Han hörde herr Ivanovic prata med sina kunder. Vad han sa visste han dock inte. Kroatiskan var inte hans starka sida. Han misstänkte att det rörde sig om fiskars färskhet. Herr Ivanovic fiskar sprallade minsann fortfarande i lådorna, se bara där, hur färska de är.
Saed smålog åt sina verbala fantasier.
- Här har du lite nygrillade sardiner.
Herr Ivanovic kom in i rummet med en tallrik full med små, nästan förkolnade, fiskar.
Fisk och fisk. Saed tänkte att hans sista dygn varit full med fisk. Lukt av fisk i skåpbilen. Prat om fisk med hans bilförare. Åsyn av fisk på marknaden. Fiskar i lådor, fiskar i krokar, inlagd fisk, stekt fisk, kokt fisk, färsk fisk och lukt av fisk. Fisk stod honom upp i halsen.
- Du har inte smakat sardinerna, sa herr Ivanovic, kanske gillar du inte fisk! Nå, ät du något, du har en lång natt framför dig.
- Jag skulle vilja gå ut i friska luften, sa Saed förhoppningsfullt.
- Jamen gör det. Jag har ännu ett par timmar att göra här. Du kan gå ner till hamnen och leta efter min pärla. Jag menar min båt. Jelena heter hon. frågar någon vad du har för ärende , så säg bara att du är Stanislav Ivanovic gäst. Alla känner mig och de kommer att behandla dig väl. Kom tillbaka hit om en timme.
- Hur kommer jag till hamnen?
- Gå ut där till höger om Ivans skaldjurstånd. Sen viker du vänster och går bara den gatan rakt fram.
Saed gick ut. Lydigt vände han till vänster utanför fiskmarknaden. Snart var fisklukten ett minne blott. Han stannade framför ett café och lyssnade till två unga män som spelade gitarr och sjöng. Det var underbart att höra musik. Tonerna trillade som pärlor nerför hans hörselgångar. Lusten att spela själv väcktes. Lusten att rensa sig själv genom att skriva sånger och musik växte inom honom.
Han vandrade vidare ner mot hamnen. Måsarnas högljudda skrin ledde honom som en fyr i mörkret.
Han fann herr Ivanovic båt "Jelena". Inte var det en stor båt. Men den guppade hemtrevligt där vid kajen. Han satte sig ner på kajkanten och lät benen svinga fritt över vattnet. Vatten hade väl aldrig riktigt varit hans element. Hur han än försökte minnas, kunde han inte påminna sig att han någonsin åkt i en båt.
Bilar, tåg, buss, spårvafn, tunnelbana, flygplan, cykel, motorcykel, häst, ja till och med luftballong hade han farit fram i men aldrig i en båt. Han kände en viss bävan för att båt skulle bli hans nästa fortskaffningsmedel.
Han kände sig lyrisk. Det var länge sedan han känt sådan frihet. Han kände inget behov att ständigt kika över axeln och se om han var förföljd. Han ryckte inte till av plötsliga ljud. Han bara njöt solen och de salta vindar som vågorna förde mot land.
Han reste sig upp och började vandringen tillbaka till fiskmarknaden.
- Åhoj, där är du, ropade herr Ivaonovic. Jag har nyss sält slut på min fångst från i natt. Hjälp mig och ställ i ordning.
De arbetade tillsammans en krot stund. Staplade hopfällbara bord mot väggen i det lilla rummet. Dags kassan räknades och försvann i herr Ivanovic stora portmonnä. Tillsammans bar de de tomma lådorna ner mot hamnen och "Jelena".
- Nu går vi ombord, så ska jag laga oss en lunch.
Hans värd fick snart fart på spritköket. Han fräste lite lök och några köttbitar. Ris kokade på en annan låga.
Båten gungade mjukt. Matoset spred en känsla av hemma. Det var ganska mysigt, tänkte Saed.
- Så fort det skymmer, så ger vi oss iväg. Det kommer att ta hela natten i bästa fall. Men förhoppningsvis ska du vara i Italien i morgonförmiddag!
Ännu en etapp på resan hem, tänkte Saed och mumsade på en bit kött, lök och ris!
- Tack ock lov, det var inte fisk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar