Resan hem börjar borta (del4)

Saed satt i egna tankar. Hans blick sökte sig genom fönsterrutan ut mot naturen, som började spritta av vårkänslor. Hans tankar gick till föräldrarna i Iran. Hur besvikna de blivit, när han berättade att han anammat den kristna tron. Han hade förståelse för sin fars beslut, att inte längre kännas vid honom. Det var ju så han blivit fostrad och försökt fostra Saed. Han påminde sig några ord han snubblat över i sin bibel. Att Herren såg gott på att man övergivit föräldrarna för Herrens skull. Ja kanske stämde det inte riktigt, men han sökte tröst i de orden. Han sökte glädje i de orden. Glädjen ville inte riktigt infinna sig. Bekymren tyngde hans axlar. Svårmodets ok var en börda.
De kraftiga knackningarna på dörrkarmen återförde honom till verkligheten.
- Ska du med ut och och dricka en kopp kaffe!
Mohammods, en afgansk flykting med ett runt godmodigt ansikte, fyllde dörröppningen. Han var muslim sa alla, men mest var han en god vän, för vilken hudfärg och religion spelade liten roll. De hade förenats i sin längtan att få stanna i Sverige.
- Jo, sa Saed, låt mig bara tvätta ansiktet först!
De hade lärt känna stigen genom skogen väl vid det här laget. Stigen som ledde fram till ett villa område och vidare ner till Arboga centrum. Där vid torget hade de hittat ett cafe, som luktade av gammal cigarrettrök och nybryggt kaffe. De samlad eihop de mynt de hade och beställde varsin kopp kaffe och en kanelbulle, som de broderligt delade.

De talade om sina längtor. De talade om planer för framtiden. Mohammod, ville snabbt lära sig svenska och försöka fortsätta sina läkarstudier. Saed hade inga sådana planer, han berättade att nog ville bli lärare för unga , som längtade att få höra om Jesus.
- Ja, sa Mohammod, jag bryr mig inte om det där med religion. Gör det dig lycklig, så tycker jag du ska satsa på det!
Saed berättade att han bett sin vänner i den svenska församling han besök om intyg, på att han numer var en bekännande kristen. De skulle skickas till advokaten, som skulle komplettera hans ansökan inför de nya förhör som han hoppades skull äga rum.
Cafevärdinna fyllde på med mer kaffe.
De märkte att det började skymma ute. De avslutade skyndsamt sitt kaffe. När de kom ut tände Mohammod en Marlboro. Han bjöd Saed, som artigt tackade nej. Han hade aldrig varit lockad av tobaksbruket.
De vek av mot villaområdet. De såg hur man började tända lampor i de hus som de passerade.
- Satans muslimbögar!
De  vände sig om och såg fyra unga pojkar komma ut från ett av husen.
- Stick hem till era apföräldrar!
De försökte överträffa varandra i vad det tyckte fyndiga tillmälen.
Saed tog Mohammod i armen och sa tyst:
- Vi bryr oss inte vi bara fortsätter gå!
Mohammod nickade instämmande. Visst skyndade på stegen. Då kände Saed hur något träffade honom i bakhuvudet. Han kände efter med hande och något kallt klibbigt fyllde hans hand. Det rann nerför innanför kragen. Han tänkte nu rinner hjärnan ut. Han tittade i handen och förstod att det var ett ägg som träffat honom.
- Vi vill inte ha er här. Ni bara våldtar och stjäl. Stck hem!
De fyra unga pojkarna närmade sig hotfull. Flera ägg kastades mot dem. Saed och Mohammod började småspringa. De hörde ljudet av en bil som närmade sig hastigt. De vände sig om och såg hur bilen passerade de fyra ynglingarna, som med knapp marginal undgick att bli träffade av bilen.
Bilföraren stannade fordonet, när det nått fram till Saed och Mohammod.
Kvinnan i biulen öppnade bakdörren och bad dem stiga in.
Under tystnad körde hon dem till asylboendet. Hon log vänligt mot dem, när de tackade för skjutsen.
De gick mot entren och vände sig om för att vinka ett sissta tacksamt farväl.  Bilen var borta, men ännu vibrerade luften av ett stilla motorsurr.
När de satt i samvarorummet sa de till varandra att detta var första gången de upplevt rent hat under sin tid i Sverige.
När Saed kom till sin sängplats böjde han knä och tackade sin Herre för beskydd.

Resan hem börjar borta (del 3)

Dagen efter han bekänt sig som kristen, kom kallelsen till förhör hos asylhandläggaren!
Saed lyfte kallelsen mot sitt bröst. Han tittade upp mot himlen och sa:
- I dina händer Herre

Saed läste kallelsen och kände hur skräcken grep honom. Det stod att han skulle få en advokat som skulle se till att allt gick rätt till. En lagens man, som skulle se till att hans synpunkter och skäl kom fram.
Han la kallelsen i det nya testamente han fått, när han besökte en sångstund för så länge sedan. Han knäppte händerna och bad. Bad att svenska myndigheter skulle se den fara han befann sig i. Att svenska myndigheter skulle ge honom en fristad i Sverige.
Saed stod i hallen på MV's mottagningscenter. Han ittade runt och såg många människor. En äldre man, som satt och höll en ung kvinnas hand. Tårarna rann nerför det fårade ansiktet. De pratade sorani, ett språk som Saed hjälpligt förstod. Han begrep att mannen skulle förhöras. Han ville inte lämna sin dotter. Alla hans andra barn var döda. I hemlandet väntade ensamhet och utstötthet. Dottern i Sverige var den enda han hade var.
I ett hörn satt en medelålders man och stirrade tomt framför sig. Han fumlade med ett cigarettpaket. Mindes plötsligt att han måste gå ut för att röka en lgnande cigarett.
Saed undrade hur många som var där av samma skäl som han. Hade han några kristna trossyskon i denna ankomsthall.
Han rättade till pressveckan på kostymbyxorna. Han hade klätt upp sig. Mörk kostym och vit skjorta. Han ville ge ett gott intryck.
Han hörde sitt namn ropas upp. Han såg en ung kvinna, med jeans och farligt uppknäppt blus. Hon bar en tjock mapp och sade hans namn igen. Saed gick fram till henne och presenterade sig. Han undvek att möta hennes blick. Inte ville han vara så respektlös att han såg den unga kvinnan i ögonen.

Saed följde kvinnan till ett litet rum. där hans advokat redan väntade tillsammans med tolken.
Kvinnan sträckte på sig och hennes kvinnliga former fick Saed att rodna. Hon lutades ig fram över det lilla skrivbordet och öppnade mappen.
- Du kanske själv vill berätta varför du söker asyl i Sverige.
Saed berättade om studierna. Hur han avstängts pga att han ansågs ha tankar som hotade den iranska statens säkerhet. Han berättade om hur han fängslats. Hur han blivit slagen med grova träpåkar. Han berättade om de hot hans familj fått om ytterligare repressalier, om de inte lyckas få Saed upphöra med sin aktiviteter.
Berättelsen hade tagit lång tid och Saed hade vid flera tillfällen noterat hur den unga kvinnan drömmande tittat upp mot taket.
- Det är dina skäl, sa hon, du tror du ska fängslas, torteras om du återvänder till Iran. Har du varit aktiv i någon politisk sammanslutning?
- Nej, svarade Saed, mina handlingar är helt och hållet mina egna. Jag har ett behov av att få uttrycka det jag känner och vet.
- Det hade varit lättare om du hade varit med i någon politisk grupp, sade kvinnan.
- Jag tror inte på partipolitik, sa Saed, det leder bara till sekterism, när den första euforin av politisk gemenskap lagt sig.
- Har du några andra skäl än de, som du angett i din första asylansökan?
- Ja , svarade Saed och tvekade lite. I Sverige har jag blivit kristen. I Iran var jag inte alls religöst intresserad, men här i Sverige har jag förstått, att alla individer, är betydelsefulla för Gud. Så betydelsefulla, att han gett oss ett personligt egenvärde och ett personligt ansvar inför hans ansikte.
- Nu ska vi inte ha något religöst möte här, sa den unga kvinnan, subjektiva upplevelser kan aldrig ge några skäl för asyl. Förresten så är det väl inte förnjudet vara kristen i Iran.
- De som redan är kristna får fortsätta vara det, även om jag förstått att det blivit svårare. För mig är det dock annorlunda. Jag har lämnat Islam och blivit en kristen.
- Jaha, sa den unga kvinnan och fingrade neröst på en knapp i blusen, men du är en kristen och det är ju tillåtet?
Saed tittade på advokaten, som uppgivet ryckte på axlarna.
- Jag antecknar att du har blivit en kristen och du vill anföra det som skäl för din asylansökan.
Då tror jag vi är klara för idag! Du kommer att få en ny kallelse, om vi behöver fråga något mer. Behöver vi inte få ytterliggare klargörande, så kommer Migrationsverkets beslut till dig inom de närmasta månaderna.
Tolken såg med förakt på Saed, fnyste och lämnade dem hastigt.
Advokaten ursäktade sig, han var sen till nästa förhör.
Plötsligt var Saed ensam. Ingen feedback från advokaten. Han kände att den unga kvinnan inte förstått. Han kände sig väldigt ensam.
På tåget hem till asylboendet i Arboga, läste han sitt nya Testemente på persiska.
"Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver och vinlägg er om gästfrihet."

Resan hem börjar borta! (del 2)

Han släckte lampan och somnade, med ett fudnersamt leende på läpparna!
Morgonen kom med gnistrande kyla.
Saed kände sig utvilad och på något underligt sätt kände han sig nyduschat på insidan.
Han andades lätt.
Vid frukostbordet hade såväl hans kompis, som värdfamilj noterat att han såg glad ut.
De återvände till asylboendet i Arboga vid lunchtid. På bussresan dit hade hans kompis inlett ett samtal med honom.
- Saed, vart tog du vägen igår? Jag var lite orolig för dig, du hade så mycket sorg i ögonen.
- Nja, jag var bara ute och gick. Jag hade en oro i kroppen.
- Men vad hände igår? Den oro, som fanns i dina ögon igår är borta nu!
- Min vän, sa Saed, jag tror jag blivit kristen!
- Usch, bort det du sa.
- Jag kan inte bortse från det som hände. Jag läste ur de kristnas bibel igårkväll och allt medan jag läste försvann min oro och ersattes med lugn och en underlig glädje!
- Du vet att vi måste ta avstånd från dig om du blir en kristen!
- Jag känner reglerna.
Resan hade fortsatt i tystnad.
När de kom tillbaka till asylboendet tog Saed mod till sig och frågade en av de anställda på boendet om han kunde få träffa en kristen präst.
Samma eftermiddag hade en äldre kvinna kommit på besök. De hade fått låna en expedition och samtalat. Tolken, som var med hade hela tiden skruvat obekvämt på sig. Saed förstod snart att kvinnan inte förstod vad han ville. Kanske var det tolken, som förvanskade hennes svar eller hans frågor.

Den kvällen sjönk Saed tillbaka i sorgsenhet. Återigen beslöjade hans blick av sorg och hopplöshet.
Den tredje dagen kom en medelåldersman på besök. Han var armenier, men talade persiska. Han sa att han varit kristen i många år och lett bibelstudiegrupper på persiska i den församling han tillhörde.
- Det är nödvändigt, sa han, att du gör din realtion till Gud tydlig. Du måste släppa gamla tankegångar och låta Jesus Kristus bli Herre i ditt liv.
Deras samtal pågick under flera veckor. Två eller tre gånger i veckan kom armeniern på besök.
De samtalade. läste bibeln. De bad tillsammans.
En dag, ute började det bli vår och nätterna blev ljusare, när armeniern kom på besök, sa han.
- Jag vill ställa några frågor till dig, Saed.
Den första frågan jag vill ställa är:
- Är du villig att från och med nu bryta med all medveten synd?
Saed tittade på sin armeniske vän.
- Ja, sa han, jag är villig att bryta med all medveten synd.
- Är du Saed, från och med nu villig att viga ditt liv åt Gud för tid och evighet?
- Ja, svarade Saed, jag vill tjäna Gud för alltid!
- Är du Saed, villig att bekänna  Jesus Kristus som din Herre?
- Ja, nu är jag villig göra det. Jesus är min Herre!
- Vill du saed från och med nu bekänna Jesus, som din Herre inför dina medmännsikor?
- Ja, jag vill bekänna Jesus som min Herre inför alla mina medmännsikor.
Armeniern log med hela ansiktet.
Saed kände en värme inombords. En sprudlande glädjefylld värme som fyllde varje centimerer i hans inre.
- Då är du en kristen, sa armeniern, Må vår Gud ständigt bana väg för dig och ge spår i ditt kölvatten.
Redan samma kväll talade han om för sina asylvänner att han blivit en kristen. De flesta tog avstånd från honom. De behandlade honom som luft. En och annan spydig kommentar fick han.
Han ringde till sina föräldrar i Teheran. Han talade om för dem var han var och vad som hänt. Fadern hade sagt att de inte längre räknade honom som son i familjen. Ingen i släkten Dihbajdi hade varit kristen och ingen i hans familj skulle någonsin bli kristen, så därför var han inte längre son i familjen.
Trots denna sorg han kände bubblade glädjen inom honom.
Dagen efter han bekänt sig som kristen, kom kallelsen till förhör hos asylhandläggaren!
Saed lyfte kallelsen mot sitt bröst. Han tittade upp mot himlen och sa:
- I dina händer Herre!

(fortsättning följer)

Resan hem börjar borta

Saed satt på flygplan. Han tuggade nervöst på ett torrt kex, som gav en aning smak av annanas. Det var ungefär en timme kvar till han skulle landa i Teheran.
Det var mer än två år sedan, som han lämnade sitt hemland. Han hade varit oförsiktig. Dragit på sig den lokala polisens missnöje. Ett par dygn på den lokala polisstationen. Minnet av dessa dygn gav honom ännu rysningar av obehag. Slagen smärtan kunde hqan utstå, men att bli förnedrad som människa födde ett hat mot de poliser som torterat honom. Minnet födde ett hat mot den islamska staten, mot mullorna, ja rent av mot islam.
Föräldrarna, som var välbeställa. Pappan med sin inkomstbringande grönsakshandel. De hade förbindelser i den iranska byråkratin. De hade lyckats köpa ett utresetillstånd från Iran. De hade köpt biljett till Montreal i Kanada, där han hade släktingar. En kusin till pappan var imam i den lokala muslimska församlingen.
På flygplatsen i Madrid hade han träffat iranska personer, som övertygat honom om att Scerige var ett bättre och säkrare resmål. De hade hjälpt honom att boka om flighten till Montreal till två dagar senare. De hade hjälpt honom genom passkontrollen. Han hade fått en adress till en iransk person i ett litet samhälle i Bergslagen i Sverige. Han hade mot ersättning till de iranska personerna fått plats i en långtradare, som skulle köra till Sverige.
November 2010 kom han till ett kylslaget Stockholm. Han var ovan vid den bitande kalla vinden. På centralen träffade han andra iranska män, som förklarade för honom vad han måste göra.
Så kom det sig att han i ett kylslaget Stockholm steg in på Migrationsverkets mottagningcenter och ansökte om asyl, uppbärande orsak till asyl vara politisk förföljelse i hemlandet.
Han mötte en tidig vår på en förlggning för asylsökande i Arboga. Saed och en nyfunnen kamrat hade fått tillstånd att under en vecka besöka kamratens faster med familj i en liten ort i Bergslagen. De hade åkt buss dit.
Saed kände sig välkommen i familjen och trivdes bra. En onsdagkväll hade han ensam gått ut och vandrat i den lilla orten. Han hade hört glad musik från en byggnad. Försiktigt hade han smygit in och satt på en av de mest bakre bänkraderna. Han fann att musiken och sången skänkte honom en glädje, som han aldrig känt förut. Han förstod inte mycket, om ens något. Men han uppfattade ordet Jesus flera gånger. Rent instinktivt värjde han sig för namnet och den spirande glädjen i hans inre.

Han skulle just lämna byggnaden, när en medelålders kvinna frågade var han kom ifrån. När hon hörde att han var iranier gav hon honom ett Nya Testemente på persiska.
Den kvällen läste han Johannesevangeliet!
Han började ana något, som han sökt, men ej funnit!
Han släckte lampan och somnade, emd ett fudnersamt leende på läpparna!

(fortsättning följer)

I begynnelsen var...

... det omätbara.

Seved la huvudet på sned och lät blicken panorera över de som lyssnade. Han sökte deras blickar. Han utfoskade deras intresse. Fanns det intresse av att höra mer?
Han hörde hur hans hustru sysslade vid ugnen. En ljuvlig doft från nygräddade honungskakor spred sig över gårdsplanen.
Tänk att doften av nygräddade honungskakor så kan ändra fokus. Han såg hur hans lyssnarskara sniffade. Sugna blickar följde doften till bänken framför ugnen, där doftande ljuvligheter svalnade.
Någon ordning måste det vara också på förmiddagsberättelse, tänkte Seved och rättade till manteln över knäna.
- Lyssna nu på mig, sa han, honungskakor har sin tid och viktiga berättelser har sin.

De hade samlats på Seveds gårdsplan för att samtala om vem som skulle få bosätta sig i byn. Det hade varit oroligt i andra delar av landet. En stor grupp människor, som de inte kände, inte visste något om och som hade en lustig främmande dialekt. Seved, som var byäldste, hade sin åsikt klar. Hade utrymme och råd skulle väl inte några nykomlingar kunna rasera gemenskapen. Men det fanns andra i de församlade som tycke annorlunda. Aron, som de utsett till vaktchef för byn, menade att det inte fanns plats för främlingar. De skulle infiltrera bygemenskapen och kanske till och med ta några av deras döttrar som hustrur.
- Jamen, tänk dig själv, sa Aron, att du får barnbarn, som inte kan säga honungskaka, utan säger honängs kaga. Kanske ärver de främlingarnas utåtstående öron med. Nej vi kör bort dessa främlingar.
- Vi måste se verkligheten, sa den rationellt tänkande Johan, vi kan ju inte bara tro att våra döttrar och söner ska gifta sig med varandra. Då slutar det hela konstiga släktskap.
- Vi vet ju att flera av dem har sagt att de vill ha samma livs- och människosyn som vi, sa en gammal man, som alla glömt namnet på. De kallade honom bara för den gamle.
- Jamen, sa Aron, det är ju bara en fint. Deras åskådning har de lagt sig till med bara för att vi ska tycka de är lika oss.
- Se på Ivan, sa den gamle, han har har levt ibland oss flera månader nu och han visar minsann en äkthet i sin åskådning. Han har till och med undervisat våra barn i den rätta åskådningen!
- Jamen, sa Aron, det är ju bara teater. Jag har talat med flera av dessa som ändrat, eller snarare sagt att de ändrat åskådning. Det ska jag säga er, jag tror inte ett dugg på deras åskådningsförändring. Förresten så kan de ändra sin åskådning därifrån de kom.
- Vet du inte, sa den gamle, att flera i deras by, som anammat vår åskådning, har fängslats, torterats och dödats! De får inte ändra åskådning där borta!
- Jamen, sa Aron, jag har talat med deras vaktchef, en kompetent person, de må jag säga. Han säger att folk får viss ha samma åskådning som den vi har.
- Vi har byalagen på vår sida, sa den akademiskt lagda byskolläraren. Byalagen gör det klart och tydligt att  den som vill bo i vår by måste göra det mer än sannolikt att deras åskådning är uppriktig och göra det troligt, att de utsätts för fara i sin hemby om de har en åskådning som våran.
- Jamen, sa Aron, och det har de inte gjort. Det finns ju inget mätbart i deras berättelser. Därför måste vi avgöra om det är troligt och det är inte troligt, inte ens sannolikt.
- I begynnelsen var det omätbart, sa Seved och ändå fick vi denna åskådning, som inte kan mätas i tum eller skålpund. Vår åskådning idag kan inte mätas, men den kan upplevas. Goda gärningar, ärlighet och uppriktighet. Sådant som inte kan mätas i skålpund eller tum.
- Det är möjligt, sa byskolläraren, därför är det ju lättas för oss att visa dessa främlingar bort från vår by.
- Ni som företräder, sa den gamle, blivit så förstockade i ert verk, att ni inte längre kan se det som ligger utanför de paragrafer ni rider? Jag skäms å era vägnar, eftersom ni tappat den förmågan med!

- Jamen, vi behöver inte skämmas, vi gör rätt, sa Aron, vi handlar efter vad lagen säger och den ger inte utrymme för något omätbart!
- Du har fel, sa den gamle, det är just det den gör. Det finns ett stort utrymme för de omätbara! Man måste bara kuna se och förstå!

De kom inte till något beslut denna förmiddag.

Var och en stod fast vid sina åsikter. Det enda de var överens om var att honungskakorna... eller var det honängskagorna, smakade gudomligt!

Även efter begynnelsen var det omätbara!

I huvudet på Berra, asylhandläggare

Berra strök tankfullt inbillat damm från byxbenen. Han satt på sitt kontor i Folkflyttningsverkets lokaler. Han hade hela morgonen funderat på ordet "konvertit". Den senaste tiden hade han haft flera ärende där dett ordet förekom. Han tittade på vattenflaskan, som stod på skrivbordet inkilad mellan högar av ärendemappar. Han noterade att Vattenflaskan var halvtom och nyanskaffning var av nöden.
Han suckade djupt och öppnade förstrött den ärendemapp, som låg på tur.
Han läste ansökan om asyl inte alltför noggrant. Han visste ju vad det skulle stå. Han kunde historierna nu efter åtta år på verket.
Äterigen en av dessa konvertiter. Så långt han förstod rörde det sig om kristna individer, som tillhörde kristna sammanslutningar i ett vanligtvis muslimskt land. I de falla Berra kunde erinra sig så var det nästan uteslutande asylsökande från Iran, som sa att de var konvertiter. Berra försökte dra sig till minnes vad han hört om kristna i Iran. Visst kunde han minnas några fall, sär kristna präster ställts inför rätta och till och med mördats. Men som han mindes det handlade det om fall där dessa präster begått kriminella handlingar. Det handlade om bodellverksamhet, utpressning, misshandel och liknande.I och med revolutionen så hade de kristna, som tillhörande "bokens folk" rätt att verka i Iran. Visserligen drog han sig till minnes fick de inte övertyga eller uppmana en muslim att bli kristen.

Så att tillhöra konvertiterna borde i sig inte vara skäl till asyl i Sverige.
Han beslöt att han innan han fattade något beslut, så borde han tala med Linné Nilsson, en av de mest erfarna handläggarna på verket. Nilsson fattade aldrig för många avslag eller för få positiva beslut. Han var en klippa på deras enhet.
- Hur bär du dig åt för att alltid fatta beslut som liggen så nära Verkets snitt i kvalitetsuppföljningarna, frågade Berra.
. Det är inte så svårt, svarade Linné Nillson, Det handlar om en osannolikhetsprincip parat med de tre sista kvalitetsuppföljningarna. Du måste förstå att Verket i sig inte är intresserade av att besluten är välgrundade, utan det viktiga är att vi inte avviker från kvalitetsuppföljningarnas resultat. Ska 35 % av ansökningarna var positiva, så ser du till ddina beslut per mätperiod varierar mellan 32 och 38 procent. Jag har en app, som inom detta intervall talar om vilka ärende som får ett positivt beslut.
- Men hur kan du motivera alla dessa avslag då?
- Jag har tillgång till FUD! Frequently Used Decision! Du vet konstra inte till svaren. Skriv bara: "att de av den sökande angivna skälen för asyl, har vid genomgång och kontroll av tillgängliga fakta, inte kan anses vara trovärdiga. Därför avslås den sökandes ansökan om asyl."
- Tror du jag kan få ett ex av FUD! Har ett besvärligt fall med konvertiter från Iran just nu.
- Konvertiter kan de generellt ge avslag, de är ju kristna och kristna får verka i Iran, så vida de inte uppmanar muslimer bli kristna.
- Så du menar att vi kan se konvertiterna, som en kristen sammanslutning!
- Ja kör på det konvertiter, ortoxa, bahainer, lutheraner spelar på samma spelplan. De måste bara förstå vad som garanterar dem religionsfrihet i Iran.

Berra återvände till sitt kontorsrum. Han bytte ut den urdruckana vattenflaskan mot en ny. Nu kändes det lättare. Han var mer bekväm med sitt beslutsfattande.
Han avslutade i rask takt tre ärende med kovertiter från Iran. De hade, inte kunnat göra troligt att de som kristna skulle fara illa i Iran. Så ett bestämt Nej!

Nu var Berra trött och tog kafferast!

Vallbybloggaren förmodas ha inflytande på internationell politik

Dessa senaste dagar har börjat i bister kyla. Inte för att det bekommer sambon något. För honom tycks alla dagar börja med solsken, värme och anslag av duryra. Så denna tidiga marsmorgon var på intet sätt särpräglad. En isande vind, knappt märkbar, omslöt samboföraren. Pliktskyldigast plocka han upp det sambon lämnat efter sig. Gav ju alltid lite värme till frusna fingrar.
Det var när vi kom hem, som Vallbybloggaren förstod att hans status på den internationella arenan hastigt uppgraderats.
På dörren i till trevna stugan hade en dekal klistrats upp.
Den förkunnade :

VI ÖNSKAR DEMOKRATI FÖR DET SYRISKA FOLKET!

Försökte göra mig underkunnig om vem vi var, men det framgick inte av dekalen. Men så mycket förstod Vallbybloggaren, att de hade tillgång till färgkopiator. De ghade tillgång till dekaler med effektiv klisterförsedd baksida.
Nå detta må så vara. Det är helt okay för Vallbybloggaren att folk får uttrycka sina åsikter. Det är helt i överenstämmelse med Vallbybloggarens åsikt, att torgföra dessa åsikter.

Om nu dessa dekaluppsättare, som vill ge demokrati till det syriska folket, har uppfattningen att Vallbybloggaren på något aktivit kan medverka till detta. så vet de mer än han själv. Nu är det inte så att jag protesterar mot budskapet. Jag kan till fullo instämma i dekalens förhoppning.
Vad jag funderar över är varför man sätter upp dessa dekaler på en dörr på Vallby?
Är det inte så, att denna önskan borde riktas mot de som makten haver. Klistra dekaler på Vita Huset, på Putinkontor i Kreml, på 10 Downing Street, på Himmelska Fridens Torg eller varför inte på den syriska ambassaden i Stockholm. Jag kan garantera dekalklistrarna, att en maktlös Vallbybloggare på en frusen Vallbytundra mycket inget kan göra, annat än att instämma i dekalbudskapet!
Fast det gjorde han långt innan dekalklistrarna agerade uppsättande.

Att i demokratins namn, hur vällovligt detta än är, skräpa ner på en privat dörr är missriktad iver!
Men ni kanske förmodar att Vallbybloggaren har, för honom okända, kanaler att medverka till att det syriska folket får sin frihet!

Med mobiltelefon blir bussfärder nästan aldrig tråkiga

Letade förtvivlat i paketet med morgonpastillen. Tomma sparade kartor av aluminium fanns det ett överflöd av, men ing lättdragerade pastiller.
Det blev en hastig tur med sambon. Besök i Vallbykiosken (fast egentligen heter den Vallby Direkt och mer av affärstypen tobaksaffär). Inhandlar två bussbiljetter. En för färd mot Västerås City och en för färd mot lämplig hållplats på vallbytundran.
Preparerade trevna stugan med sambogodis. Lätt gömda sambogodisbitar, som borde hålla sambon sysselsatt, i vart fall, några minuter.
Färden mot city gick bra med en av de långa  så kallade dragspelsbussarna. Det värsta är att om den främre delen är fortsatt, så är färden mot de bakre regionerna lång. Skulle nästan behöva en kafferast innan man når ledigt säte.
När jag gick på bron över Svartån, sneglade jag mot stadshuset, där så många år tillbringats i kontorsrum. Minns att gamla journalister på VLT kallade stadshuset för den kommunala sarkofagen!
Nåväl snart har föreskriven drog inhandlats.
På väg mot busshållplats inhandlas en kvällstidning. En konstig benämning, då kvällstidningarna oftast finns att inhadla före klockan tio på förmiddagen.

Hittar en plats i främre regionen och tänker på en stimulerande kaffetår, som väntar vid hemkomst.
Mina tankar avbryts av en total absurd ordtirad från en ung flicka snettbakom mig.

... minns du han som jag träffade utanför....
... nej inte han med luggen, utan den andre...
... Ja, han som blev så arg för att jag inte ringde upp...
... det vet du väl, i torsdags förra vecka...
... tror du hade den röda halsduken...
... han bara skällde och sa att jag var elak....
... han som vi träffade, det minns du väl?...
... nä, alltså man skule ju bara...
... precis, bara...
... vissa killar tro de är de enda...
... nä jag ville inte ta i honom...
... han log så falskt...
... trodde jag skulle ringa...
... hur dum får man va...
... bara så där utan vidare...
... nä inte jag inte, jag är den typen, alltså...

Så fortsatte det efter hela Pettersbergsgatan.
Efter hela Vallbyleden.
Jag var så fascinerad av den staccatokonversation den unge tjejen bjöd på, att jag missa min avgångsstation. Fick åka med ända till varuintaget till Vallby Servicehus!
Hur de slutade har jag ingen aning om!
Just då var jag mer intresserad av den väntande kaffekoppen!