Ensamhetens famntag

Det var en ovanligt frusen morgon.
Att flanera Vallbytundran var motvillig. Bättre vänta inomhus på att dagens sändningar från skid-VM ska äga rum.
Sambon tittade med uppmanande bruna ögon på mig. Det stod klart att denna inställning till morgonpromenad ogillades. Återigen gav han intrycket av att betrakta Vallbybloggaren som en vekling.

De gamla termobyxorna letades fram ur någon något skamfilad vrå. Det var tack vare ihärdiga sit-ups, som dess vinterfodrade byxor fortfarande  kunde omsluta midjan. Stickad luva neddrogs av försiktighetsskäl långt ner över öron och panna.
Tålmodigt väntar sittande sambo. Han skakar sitt pälsklädda nylle över husseveklingens påklädande.
Det enda förlåtande, tänkte han är att husse ser ut som en välstoppad lunchkorv.
Vid den här tiden på dygnet är Vallbytundran mestadels folktom. Visst kan en och annan stressad arbetstagare ses skyndande mot busshållplats. Visst kan en och annan hundägare ses skyndsamt rasta medförande fyrbent vän, Men i övrigt är Vallbytundran tom.
Därför var det med förvåning som vi, efter rundande en husknut, rammade en lätt bedagad man. Han försökte med fumliga fingrar knäppa gylfknapparna.
- Ibland, sa han, så gör sig prostatan påmind.
- Säger du det, svarade Vallbybloggaren, det har jag ingen erfarenhet av. Har du varit ute å gått länge?
- Jo, det har nog blivit någon timme, sa han. Du förstår jag vaknar tidigt och då väcker ängslan vandringslusten. Jag går och går, ensam med mina tankar. nsam med all förebråelser över tidigare val i livet. Tittar på de mörka fönstern, som hotfullt tittar tillbaka på mig. Ibland tänds det en lampa och man skuggan av en människa syssla med något, men snart blir det mörkt igen.
- Du har haft ett lång liv, frågade Vallbybloggaren.
- Jo du det har lagts många år bakom mig. Tre spruckna äktenskap och fem ungar, som jag inte känner. Vet inte var de bor eller vad de sysslar med. Förlorade jobbet i byggsvängen, när det blev sämre tider. Å det ska jag säga dig, det hat mot invandrare, som kom till uttryck i lunchboden får Sverigedemokraterna att låta som änglar inför Guds tron. Inte konstigt att sossarna tappar till det partiet.
- Jasså, säger Vallbybloggaren föga överraskad, det var så tydligt även då, för ganska längesedan?
Oh ja, sa han, jag är rädd för det samhälle som växer fram. Har trääfat kristna invandrare från muslimska länder, som också de sympatiserar med Sverigedemokraternas onyanserade muslimhat. De "gamla och mer etablerade" partiernas valhänthet att hantera detta missnöjesparti med nationalistiska elitistiska tankar, skrämmer mig. Det är nog lika bra att man fryser ihjäl i någon snödriva.

- Nu ska du inte vara så pessimistisk, svarade Vallbybloggaren, du ska se att det ordnar sig ändå.
- Man blir lätt väldigt pessimistisk, när man vandrar själv på livets stig. Men du har nog rätt, det goda segrar säkert till slut. Men nog skulle det vara bra skönt att slippa känna skuggvindarna från det fascistiska tyskland.
- Jag ska nog tacka för pratstunden och vända hemåt, sa Vallbybloggaren.
- Vet du vem som omfamnar mig när jag stänger lägenhetsdörren?
- Jaså, har du en käresta hemma, som väntar med frukost?
- Nej, när jag kommer hem, stänger dörren till lägenheten,
så omfamnas jag av ensamheten!
Omfamnad av ensamheten!
Innesluten i ensamhetens famntag!