Hågkomster med anledning av en kopp från Bing Gröndahl

Inte fick värmen asfalten att blomma, nej det vore att fara med osanning. Men på den tiden kunde nylagd asfalt i värmen vägra att stelan. Små krumma barnafingrar rullade kulor, som panerades i sand. Lyckan var fullständig när sådan asfaltkula förmåddes rulla nerför en preparerad bana bakom HP's livs. Kan inte minnas om det någonsin lyckades helt och fullt. Men lite tidsfördriv på den unge pojkens promenad från Stampgatan till mormoderns hus på KarlXGustavsgatan. En sjuklig syster till mormodern behövde hjälp att handla. Det anförtroddes den unge att med några slantar i de hemsydda kortbyxornas påsydda fickor, att inhandla en halv limpa och e liter mjölk i den för ändamålet inrättade affärsrörelsen.
Inhandlade varor levererades till sjuklig mormorssyster. Syster Hulda log ett blekt leende och inbjöd det unga varubudet att sitta ned på balkongen. I fin porslinskopp med fat bjöds han kaffe med mjölk och två sockerbitar. Dagens ungdom skulle med viss bestämdhet påstå att det handlade om sötad latte! Såfana ord var inte uppfunna i den unga pojkens tid som pojke. N', det handlade om en halv kopp kaffe och en resten var mjölk. I denna utspädda dryck smältes långsamt två sockerbitar. Var man otålig nog, så kunde man fiska upp en halvsmält sockerbit och suga sötman ur densamma.
Till denna dryck serverades en limpsmörgås med ost. Det var en viss njutning för den unge pojken att bli bjuden på sådana lyxigheter. Hemma i barndomshemmet hade fadern under en tid drabbats av Frisksportrörelsens ideal. Detta innebar att alla normala brödsorter var förbjudna och försägs med tabulappar och ibland även långa föreläsningar om degiga limpors destruktiva inverkan på det växandet släktet. Nej det skulle vara masonitliknande osötade brödlimpor, som beät skivades med hjälp av bågfil eller fogsvans. Nu fanns det dock ett alternativ, ett vitt bröd som var svartprickingt av frekvent istoppade kumminsfrön. Dessa kumminfrön gav en äcklande smak till limporna. Det var därför den unge pojken omsorgsfullt och nogsamt pillade ut dessa frön och gömde dem under skeden till morgonschokoladen. När drycken var urdrucken kunde man hjälpligen dölja fröna i bottensatsen.

Så inte var det underligt att dessa samaritinsatser på sommarlovsmorgnarna var av  lockande karaktär. Sommarlovsledig moder  konstaterade att att Mosterns, ja det var moderns moster, behövde hjälp med handling. Tultande påg förpassade sig själv från hemmet på Stampgatan till mormoderns hem. Det inhandlades en halv limpa och en liter mjölk. Nu ska det påpekas att detta var långt innan tetror och annan pappersförpackning användes som mjölkförpackning, nä på den gamla goda tiden användes mjölkanna. Mjölken hälldes upp ur stora tunnor med mjölk med hjälp av ett litermått.

Väl kommen tillbaka kunde det unga varubudet njuta förbjuden frukt på balkongen med viss utsikt över Öresund.
Det var mosterns och min hemlighet, att jag som tack för hkäpen bjöds på kaffemjölk och degig sötlimpa med ost En hemlighet mosterns tog med sig i graven. Hennes  förbrytelser mot faderns önskan att är masonitbröd eller svartprickig osötad vitbröd är väl numer preskriberat och ej längre straffbart!
Mostern hade under sitt yrkesverksamma liv sålt porslin i en affär som hette Forma. Där hade hon krängt porslinskoppar, porslinsfat och annat av porslin. Ords som kongelig dansl, Bing Gröndahl och Rosenthal stod som spön i backen, när hon talade om porslin. Vi som överlevde henne har ännu serviser i från hennes välfyllda skåp. De efterkommande släktleden har redan nu i sin ägo porslinsföremål, som en gång promotats av mosterns som bjöd på kaffemjölk med degig sötlimpa!

Måhända serverades  på balkongen, med viss utsikt över Öresund, kaffemjölk i en kopp från Bing Gröndahl!

Moderna böcker

Jag har ingen aning om vad, som fått dig att avbryta dagliga rutiner, för att läsa vad som präntats här. Kanske har du lämnat tråkiga vardagssysslor, för att du trodde att några rader från vallbybloggaren skulle ge solsken åt din dag. Kanske har du nyss kommit hem från arbete och i väntan på att potatis skall koka, trodde du att vallbybloggarens ord skull ge en stunds avkopplande läsning. Inte vet jag vad som fått dig att med möda traggla dig igenom dessa hafsigt hopkrattade ogräsord.

Ett vet jag dock. Något jag kom på, när jag skulle läsa en bok.
Det är inte jag får ro att sitta ner och läsa det andra skrivit. Jag inte vad jag själv totat ihop heller. Nåväl må vara hur det vill med det. Sätter mig ner i bästa läsfåtöljen. Tar fram boken, en tjock rackare. skulle tro fem centimeter från pärm till pärm. En kopp Zoegas Intenzo kaffe väntar ljuvligt doftande på det lilla bordet till höger. Några syltmunkar väntar på att bli uppätna. Väl tuggade av nyköpt garnityr.
En klunk kaffe. Välgörande för kropp och själ. En tugga syltmunk välgörande för ett ökat midjemått.
Jag  öppnade boken på normalt läsavstånd och kunde inte tyda en bokstav. Minskade avståndet, samma sak totalt oläsbart.
Varför har moderna böcker så himla små bokstäver. De borde skicka med ett förstoringsglas.
En halv kopp kaffe senare och nästan en hel syltmunk senare har jag hunnit fyra ord in den, enligt andra läsvärda, boken. Jag har ägnat mer energi åt att ondgöra mig över den moderna litteraturens vla av pyttiga gemener än åt försöka läsa de gemena gemener, som tydligen , om läsbara, ska skänka en läsupplevelse utöver det vanliga. Stor litteratur, men små bokstäver.
Upprörd lägger jag boken åt sidan, för att trevande leta min väg till bokhyllan, där kära gamla böcker förvaras, alla de böcker, som jag varit övertygad om jag skulle läsa igen. Någon annan anledning att spara böcker i därför avsedd hylla kan jag inte finna. Finner en kär gammal vän. PG Wodehouse och hans krönika om livet på avlägset gods i Shropshire i England. Orden lyser klart och tydligt. Hertigens ondgörande över prissuggans minskade matlust kan med lätthet läsas av mig. Beach, butlerns om lider av ischias och med yttersta svårighet kan vara behjälplig att blacera  ovan nämnda prissugga i bak sätet på en öppne bil. Allt i syfte att avkräva hertigen en större summa pengar, så att de unga tu kan få varandra och öppna ett soppkök i London City. Allt detta kan med tydlighet läsas och småfnittrande ge  mig bilder i huvudet.

Återvänder stärkt av denna bekräftelse på att ögonen fortfarande hänger med...eller är det så att jag känner PG's böcker så väl att även suddiga bokstäver bildar begripliga ord. Jag tar upp tegelstensboken. Tömmer kaffekoppen och ger ifrån mig en belåten suck.
Bokstävernas litenhet blir åter mitt gissel. Det är något, ha rjag nu fattat en berättelse om en man som i ett dunkelt rum försöker skriva en berättelse om var och varför jorden blev till. Varför landmassor höjts ur havet och mörker skilts från ljus. Sakta suger berättelsen tag i mig och jag vänjer mig vid gemena gemener. Dock orkar jag inte lika länge som i ungdomens dagar då böcker om tvillingdeckare slukades under en kväll. Böcker om engelska ungdomar på mystiska resor  på den engelska landsbygden. De fem som råkade ut för den ena fasligheten efter den andra, men aldriga missade sitt eftermiddagste.
Nu kom jag visst en bit från det, som rubriken sa jag skull pränta ner.
Jag kan konstatera, att moderna böcker har fasligt små bokstäver.
Jag undrar om böcker med små bokstäver verkligen kan bli stor litteratur.
Måhända är det så att böcker med gemena gemener mer troligt får stor ära och nobelpris.
Tuggar begärligt i mig den sista biten av syltmunken.
Det var allt bättre förr, när böcker hade bokstäver som var stora och läsliga!

Hej är det någon, som sett mina läsglasögon!

När natt möter dagen

Utan den trogne och ludne hade han inte alls förväntat sig att morgonen skulle bliva som den blev. Morgon och morgon, det kan ju diskuteras. Inte ens sommartid hade kunnat locka upp solen så där tidigt. Det flimrande ljuset skapades av morgonsändningar från någon nyhetssändning på televisionsapparaten.

Helt klädd i vitt satt hon där i korgstolen. Hon såg på skriftställaren och log ett leende fyllt med dagens hopp. Så började hon tala.

-På intighetens mörka hav ror jag min eka. Strävan att en gång möta land är en önskan utan grund. 
Min vänstra åra sjunger sången om det som varit, då jag ännu  var någon som gjorde intet. 
Den högra åran vilar stilla nynnande en serenad om det som kan bli, då jag är ingen som gör ännu mindre. 
Vågorna slår mot relingen . Med markanta bastoner spelar de sonaten om tystnaden. En sång om den längtan, den saknad som tystnaden är.
Hennes ögon ser på Skriftställaren, med en värme som sakta smälter morgonens kyla. 
Hennes milda röst skrämmer fallande regndroppar.
Hennes korta berättelse gav morgonens tystnad liv. 
Morgonens, ännu färglösa, dager bryts till sprakande mosaik, som ger tystnaden röst!

Med en suck stiger hon åter i sin eka.
I ro  med tysta årtag försvinner hon in i dimman på intighetens hav!

Brevet från Maria

Han satt på den lilla yta, som solen med ansträngning gjorde sitt bästa för att värma. I hans hand vilade ett slitet stycke pergament. Kanterna var verkligen märkta av tidens tand och vissa delar av ord i brevet hade försvunnit. Han hade hittat pergamentarket i en keramikkruka, som han inhandlat i en antikaffär i New Orleans. Det var först, när han kom hem till fäderneslandet igen, som han upptäckte att krukan hade ett lönnfack. Han hade tappat krukan, som gick i kras och gjorde lönnfackets innehåll synligt. Hans kunskaper i det språk som brevet var skrivit på var inte det bästa. Dock hade han lyckats att göra en översättning, med hjälp av översättningstjänst han fann på internet.

" Vänliga hälsningar till dig Tabita från din mors kusin. Herrens frid ska vara med dig!
Din mor har säkert berättat för dig om Jesus, din fars storebror. Hur han verkade som predikant, lärare och undergörare i Juden och Gallilen. Jag kände denne Jesus väl. Vi träffades första gången på en släktträff i Kafarnaum. Han var betydligt äldre än jag. Jag var nog 12 och han 20 år. Jag minns han sorgsna ögon. Hur han gillade att ge folk smeknamn, då kunde de sorgsna ögonen för en kort stund lysas upp av lyckan att finna ett bra namn, en lyckad mening. Jag var ovanligt lång för min ålder.

Mycket längre än mina jämnåriga. Jesus hade tittat på mig och skämtsamt kallat mig för "Tornet". Jag hade skrattat med, även om jag kände mig lite sårad av hans skämt. Vi hade gått åt sidan, han och jag, och pratat. Han hade märkt hur jag blev sårad och bed om ursäkt. Han hade inte menat något illa, utan bara funnit att jag genom min längd gav perspektiv på andra människors brist på längd. De flesta i vår släkt var inte länga, utan, som du säkert vet, korta kraftiga. Speciellt männen var starka, korta hantverkare och fiskare. Jesus och jag pratade länge den kvällen. Jag förstod att det var något speciellt med honom, bakom skämten, gliringarna fanns ett allvar. Han berättade själv för mig, att han kände inom sig att han inte skulle få ett långt liv. Han talade om för mig att han tyckte jag var en trevlig flicka. Han hade fått känslor för mig, sa han. Jag talade blygt om för honom, att jag hade känslor för honom också. Första gången jag såg honom hade jag känt samhörighet med honom. Vi beslöt den kvällen, att när jag blev äldre skulle han ta kontakt med mig igen.
Föga anade vi vilken dramatik som skulle prägla det mötet.
Efter den släktträffen skildes vi åt. Jag återvände till Magdala. Jag var enda barnet i familjen. Detta plågade mina föräldrar svårt. Som alla andra i vår by var det pojkarna som räknade. En son skulle säkra familjens fortlevnad. Min mamma blev gravid och alldeles för tidigt födde hon en son, som till min fars förtvivlan var dog kort efter födslen. Min mor dog också kort efteråt.
Min pappa tog detta väldigt hårt. På kvällarna, när han kom tillbaka upp från sin kryddbutik, brukade han titta på mig och säga.
- Maria du allt jag har kvar!
I smyg började han undervisa mig om de heliga skrifterna. Han lärde mig hemligheten med att läsa och skriva. Jag fick hjälpa till lite i kryddbutiken och lärde mig allt om de olika örterna. Vilka goda egenskaper de hade och till vad de var bra för. Det handlade inte bara om matlagning, Nä, kryddorna hade större användning, som hjälp vid olika kroppsliga åkommor.
När jag fyllt femton år, så dog min fpappa i någon sjukdom. Han hade hostad och kräkts under en längre tid.  Inga av våra kryddor tycktes hjälpa. hade jag varit pojke, skulle jag ärva allt. Men nu blev det inte så. Mina farbröder tyckte dock inte jag skulle gå lottlös. Jag tror att de förstod att som utfattig och utstött, skulle jag inte bli något ra parti på äktenskapsmarknaden. Så när jag lämnade Magdala, hade jag en stort antal mynt i packningen och ett papper, som sa att jag ägde rätt att sköta, skörda och förvalta en örtagård på Oljeberget utanför Jerusalem.
Jag började vid denna tid få problem. Ja inte ekonomiska, där hade jag det gott ställt. Problemen var till själen. Jesus hade inte kommit tillbaka. I sanning jag hade inte sett honom på många år. Jag trodde att han glömt mig. Jag började tycka att jag inte dög något till. Hur jag än försökte, trodde jag att andra inte tyckte jag gjort nog. Jag bad till min Gud, som mina fäder lärt. Men jag fick aldrig några bevis på att hörde mina böner. Jag började straffa mig själv, genom att skära mig med krukskärvor på armarna och låren. Det var som känslan och synen av blodet gav mig en viss lättnad.
Så gott jag orkade skötte jag den örtagård jag förvaltade. Sålde örter till såväl präster, som de som sa sig vara kunniga i trolldom och läkekonsten. Jag vet att många vid denna tid sa att jag var tokig. Jag vet att många sa att jag var besatt av onda andar. Visst kunde det ibland kännas, som om en demion åt upp mig inifrån.
Jag var nog 22 eller 23 år när jag skulle besöka min hemby. Strax utanför Nain, fick jag höra rykten om en Jesus, som gjorde döda människor levande. Min nyfikenhet var drivande i mitt sökande efter Jesus. Jag mötte honom och hans lärjungar utanför Nain. De var på väg mot berget Tabor. Jag stod vid vägkanten, när jag plötsligt hörde hans röst. Bara han kunde säga Maria på det sättet.
- Maria!
Jag sökte och fann hans blick. Samma sorgsna glädje, Men nu fanns det inslag av varm kärlek i hans blick.
- Maria, min tornkvinna, han skrattade retfullt men kärleksfullt, jag har hört om dina problem. Jag vill att du följer med mig.
Han tog min hand och om famnade mig. I det ögonblicket kände jag hur en kärlek och glädje fyllde mig. Det fanns ej längre plats för demoner eller onda andar. Det var bara ren glädjefylld, varm kärlek, som fyllde mig.
- Maria, det onda har lämnat dig. Kom och följ med mig, hjälp mig.
Jag glömde mitt ärende i Magdala och visste att från denna stund ville jag göra allt för att hjälpa Jesus. Han presenterade mig för några andra kvinnor, som också följde med dett kringresande sällskap. Där var Johanna och Susanna och några till, som följde med och assisterade männen med att skaffa fram härbärge för natten och mat. Vi kvinnor hade egna tillgångar, så vi kunde försörja sällskapet.
Jag och Jesus hittade tillbaka till varandra. Det hände att våra läppar förenades i en kyss fylld med kärlek och samhörighet. Jesus ville inte att vi skulle visa vår kärlek för de andra, men jag vet att det viskades en del. Jesus förklarade för mig, att även om han visst kunde känna åtrå och längtan, rent köttsligt, efter mig, så fick det aldrig ske. Han skulle snart, sa han, inträda i en annan dimension.
Det hände många märkliga saker under den tid, som jag och de andra vandrade med Jesus. Jag förundrades över den kraft, som han förmedlade. Hur han, som hade ett häftigt temperament, sällan visade det. Hur han lyckades att hålla sig lugn och samlad. Det var inte samma Jesus, som den unge man jag först lärt känna. Han var mer eftertänksam. Han hade mer tid. Ingen som kom till honom avvisade han. Han hjälpte i samtal människor att finna utvägar på sina problem. Ibland så hände det att han gjorde saker, som inte gick att förklara. Han hade kraften att övervinna krafter i naturen, vare sig det gällde att få stormvinadar att sluta blåsa, förvandla vatten till vin och bota människor, som var svårt sjuka.
Jag hade köpt ett litet hus i Kafarnaum. Vi brukade dra oss tillbaka dit ibland. Men vi delade aldrig säng. Jesus föredrog att sova på takterassen. Ibland stannade jag ensam kvar där, när Jesus kände det nödvändigt att vandra. Han kunde vara borta många dagar. Genom andra hörde jag om märkliga saker han gjorde.
Jag hade precis fyllt 25 år, när Jesus skickade efter mig. Jag skulle möta honom i Jerusalem. Det passade bra, för jag hade ärende till örtagården. Visserligen hade mina anställda god kontroll, men det skadar ju inte att komma dit och visa intresse. När jag satt i det lilla hus, som var mitt hem på Oljeberget, så längtade jag tillbaka till Kafarnaum. Jag träffade Jesus. Han hade blivit allvarligare. Det fanns en ny sorgsenhet i hans sätt att vara.
- Jag har snart nått slutet på min vandring, sa han till mig, jag kan ibland önska allt var annorlunda. Tänk att få leva med dig, få en familj med dig. Möta ålderdomen i Kafarnaum tillsammans med dig! Men min himmelska fader  har utstakat en annan väg för mig. I kväll ska jag äta en påskmåltid med min närmaste vänner. Efteråt vill jag ta med till din örtagård, för att vila och umgås med dem en sista gång. Jag vill att du ser till att vi får vara ensamma där.

Jag talade med mina anställda. De fick budet, att i kväll och i natt fick de inte söka sitt nattläger i örtagården. Själv skyndade jag sedan till Klopas hus där Jesus mamma tillfälligt bodde. Hon hälsade mig med glädje. Hon berättade att hon fått föraningar om att något förfärligt skulle hända denna påskhögtid. Vi grät tillsammans och tröstade varandra.
Tidigt på dagen före sabbaten fick vi höra att Jesus blivit tillfångatagen av romarna. Klopas fru, som också hette Maria, kom och sa att vi borde gå och ta reda på vad som hänt. Ingen av Jesus vänner fann att finnas. Då solen stod som högst denna dag fanns vi nära den plats, där det sades att Pontius Pilatus skulle tala till folket. Vi stod bakom en pelare och försökte göra oss så lite synliga som möjligt. Vi hälsades av en man som hade dragit manteln över huvudet, så den nästan helt dolde hans ansikte. Vi kände igen honom på rösten, det var Johannes en av de män, som stod Jesus allra närmast.
- Jag stannar här med er och skyddar er om ni skulle bli angripna!
Vi förstod inte varför det skulle behövas. Vi såg Jesus stå däruppe på estraden, bunden, blodig i ansiktet och med en krans av törne på huvudet. Vi fick av andra veta att den man, som log så trotsigt stod där tillsammans med Jesus var en känd bråkmakare och våldsman. Vi såg hur tjänare till översteprästerna gick runt bland folket och viskade. de överlämnade några slantar. Snart hörde vi hur hopen skrek att Pontius skulle frige Barabass och döda Jesus. Vi skalv av rädsla och förskräckelse. Johannes manade oss att gå bort. Det började bli hätsk stämning och han var rädd att någon skulle känna igen oss.
Vi hade utan själva veta hur kommit att stanna nedanför korsen på Golgataklippan. Vi stod tätt tillsammans. Ingen sa  något vi bara stod där. Vi såg hur romerska soldater förberedde några kors, där brottslingar skulle bindas fast. Det var strax därefter, det var ännu inte sjunde timman, såg de hur Jesus spikades fast och bands fast på ett kors. Jag fångade hans blick, som sorgset, nästan uppgivet tittade på mig. Johannes tog med sig Maria, Jesu mamma, närmare korset. Hon berättade senare för mig att Jesus gett Johannes uppdraget att sörja för maria, som om hon var hans mamma. Från den dagen så bodde Maria hos Johannes.
Det blev alldeles mörkt runt omkring oss. Vi hörde Jesus ropa att han var törstig. En romersk soldat doppade en trasa i gammal surt vin, satte det på ett spjut och erbjöd Jesus att suga det dura vinet från trasan. Jag såg hur Jesus grimaserade. Han tittade upp mot himlen och sa med hög röst.
- Det är slut!
Vi såg hur hans huvud föll ner mot bröstet. Det var över. Den man jag älskade var död. Aldrig skulle jag mer finna en man som han. Vi skyndade bort från Golgataklippan. På vägen mot Klopas hus, så träffade vi Josef, en mäktig och rik man, som varit vän till Jesus i hemlighet. Vi talade om vad som hänt. Josef menade att han skulle se till att Jesus kropp kom till en grav innan sabbaten.
Vi väntade i tyst sorg i Klopas hus. Det var ingen som åt något. Tysta satt vi var för sig och tänkte på vad nu skulle hända. Strax före midnatt knackade det på dörren och Petrus kom in. Han var alldeles uppriven. Hann skälvde av rädsla.
- Hade vi så fel, sa han och tittade på Johannes, vad skall nu hända med oss. Kommer vi att överleva helgen eller går vi samma död till mötes?
Jag minns att jag tittade förebrående på Petrus och sa till honom att försöka hämta kraft ur allt det goda som Jesus gjort. Petrus bara fnös och tittade på mig med  nästan avsky.
På sabbatten trotsade jag och Klopas hustru Maria sabbatsbuden. Vi smög till örtagården och samlade in alla de örter vi behövde för att ge Jesu kropp en värdig omvårdnad. Då vi kom tillbaka till Klopas hus var Petrus och Johannes ännu där. Jesu moder satt tyst och skakade av tyst gråt. Vi frågade Johannes var de andra var. Han visste inte. Efter händelserna i örtagården, då Jesu tillfångatogs, så hade de skingrats. Petrus berättade att det var Judas, han som hade hand om pengarna, som angett Jesus för de romerska soldaterna. Han visste med bestämdhet att Judas begått självmord. Han hade hängt sig.
I gryningen dagen efter sabbaten gick Johanna, Susanna och jag till graven för att preparera den med de örter vi hade. Under vägen till gravplatsen hade vi samtalat om hur vi skulle orka rulla undan den sten som tillslöt graven. Johanna hade anmärkt på att vi allt var lite tokiga, som bara rusat iväg, utan att tänka på det. Då vi kom fram till gravplatsen var stenen redan bortrullad. Vi blev faktiskt förvånade. Vi närmade oss graven, då vi såg en ung man i vita kläder vända sig mot oss. Han talade om för oss att Jesus inte längre var där. Han uppmanade oss att tala om för Petrus och Johannes att Jesus gått före dem till Gallilen. Johanna och Susanna, å dessa plikttrogna kvinnor, de skyndade tillbaka till Klopas hus. Själv hade jag sjunkit ihop utanför graven och grät ut all min sorg, dels efter mannen jag älskat och dels efter Jesus, mästaren, Läraren.
Då hörde jag bakom mig en röst som frågade varför jag grät.
Jag svarade att jag ville ha reda på vart Jesu kropp blivit förd, så att vi kan göra iordning den med alla våra olika örter.
- Maria min tornkvinna!
- Min lärare och mästare.
Det fanns ingen som kunde säga Maria på det sättet. Då förstod jag att det var Jesus. Han hade varit död i runt 40 timmar, ändå stod han där livslevande. Jag ville kasta mig om hans hals och ge hans läppar min kärlek. Han hindrade mig och försökte förklara att hans kropp ännu inte var redo för fysisk kontakt.
- Gå efter dina systrar och säg till mina vänner att jag stiger in i en heligare dimension, till min far och er far, till min Gud och er Gud!

Kära Tabita, det var så det hände och det kan jag vittna om. När vi ses snart i Kafarnaum, skall jag berätta mer för dig. Så att du förstår att Jesus, din farbror, var sann Gud och sann människa! Det finns så mycket att berätta!
Sänder till dig frid från Jesus och Fadern!
Hälsningar från
Maria, tornkvinnan!

Jag är makalös!

Det blir inte så frekventa tundreströvtåg, när den ludna sambon valt att ströva på mer himmelska ängder. Nu ska inte enbart skyllas på att den ludne valt andra jaktmarker, utan kyla, mörker och nederbörd har också en avgörande betydelse. Numera företas promenaderna utan stopp för luktscanning av buskar och grässtrån. Människor, säväl med, som utan hund, frågar om var vovven är. De efterhör sig omsorgsfullt om vovvens hälsotillstånd.
Det är då en ensam vandrare begriper att utan hund är han inte så intressant. Han funderar starkt på att utbyta vänliga hälsningsord mot ett ampert skall. Kanske en svansviftning skulle ge honom en större igenkänningsfaktor.

Tack, Carita för bilden!

Möter en vän med hund. Han lyfter artigt på kepsen.
- Jasså du, din hund har fått stanna hemma.
Han skrattar nästan generat och tillägger:
- ja även hundar hatar ju detta hundväder.
Avstod från att kommentera försöket att vara rolig.
- jo, nog är han hemma alltid. Han till och med hemgången. Numera pinkar han på himmelska buskar och träd.
- Jasså, det var inte roligt att höra, men han var ganska gammal va?
Jo, han närmade sig hastigt dussinet fullt, svarade jag och var tacksam för ingen konmmentar om mitt försök att vara lustig kommenterades.
- Ja du , då ska jag gå, sa han, det var tråkigt med din hund!
Han sa adjö med ett lyft på kepsen.

Samtal likt detta står som spön i backen. Kommentarer om hundens ålder och att det är tråkigt att han ej längre finns. Huruvida den numer hundlöse strövaren mår är för de flesta totalt ointressant, så inte är det underligt att man ibland önskar man var fyrbent och luden.

Må så vara att jag är hundlös, men jag är makalös!

Det är sorgeligt i Vallbybloggarens trevna stuga!

Om än inte med höganäskruset i en rem runt halsen, så kom han in i mitt liv en tidig julimorgon för snart 12 år sedan. Pälsen var yvig och där i ansiktet så tittade ett par pigga bruna ögon på mig. Våra blickar möttes och kärlek uppstod. De lena tungan smakade mitt ansikte och huvudet lutades innerligt mot min axel.
Han hade nyss klarat en lång resa med bil från Kivik. Han utforskade lägenheten ivrigt. Nosande upptäckte han vråt och gömslen han gjorde till sina. Varannan timme utforskade vi vallbytundran.

Han lärde sig att det var bättre att kasta vatten utomhus än inomhus. Han lärde sig att hårt biter man inte i husses arm.

Han växte till i ålder och visdom. Han visste snart att dottern var speciell och att henne kunde man kela och leka med.
Han gav upprättelse åt vinddrivna personer, som han accepterade med en tillgivenhet. Ofta sa personer som vi mötte :
- Vilken vacker hund!
Han slickade begärligt i sig berömmet även om han inte fann orden att tacka för komplimangen. Att tacka överlät han med varm tass till hussen.
Vi reste med bil, vi reste med tåg och buss, vi reste med färja.

 Oskiljaktiga besökte vi olika platser både på tundran och i övriga Sverige.
Nu är tiden förbi, då strövtågen på vallbytundran blev bådas upplevelse. Nu är min vän borta. Han har gått för att hälsa dottern att hon än är älskad. Nu har han nått den himmelska dimensionen. "Hundars eden, där det är tätt emellan träden."
Det är med sorg jag får acceptera att min ludna sambo idag still somnade in.
Ingen kan ersätta Harpo, som min ludne vän ville kallas. Ensam får jag nu ströva vallbytundran kors och tvärs. Ensam får jag nu vakna varje morgon.


Harpo, det är tomt efter dig.
Harpo, du är saknad!


Min älskade ludna sambo, vila i frid och en dag på andra sida i en himmelsk dimension ska vi åter
leka med bollar och pinnar!
På Valborgsmässoafton skulle du blivit 12 år, nu finns du ej mer......