag.
- Nu ska vi inte gå utanför vårt uppdrag. Vi skulle se om vi kunde hitta en väg att bryta fram genom det profana mediebruset!
- Jo, men budskapet vi för fram måste ju harmoniera med församlingens vilja, Nä, vi måste nog ha en handlingsplan, så vi vet vad som ska stå på ljusskylten.

De var så upptagna av sin kreativitet att de glömt bort att de inte hade något uppdrag. I vart fall inget annat än det, som de gett sig själva. Inte heller märkte de att dottern i huset satt sig ner och allvarligt lyssnade.
- Jag har inte undgått att höra på era planer, sa hon allvarligt uppriktig men ändå med ett litet gåtfullt leende.
- Jasså, Yvonne, har du suttit länge och lyssnat, sa pappan.
- Jo, jag blev trött på att lyssna till brorsans ändlösa försök till att vara rolig. Inte för att ert samtal spränger någon rolighetsvall, men det är lustigt att höra hur vuxna krånglar till det.
- Nämen, sa revisorn van vid siffrors exakthet, en ungdom, som tar sig ton.
- Ni talar om handlingsplan, sa Yvonne, duger inte missionsbefallningen längre? Evangelisation, undervisning, ritualer!
- Lyssna inte till de unga, de har ännu inte hela bilden klar dör sig, sa fritidspedagogen och fnös i tysthet.
- Låt oss skicka ett förslag till de ledande i vår församling, att vi på kyrkans norrsida låter uppsätta en ljusskylt och att där sprida budskapet om värme, helhet och gemenskap.
Instämmande mummel hördes från de övriga.
Yvonne suckade tungt. De där stofilerna har ju glömt vad det hela handlade om. Gör folk till mena följeslagare. Lär dem vad jag lärt er. Erbjud dem dopet!
I bakgrunden hörde hon moderns röst:
- Någon som vill mer av mina himmelskt goda piroger!

Kvällen då solen lyser röd.

Kylan, som lömskt fanns sin väg genom lager av ylle, gore-tex och dun, påminde vandraren om, att än är det vinter. Med frusna steg närmade han sig den plats, som om sommaren är en prunkande lövsal. Han satte sig försiktigt ner i en driva av is, grus och snö. Han kände kylan genom täckbyxans påstådda isolering. Brydde han sig? Icke! Han lät den isande kylan från drivan bedöva de aktre delarna av kroppen. Han tittade ut över de frusna som samlats. Den månghövdade skaran tittade på honom kallt välkomnande. Stela masker av påtvingat intresse. Han undrade över hur tina dessa frusna själar. Måhända kunde en av neongas glittrande skylt ge inspiration och värmande gemenskap.

Han höjde sin vandringsstav, nött av livets törnar, och sökte uppmärksamhet av de många, som stelfrusna avmätt önskade lyssna. Han andades in den frusna luften och kylig luft näringsfyllde längtande lungor.
- Av allt det jag sagt till er under min långa vandring är det något ni minns. Är det något, som stack ut? Av allt det jag lärt er under vår gemensamma vandring, är det något ni minns? Är det något, som fick er att se annorlunda? Av allt det jag sjungit till strängad gitarr, är det något ni minns? Är det något, som skapat er egen sång?

Han tyckte själv att inledningen var intresseväckande. Han såg ut över sitt frusna auditorium. Ingen reagerade. Inte någonstans fanns det sprickor i ismaskerna. Inte en glimt av intresse lyste ur den frusna gemenskapens stela ögon.

Han slog med sin nötta vandringsstav mot frusen mark.

- Nu kommer den kväll, då den eviga natten kan anas. Trött av kamp mot det som förstör. Trött av strävan, att göra det vi trodde var gott. Se, aftonen då solen blir röd är snart här. Då ska vi alla lägga ner den stav, som stöttat oss på vandringen. Ej mer ska slipprig vandring förhindras av  den nötta staven. Se solen blir röd den sista aftonen! Då solen ej längre kan värma er vandring, då hjälper ej heller ylle och dun. Den kvällen ska ni ropa genom istäckt ansikte. Den aftonen är värmen ej längre här.

Ett stilla rasslande hördes från frusen gemenskap. Frusna längtande armar sträcktes mot den sol som doldes bakom täta moln. Ur frusna ögon tändes längtan efter värmande vind. En vind, som på nytt skulle blåsa värmande liv i frusen gemenskap.

- Se den afton, då solen lyser röd är snart den eviga natten här. Sök i ert minne. Läs i er bok. Kan ni minnas den tid, då solen var gul och värmande vind fyllde er med sprudlande glädje Det är där ni måste leta. Det är där i historiens begynnelse, när solen lyste ni finner den källa, som tinar era frusna kroppar. Det är där vid livets träd, som källan till värme finns. Det är där, där livets vatten flyter ofryst, som ni finner värmen.

Han såg ut över frusen gemenskap. Frysta tårar trillade nerför frysta kinder. Frysta tårar, som bar på längtan om värmande gemenskap. Frysta tårar, som sjöng sången om en tid, där våld och svek ej längre finns. Sången om glädje. Sången om värme.
- Inte kan yttre ting ge er den värme, den kraft ni söker. Denna  kväll när solen lyser röd, måste ni finna den källa, som en gång gav er liv, gav er kraft, gav er gemenskap, gav er värme.

Frusna kroppar rörde sig klirrande den kväll, när solen lyste röd!

Så kan det bli när sambon har fyra ben!

Jag minns en gammal tid, när var och varannan skivetikett avbildade en trattgrammofon och en sittande lyssnande hund. His masters voice! Sådan hund sådan husse löd ett annat fältrop bland de, som ansåg sig rätt förstå huru fyrbenta sambos påverkade sina mer tvåbenta "masters". För att göra bilden mer komplett så har det funnits situationer där "mastern" varit enbent. De mer lyckligt lottade enbenta hade ett träben. Har man lite stockholmskt uttal, så kan konstgateras att det fans hussar som var eller är enbente, tvåbenta och "tre"-benta.
Nu var det ju inte detta dagens epistel skulle behandla, utan snarare huru hundar påverkar sina enboende hussar. Så till saken.
Det är väl allom bekannt, att hundar har svårt för flerordiga meningar. Säger man "hämta posten" kan ett flertal pälsförsedda hundar koppla ihop, de nedanför brevinkastet liggande publikationerna med handlingen att skyndsamt, genom oralt ingrepp, leverera dessa till hussen. Skulle man däremot försöka få samma resultat, genom att bedjande säga "Vill kamrat vovve leverera de innanför dörren befintliga tryckalstren", så kammar man noll. Den förut så tjänstvilliga vovven tittar förvånat och något förvirrat på sin husse och undrar vad token säger. En del av oss med sammanboende vovve har därför utvecklat ett komunickationssätt, som huvudsakligen består av korta ord eller i nödfall korta meningar.  Speciellt oroväckande blir detta för de med pälsförsedd fyrbent varelse boende, som ej i hög utsträckning umgås med andra tvåbenta. Låt oss se på några talande exempel.
Några ord, som vi hussar snabbt lär oss är kom, sitt, ligg, plats, sök, hälsa, stanna, ät, drick, bra, duktig och dylikt. Har du som hundägare under en längre tid umgåtts med huvudsakligen din ludna sambo, kan det få följder i ditt umgängen med andra.
Under promenad till matbutiken träffar du andra. Att hälsa med ett glatt hej kan vid första anblicken verka tämligen harmlöst. När du på frågan vad du har för åsikt om vädret svarar du bra. Kanske bör du här se de första varningssignalerna.
- Så vad har du gjort i helgen, frågar den vänliga mannen.
- Åt och sov.
- Det verkar som en lugn helg, fortsätter den enträgne vänlige mannen.
- Lugnt, svarar du och tittar begärligt på en lyktstolpe.
- Jaha, så nu är du på väg till butiken?
- Mat!
Den vänligen mannen skakar på huvudet och fortsätter sin promenad i hopp om att finna någon mer mångordig att ödsla sin vänlighet på.
Närmare matbutiken råkar hussen träffa på tundrans skönhet. Ni vet de, som har sådana vackra drag, att snink och annan ytbeläggning enbart är till skada. Borta är de gamla, sedan ungdomen inövade hälsningsfraserna, som får den sköna spricka upp i ett lyckligt leende. Nä sådant är borta. Mångårig samlevnad med vovve har lärt en andra vägar att visa uppskattning.
- Vacker, säger hundägaren nästan med en skällande röst.
Han gör stora ansträgningar, att få den obefintliga svansen att vifta inbjudande och uppskattande. Han sniffar i luften och drar begärligt in de feminina dofterna. Hade de inte varit för damens storvuxne sambo hade han nog aktivt sökt de bakre regionernas väldoft. Men så mycket karl är det ännu i honom att han hejdar sig.
- Vackert, frågar den sköna allt medan den storvuxne morrar som en hund.
- Söt kvinna, plats!
- Vad i helskotta säger du, morrar den storväxte, ingen talar till min hynda på ett sådant sätt!
- Vad i helskotta säger du, undrar den sköna, ingen kallar mig hynda ostraffat!
- Gå, mat, säger hundägaren och försvinner bortåt vägen med svansen mellan benen.
Efter den flyende kommer den kopplade sambon  och skrockar belåtet.
- Nog är jag människans bäste vän alltid!
Hundägaren, som nu börjar förstå, att allt inte står rätt till börjar analysera sitt sätt att prata. Han har stora svårigheter att förstå vad som gått snett. Hans sammanboende har ju i alla tider, tider de levt tillsamman, så väl förstått och inrättat sitt beteende efter hussens enstaviga kommandon. Han tittar på vovven, som begärligt slickar i sig lite snö.
- Fy!
Hunden ser upp och lojala bruna ögon ler förstående mot honom. Vovven inser att det visade beteendet är felaktigt. Han viftar på svansen och längtar stugvärmens godbit.


I butiken ser han några barn, som med lust smakprovar butikens lösgodisbestånd.
- Fy!

Ungarna tittar oförstående på honom och en sträcker fram en kladdig hand med vidhängande lakritsgodis i form av en racerbil.
- Vill farbror ha en godis?
Det var nära att farbrorn satt sig ner på stjärten och lyfta framtassarna upp under hakan.

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 15.

De följde kriminalkommissarien in på hans tjänsterum. Det tittade sig omkring i de sparsamt möblerade rummet. På en vägg hängde en tavla, som med god vilja skulle kunna föreställa en hund eller möjligen en liten häst. Skrivbordet var belamrat med papper. Pappershög efter pappershög fyllde skrivbordsytan. Framför kommissarien, som tungt satt sig ner i en knirrande kontorsstol, fanns en liten tom yta, lagom stor att rymma ett pappersark och en penna. Datorer, telefaxmaskiner, surfplattor, blommor lyste med sin frånvaro.

Pastor Fromblad, som inte var den bästa på att hålla skrivbordet tomt, undrade för sig själv hur polismannen överhuvudtaget kunde hitta något i dessa till synes kaotiska pappershögar. Som om kommissarien var tankeläsare sa han:
- Dessa högar är de sista veckornas utredningar. Jag använder linjalen för att hitta.
Han pekade på en hög med den smala metallinjalen.
- Här är veckans utredningsskörd. På 10 centimeters höjd finner jag material från i förrgår. Men det är inte intressant. Det är de översta centimetrarna jag vill diskutera med er.
Brita och Jesper tittade på kommissarien och undrade vad som komma skulle.
- Tyvärr så har Ilse försvunnit igen. Vi var övertygade att vi hade henne fast. Men det enda vi fann i det hotellrum hon bott i var en manskostym. Men vi är henne på spåren och jag väntar goda nyheter om hennes infångande när som helst..
- Vi har, sa Jesper tvekande och såg på sin Brita, fått uppgifter från en, som funnits i den hör röran. Uppgifter som är en sensationella. Ilse är tydligen mer märklig än någon av oss trott.
- Jag har sådana indikationer också, sa polismannen.
- Efter att ha förhört hennes son har vi anledning att tro att hon på något sätt är besläktad med Adolf Hitler.
- På något sätt?
Britta nästan skrek ut orden.
- Ilse lär vara Hitlers dotterdotter!
- Jasså är det så illa, sa Lindgren.
Han lyckades hålla känslorna i styr och anlade en professionell polismask.
- Vi har förstått att pojken, som vi infångat och förhört tillhör en så kallad fundamentalistisk kristen församling. Han har närt ett hat mot de som förespråkar fri abort, men det allra största hatet har han haft mot muslimer.Då vi frågade hur han kunde förklara de våldsdåd, som han begått, utifrån det vi vanliga uppfattar som det kristna kärleksbudet, så tittade han kallt på oss. Han förklarade att eftersom hela bibeln var guds ord, så kände de sig fria att kombinera olika bibelord med varandra, för Gud säger ju inte emot sig själv. Vad säger pastorn om det?
- Det är befängt, sa pastorn, med ett sådant sätt att använda bibelcitat kan man ju rättfärdiga, brodersmord, barnamord med mera som Guds vilja! Ja man skulle nog också kunna bevisa att varelser från mars, ser ut som vi, men har gröna öron och fingrar formade som morötter. Det är där dessa extremtroende av allehanda slag vandrar fel. Dt är som de lämnar tillbaka den hjärna, som Gud skapat dem med, helt oanvänd.
- Nåja, det är skönt att höra, att detta inte är den allmänna uppfattningen bland kristna.
- Nu ska vi försöka rekapitulera det hela. Allt tycks ha sin upprinnelse i att Ilse ansåg att hennes bakgrund och släktskap med Hitler skulle avslöjas av de uppgifter, som din exfru Louise och Kata-Lina fått fram. Grosshandlaren hade underblåst det hela, då hans verksamhet med arbetskraftsuthyrning och trafficking hotades av Luise och Kata-Lina. Ilse, som var tränad av STASI, hade inga samvetsbetänkligheter att uföra morden på de två kvinnorna. Vi tror att hon båda gångerna var utklädd till en lång kvinna med hjälp av styltor. Nu hade ju redan uppgifter på grosshandlarens aktiviteter dokumenterats och sänts bland annt till dig, pastorn. Det var nu grosshandlaren fick panik. Mord var ju egentligen inte hans "cup of tea". Så när han försökte fly landet följde Ilse efter och hann upp honom på Arlanda. De uppgifter vi har fått fram, var hon denna gång förklädd till man och kunde därför utan uppseende smita efter in på herrtoaletten. Hon var tillbaka i vår stad, nästan samtidigt som grosshandlarens kropp hittades. Så i det läget hade vi inget, som tydde på att hon var gärningsmannen. ja, vi trodde att du, pastorn, var gärningsmannen och tyckte att dina spelskulder var motiv nog. Sedan flyttades misstankarna mot de två tvillingpojkarna. Vi hade ju en del på dem sedan tidigare. De hade ju gjort sig skyldiga till både misshandel och skadegörelse. Misstankarna stärktes när vi återfann Josef i lägenheten med en hel vapenarsenal. Han nekar dock till att ha något med morden att göra. Han skjutaktivitet från lägenheten, förklarar han med att han ville skydda modern. Han påstår att han inte är någon skytt eller har vana av skjutvapen. Hans bror Adol tycks vara den, som ärvt moderns brutalitet och skjutskicklighet, men han har flytt fältet och befinner sig i Ungern. Så till slut föll bitarna på plats. Mördaren vi söker är Ilse Neuman.  Josef får stå till svars för skjutningen från lägenheten och en del annat. Adolf får göra det samma när han kommer tillbaka, om han nu kommer tillbaka.
- Så allt är uppklarat nu?
Pastorns fråga andades förhoppningar om så skulle vara fallet. Han ville ju inte dra in Louises görande i  trafiken med de forna öststaterna.
- Nja, inte riktigt, sa Lindgren, vi har ett par lösa tåtar att knyta ihop. De egyptiska knivarna vi fann har vi förstått bara var ditlagda för att skapa förvirring. Men vi har din kusin Brita. Lektor Bertil Liljetass, vad har han spelat för roll? Var är han någonstans? Lever han?
Brita tittade förläget, nästan skamset ner på golvet. Hon suckade tungt.
- Exakt vad han haft för roll vet jag inte. Men han menar själv, att den verksamhet, som Baltic Leasing & resources sysslade med hjälpte många balter till ett bättre liv. Han förstod så småningom, att allt inte var helt enligt lagen, men han var beredd att blunda, då han var förvissad att många balter fick det bättre. Det var först i och med morden på Louise och Kata-Lina, som måttet var rågat för honom. Han har sjappat. Fltt landet. Vi tror att han finns i ett sydamerikanskt land. Han har kontaktat mig per telefon, men ville inte säga vart han var. Det skulle vara lättare för mig att inte veta, sa han.
- Det var ju skönt det då, hade inte varit roligt med ett mystiskt dödsfall till.
Polismannen avbröts av ett buller ute i korridoren. Häftiga knackningar på dörren. En rödmosig polisman steg in uttan att vänta på inbjudan.
- Lindgren, vi har hittat Ilse Neuman! På en ödslig fjällväg nära den norska gränsen. Det var den norska polisen, som upptäckte bilen. När våra män kom fram fann de Ilse död i bilen. Hela bilen stank av bittermandeldoft. Hon hade dessutom skjutit sig själv mellan ögonen. Hon måste ha skjutit samtidigt som hon bitit söder giftkapseln. Vi tror att hon insåg det hopplösa, när hon såg den kraftiga samlingen av norska polisbilar, samtigt som hon visste att den svenska polisen var strax bakom henne.
- Tack Nilsson, då har vi alla lösa tåtar knutna till prydliga rosetter.
- Tusan, sa han, samma  sätt att dö som hennes morfar!
- Så vad ska ni göra nu, sa poliskommissarien och tittade på Brita, inte utan lust och begär. Hon var allt ett grannt fruntimmer i all sin knappa knubbighet, i vart fall bra mycket attraktivare än hans egen fru.
- Vi vill nog åka utomlands för att vila upp. Sedan får vi se om det finns möjligheter att arbeta som pastor eller om jag får söka nya vägar. Relationskonsult för styrelser och arbetslag kanske.
Brita och Jesper lämnade polisstationen.
Kriminalkommissarie Sven Lindgren tittade på de båda och log stilla.
Telefonen började ringa. Det var inhemska och utländska journalister, som ville veta mera om Hitlers dotterdotter. Han hann knappt lägga på luren förrän det ringde på nytt. Teveteam villekomma. UD och tyska ambassaden hörde av sig. Han svettades av stress. Hjärtat slog tungt. Han tittade ut genom fönstret. Han såg teveteam och journalister samlas som flugor runt en sockerbit.
Han suckade tungt, slog näven i väggen med kraft och skrek rakt ut:
- Fasen, den där Louise, den där kvinnan borde sovit kvar i sin egen säng!