Jag är makalös!

Det blir inte så frekventa tundreströvtåg, när den ludna sambon valt att ströva på mer himmelska ängder. Nu ska inte enbart skyllas på att den ludne valt andra jaktmarker, utan kyla, mörker och nederbörd har också en avgörande betydelse. Numera företas promenaderna utan stopp för luktscanning av buskar och grässtrån. Människor, säväl med, som utan hund, frågar om var vovven är. De efterhör sig omsorgsfullt om vovvens hälsotillstånd.
Det är då en ensam vandrare begriper att utan hund är han inte så intressant. Han funderar starkt på att utbyta vänliga hälsningsord mot ett ampert skall. Kanske en svansviftning skulle ge honom en större igenkänningsfaktor.

Tack, Carita för bilden!

Möter en vän med hund. Han lyfter artigt på kepsen.
- Jasså du, din hund har fått stanna hemma.
Han skrattar nästan generat och tillägger:
- ja även hundar hatar ju detta hundväder.
Avstod från att kommentera försöket att vara rolig.
- jo, nog är han hemma alltid. Han till och med hemgången. Numera pinkar han på himmelska buskar och träd.
- Jasså, det var inte roligt att höra, men han var ganska gammal va?
Jo, han närmade sig hastigt dussinet fullt, svarade jag och var tacksam för ingen konmmentar om mitt försök att vara lustig kommenterades.
- Ja du , då ska jag gå, sa han, det var tråkigt med din hund!
Han sa adjö med ett lyft på kepsen.

Samtal likt detta står som spön i backen. Kommentarer om hundens ålder och att det är tråkigt att han ej längre finns. Huruvida den numer hundlöse strövaren mår är för de flesta totalt ointressant, så inte är det underligt att man ibland önskar man var fyrbent och luden.

Må så vara att jag är hundlös, men jag är makalös!