Med ålderns rätt

Han satt utanför servicehuset på Vallby. Det var inte utan att man misstänkte att han satt på sig bästa "gå-bort-kostymen". Skorna var välputsade och det glesa håret borstat och pomaderat.
Han  tittade på bilar, som trotsigt trotsade hastighetsbegrönsning på infartsgatan mor Vallby Centrum.

- Det var en fin hund du har, sa han med ett nästan tandlöst leende, pälsen glänser så vackert i morgonsolen.

Vallbybloggaren tackade å sambons vägnar, då sambon skanar vett och etikett då det gäller att ta emot komplimanger.

- Jag vet att jag frågat förr, sa han, men vad är det för ras?

Vallbybloggaren upplyste tålmodigt den åldrade mannen om sambons etniska ursprung.
- Ja du, sa den gamle, jag sitter här och väntar på sonen. Han skulle skjussa mig till graven, så jag får prata med min hustru. Ja, jag vet det låter tokigt, men det skänker en viss tröst att få samtal med någon, som inte hela tiden ska opponera. Men ungarna har väl helt glömt bort! De har nog med sina liv, sina mödor, sina amorteringar och räntor.

- Det låter uppgivet, sa Vallbybloggaren, jag tror säkert de kommer. Du vet det händer så mycket i de ungas liv, som sinkar dem. För att inte tala om trafiken, behövs inte mycket för att de ska fastna i någon bilkö. Så du ska se, de är snart här.

- Nä, de har glömt, precis som de glömde bort när jag fyllde 80. Här hade jag gjort mig till och mutat en av de kvinnliga vårdarna att baka en tårta. En grann tårta, som svämmade över av luftig vit vispad grädde och dignade av röda söta jordgubbar. Kaffet kunde jag göra själv. Satt på mitt rum hela dagen, men inte kom de inte. De har väl annat för sig, inte tid tanla på en åldrig förälder.
Åh du, när jag ändå är igång här med att klaga lite.
-
-Så har du lite mer klagomål?

- Vet inte om det är klagomål egentligen, men jag undrar varför de olympiska potentaterna sysslar med. Tänker på hur de åldersdiskrimenera män !
- Åldersdiskrimenera män, nu är jag inte riktigt med, sa Vallbybloggaren förundrad.
Jo sa han, se på fotbollen i de olympiska spelen. Det är den enda lagidrott, eller bollsport där inte männen får vara mer än 23 år. Visserligen kör de med ett kvoteringssysten, då de får ha tre ÖVERÅRIGA spelare med. Måste kännas som en skymf att bli betraktad som överårig om man är 24 år!  Basket bollen har sitt DREAMTEAM med mestadels överåriga spelare, men inte fotbollen inte! Undrar om jag i min livstid får se ett dreamteam från Italien eller Brasilien eller Spaninen tävla om OS-guld i fotboll!
- Det har jag inte tänkt på förut, sa Vallbybloggaren, men du har rätt! Bara en mass ungtuppar som sparkar boll, ingen finess ingen strategi, bara tuta och köra!
- Men se, nu kommer din son, fortsatte Vallbybloggaren, hoppas du får en trevlig dag!
- Det är inte sonen, sa den gamle, har skickat grannen, jag känner igen bilen!

Det var fyra år sen sist

Vallbybloggaren vaknade tidigt denna sommarmorgon, även om den gav en fadd smak av höst. Nu blir det bara mörkare. Natten kommer inte längre att vara skir och prunkande. Morgnarna kommer allt senare och senare, vilket i sig torde glädja en som har som vana att dröja i sängvärmen till solen kittlar anletet.
Hur som helst så föll ögonen på en artikel i morgonblaskan, som hurtigt förkunnade :
Nu är det bara tre dagar kvar!
Klart man blir intresserad. Tre dagar till vad? Av rubrikens svärtade budskap kune man invaggas i farhågan att jordens ände var i antågande. Vid ett närmare nagelfarande av spaltens text, så framkom att det uti den stora staden London ska det vankas olympiska spel. Chipsfabrikörer och läskeblaskbryggare till fromma!
Under den ödsliga promenaden på Vallbytundran drog sig vandraren till minnes. I nostalgiskt skimmer framkallades bilder från en somrig altan på Pålsjögatan i Helsingborg. Då minnesbilden studeras så gissdar Vallbubloggaren att det måste ha varit sommaren 1960. Det året lekte det olympiskt uti italienska Rom. Runt ett bord hängde att antal idrottsintresserade pojkar. De hade alla läst Allsport och eller Idrottsbladet. Listor på världsbästanoteringar i olika friidrottsgrenar hade studerats.
Jag tror att det var äldsta brodern M., som låg bakom det hela.
I ett Collegieblock, så antecknades våra spådomar inför den stundande begivenheten i Rom. Vi tippade medaljörerna i de olika grenarna. Alla befintliga tabeller i olika publikationer hade studerats och analyserats. För en kort tid var eget idrottsutövande bortglömt och förpassat till hyllan märkt, för senare bruk.
För Vallbybloggaren var det nog Idrottsbladet och Allsport som var de främsta källorna. I dag minns jag inte en enda av dessa idrottsmän och idrottskvinnor. Klart att Wilma Rudolph, kan man ju inte glömma eller Al Oerter, diskuskastaren, som alltid var med. Svenska idrottsidoler som Dan Waern, Myggan Uddebom, Gunnar Tjörnebo, Alf  Pettersson fanns med i tipsen, men det var nog mest för att de var svenskar och inte för att de skulle knipa någon medalj.
Vi gav broder M våra tips. Han plitade ner dem i därför avsett block. Tider gissades. Åhh vilken lättnad en outsider fick också tas med.
Ett sinnrikt poängsystem skulle sen avgöra viklken av oss som var den bäste på att tippa medaljörer och tider.
Runt ett somrigt bord på en altan på Pålsjögatan i Helsingborg tippade och argumenterade Bosse, Rolle, Sven-Åke, Per, Lasse, Björn, Paul, Kerry  med flera.
Vem vann?
Såväl tipstävlan som övriga vinnare i ode romerska olympiska spelen har för evigt suddats ut ur Vallbybloggarens minne, förutom Wilma R, gazellen från USA!

Farbrors Kapell

Det i den gamla Remingtonen insatta pappret skrattade håfullt åt Vallbybloggaren. Visst längtade det efter att få fyllas av ord, en bild och en skruvad mening. Tyvärr måste Vallbybloggaren göra det vita bleka pappret besviken.
Inte ett vettigt ord läcker från hjärnvindlingarna. Inte en vacker bild komponeras av stela fingrar. Det är tomt och öde i hjärnans kreativa centrum.
De dagliga promenaderna i dräneringssyfte med luden sambo hade inte gett något, som längtade att få formuleras på ett vitt blekt papper. Fantasins källor var snustorra och kreativa tillflöden igenproppade.
Det var i detta vertigotillstånd som det knackade på dörren till, det som utan att leva upp till namnet, skrivarlyan. Det var exprästen Gudmund som visade sin lekamen, när dörren välkomnande öppnades.
Gudmunds ögon lyste av iver. Händerna viftade i sin längtan att få uttrycka tankar.
- Slå dig ner Gudmund och känn dig som hemma!
- Tackar varmast, sa Gudmund, jag har knappt tid att sitta ner. Det är så mycket i görningen.
- Du förvånar mig! Trodde att tid var det enda du hade gott om.
- Måhända har det varit ett signum för mig tidigare, men det var innan synen vid Tänkarens transparanta pyramid.
- Syn?
Vallbybloggaren kliade fundersamt hakan och tittade storögt på Gudmund.
- Låt inte din mun vara stängd, utan låt orden flöda.
- Jo, ser du. Jag satt som vanligt alla morgnar vid Tänkarens pyramid och begrundade dagen och vad den skulle ge för mervärden. Då plötsligt ur en buske, som tycktes brinna steg en bevingad älg fram och sa: Var hälsad Gudmund, du ska bli en stor man! Du ska starta en ny kyrka, ja en fullkomlig religion.
Gudmund tittade med sökande ögon på hur Vallbybloggaren skulle reagera. Det kan inte varit en vacker syn för en man ämnad för storverk. I vart fall i egna ögon. Vallbybloggarens haka hängde halvvägs ner mot de södra regionerna.
Nu har det stora vansinnet brutit ut tycktes han förmedla.
- Du behöver inte se alldeles förstörd ut, sa Gudmund, detta kommer bli så bra. Äntligen kan jag skapa en religion som ger mig allt det jag inte fått genom de gamla religionerna. Med hjälp av två orrar, Humin och Mugin, har jag fått ett uppdrag skriva "Farbrors Testamente". Där skall allt uppenbaras.
- Behövs det verkligen en ny religion, sa Vallbybloggaren undrande.
- Jajemen, sa Gudmund, nog behövs det.
- Jasså och hur skall den skilja sig från de som redan finns?
- Det kommer du bli varse, sa Gudmund, jag har precis börjat. De heliga orrarna ger mig ord dag för dag. Det som är bra i de gamla religionerna ska behållas. Visserligen kommer dte att krävas en ny översättning av de skrifter som redan finns. De måste ju anpassas till det som de heliga orrrarna förmedlar till mig.
- Men det har ju redan gjorts. Massor av udda uttolkningar har ju gjorts för att passa olika potentaters vilja och ideer.
- Jo, sa Gudmund, det kan hända, men du förstår...  Lite kristendom, lite judendom, lite islam och så ska det kompletteras med lite fantasy, strängfysik och lite logik. Det kommer att handla om regler för vad som får ätas och inte ätas, drickas och inte drickas. Sex fruar tror jag blir bra. Kvinnan får ha max tre män, för det har de heliga orrarna klart utsagt att mannen ska ha lite fördelar.
- Jaha, Vallbybloggaren skakade uppgivet på huvudet, och vad ska ni kall er?
- Men det är väl givet, sa Gudmund, Farbrödrarna! Farbrödrarna samlas i Farbrors Kapell
- Ska du inte ha med kvinnor?
- Vi, det vill säga de Heliga Orrarna  och jag, är mycket måna om det kvinnliga inslaget. Vi ska kalla dem Fastrar. De får en egen avdelning i Farbrors Kapell. "Fastrarnas Kitchen", där kan de följa när Farbrödrarna bär fram sin hyllning till profeten.
- Jasså och vem är profeten, sa Vallbybloggaren fast han visste redan svaret.
- Profeten Gudmund, sa Gudmund, så ska jag äntligen få min rätta plats i framtiden!

Vallbybloggaren tittade på pappret i den gamla Remintonen. Det var fullt med ord och meningar. Han visste inte hur detta gått till. Men han misstänkte starkt de heliga orrarna!

Med kippande skor

Morgonen var färgad i en nyans av grått.
Nattens regn gjorde sig frortfarande påminnt. Lämnade strecka av regnigt vått på sommarjackan.
Luden sambo bekymrade sig föga om fallande väta eller till de pölar som gemenskapstörstande regndroppar bildat.
Vallbytundran vaknade pö om pö ur sin nattdvala.
Solen fann en lucka i den molntunga himlen. Den tittade med förvåning ner på den våta, gråa och frusna Vallbytundran.
De läsare som har en stor önskan att se en sol, som tappat hakan eller en sol som visar viss likhet med en öppen fiollåda, bör förstå att den stunden är nu.
-Tänk, sa solen liksom för sig själv, här har man lyst med sin frånvaro. Här har man gjort allt, för att ej skänka det levande livgivande strålar! Ändå så ler blommor mot varandra. Ändå så hälsar människor varandra med ett glatt godmorgon. Ändå bugar de stora träna sig ödmjukt hälsande varje morgontidig vandrare.
Solen skämdes nog lite över sin lysande frånvaro. Solen tyckte nog att den kunde ha gjort mer för att torka upp de pölar, de vattenmängder, som hotar rasera såväl hus, vägar som sommarminnen. Solen drog sig tillbaka bak närmsta moln och begrundade sina misstag.
På Vallbytundran vandrar folk vidare med kippande skor och möter en ny dag!
Bak sitt moln gottar sig solen över att så många med längtan talar om solens återkomst.
Förstulet tittar solen fram och en enda solstråle träffar Vallbybloggaren på hans morgonvandring med sambon.
Denna enda solstråle ger hopp, ger längtan, skänker tröst till en vandrare med kippande skor!

Minnet försvinner fort som en avlöning.

Mellan spridda skurar vandrar Vallbybloggaren och sambon. I görligaste mån så undviks regnväder. Trots två badhandukar och ivrigt torkande med dessa, så har sambon ett överskott av vatten i pälsen, som han med nästan extatiska skakningar begjuter väggar och golv med.
Så det blir helst i torrväder, som vi vankar Vallbytundran fram.
På förmiddagen, innan förmiddagskaffet, hamna vi bakom ett gäng ungdomar. De hälsade vänligt och uttryckte sin beundran för pälsbeklädd sambo.
De fortsatte sin vandring ett par meter framför sambon med förare. När de nu börja prata med varandra, så övergavs vallbydialekten för en mer korthuggen staccatosvenska. Varje stavelse gavs ungefär samma takt. En aning skorrande hördes när de använde bokstaven R. H gavs en guttural touch, som förde Vallbybloggarens tankar till besök i beduintält.

Längre fram på promenaden stötte vi samman med den gamle restautören, som beklagade sig över att minnet inte var vad det varit.
- Det jag ska komma ihåg, sa han, men minnet försvinner fort som en avlöning!
Han berättade om sin hund som utvecklat en förmåga att fånga gäddor i Mälarvassen. Det var en rekordelig hund som högg när man sa hugg och satt still när man sa still, berättade han!
Det stod inte på förrän plötsligen Hasse med Pelle stod mitt ibland oss.
- Hejsan grabbar, sa Hasse med Pelle, på sjungande dialekt som avslöjade hans bergslagsbakgrund.
- Jasså står ni här och gör ingenting!
- Jo, sa restautören, vi har just kommit fram till att vi är lika gamla. Båda är vi 47-or!
- Jasså, Hasse med Pelle, jag är 52-a jag!
- Bara barnet, sa den gamle restautören!

- Har ni sett tanten med rullatorn, sa Hasse med Pelle, hon är bra dålig nu. Kan inte gå. Pelle och jag brukar gå dit och då får pelle ett kex.
-Nej det var ett tag sedan, sa vi, tilltalade, nästan samtidigt!
- Å hunden hennes är borta nu, fortsatte hasse med Pelle!
Det var då jag begrep att han hade fortsatt konversera tyst och nu var inne på tant nummer två! Innan fler tanter blev involverade i hans utläggning, försökte Vallbybloggaren få in honom på andra tankebanor.
Men se det var svårt det, men man har sina knep!
- Å snart blir det OS, sa Vallbybloggaren!
- Du det blir bra det, då får vi titta mycket på teve. Sport är trevligt! Till och med Pelle brukar följa sportsändningarna med intresse!
-Har ni vägarna förbi och vädret tillåter, så tar vi en pilsner på altanen, sa restautören, som glömt det vi pratade om.
Minnet försvinner fort som en avlöning!

En regnig morgon på Vallbytundran

Vallbybloggaren och sambo var ute på en inte alltför tidig morgonpromenad.
- Vi går innan det börjar regna, löd det glada morgonskallet.
Promenaden blev cirka 100 meter lång innan det var totalt omöjligt att vandra torrskodd på Vallbytundran.

Den lätta sommarklädslen var snart lika genomblöt som en fest i Vallbybloggarens ungdom. Numera är festandet mer torrt, om man inte räknar med över året spridda födelsedagsfester.
Sambon och Vallbybloggaren sökte skydd under minimalt utdraget tak. Inte utan att man kände  längtan efter  gamle Noa och hans ark. Arken lyste med sin frånvaro. Kippande skodon blev vår följeslagare under regntunga skyar denna morgon.
Nog var det mest Vallbybloggaren som led. Den mer friluftsvane sambon tycktes inte nämvärt besväras av nedfallande vatten.
Vid hotellet hade en modern ark i form av en turistbuss från Ukraina förtöjt. Vattenströmmar föll och sakta fylldes den ukrainska arken med passagerare. Skylande nylagt hår med turistbroschyrer lämnade damer i de mestskilda ålderskategorier hotellet för att söka säkerhet från detta eviga sommarregn i den bussiga arken.
Plötsligt uppstår viss oro.
En animerad diskussion mellan busspiloten och en reseledare uppstod.
Vad som sas gick inte att förstå, men det var ord med mycket tsji, sche, toi i.
- Nesh beveda drasti klisktji, lät det som. Troligen hade det att göra med en en eller flera personer som inte inträtt i bussarken. Den lilla kvinnliga reseledare löpte mellan hotellet och bussen skylande sig med ett orange paraply. Hon bläddrade i några handlingar och viftade upprört med händerna. Busspiloten slog ut med armarna som om han menade:
- Det är ditt ansvar, jag kör bara bussen!
Rultiga reseledaren löpte än en gång genom nedfallande vatten till hotellet.
Efter en stund kom hon ut igen. Denna gång fösande en äldre kvinna framför sig. Den äldre kvinnan tuggade ivrigt på en bulle och med en massa itsji och scnedevana försvara on sin rätt att i lugn och ro äta sin frukost.
Med lika många tungvrickande itskjiord tycktes reseledaren mena, att om detta var hennes önskan borde hon stigit upp tidigare.
Stiga upp tidigt, tycktes den äldre kvinnan säga, är väl inte semester!
Till slut var bussen välfylld med ukrainska turister i alla sorlekar och åldrar fullsatt. Med ett glatt tutande och vattenströmmar skvättande runt busshjulen lämnade de hotellet på Vallbytundran.
Vallbybloggaren, bannande oförmågan att klä sig efter väderlek och sambon, som icke alls brydde sig om väderleken, återvände till trevna stugan.
Turligt var trevna stugan byggd på hälleberget och ej i lösan sand!

FESTEN är ÖVER nästan!

Vallbybloggaren med luden sambo kryssade mellan timotej och nyurdruckna burkar på sin morgonvandring i den bostadsomgärdade naturen. Gårdagens fest för att fira gode vännens intåg i de pensionerades skara gjorde sig påmind. Trevligare kväll är svår att minnas!

Vi var ensamma denna tidiga morgon på vår vandring.
Inte riktigt!
Ur en buske hoppade en skrämd stadshare. Sambons glade hälsningsskutt gav stadsharen en mindre hjärtattack och han försvann snabbt ur vår åsyn!

Den hotellparkering, som under flera dagar varit hemvist för Vallby Mini Power Meet låg tyst och nästan öde på aktiviteter. Resultatet av nattens picnicar  kunde beskådas. Gårdagens sena nattamå och parkbänkar har lämnat sina spår. Tomma drickaburkar och uppfläkta pizzakartonger tävlar med maskros och backsippor om uppmärksamheten! 

Noterades att runt 40 amerikanska ekipage väntade på att få fyllas av hemåkande hotellgäster.
Festen är  nästanöver för i år.
Nu blir det inga dagliga promeander frossande i krom och blankpolerad lack. Inget frossande i sensuella fenformer!
Vallbybloggaren notera i sin bok att 2012 års Mini Power Meet på Vallby lockat ungefär lika många bilar som förra åretbilar. Han har kunnat notera 40 - 45 olika ekipage har synts på parkeringsplatsen.

Nu väntar han med spänning på nästa års noteringar och deltagande.
Noterade att hans favorit detta året var en svart BUICK EIGTH en rent estetisk glädje att bara beskåda
.

Så önskar vallbybloggaren alla läsare av denna blogg god tur på er speciella resa och må fridens torskar alltid segla i era kölvatten!

Sant och icke sant på Vallbytundran

Aktivisterna i KVALlbydalens är inte så nöjda med sina egna budskap till den stora allmänheten. De har därför börjat att profilera sig genom att norpa konkurerande aktivisters budskap. De där blågröna, tänker de, är nog inte så fel ute! Vi tar deras budskap och gör det till vårt. Det är ju ändå ingen som märker någon skillnad. De blågröna sitter i ett hörn och tycker att de rödgröna är bra taskiga. Här hade vi lyckats norpa deras gamla politik och gett den en ny förpackning, så norpar de tillbaka.
Att de gulblåa i stot sett norpat nästan allt från de andra brydde de sig inte om, de når ju ändå bara marginalpopulationen och en och annan missnöjd.
I den ankdamm där aktivisterna simmar runt är inte så mycket nytt undersolen.
Nä, sa den nye blågröne strategen, nästar år skiter vi i KVALlbydalens vecka och hyr ett stånd på cityfestivalen istället.
- Då ska det, banne mig, bli drag under galoscherna!

BIG POWER MEET på Vallbytundran

Under natten ooch tidig morgon har ytterlihare deltagare nått hotellet. Såväl finska som norska gäster har parkerat sina i krom och plåt överdimensionerade fordon. På främmande tungomål har diskuterats huruvida man ska köra ocabbat eller ej.
Vallbybloggaren ska villigt erkänna att han ej förstod vad som sades, utan tolkade utifrån vad han såg!
En äldre gentleman med rullatorstod en bit ifrån och tittade bekymrat. Vid samtal framkom att han nnog var lite bekymrad över huruvida dessa bilåkare skulle fara runt hela natten och tuta och skräna.
För det har man ju hört, sa han, att det gör dom!
En äldre dam tyckte att det var för hemskt med dessa raggare. Och en massa öl dricker de med, sa hon och ruskade förskrämt på sitt russinliknande ansikte.
En yngre dam brydde sig inte så mycket om de drygt 10 bilar som parkerat vid hotellet, hennes fokus  låg helt på en blommande nyponbuske, där nyponrosorna ivrigt öppnade sig mot solen och med njutning absorberade den energi som dessa så väl behöver.
- Är det inte vackert, så sag, sa hon!
Morgonnyheterna förkunnade att staden där Vallbytundran ligger under dessa tre dagar som POWER MEET pågår kommer att besökas av omkring 90 000 personer! Sovplatser räcker inte till, utan nu campar man på de generösa vägkänterna.
-Än så länge har inte polisen sagt något, sa en ung man från Skåne!
Vallbybloggaren följer med reporterns örnblick vad som kommer att ske och återkommer i ärendet!
Bättre en bil i garaget än tio i vägrenen!

Kvalbydalen och början på invasionen

Vallbytundrans aktivister i fullmäktige och utskott är samlade denna vecka för att sinsemellan samtala!

I ledig klädsel kastas argumenten till varandra. Skruvade inlägg och prakrtfulla stolpskott! Det är både rödgröna argument, blugula dito och blågröna inlägg. Företrädare för de mer blågula stirrar utan att blinka på sin motståndare och menar;
- efter som ni inte tycker som vi tar ni inget ansvar. Därav drar jag slutsatsen att det bara är vi som för en ansvarsfull politik!
De andra debattörerna river sin hårtesar i förtvivlan över att behöva debattera med någon, som gjort både sin egen karta och uppfunnit sin egen verklighet! De fortsätter slänga skagord emellan sig tills solen går ner i väster och lämnar Vallbytundrans horisont som ett uppfodrande blyertsstreck!
De kommentatorer som satts bevaka KVALlbydalens aktivistiska utspel  konstaterar gemensamt:
- Bakom alla kolorerade slagord gömmer sig en bottenlöstomhet!

Inte ens en rostig Mercedes som skämmigt blyg döler sig bakom en blommande buske kan hindra det faktum att nu invaderas Vallbytundran av huvudsakligen amerikanska hjulförsedda ekipage.
Den två första bilarna i årets Power Meet på Vallbytundran har anlänt. Det är två Cadillac, som provocerande röda lyser upp varsin parkering.
Trots att Power Meet officiellt börjar först imorgon så har redan entusiasterna börjat anlända. Dels är de de, som är ägare till eller känner ägare till, amerikanska landsvägsskepp. Där ett överflöd på krom och egentligen onödigt plåtöverflöd förenas i en estetisk formfulländning.
Dels är det de, som anländer till Power Meet i andra ekipage av modernare slag. Koreanska, japanska, spanska eller rumänska ekipage, som kommer vara som en katt bland hermelinerna, när Power Meet når sin besökspeak! Här handlar det om bilburen bilentusiasm. Trots att man själv inte är ägare till så kallat Dollargrin, så har man anlänt för att egnom öldimmorna låta sig förföras av bildesigners kromiga linjer!

Förra året var parkeringen vid det på Vallbytundran utplacerade hotellet till 90 % besatt av dessa Dollargrin.
Vallby bloggaren ska noggrant följa utvecklingen och delge eventuella bloggläsare vad han observerat!

Lika återkommande som sommarpsalmer på skolavslutning!

I mitten på veckan  invaderas Västerås av mellan 15000 och 20000 ekipage från hela Europa!
Det sägs, att även längre ifrån kommande ekipage kommer finnas i Västerås de kommande dagarna. Någon lär till och med skeppat över bil från USA, för att kunna visa upp den på Power Meet!
Det är det årliga POWER MEET som äger rum i den gamla ASEA och ICA staden. Även H&M ser sitt ursprung i denna mälarnära stad!
Idag är det mer en eventstad och under de kommande dagarna torde stadens befolkning öka med runt 30%. Kan betyda att runt 35000 gäster kommer till staden!
Det till Vallbytundran utlokaliserade  hotellet är ett minipowermeet. Runt 50 sk "Dollargrin" kommer att parkeras på hotellets parkeringsplats och näraliggande gräsytor! Spontana picnic kommer att hållas och de får tävla med bilarna om  utrymmet  på närbelägna gräsytor!
Parkeringen börjar bli semestertom!
Handelsresande, konferensdeltagare och resemontörer  med tillhörande Volvo, Ford och Volkswagen får snart lämna plats åt mer dollargrinsförsedda fordon!

Den traditionella lite rebelliska raggarkulturen har med ålderns rätt förvandlat bilmötet till en familjeupplevelse.Ordet raggare kanske kräver sin förklaring. Det är väl dels att hänföra till det engelska ordet, rag, som kan ha olika betydelser trasa, bråk, väsnas, skoja med! Åkarnas skråterminolgi säger att ordet ragg betyder att köra en extra körning eller transportera en vara!
Efter hand har ordet mer fått betydelsen att ta kontakt med!
I England heter det inte raggare elle raggers utan Teddy Boys . I Tyskland går samma ungdomskultur under namnet Halbstarken och i Frankrike Blousouns Noir. Finland därmot har valt förfinskat det svenska ordet och säger Raggarit!

Du som inte bor alltför avlägset från Västerås, ta en paus från vardagen och besök folkfesten i Västerås. Cruisingen är en upplevelse! Du kan även besöka marknaden! Längs med 4 km marknadstånd finner du allt en bilrenoverare kan behöva, men också annat!
Vi väntar!
En knapp vecka tills vi alla får förföras av nyputsad krom,
i vilken "solen glimmar blank och trind"!

En gång men aldrig mera

Skottet från startpistolen får de unga kropparna att explodera. De första stegen tas framåtlutad. Öka, Öka, fortare! Benen trummar med korta expolosiva steg.

Försöker fånga Gustav med blicken. Han löper på banan utanför. Han är 4 meter bort.
Fokuserar på banmarkeringen. Inte för låpngt ut till höger! Hjärtat  jobbar redan hårt. I mitten av startkurvan har jag knappat in på Gustav.

Fånga hans rygg. Sök lä bakom honom. Hör hans andhämtning. Han låter mer ansträngd än jag. I utgången av kurvan har jag nått hans rygg. Det gäller nu att hålla honom där. En halv meter före. Putes tunga steg klapprar oroväckande på banan innanför. Känner hur han snabbt närmar sig. Hans tunga andhämtning slår emot min nacke. Jag vet, nästan säkert, att han inte orkar den fart länge till.
Fokus på Gustav! Kurvan närmar sig fort.
Jag vet att Gustav måste springa en längre sträcka i kurvan. Kan jag hålla rytmen bör jag vara två meter före honom när upploppet börjar.
Längst ut ser jag en löpare, som tycks trotsa allt vad trötthet och mjölksyra heter. Han liksom flyger fram. Minns hur jag noterade att hans fötter knappt nudda marken.
I mitten av sista kurven, så kommer den!
Jag känner hur benen börja lysa med sin frånvaro. Trycket nedåt framåt förlorar sin spänst. Det blir tyngre att springa. Hjärtat låter som en övernsträngd Renault 4 i en kraftig uppförsbacke!
I utgången av kurvan ser jag den flyende hinden på ytterbanan tappar momentum. Han är inte alls så långt bort. Vetskapen elle rkänslan att de andra medlöparna är mer trötta än jag ger nya krafter.
Lyckas fånga centrifugalkraften i en framåtrörelse. Banmarkeringen oroväckande nära min vänsterfot. Utgången av kurvan fungerar bra.
Upploppet ger nya krafter. De av mjölksyra tunga benen trummar på mer på vilja än av egen kraft. Mina medlöpare är långt efter.
Hör liksom i dvala hur en kvinna på läktaren uttrycker beröm över mina ben:
- Han har i vart fall snygga ben!
Nå, det kan lika gärna vara en önskedröm. Med 20 meter kvar känns loppet som ett maraton.
Hur ska jag orka de sista metrarna.
Känner blodsmak i munnen.
Hjärtat pumpar!
Benen trummar.
Det susar i öronen!
Bara fem meter kvar!
Tre steg till!
Känslan när målsnöret knapptmärkbart brister mot mitt bröst är obeskrivligt!
Kolstybben sprutar !
Faller ihop totalt utmattad.
Andas tungt och det nästan svartnar framför ögonen!
Spyr!
Tränar Norman kommer fram och sätter sig på huk vid min sida. Han klappar uppmuntrande min axel!
- Det är svårt förstå att det var ditt första 400-meterslopp under tävlingsliknande förhållande. Du har talang, unge man!
Nog hörde jag hans ord, men jag är inte säker på att jag förstod!
- 54,6, riktigt bra, fortsatte tränaren, med rätt träning ska vi nog få ner dig under 50 sekunder!
Jag är inte medveten om hur jag förpassade min lekamen från idrottsplatsen till föräldrarhemmet!
När jag vaknade nästa morgon, så visste jag!
Detta var första och sista gången, den enda gång jag sprungit 400 meter under tävlingsliknande förhållande!

Moa Hjelmer... RESPEKT!