Löftenas afton eller en dans för hopplösa

Vallbybloggaren lutade sig behagfullt tillbaka i läsefåtöljen.
Förberedelserna för årets champagneafton är gjorda.

Redan igår hade småhuliganerna varit och nallat i storhuliganernas fyrverkeriförråd.
För inte är det väl föräldrar som köpt ut till sina ätteläggar? Så ansvarslösa är väl inte föräldrar idag? Vallbybloggaren kände att rent mordiska tankar väcktes i de mer primitiva delarna av hjärnkontoret.
Stoppa en raket innanför tröjan på dessa kapitalförstörare till fyrverkerihanterare.
En klunk Zoegas Intenso lugnar de blodiga tankegångarna och han suckar djupt.
Öppnar dörren till badrummet, som skänker sambon en ljudisolerad plats.
-Här rädes varken schäfrar eller kamphundar, björn eller varg, säger sambon, men dessa UFO-ljud och UFO-ljus ger mig stora skälvan!
Vallbybloggaren funderar på hur strategiskt förlägga dräneringspromenaderna, så att sambon lider minst. Det ska nog gå i år med tänker han och tänker på annat!
Han tänker på mötet häromdagen, då en vän vid det personliga sammanträffande talade om:
-  Nu ska jag gå och klippa mig!
- Det ska du väl inte, sa Vallbybloggaren. Har du inte tänkt på vilket tokigt uttryck det är!
- Det har du så rätt i, sa vännen småskrattande, kunde jag klippa mig själv hade jag ju lika gärna kunnat stanna hemma!
Det är sådana replikskiften, som gör förmiddagen småfnissande!

Vallbybloggaren tänker på gårdagens tevebagatell, med svenska komiker från fem decennier. Vilken elegans i replikförningen. Vilken snabbtänkthet! Vilken primadonna! Här har dagens skränfockar till babblande  komiker mycket att lära.
Det var allt bra mycket roligare förr, när elegans och fyndighet torgfördes istället för skränande plumpheter.

Hans tankar går till alla de, som planerar att avlägga mer eller mindre välövertänkta löften inför den nya fyrkvartalsperioden.
Hur många hoppas att de ska kunna hålla sina löften.
För hoppas på det måste de ju, annars är de hopplösa!

GOTT NYTT ÅR!

Vallbybloggen goes worldwide

Gårdagsmorgonens krispiga frostighet förbyttes raskt under det sistlidna dygnet till ett mer fatt vårvinterslask. För oss som har långhåriga sambos är blöt väderlek inte så roligt. Sambos har för vana att sprätta med tassarna så att undersidan av sambos förvandlas till en lerig pälsvälling. För att åtgärda detta skulle väl normalt en dusch rekommenderas. Men när sambon består av 40 kila atletiska muskler och dessutom hatar att begjutas med vattenstrålar inomhus, så hamnar man i ett dilemma.
Endera kan man ta kampen. Med försiktigt våld och sambomutor förpassa 40 kilogram levande massa till badkaret. Vallbybloggaren väljer dock en enklare utväg. Han förser sig med en vattenspruta modell sprayflaska och ett stort badlakan. Krypande på alla fyra så påbörjas så underredstvätten av sambon. Underligt nog så accepteras denna underredsbehandling. Antar att det killar skönt på magen!
När man så frotterat sambon och förvissat sig om att det mesta av regnvattnet försvunnit från sambon, så tilläts sambon ingång till trevna stugan.
Väl inkommen påbörjar så sambon någon form av häftigt skakande krigsdans, varvid hallgolvet förvandlas till en mindre insjö. Väggarna i samma utrymme blir våtprickigt. Nu startas så tvagning av hallgolv ovh hallväggar. Sambon tittar förvånat på, men sträcker snart ut sig i sin fulla längd och gnuggar behagfullt ruggbehåringen mot bästa mattan!
Vallbybloggaren hoppas att det nu ska dröja ett tag innan ny dräneringspromenad måste påbörjas!

Sedan Vallbybloggaren påbörjade denna blogg har över 11000 sidor lästs. Besökare från 30 olika länder har besökt bloggen. Nu vet Vallbybloggaren att denna siffra kanske inte stämmer, utan i en del fall så kopplas internetanvändare upp mot servrar i andra länder än sitt eget. Men dock... Vallbybloggen är internationell!

Tidigt i morse var vi ute i blåsväder

Den uppåtgående solen blev vårt godmorgon till denna dag.
Slutet av december och 9 grader varmt. Ur led är tiden och det är bra det.
Erkänner gärna att ju äldre jag blir, desto mer avskyr jag köldgrader, snö och annat elände som vintertid för mig sig.
Vallbytundran var glest befolkad. Det märks att de yrkesverksamma inte är i full gång.
Folktomma vidder manar till egen tankeverksamhet. Sambon är inte mycket för långa konversationer. Enstaviga ord gillar han bäst.
I helgen har det varit lokalderby i marginalsporten banden! Västerås SK spelade mot Tillberga. Båda hävdar de spelar på hemmaplan. Vore det inte på plats att man kalla det för "Utebandy" för att särskilja det från "Innebandy". Nä, det går ju inte! Båda marginalsporterna spelas ju inomhus! Så begreppet innebandy är ju förlegat. Se det går utför med nationens ungdom. Ingen härdas längre i kylslagna vintersporter. Intressenter talar ju nu om att de måste förverkliga en längdskidbana inomhus. Jo, du Northug, du får nog härja i spledid isolation i många år framöver.

Sambon och Vallbybloggaren viker runt hörnet och möts av ihärdigt närvarande motvind. Kopplet står som en frusen parabel i vinden. Sambon viker öronen tätare rint hörselingångarna. Han attackerar motvinden och Vallbybloggaren följer motvilligt efter. Det är sådana här morgnar, man önskar det fanns riktigt fungerande inomhustoaletter för sambos.
Vi passerar baksidan av hotellbyggnaden. Söker lä tätt intill väggen.

Vallbybloggaren tänker på bränder orsakade av stearinljus. Lösningen finns nära. Det går ju att konstruera ett stearinljus, som är självslocknande. Undrar varför ljusstöperierna inte tänkt på detta förut.
..antagligen har det inte gått upp ett "Liljeholmens" för dem!

Vallbykråkan

Högt, på toppen av en lyktstolpe, sitter kråkan med ny vårfrisyr. Hon tittar nyfiket ut över vallbytundran.

Hon ser besvikelsen i ögonen på barnen, som med nyfådda skidor och pulkor besviket tittar på den gröna gräsmattan. Barhuvade barn styltar fram på alldeles nya skridskor, skyddade av de senaste skridskoskydden.
Vallbykråkan höjer blicken och tittar förvånat på en man, som med viss besvär tar sig ur taxibilen. Något rund inderfötterna tar han ut riktningen mot vallbyskrapans entredörr. I hans ögon finns ännu minnet av julkalaset.

Kvinnan, som besviket ruskar i kyrkolokalens dörr. I sin tunna kappa söker hon gemenskap.
- Fy, kom inte nära. Jag hatar hundar!
Vallbybloggaren, som ju är en fridens man, väljer en alternativ väg förbi kvinnan.
Hotellets entréyta ligger öde. Resandefolket är hemma och firar julledighet. Några goda förtjänster lär inte hotellet få förrän efter trettonhelgen. Några exemplar av ortens gratistidning prasslar i blåsten. Olästa väntar de fladdrande i vinden på sina läsare.

På hemvägen, som går längs Loftbodsvägen och förbi Vallbykyrkan möter Vallbybloggaren och sambon ingen. Annandagsfriden är påtaglig. Skinka, grisfötter, julglögg  och jultoddy  är ett minne blott. 
På håll ser de den äldre invandraren, med den stora välansade mustachen. Han går med uppknäppt rock. På väg mot gemenskapen i kyrkan vid korsningen Vallbyleden och Narvavägen. På respektfulltavstånd vandrar kvinnan i sin mans fotspår, på väg mot samma kyrkogemenskap.

Annandagens vårliknande värme är varken hård eller kall
och endast Vallbykråkan är vaken.
Kråkan tittar nyfiket spejande ut över Vallbytundran.
Också för kråkor är julen nu ett minne blott!

När Juldagsmorgon glimmar

... jag vill till stallet gå!
Tidig barndom kom till Vallbybloggarens minne, när han hörde den gamla julpsalmen.
Fadern övade på pianot, det han senare skulle spela på kyrkans orgel. Han mindes hur han tyckte synd om de, som ville till stallet gå.
Juldagsmorgnarna i Vallbybloggarens barndom var sällan sådana morgnar, som manade till promenader. Råkallt!
Isande vindar från Öresund, där sundet är som smalast. En tunt snötäcke, som knappt dolde de krattade gångbanorna. Dessutom en uppsjö nya saker att sysselsätta sig med. Mekano, bilar av märket Dinky Toys!

... där Gud i nattens timma - ar ren vilar uppå strå!
Bilderna som formades i hans unga sinne blev rätt absurda. Han såg framför sig de hornförsedda samekorna vilande på en bädd av halm.
Moderns ihärdiga gnat om att de stickiga strumporna måste på. Den nymodiga nylonskjortan skulle iträdas! Han hatade dessa nylonskjortor, som vid minsta huvudvridning  nöp tag i nackhaår och orsakade stor smärta.
.. så tar vi tagelskjortan på!

Den tidiga spårvagnsfärden från korsning Tågagatan och Pålsjögatan via centrum och avstigning vid Knutpunkten. Inträda i den gamla Betaniakyrkan där människor med tilltvingad hurtighet önskade varandra god fortsättning. Fast Vallbybloggaren visste nog att de flesta likt honom helst ville vara hemma och smälta julaftonens lekamliga förnöjelser!

Det var långt senare i livet, som han förstod mera av julen kristna budskap. Ett budskap han senare i livet tyckte att många ockuperat för egen tillfredställelse och till och med egen vinning.
För den mindre unga Vallbybloggaren  handlar julen inte om skinka och julklappar. Inte om familjens introverta navelskådande, utan om ett hopp...
Ett hopp som föddes där utanför Betlehem någon gång före vår tideräknings början. Ett hopp, som troligen föddes i oktober och inte december.

Men ändå.. den underbara Sofia Karlsson får hälsa god fortsättning med denna version av Gläns över sjö och strand....

JULSAGA del 2

Jag måste få skriva ner, medan jag ännu minns, tänkte han och öppnade dörren till stadens restaurang.
Han bad servitrisen om en jultallrik och en penna och papper!

- En penna kan du få låna, sa den tuggummituggande servitrisen. Föraktet i hennes röst var tydlig och nonchalant slängde hon en filtpenna på bordet.
-Du har väl inga pengar, fortsatte hon, så hur ska du betala för jultallriken du beställer?

Dansbandmusikern tittade upp på henne med stora förväntansfulla ögon.
- Det jag har här, sa han och pekade på sin panna, är värt mycket mer än alla de pengar som finns.
Han tittade vädjande på henne. Det var något i hans blick, som bevekade servitrisen eller om det var julstämningen som fyllde henne.
- Sitt du här och värm dig ett tag, jag ska bjuda dig på en kopp kaffe.

Den gamle spelemannen läppjade tankfullt på på kaffet.
Han vecklade ut en servett. De en gång så flinka fingrarna var inte lika flinka längre.
De nottecken som han plitade ner var inte så lätt att tyda för andra. Han blev allt mer ivrig. Servetten var snart fylld med allehanda notkrumelurer. Han började att skriva på bordskivan Den var snart fylld  med samma ivriga otydliga krumelurer.
Kaffet var snart urdrucket. Då han efter knappa timmen såg ner på bordskivan, spreds ett stort leende över hans ansikte. Detta var vad han drömt om. Hans julmelodi fanns där framför honom. Den fullklottrade bordskivan fyllde hans öron med underbar musik.
I hans leende reflekterades de jublande trumpeteran och sjungande stråkarna. Hans händer klappade ljudligt takten mot bordskivan. Ögonen lyste!
Han tittade sig triumferande omkring. De övriga gästerna kunde se hur hans ögon lyste som Betlehemsstjärnana i den halvdunkla matsalen.
- Detta är den finaste julmelodin som skrivits, sa han med  en av upprymdhet sprucken röst. Kom ihåg det, när ni sjunger den, att ni var med när den skrevs. Hans röst blev allt mer exalterad och högljudd.

Servitrisen kom fram till honom och tittade med förfäran på den fullklottrade bordskivan.
- Men vad har du gjort, skrek hon ut, har du förstört bordskivan, din slarver!
Hon fattade honom under armen och med milt våld föste hon ut honom ur lokalen. Kylan slog emot hans ansikte med kraft. Han vände sig om och såg på servitrisen, som hytte med näven mot honom.

-Ta vara på bordskivan, vädjade han, den är värd många pengar nu!

Servitrisen återvände in i restaurangen. Hon muttrade många föraktfulla ord om alkoholister och uteliggare.Hon fick tag i en trasa. Med bestämda aggressiva rörelser torkade hon bordskivan ren från, fattigmansklottret, som hon sa. Det gick åt nästan en halvflaska rengöringsmedel innan bordskivan var tjänlig, att servera på igen.

Fram på förmiddagen på julafton hittade de den gamle spelmannen i en snödriva. Han kramade en konsumkasse.  De såg på honom och det leende som lyste från hans stela ansikte.
Polismannen , som noterade de faktiska omständigheterna i sitt notisblock, tittade upp på sin kollega och sa:

- Han måste ha sett något mycket vackert, innan ögonen miste allt liv och slocknade!

Det lackar mot jul, väldigt fort nu

Julfirande är av tradition en stor familjehögtid.
En helg då familjer samlas kring matbord och julklappar.
Gemenskapen står i centrum. Inte minst för barnen, de unga, har väntan varit lång.
De har letat i gömslen och vrår efter platser där julklappar gömts.
De har klämt försiktigt, för att se hur många hårda paket det finns. På form och storlek harde försökt avgöra huruvida deras önskningar nått jultomten.
På sjuttiotalet startades en rörelse som ville ge alla de, som inte hade familj samma känsla av gemenskap och trevnad under julen.
Ensamhetens dunkel utmanas under julen av drömmar och förväntningar, minnen och bilder från en svunnen tid. Alla har vi nog minnen av dofter, färger, smaker av en jul som var fylld av gemenskap.
Man kan undra hur det är i den virtuella världen.
Hur många ensamma i ensamhet, tvåsamhet och/eller flersamhet tillbringar julen framför datorn och i olika sociala medier sökt ersättning för gemenskap de förlorat.
Vallbybloggaren har nyss kommit hem till trevna stuga, efter en promenad med sambon. Luften nollgradigt krispig. Vassa låga snöformationer bebygger Vallbytundran. Få har tid stanna prata. Det rusas med stora kassar fyllda med saker, man hoppas ska glädja mottageren. Överfyllda kassar med föda bäres från den lokala ICA-handlaren. Oftast mat som i juligt frosseri ska förtäras under en kort tidsperiod.

Vallbybloggaren mindes plötsligt en jul kring milleniumskiftet, då han på 24 timmar serverade tre julbuffeer i två olika kommuner. Det var nog sista gången han ansträngde sig så mycket! Men det gladde inta bara den kvarvarande egna familjen, utan också två asylsökande familjer, som fann julen enormt ensam.
Nu har han filat färdigt på den julhistoria som ska publiceras på denna blogg i morgon och på julafton. Vallbybloggaren är fortfarande övertygad om att han hört något liknande, men det blir nu hans version!

Till er alla önskar Vallbybloggaren några goda dagar i julstöket!
Nu blir det ljusare och ljusare, snart är sommaren här!

Julsaga av Hannah från 2003. Del 2

Vi stod alldeles tysta och bara tittade på den lilla pojken, som vilade i min mors famn. Vi förstod inte mycket. Men så mycket förstod vi att vi var utvalda att ta hand om den lilla pojken.Vi tittade på varandra och nickade. Vi skulle ta hand om pojken och göra vad vi kunde för att skydda honom mot elaka tomtenissar.
Far och jag fortsatte att klä granen. Vi sa inget, utan lyssnade till mor som stilla sjöng för den lille. Knackningen på dörren kom så plötsligt och så hårt, att jag i ren rädsla tappade en glaskula på golvet. Vi tittade ut genom fönstret och såg släden. Då förstod vi att det var den elaka tomtenissen, som kommit för att ta den lille pojken. Far pekade på en sockerlåda. Mor la pojken i lådan. Stängde locket och la en fin julduk över. Sedan ställde hon en ljusstake, som prydnad på på duken.
- Nu har jag knackat tre gånger, sa en hög elak röst, varför öppnar ni inte!

Far sköt regeln åt sidan och öppnad dörren. Där stod en kortvuxen tjock man med buskiga ögonbryn, stort stripigt vitt skägg, en trubbig näsa och elaka svarta ögon. Hade det inte varit för de elaka ögonen kunde det varit vilken tomtenisse som helst.
- Var är han?
Han skrek rytande rakt ut. Hans elaka ögon försökte spana in varje liten del av vår stuga,
- Jag såg nog att hon förde honom hit! Jag har farit runt hela dagen i hennes spår. Jag vet att hon förde honom hit.
Jag tittade på hans stora stövlar och förstod vad det var för spår jag sett i skogen, när vi var ute och högg en gran i förmiddags. Vi försökte se oskyldiga ut, men det var nog inte bara jag, som kände den mörka förlamande rädslan. Tomtenissen puttade Far åt sidan och steg oombedd in i vardagsrummet. Han sökte ovarsamt på alla möjliga och omöjliga ställen. Då repade mor mod och sa med någorlunda fast röst:
-Vad gör du i vårt hus, det är ju inte ens julafton. Du kan gå nu, på en gång. Du är inte välkommen hit!

Den elake tomtenissen tittade på mor, han ruskade på huvudet och fortsatte sitt letande. Jag funderade tyst på vad han ville Emmanuel. Vad tänkte han göra med honom. Jag stod stilla och funderade. Mina ögon såg på den halvklädda julgranen. Mina ögon sökte sig mot sockerlådan. Då hörde jag hur ett babyjoller steg från sockerlådans inre. Blodet i mig kändes plötsligt kallt som is. Tomtenissen hade också hört jollret. Han stelnade till och han försökte lokalisera varifrån ljudet kommit. Hans ögon fokuserade på sockerlådan och med ett triumferande skratt steg han fram mot lådan.
- Jasså, ni trodde ni kunde lura mig!
Jag vågade knappt andas. Tomtenissen slog undan ljusstaken med handen och rev bort den fina julduken. Han lyfte ivrigt upp locket och jublade triumferande, när han såg den lille pojken. Han böjde sig över lådan och sträckte armarna mot pojken.
Då kom ett starkt ljussken från sockerlådan, så att Tomtenissen kastades baklänges och blev liggande på rygg med händerna för ögonen.
- Nej, Nej, Nej...inte nu igen!
Hans skrik var förtvivlat. Med möda reste han sig upp och på korta ben sprang han ut ur stugan. Vi såg honom dra sin släde efter sig och försvinna in i skogen. Honom såg vi aldrig mer!
Vi gick fram till sockerlådan och tittade på vår söta lille pojke. Emmanuel log mot oss ett soligt tandlöst leende. Han såg lycklig ut, som om han var hemma. Det riktigt strålade om honom. Det var nu sent på eftermiddagen och om några dagar är det julafton.
- Det var en av de bästa jularna, sa den gamla berätterskan, jag fick en adoptivbror!
Sedan dess firar vi alltid jul för att Emmanuel kom till oss.

Julsaga av Hannah från 2003

Det var en gång, sade den gamla kvinnliga släktingen. Hon som vi barn tyckte mest liknade ett skrumpet russin. Hon hade en speciell talang att berätta historier. Hon hade en speciell berättarröst. 

-Det var en gång, fortsatte hon, när jag var en liten flicka, så hände något underligt dagarna före julafton. Jag och min far var ute i skogen för att hugga en julgran. Det hade snöat hela natten. Snön räckte upp till knäna på mina korta barnben. Vi hittade en fin och tät gran, Far högg ner den. Med det rep han hade med sig surrade vi fast granen på kälken. Nu kunde hemfärden börja. När vi följde våra spår hemåt, så såg jag stora djupa fotspår, som korsade den väg vi gick. Stora spår. Det kunde vara spår efter en stor stövel. De hade ingen speciell riktning, utan tycktes gå än dit och än dit. Spår som berättade om ett ivrigt sökande, Jag såg att Far såg spåren med, men då inte han sa något så sa inte jag heller något. Vi fortsatte hemfärden under tystnad.
Det var skönt att komma in i den varma stugan. Det var skönt att tina upp efter den kalla promenaden. Vi visade stolt upp vår nyhuggna gran för mor. Vi ställde granen i det hörn, där vi alltid hade vår julgran. Visserligen fick vi flytta fars gungstol, men det gjorde inget, sa far, det är ju bara över julen.

Granen var precis lagom stor. Den slog inte i det låga taket, utan en stjärna fick plats i toppen. Granen såg ståtlig ut. Vi började sätta fast de små ljushållarna, som stearinljusen skulle sitta i. Då knackade det försynt på dörren. Far gick för att öppna. Mor och jag lyssnade spänt för att höra vem det var, som kom på besök. Det var alldeles tyst. Efter ett tag kunde mor och jag inte hejda vår nyfikenhet, utan tassade tyst fram mot ytterdörren. Jag såg bara fars breda rygg. Min blick drogs snart mot en korg av rotting, som stod framför far. Mor var den, som först fann sig och tog korgen och ställde den på köksbordet. Vi såg först bara en massa tygstycken, men sen såg vi en liten svarthårig baby, med  mörka ögon. Barnet log snällt mot oss med sin tandlösa mun.
- Vad ska vi göra med det här?
Far hade brutit tystnaden och såg uppgivet på det lilla barnet. Mor brydde sig inte om fars fråga, utan började ta bort allt tyg. När hon la barnet i sin famn, såg vi att det var en liten pojke. Bland alla tygstyckena såg jag en lapp. Jag tog pappersbiten och gav den till far.  Han stirrade ett tag på pappret, sen läste han högt för oss.
- Det här barnet är fött långt borta i ett annat land, men där kunde han inte bo, de ville ta livet av honom. Han heter Emmanuel.Hjälp mig att ta hand om pojken. Den elaka tomtenissen får aldrig ta honom.
Brevet var undertecknat med Maria.

Hannahs berättelse fortsätter i morgon. 

Fly stress och slask

Resan igår var inte den optimala upplevelsen. Snöoväder både här och där gjorde att flygresorförsenades. Flygsträckor ändrades. Det som borde ha varit en ganska direkt resa söderut förvandlades till en zickzackresa genom Europa.
Nästan åtta timmar försenade kunde resenären kliva in på det i förväg bokade hotellrummet.

När han såg den lyx och ombonade känsla som inredarna lyckats skapa var dock all irritation som bortblåst. Han tittade längtansfullt mot den välkomnande bäddade sängen. För ett tag stod han på balkongen och tittade ut över Atlanten. Vågornas rörelse hördes i nattmörkret. Nattluften var ljum. Nattvakna djur och fän höll sin sena serenad. Mystiska nya ljud fyllde nattens tomhet.
Natten omslöt honom.
Drömlöst slumrade resenären från snöslaskig Vallbytundra!
Morgonen mötte honom med klarhet och värme som förnyade lusten att fånga dagen.
Från verandan lockade doften av nybryggt kaffe och nygräddade croissanter. Atlantens horisontlösa panorama fick honom att glömma allt vad julstök är!
Lätta tunna benklädnader, en kortärmad pikéskjorta omslöt honom, när han mötte den varma luften utanför hotellets entre. En vänlig taxichaufför förpassade honom till golfbanans utmaningar.

Tänk att dagarna före jul få gå ut på en tee, som solen värmt välkomnande. En järnsexa förpassade bollen drygt hundra meter närmare första green. Med viss skicklighet undvek han att hamna i den förrädiska sandbunkern. Han nådde green på fyra slag och den kvinnliga medspelaren uttryckte beundran för hans vackra sving. Båda två kunde notera sex slag i score-kortet.
Nästan fem timmar senare var golfutmaningen över och resenären från Vallbytundran tittade förtjust på resultatet. 96 slag. Inte illa för en man, som inte rört klubborna på flera år! Visserligen hade hans medspelare ett mycket bättre resultat. Men, så hade hon, sa hon en gång tävlat för Spaniens juniorlag. En kall öl på golfbanans restaurang förvandlade nederlaget till en jubelfest. Vi beslöt att ta en promenad längs stranden.

Kunskaperna i spanska återvände ord för ord och de spanska ord han glömt fylldes i med engelska ord.
Atlantvattnet smekte ljummet behagligt golfskobefriade fötter. De tus skratt porlade fritt och otvunget.
De satt ner på en sten och tittade drömmande ut över havet! Där bortom horisonten väntade deras framtid.
Den kvinnliga golfaren lutade sitt ansikte över hans. Han blundade och väntade läppars svala beröring.
Hon slickade honom på kinden......
Förvånad öppnade han ögonen och tittade in i sambons lurviga ansikte!
Sambons uppfodrande ansiktsbehandling uttryckte önskan om promenad!

Ute var det slask och lätt snöfall dagarna före jul på Vallbytundran

Snöslask och julsnask

Det kan på intet sätt uteslutas, att berättelser är upprepningar av vad man en gång hört och av någon outgrundlig anledning lagrat i hjärnans mest dolda delar. Sen poppar ett ord upp. En händelse nuddar den egna hemisfären.
Så lyfts det man en gång hört fram i dagsljuset och en , som man tror, ny berättelse tar form.
Vallbybloggaren har säkert våldfört sig på någon sådan saga från längesedan, i den lilla julberättelse i två delar, som publiceras här på denna blogg på fredag och lördag, dvs den 23 och 24 december!
Så ni som inte har tillräckligt stökigt i julförberedelser, kan ju läsa denna lilla berättelse !
Fast ni får vänta tills fredag!
Då kan det bli en del julsnask i verbal form!
Ute är det annars mest blask och slask, vilket på intet sätt lockar till utevistelse.
Jag önskar att sambon hade samma härliga inställning till inomhuslevende, men det är att begära för mycket.
Nä, ut ska han, med vallbybloggaren på släptåg. Genom nästan decimeterdjupa slaskpölar går färden.
Hemma går det år ett badlakan, att få sambon någorlunda torr och presentabel för innelevnad.
Knappt har tväråkande skidförsedda personer skurit mållinjen, förrån sambons uppfodrande orala läten, tvingar bloggaren ut på slaskvandring igen!
Hur i all världen ska man få något julstök stökat, när sambon hela tiden propsar på utevistelse....

Provspel på vinden

Föräldrarna var som vanligt denna tiden på året iväg på något förjulkalas.
Denna vana att gästa vänner mitt i julstöket var en välkommen händelse för den unge Vallbybloggaren och i många fall även den yngre brodern.
Detta år hade redan tidigt på hösten LIC's (Lärarnas InköpsCentral) katalog ivrigt lästs. Genom moderns profession kom två gånger om året denna publikation. Speciellt de sidor som erbjöd "hårda paket" lästes noggrant. Vid ishockeyspelet från Stiga hade vallbybloggaren markerat såsom mest önskat.

Vad yngre brodern markerat har jag inget minne av, men troligen följde han, i vart fall på den tiden, den äldre broderns önskan.
Huruvida denna önskan skulle finna nåd inför föräldrars ögon var vi bröder okunniga om. Vi visste att våra kloka föräldrar mer hade en önskan att ge barnen mjuka paket. Föräldrarnas håg låg mer till hemstickade pullovers eller grahamskexliknande strumpor än till spel som skulle, tänkte de, stegra syskonrivaliteten.
Denna decemberkväll  i senare delen av femtiotalet, var bröderna ensamma hemma.
Vi visste det var lite kallt uppe på vinden och hade därför hjälpligt iklätt oss värmande plagg. Försiktigt smög vi upp för den knarrande branta trappan till vinden. Det luktade äpple på vinden. För en del av hösten sena skörd av äpplen låg utplacerade et och ett på tidningspapper uppe på vinden. De skulle säker serveras på något gottebord på julafton.
Nå, just nu stod hågen till äpplestöld inte på agendan.
Vi var ivrigt sysselsatta med leta bak lådor och träkistor. Någonstans hade föräldrarna gömt julklapparna.
Å se....
där bakom skorstensmuren låg det. Prydligt lutad mot tidigare nämnd mur stod ishockeyspelet från Stiga!
Försiktigt pillades kartongens förslutningar upp.
Nästan dreglande av upphetsning, så sattes spelet ihop! Små svenska ishockeyspelare u gult och blått . Små kanadensiska ishockeyspelare i rött och vitt. Fast jag tror nog att vi i vår begränsade värlssyn trodde det var danska ishockeyspelare.
Brodern och Vallbybloggaren spelade på vindsgolvet en match. Pucken for swischande över den grålackerade spelytan. Dragningar gjordes. Kanonräddningar utfördes. efter en stund var vi belåtna och packade försiktigt ihop spelet. Förslöt kartongöppningen, så försiktigt små valhänta barnfingrar kunde.
Ishockeyspelet i sin karton lutades återigen mot skorstensmuren och vi smög tysta ner i bostadsdelen av radhuset på Stampgatan.
På julafton minns jag faderns förvånande utrop:
- Jag tror baske mig, att de sålt ett begagnat spel till oss!

Luciasöta på behörigt avstånd

11 dagar före jul, så firar vi Lucia. En av de få kvarvarande helgondagarna, som firas i Sverige. Huruvida det verkligen är Lucia från Syracusa, som firas eller om det är mer folkloristiska väsen från mörkertider, därom tvivstas det i både slott och koja.
Själv har Vallbybloggaren aldrig varit specciellt förtjust i detta firande. Det är ingen höjdare att bli väckt arla om morgonen och lyssna till sövande sånger, samtidigt som man förväntas le med hela ansiktet och tycka att allt är såååå mysigt.
På ålderns höst kan Vallbybloggaren dock konstatera att sjönsång från teves luciamorgon är en fin bakgrund till morgonkaffet. Då tvingas man inte le sockermysigt. Då tvingas man inte inmundiga så kallade lussebullar, som endera är undergräddade eller stabbigt svårtuggade.
Vi var, sambon och jag, ute på en tidig morgonpromenad. Lite råkallt. Men lyckligtvis helt luciabefriad. Inte ens sömndruckna skrålande glitterbeströdda ungdomar, som vakat in Lucia lyste med sin närvaro. Vi fick i lugn och ro göra det som förväntades av oss. Nu ska klargöras att förväntan därvidlag helt och hållet åvilade sambon.
Inte en Lucia så långt man kunde se på Vallbytundran.
Vi återvände hem. En ny kopp kaffe väntade. Från teve ljuder sången om Frid på Jorden. Sofía Karlsson framför sången. Hennes välklingande röst är tusen gånger mer värd än kaffeblask och degiga lussebullar!

Det är skönt att stjärntindrade unga släktingar är på behörigt avstånd!

Ära vare Gud i höjden, sa prosten!

Vallbybloggaren gick de första åtta åren av sin skoltid i Helsingborg. Såväl Magnus Stenbocksskolan som Högre allmänna läroverket för gossar försökte inpränta kunskap i honom. Detta var säkert inte alltid det lättaste, då fritidsaktiviteter, oftast sportliga sådana, stod mycket högre på intressestegen än boklig bildning.
Så här i adventstider påminde han sig vandringarna från Stenbocksskolan till Mariakyrkan. Under ledning av lärarrinnan Alexandersson skulle vi två och två på led promenera via Pålsjögatan, Hälsovägen och in på den gata som ledde till Mariakyrkan.

Vintrarna i Helsingborg var väl inte så snörika. Men visst hände det att vi kasade på nederbörden. Pjäxor smorda med fett och skidor av märket Mora.Nisse. Dessa kyrkvandringar hade en stor fördel, de passerade Migg Spörndlys konditori. Hans skyltfönster hade alla barndomsjular jag kan minnas, ett spännande upplägg av marsipanfigurer. Det kunde vara en scen från någon saga eller annan berättelse. Fröken Alexandersson tillät oss alltid att stanna till en stund och beskåda de härligheter som fanns i fönstret.
Det var en belöning för den långa vandringen!

Ja värmen i kyrkan var i sig också en belöning. I vart fall skydda den från iskalla vindar från sundet.
Vi skulle sjunga de julpsalmer, som trägets övats på halva höstterminen. Sedan var det dags för prosten Kareld att hålla sitt jultal till oss elever från Magnus Stenbocks folkskola.
Jag kan inte påminna mig vad dessa tal gick ut på. Jag satt nog mest och kikade i smyg på de töser jag hade ett gott öga till. Eller så fördes viskande samtal om fotboll och tvillingdeckarna med bänkgrannen.
Så hände det plötsligt!
Den fylliga stämman från den högt placerade predikstolen fångade vallbybloggarens intresse. Än idag minns jag det prosten sa. Hur det hela började eller hur han kom fram till sentensen, som ristats för livet i Vallbybloggarens hjärna, det har jag ingen aning om.
Men det var första gången jag hörde julklappsrimmet:
"Ära vare Gud i höjden
detta har jag gjort i slöjden"!

Vertigo, Vertigo

De komma från öst, de komma från väst, sjöng någon långt tillbaka i tiden.
Kan undra vem eller vad som kom från öst och vem eller vad.som kom från väst. Ska man tro P. Ramels revyfigur Svarta Malin, så är det farorna, som finns i öst och som finns i väst!
Nu är Vallbybloggaren inte helt överens med vare sig läsarsångaren eller Svarta Malin,

Han är helt övertygad om att farorna finns nertill. Dolda under ett tunt täcke av snö.
Han har ömmande bevis för den  teorin.
Förvissad om att det snövita täcket är totalt oskyldingt och därför icke föranleder någon som helst försiktighetsåtgärd.
Han gnolar lite förstrött på en julsång, det gäller ju att vara beredd. Julen är här fortare än någon hinner ana.
Annat som kommer fortare äm man anar är plötsliga flygturer.
Man känner hur man lyfter. Het klart övertygad om att säkerhetsbälte var på och stolen upplyft i lodrätt läge.
Han hör flygkaptenen i raspig högtalare förkunna:
Vi flyger ny på en höjd av 75 centimeter.
Meningen hinner knappt avslutas förrän flygturen är till ända och vallbybloggaren ligger utsmetad på terra firma. Under denna korta flygtur hinner man uppleva att upp och ner, höger och vänster inte längre existerar. Dessa riktningar är helt satta ur spel.
Sambon, som inte var med på flygturen, vänder något förvånad på huvudet. Han tittar med stiora ögon, skakar uppgivet på huvudet och tycks säga:
-Att du aldrig lär dig!
Sambon har helt fel, Nu har jag lärt mig.
Under det täcke av snö, som tvättat höstbrun jord till en yta av renhet, döljer sig faror.
Därför bör Vallbybloggaren nu gå i ide och invänta de första värmande solstrålarna fram i maj!
En flytt till soliga orter på denna jord tycks, som svar på detta ömmande fall, vara en både klok och önskvärd åtgärd!
Men till dess, får han leva det glatta livet.....

Observationer från ett förr rikt partyliv. Del 5

Vallbybloggaren satt med morgonjuicen och kikade tjuvtittande ut på de nyvita snövidderna. Han samlade mod för att med Sambon ge sig ut och genomkrosa dessa vidder vi lokalbor gärna kallar Vallbytundran.

Väl hemkommen till trevna stugan kastade han ett hastigt öga på julgalamanualen. Detta öga träffade med kraft uppslaget om Flörtiga Flora. Kan ju lika gärna handla om Flirtisen Frasse, men Vallbybloggaren beslöt att Flora fick det bli, som illustrerar dagens inslag om julpartykaraktärer. Inte hade han räknat med ,att dessa inslag skulle bli så uppskattade, men glädjes över att fler än han själv tycker det är kul med lite till intet förpliktande ordsmide.

Flörtiga Flora är en persontyp, som använder sina inre egenskaper och yttre företräden för att slippa göra det mesta alldeles själv.
Hon charmar dig ständigt leende. Totalt ohämmad sprider hon komplimanger och eloger runt sig. Samtidigt inflikar hon egna önskningar om tjänster, önskningar och annat som gynnar henne själv. De flesta tar det för vad det är och till synes opåverkade tar de emot hennes beröm och uppskattande ord.
"Du som är så påhittig och har så lätt för att uttrycka dig ledigt i skrift, visst skriver du ett litet PM om senaste säljsiffrorna imorgon!"
Mitt ibland alla leenden flaxande ögonfransar och strålande uppskattningar om din person, så smygs en tjänstförfrågan in. Mitt bland revbenspjäll, glasmästarsill och risgrynsgröt så finner du plötsligt, att du åtagit dig ytterligare en arbetsuppgift.

Nu är det 17 dagar kvar till prasslande julklappsomslag och rosafärgad rödbetssallad. Nu får Vallbybloggaren hitta på något annat att skriva om.

Observationer från ett förr rikt partyliv Del 4!

Morgonens kyla kolliderade med kraft med Vallbybloggarens ännu sömnvarma ansikte, när  Sambon tog Skriftställaren på en morgonpromenad. Ännu inte så frysande kallt att spotta i motvind innebär fara för allvarliga ansiktsskador. Promenaden får sin energi av hoppet om, att en varm kopp kaffe väntar vid hemkomsten.

Under promenaden föds tankarna på ännu en julparty karaktär, som Vallbybloggaren nedan vill ge kära bloggläsare information om. Nu är det väl så att dessa generaliseringar inte bara gäller persontyper vi möter på party, utan dyker upp i alla sammanhang där flera människor träffas i såväl organiserade som oorganiserade former.

Så låt Vallbybloggaren får presentera Flytaren Felicia!

Han eller hon är den person som nästan alltid finns i personskarans mitt. Limmad vid dig tycks Flytaren Felicia ständigt finnas nära dig vart du än går, sitter eller står. Han eller hon bidrar ytterst sällan med något substansiellt till konversationen. Inlägg tycks vara en variant av det som nyss sagts. Tomma fraser, transparanta kommentarer och till intet förpliktigande yttrande drippar likt vatten ur en läckande kran. Ytterst sällan bidrar Flytaren Felicia med något eget till konversationen eller sällskapet, men ständigt närvarande. Retar eller upprör ingen!
Som en ständigt närvarande skugga finns han eller hon där utan att ge kraft, inspiration eller egna samtalsämnen!

Nu är det bara 18 dagar kvar till tippetipptapp och chilihonungsmarinerad skinka!

Observationer från ett förr rikt partyliv! Del 3

Morgonen var inte alls midsommarvarm. Vallbybloggaren och sambon påbörjade och avslutade huttrande, i vart fall huttrade Vallbybloggaren, morgonpromenaden. Kvicksilvret i värmemätaren hade sjunkit till så lägt, att det rätteligen borde heta kylmätare. Det var som om själva luften noterat att det inte längre var solvarma morgnar. Som skimrande, nästan osynliga, kristaller hängde luften framför de två.
Sambon hade inga problem sysselsätta sig utan varje ny plätt på Vallbytundran skulle markeras. Varje främmande föremål nosas på och lgras i sambons doftminne. Denna fyrbenta aktivitet, gav Vallbybloggaren tid och ro att gåendes fundera på julpartykaraktärer. .

Det är dags presentera Skvaller-Sune!

Skvaller-Sune är den person, som är som en megafon för dina egna synpunkter och ideer. Vill du att en synpunkt, ska bli spridd men inte vill vara budbärare själv är det till Skvaller-Sune du ska läcka information.
Extra effektivt är det om du säger det till honom (kan lika gärna vara en hon)
att det är exklusivt. Bara Skvaller-Sune får din information.Låt Skvaller.Sune få veta, att du inom en snar framtid kommer att få en miljonvinst från V75 utbetald! Det kommer inte att dröja länge innan merparten av partysällskapet har kunskap om detta.
Förvånas inte över att du får en skara nya vänner.

Vallbybloggaren läste igenom det han präntat. Konstaterade att detta ger möjligheter som är oanade. Talade om för Skvaller-Sune, att i morgon kommer en ny partyfigyr att presenteras.

Nu är det bara 19 dagar kvar till den dag då släkt ska mötas och julkonfekt avnjutas!

Observationer från ett förr rikt Partyliv! Del 2

Vallbybloggaren fnissar förnöjsamt bakom tomtemasken. Tänk, ännu en morgon att skriva om just ingenting, rönt sådan uppskattning.  Detta fick Vallbybloggaren att förnöjsamt le bakom tomtemasken.

En person som inte är alldeles ovanlig att möta på julpartyn eller i alla andra sociala sammanhang kan vi kalla Krossaren Kalle!

Det kan ju vara såväl av manligt som kvinnligt kön. Krossaren bryter gärna in i andras samtal. Med hög röst marknadsför han sig själv. Ställer sig gärna lite bredbent och med händerna på höfterna markerande att det är han, som ska stå i centrum. Det kan hända att han ställer frågor. Lyssnar lite halvhjärtat på andras svar. Dessa svar från andra används oftast som en språngbräda att ånyo föra fram sig själv som centrum för allt som sker. De är tagare och mycket sällsam ger de något tillbaka. Frågar gärna om tips och råd, men förmedlar sällan något med substans tillbaka.
Han slukar samtalsgruppens energi och lämnar en nedstämd grupp bakom sig på jakt efter ett nytt samtal att erövra. Se upp för Krossaren Kalle han kan förstöra vilket julmys som helst för dig!

För denna gång slår så Vallbybloggaren igen julgalareporterns manual. Han läser igenom ovanstående och undrar om inte självömkaren Östen är släkt med krossaren!
I morgon presenteras en ny partytyp, som alltid utan något som helst vetenskapligt eller litterärt värde!

Det är 20 dagar kvar till dess far i huset ska gå ut och köpa tidning och en tomte plötsligen inträder i det julpyntade huset!

Observationer från ett förr rikt partyliv

Vallbybloggaren noterade att antalet fester, julmiddagar, julfester snabbt fyller mångas agenda. Under många år var också dessa decembersammankomster en del av vallbybloggarens pre-jul-vardag.Han fick då tillfälle att, om ån i smyg, betrakta olika sätt att bete sig på partyn av skilda slag.
För att underlätta för besökare till dessa parties har han valt att offentliggöra den för alla galareportrar välkända lathunden. Då det är en diger lunta som, förutom namnet, intet har att göra med lata hundar.
Nu ska genast understrykas och starkt betonas, att säkerligen inte är ensam om dessa observationer. Liknande  lathundar har säkert och kommer säkert att förekomma i tryckalster av skilda slag.
Inte heller vill han på något sätt påskina att dessa observationer skulle ha något vetenskapligt intresse.

Den första karaktären Vallbybloggaren vill presentera är Sociala Sussie.
Sociala Sussie tycks aldrig finnas på samma ställe under en längre tid. Hon... kan vara en han med... talar inte länge med samma person. Hon noterar vilka som hamnar utan för de olika kommunikativa fälten och drar in denne i samtalen.Hon  har en viss för kärlek för att söka föra samman personer hon tycker passar för varandra, Den interna tillfredställsen tycks enorm, då hon lyckas få Bosse prata med Sonja, och notera att tycke uppstår.
Sociala Sussie är den borne mittpunkten på alla julparties, det är hon/han som får just dig att känna du tillhör den inre kretsen. De ger dig uppmärksamhet, visar genuint intresse för vad du säger och för vem du är.

Vallbybloggaren läste igenom vad han skrivit. Ett snett leende lekte på hans käppar. Han konstaterade, det märks att han inte hade något att skriva om idag. Sambon nickade instämmande och likt Sociala Sussie ger han Vallbybloggaren uppmärksamhet och drar in honom i ett påklädande, som gjort för en morgonpromenad!
Imorgon kommer en ny observation!!!

Hallå morgonkylan här kommer vi...
Morgonfrusna grässtrån knastrar nästan ljudlöst under sambons tassar!

21 dagar kvar till julmys och honungsglacerade revbenspjäll....

Julmånad och ordet Jul

Hade vi levt för cirka 1600 år sedan hade vi likt biskop Wulfilas kunna konstatera att vi är i sista fasen  av Jiuleis! Detta lär vara en av de absolut första gångerna man kan konstatera att ord som avlägset påminner om vårt jul används. Ska man försöka ge sig på ytterligare äldre "jul-ord" år man ute på mycket osäkert gungfly!
Fornengelskan använde Geohhol eller geohol. Fornnordiska språk lånar ut Yule till engelskan och Jul till tyskan. Dessa båda språk har numer anammat Christmas respektive Weihnachten!
I svenska skrifter lär ordet Jwlen och iula förekommit. Islänningar använder en annan stavningsvariant  Jol. Finland har två ord med samma ursprung.  Juhla, som väl numer betecknar högtid i största allmänhet och sedan ordet för Jul... Joula!

Vår julfigur  tomten kom i allmänt bruk först i slutet av 1800-talet, då han ersatte den då mer vanligt förekommande Julbocken.  Det lär vara Jenny Nyströms illustration av Viktor Rydbergs berättelse om lille Vigg 1874, som inspirerat till denna figur. Äldre vittnesbörd menar att tomten inte var så röd, som idag. Möjligen har luvan varit röd! I övrigt lär hans klädsel varit mer grådaskig.
Den lilla figuren i grå vadmalsrock, som vakade över gårdens hus, stall och andra byggnader.
Tomtenisse, som idag är beteckningen på tomtens hjälpredor är egentligen samma sak som tomtegubben. Så här har på dryga hundra år en sammanblandning skett. Till yttermera visso har väl dagens tomte i all sin röda prakt också sammanblandats med Sankt Nickolaus och andra mindre trevliga figurer i medeltida mysteriespel! Tryckfelsnisse är måhända en sådan figur, som mindre övervakar och mer ställer till allmänt förtret i tryckalster!
Det må nu vara hur som helst med det! Knappa tre veckor kvar och mycket stök och förberedelser. Måhända har vi alla en liten nisse som ställer till förtret.
Vallbybloggaren med sambo önskar alla eventuella läsare en GOD JULFÖRBEREDELSETID och önskar 

Tomtebolycka till alla!