Vallbytundrans egen nanofysiker

I en avlägsen stuga invid den stora skogens mörker bor N E Utron. Hans förnamn är för den stora befolkningen totalt okända. Efternamnet sägs vara en rest av en rutensk förfader, som under upplysningstiden i Sverige lämnade hemlandets mörker.

N E Utron är fysiker, med specialitet inom nanfysiken. Det är många timmar han suttit ensam vid sitt mikroskop och studerat olika materials byggstenar. Under en tid i livet, när han var mindre utrustat med penningar använde han legoklossar. Det sägs att vardagsrummet var en enda legobyggplats. Nåde den som rubbade en av hans legobitar, då kunde det bjudas på både hurringar och kastande av glödande materia. Men sen kom det stora genombrottet, när han upptäckte hur man genom att manipulera med materiens minsta beståndsdelar kunde göra oxfile av falukorv.
Det är få här i landet som undgått reklamens för Utrons möra filé. Där en belåten oxe konstaterar, att det inte äör han som fick sätta livet till, för att andra skulle njuta filén mörhet. Få är de som inte låtit sig väl smaka av Utrons marinerade oxfilé. Få är de som vetat att de ätit en förklädd falukorv. Framgången var tidsbegränsad, men tillräckligt lång för att N E Utron skulle ha rad att dra in elektricitet i stugan vid stora skogens mörker. Införskaffande av kraftfulla mikroskop kom strax innan hans oxfile beskylldes vara hästkött.
Tänk , tänkte han att livsmedlesverket inte fattade galoppen!
Nu stod han inför ett nytt genombrott. Under en längre tid hade han sysslat med att flytta björkarnas minst beståndsdelar. Han hade redan fått en björk att växa i formen av en fåtölj. Nästa steg var dock vida större. Det skulle bli ett dråpslag mot den miljöfarliga hanteringen av bomull. Han hade lyckats med att mjuka upp björkens vedämne, så att de var mjuka som bomull. Det värsta var att han ännu inte lyckats få det temperaturstabilt. Det var dock bara en tidsfråga.
Han hade en kväll tvingats arbeta i stugans pannrum. Hettan där hade tydligen en avgörande insats på hans forskning.
Likt en avlägsen forntida kolleha ropade han:
-Heureka!
Långa trådar, tjocka trådar, smala trådar av björkens vedämne rullades upp på hans trådrullar. Hela han lyste av förväntan. Bort med stickiga yllestrumpor. Bort med nackhårsbitande konstfibermaterial. Här skulle det stickas tröjor och vantar. Här skulle det tovas sjalar och mössor.
Vallbytundrans björkbestånd minskade kraftigt under sommaren. I motsvarande grad ökade Utrons lager av träfibertrådar. En lada, som länge stått oanvänd, lyckades han få hyra för en billig penning. Han skrattade åt experternas kommentarer att det skulle ta fem till tio år innan svensken skulle gå klädd i cellulosabomullskläder. Han skulle minsann vara igång inom en månad.
Ett anta vana stickanvändare inhyrdes. Tundrans skidklubb, som länge arbetat för uthållighet och till viss del miljövänligt skidvalla, blev den första kunden. Klubbdräkt för skidåkarnas tävlingsverksamhet vill man ha.
Nu stickades det och virkades. Det vävdes och syddes. I oktober var dräkterna klara. De hade använt hallonsaft för att färga revärerna på byxbenen. Skidåkarna gillade sina nya skiddresser. De var bekväma och hade en naturlig böjlighet, som få andra material kunde erbjuda. Att de var billiga var ju bara ett mervärde.
Så blev det dags för Vallbytundrans skidmästerskap. 22 skidåkare stod på startlinjen. Några hade tydligen vissa talsvårigheter, för de stakade sig fram. Åtta skidåkare deltog från Tundrans skidklubb, I deras kvicka framfart lyste de röda revärerna på byxorna  som steckkoder  mot den vita snön.
Först in för varvning var en kraftig mustaschprydd herre från Råbyskogens Skidsällskap. Sen kom den ena efter den andra i för varvning. Tundrans skidåkare lyste med sin fånvaro. Funktionärerna kontrollerade än en gång i sina protokoll. Nä ingen tundrestakare hade passerat förvarningen. Datafiler kollades, men också där lös tundrans skidåkare med sin frånvaro.
Den mustachprydde från Råbyskogen vann överlägset. Ännu tre timmar efter det att den siste åkaren gått i mål hade ingen åkare från Tundrans skidklubb varit inne för varvning. Några ledare, som bar helt vanliga kläder, begav sig ut i stora skogen för att leta reda på sina klubbkollegor. Det dröjde inte länge förrän de fann dem. Alla åtta satt under en gran och skylde sig hjälpligt med granruskor.
- Vad har hänt?
- Varför sitter ni här?
- Vi ville inte åka in på Tundrans skidstadion utan en tråd på kroppen!
- Vi är alldeles för pryda för det!
- Men då, vad har hänt? Ni är ju alldeles nakna frånsett skidskor och skidor!
- Vi bar hörde hur det börja knastra och sen bara försvann kläderna. Ser du flisen där borta, det är våra kläder!
Några fleeceplädar skaffades fram. Skylda av dessa tog sig åtta skidåkare från Tundrans skidklubb tillbaka till omklädningsrummet.
N E Utron var oförstående, men lovade att han skulle göra en produktkontroll. Det visade sig, efter denna kontroll, att kläderna av björktråd bara höll förmen och bara höll ihop, om det inte var kallare än cirka fem minusgrader.
- Bannade temperaturostabiltet, skrek tundrans egen nanofysiker!
Kanske sa han i ett förklarande brev, har experterna rätt, det kanske tar fem till tio år innan svensken kan skyla sig med produkter av trädbomull!

Vid flodens strand där jag bor

Det var en sommarmorgon för ej så länge sen. Hon kom gående nedför slänte vid floden där jag bor.
Den unga bar en blommig klänning, hennes fötter sakna skor.
Morgonsolens strålar lekte glänsande i hennes hår.
Med hallonröda läppar hon log mot gammal man.
- Säg har du någon frukost att bjuda på? Min natt har varit lång och hungern den är stor!
- Nog ska jag kunna göra en omelett. En smörgås med pastej och kaffen med mjölk ska jag kunda bjuda unga fröken på.
Smörblomsgul vilar omelet på tallriken, som jag bär. På brickan finns en kopp med mjölkspädd kaffetår och vid dess sita en smörgås med pastej fått rum.
De sittern ner vid stranden och hallonröda läppar dricker mjukt mjölspädd kaffetår.
- Säg varför är du utan skor och varför var din natt så lång?
- Jag var på väg från ortens gamla kapell, när jag blev distraherad. På en bänk i stadens park satt en ensam sjöman från Peru. Vi började att tala och timman den blev sen. Hans mörka lockar fångade min blick. Kolsvarta ögon log mot mig i den sena natt. När jag skulle gå så frågade han mig frankt. Vill du bliva min egen sjömansfru,
Några sådana planer fanns inte i mitt unga bröst. Jag måste först gå färdigt nionde klass innan män får fånga mig totalt. Han lovade att skriva, när han kom till Rotterdam och åter ställa frågan om jag ville bli hans sjömansfru. Jag skynde bort så hastigt att skorna dom blev kvar. Får jag åter igen den frågan, så säger jag mitt nej. Ska jag söka make, så söker jag hemmavid. Att bli gift med en sjöman från peru är inget jag vill bli. En skomakare från Vallby är mera i min smak.
Den gamle tittade med morgonblick på den unga på hans strand. Hon var en vacker bild en spegling av sin mor. Han såg hur smörblomsgul omelett hastigt försvinna.
- Nä du min far, nu får jag gå och leta reda på mina skor. Har man en blommig klänning, ska man inte vara utan skor.
Det är ej alltid så lätt för gammal man att följa ungdomens logik, men någonstans vid en parkbänk ska hon finna sina skor.
Hallonröda läppar säger tack och hej på dig. Hon menar att de ses längre fram på dan.
-Och det kan jag lova dig att inte blir jag fru till en sjöman från Peru!
Det var en sommarmorgon för ej så länge sen. Hon gick uppför slänten vid floden där jag bor. Hon söker sina skor, vid en parkbänk någonstans!

Avlyssnat på avdelningen för ludna resenärer!

I av delningen för ludna resenärer satt Vallbybloggaren  och halvslumrade. Han var på hemväg från systers bröllop på gutarnas ö. Vallbybloggaren har väldigt svårt för att sova på saker som rör sig i luft, över mark och genom vatten. Men halvslumra går bra. Ena handen kliade luden medresenär bakom örat. Snett bakom honom sitter två äldre damer. De har med sig vad jag och unga sondottern kallar för en bobohund. En svart satt hund, ungefär lika hög som den är bred och bara något längre mellan nos och svans. De konverserar högt och ljudligt. Måhända är nedsatt hörsel hos båda orsaken till detta. Vallbybloggaren kunde inte undvika deras samtal.

- Åh kommer du med frukost, det var bra det!
- Ja vi får dela på det här. En frukost räcker till oss båda.
- Ja vi behöver inte äta så mycket.
- Ta av locket på kaffemuggen innan du häller i mjölken.
- Är det mjölk i kaffet?
- Nä, du måste ta av locket.
- Vi kan dela på brödet, det är två sorter. Så ta du en halva av ena och en halva av det andra!
-  Vill du ha skinka?
- Jag kan nöja mig med ost! Vill du ha Youghurt eller Juice?
- Jag kan nog ta juicen!
- Ja gör det så tar jag youhurten!
- Jag vill nog ha lite youhurt med!
- Jag äter halva youghurten. Sen äter du resten.
- Jag var med Frasse till vetrinären!
- Jasså var det något fel på honom.
- Ja han behövde insulin. Tre streck ska han ha varje dag! Men jag klarar det inte.
- Du som varit inom sjukvården hela ditt liv!
- Jo men mina patienter satt mestadels stilla och så morrade det ytterst sällan!
- Åt han något i går då?
- Jo han fick hackad oxfilé och det estimerade han. jag får nog gå till vetrinären när vi kommer hem.
- Ja, det finns en bra på Luntmakargatan. Han är snäll och när jag hade katt gick vi jämt dit.
- Finns han kvar då, det är ju femton år sedan din katt gick bort.
- Ja, se det vet jag inte, men han var väldigt bra och hade en mottagning på Luntmakargatan. jag tycker du ska gå dit!
- Nja, jag går nog till min gamla vanliga. Han i Visby hade så bråttom, men jag fick insulin av honom i alla fall!
- Har du sett den store hunden, det är nog en sådan där golden retriever.
- Den var väldigt stor, men inte är det en golden är den inte för stor.
- Ja jag vet inte, men stor är den.
- Hur var det nu, sa jag att Frasse behöver insulin. Tre streck varje gång!
- Du jag ska gå bort med skräpet!
- kan du tala om hur stor del min är av resan. Jag ska betala i vart fall min del.
- Jo men du behöver inte, du betalade ju för maten!
- Rätt ska vara rätt. Du det är en stor hund!
- Ja väldigt stor, men han verkar snäll.
- Se så tillgivet han tittar på den unga flickan!
- Ja men du, då räknar du bort de 350 jag betalade. Hur mycket ska jag betala då?
- Oj försvann hon. Jaja vi får ta det hemma då!

Så kan det gå till på avdelningen för ludna resenärer. Det är tur de inte har något ljud på, då de visar film!

Halvering på ön

Det händer att Vallbybloggaren och luden sambo lämnar Vallbytundran och besöker världen utanför. Den gågna veckan var ett sådant tillfäll. Då är de som folk är mest och svåra att särskilja från gemene man.
Vi besökte ön halvägs till de baltiska staterna. Detta innebar bland annat en oändligt tråkig båtresa. Förpassad till särskilt utrymme för ludna, fanns inget annat att göra än sitta och lugnande klia luden best bakom örat!
Väl på ön sammanstrålade vi snart med syster och hennes tillkommande. Dagen före den stora halveringen anslöt nya människor, som skulle inkvarteras i närbelägna utrymmen, Det var bror och svägerska med avkomma och brudens vänner i alla storlekar och åldrar.

Själva halveringen skedde i en gammal kyrka, som räknade sina anor från Fransiscus anhängare och deras besök på ön. Kusinsånggruppen ( The Cousines) med ingift förstärkning inramade halveringen med skönsång och följsamt musikackompanjemang! Allt var nära och högtidligt. Vallbybloggaren kände, berörd, glädjetårar.
Vallbybloggaren var betrodd med att efter halveringen skjutsa de två, som nu blivit ett, till besök hos brudgummens fader i Hemse.
Det bör nämnas att Vallbybloggaren med åldern inte bara blivit visare, utan också till viss gräns mer omfångsrik. Denna naturliga utveckling ledde till att strax före vigsel i kyrka tre skjortknappar behagade lämna sin plats och landad på golvet 3 meter bort. Detta avhjälptes med uppfinningsrikt användande av säkerhetsnålar och silvertejp. Innan festen påbörjaden i bygdegården tvingades Vallbybloggaren till begränsat klädskifte. I delvis lånta paltor fullbordade han sin tjäns som chaufför åt brudparet. I nedcabbad bil kördes brudparet till festplatsen, där de mottogs med jubel av månghövdad skara.
Under festligheterna hade tal av äldste brodern till bruden efterfrågats. Han var ju en av de tfå på festen närvarande, som känt bruden i hela hennes liv.
Hans tal var uppdelat i fyra kvällstidningsrubriker.

Mystisk seans bland frikyrkotanter på Tågaborg
Här berättades om en händelse , ungefär en månad före brudens födelse. En äldre kvinnlig släkting, dte fanns nästan bara kvinnliga släktingar, utförde en ritual för att utröna huruvida det var en pojke eller flicka, som skulle se dagens ljus ungefär en månad senare. Ritualen utföll till brudens faders tillfredställelse. Han väntade på sin prinsessa! Det var nog tur att ritualen inte bevittnades av snokande murvlar, för då hade det blivit hallå och upprördhet i lokalpressen! Tänk vad gamla frikyrkotanter ände kunde hitta på i gränslandet mellan andligt tillåtet och otillåtet!

Två ynglingar i skolålder attackera brutalt äldre kvinna
Under denna rubrik berättades om vad som hände när beskedet kom, att en syster vart oss given.
Spröd Mormor, som för dagen tilldelats ansvaret vara pojkvakt på Stampgatan, fick motta budet att pojkarna fått en syster. Jublande påhoppades mormodern. Under jubelskrik från gossarna vacklade mormor och sökte krampaktigt stöd mot bakomstående kylskåp. Hennes försök kröntes med framgång och hon förblev stående i upprätt position.
Än idag förundras Vallbybloggaren över att hon inte gick av på mitten! Ett andra mirakel den 17 januari det året!

Arvegods i badrumskåp fick tonåring att mystiskt försvinna
Under en tid efter vår moders bortgång fanns i badrumsskåpet kvar substanser, som för den oinvigde var okända. Vi hittade dock en flaska med ett innehåll, som fick badkarsvattnet att skumma och att efter viss bearbetning lämnade ett tätt och tjockt skumtäcke. En ung vallbybloggare fann det oerhört roligt att utnyttja detta skum täcke. Ung syster inkallades med någon förevändning till badrummet. Varvis äldre brodern snabbt försvann ner under skumtäcket. Syster inköm beredd till att vänligt lämna det brodern bett om. Men det fanns ingen broder i badrummet. Brodern fann detta oerhört lustigt, medan systern inte fann det lika roligt!

Hälsningar från andra sidan
Vallbybloggaren presenterade fyra personer, som verkligen ville och kanske också var närvarande vid vigsel och bröllopsfest. Mormodern som hälsade till bröllopsparet att noga ge akt på den bibliska undervisningen. Modern som var så lycklig över att hennes dotter funnit en man att dela livet med. Fadern som gladdes över att hans prinsessa funnit sin prins.
Brorsdottern hälsade till brudparet. Hon hade, sa hon haft vissa oro över att kär faster bodde i ett hönshus på Gotland under sommarledighet. Numera såg hon att det var en mening med dett och uttryckte glädje över faster i hönshuset funnit sin tupp!

Andlighet, mirakel, släktband och minnen! På något sätt fick Vallbybloggaren ihop en avslutning på talet!

Nu är två ett!
Se det är väl en bra halvering!

Väldoft, hora och kolapappper

Vi sökte skydd under ett utskjutande tak. Skydd mot det störtregn, som plötsligt kom. Förundrade såg vi hur vattnet bildade sjöar på den nyasfalterade vändplanen. De två brunnarna verkade få kramp inför sin uppgift att svälja regnvattnet.
Lika plötsligt som regnet kom, lika plötsligt upphörde det. En våt luden sambo och en lika våt husse skyndar hemåt. Det finns hopp att vi ska hinna hem innan nästa störtskur överraskar oss. Vi lyckades nästan. De sista fem metrarna rusade vi. Det var som i fornstora dagar på löparbanan. Sambon vann med flera decimeter. Vi trängde oss förbi fem unga tonåriga tjejer, som sökt skydd i portalen. Ungdomlig fägring öppnade porten, så mer ålderstigna personer kunde komma inomhus.

Flickorna var klädda i moderiktiga kläder. Jag förmodar det, min kunskap är på detta område ytterst begränsad. Mascara, eyeliner och annat spackel som kvinnar, å för den delen en del män med, använder satt på de ställen de skulle. De skulle kunna vara på väg mot söndagsfestivitas någonstans och gott luktade de med.
Den söta parfymlukten följde envist med in i trevna stugan.
Efter ett tag blev de unga flickorna allt mer högljudda. Nyfiket kollade jag genom fönster, vad som orsakat denna högljuddhet. De bara stod där i all sin renhet och vällukt. De tuggade på några fruktkolor och knaparade solrosfrön. Kolapapper och solrosfröskal lät de nonchalant falla på marken. Ingen hänsyn tages till att deras regnskydd är en annans husingång.
- Varför kallar du mig hora?
- Du kallade mig hora först!
- Det gjorde jag inte alls det!
- Jo, det gjorde du! Visst gjorde hon det?
Bedjande blickar på de andra flickorna sökande stöd för sin åsikt. Men de tre andra tjejerna var helt upptagna med att knapra solrosfrön och nonchalant släppa skal på marken.
- Du ska inte kalla mig för hora, för det är du som är en hora!
- Nu sa du det igen, jag är ingen hora, det du som är det!
- Du är en hora, som kan påstå något sådant!
- Varför kallar du mig för hora?
- Du kallade mig hora först!
- Det gjorde jag inte alls det!
Röstvolymen stegras. Irriterad öppnar den ena flickan porten och slår igen den med en smäll. Genomblöt husse börjar bli irriterad. Flickornas röstvolym stör. Till slut brister tålamodet och han beslutar sig för att söka förståelse för sin irritation.
- Hör ni tjejer kan ni inte gå någon annan stans och skrika.
- Vaddå detta är allmän plats, sa en av tjejerna och tittade trotsigt på genomblöt husse.
- Ring du polisen bara, jag är inte rädd för dom!
Genomblöt husse gick i tankarna igenom vad lagar säger om ofredande och huruvida skolor är allmän plats. Speciellt om det gäller skolor med privata ägare. Han insåg dock att juridiska spetsfundigheter inte  skulle gå hem eller förstås.
- Varför står ni och skriker hora till varandra?
- Därför att hon är en hora!
- Vad är en hora?
Flickorna tittade förvånat på varandra. De sökte hjälp av varandra.
- Hora är en taskig tjej, försökte en flicka förklara!
- Nä, hora är en dålig flicka, det sa vår lärare!
- Ni kan väl gå någonannnan stans och högljutt diskutera vad en hora är, så kan jag få lite ro på söndagkvällen.
- Vi står här hur mycket vi vill, sa den mest trotsiga!
- Äh vi går någon annanstans!
- Ursäkta om vi störde, sa en av tjejerna. Det var helt oklart om hon verkligen menade det eller bara var sarkastisk!
- Ursäkt mottages, sa en genomblöt husse och återvände till köksbestyr.
Kvällens sista promenad blev händelselös. Inga trotsiga tonårstjejer och inget störtregn
Det lilla utrymmet utanför porten täcktes av kolapapper och solrosfröskal.
Allt som var kvar av festklädda och av söt parfym doftande tonårstjejer!

På Vallbytundran sprids rykten med vinden

Några äldre gubbar hade samlats vid Vallbytundrans centrum. Där fanns gubbar såväl med som utan ludna sambos. Dessa äldre gentlemän hade allt klart för sig och visste vad som hände på tundran. Inte en grästuva kunde vändas, utan att gubbarna hade info om vad som hänt.

- Hörde ni smällen i morse?
- Vilken smäll?
- Smällen som väckte mig vid halvfyratiden. Det var en riktig smäll! Jag gick ut på balkongen i bara kalsipperna, men jag såg inget!
- Hoppas att ingen såg dig, sa en äldre man, för du ser ju ut vara på smällen!
- Nu var du rolig, så nu får du gå hem, svarade mannen som väckts av smällen!
- Det var en smäll vid midnatt, sa en man som passerade gruppen.
- Säger du det hörde jag inte, men den vid halvfyratiden var en riktig smäll!
- Inte var det pizzeriorna, som ligger i strid med varandra, för det är på andra bostadsområden.
- Det kan ju vara de där som går omkring och eldar upp bilar, sa en av de närvarande samtidigt som han begärligt sög på en rökpipa.
- Eldar de upp bilar, har de inget bättre för sig.
- Nä jag tror inte det, de är säkert arbetslösa och avundsjuka på att andra har bättre bilar.
- Ja hur kan de ha råd med så fina bilar, när de är arbetslösa.
- Det är säkert föräldrarna som betalar.
- Det gäller ha föräldrar, som arbetar när de själva är erbetslösa.
- Det var annorlunda förr, då fick man lära sig veta hut!
- Örfilarna stod som spön i backen, när man dummat sig, sa piprökaren och fick något drömskt, nästan nostalgiskt i blicken.
- Hej där, nu kom vi från ämnet, sa mannen som vaknat av smällen!
- Vilket ämne?
- Den stora smällen som väckte mig halvfyra i morse!
- De sprängde säkert en bil!
- Men det hördes inga sirener. Det blev alldeles tyst!
- Titta nu kommer det en till bil, som använder den nya bussgatan som genväg.
- Du det har kommit minst tio bilar, sen vi träffades.
- De har nog inte gått i körskola.
- Vilken olycka har bäst odds, frågade en av de äldre männen.
- Du får fem gånger pengarna på att en buss ska köra rakt in hotellentrén!
- Jag sätter en hundring på att det sker i vinter!
- Jag sätter femtio på att det blir en olycka med ett skolbarn.
- Det är knappt pengarna tillbaka på det, sa piprökaren!
- Så ska vi summera dagens rykten, sa en äldre man, som hade haft som yrke att sortera skruvar och muttrar på en av ASEA's verkstäder.
- Det var alltså arbetslösa, som sprängde en bil halvfyra i morse, för att förbereda ett inbrott på en Pizzeria!
- Ja, så var det säkert! Usch vilken tid vi lever i !
- Nä, nu får vi gå och bära lite stolar och bord, det ska ju bli grillfest med saft och grillkorv!

Det händer alltid något intressant på Vallbytundran!

Bussgata

På Vallbytundran har under hela sommaren folk varit sysselsatt med att riva hus och bygga väg. En väg som skär som en filékniv rakt igenom Vallbytundran nordvästra del. En bred asfalterad gata har skapats. Här är det meningen att bussar ska köra, för att göra resandet rakare. Bussrakan har redan tagits i bruk av personbilar, som använder gatan för att testa accelerationen. Både med flygande start och från stillastående.
Man har varit så inställd på att bussens färd ska vara rakare, att man totalt glömt bort gångtrafikanter.
Det borde ha varit tämligen enkelt att göra en planskild korsning för cyklar och gångtrafikanter. Men icke!
På minst tre ställen kommer gångtrafikanter att passera över den nya bussgatan, med stor risk för olyckor.
Inte minst med tanke på skolbarn kommer att korsa vägen minst två gånger om dagen.
Det är ju inte bara stora bussar, som kommer att köra där. Varubilar och personbilar kommer med säkerhet också att köra där.
Bland innevånare på tundran, som flanerar kring vägbygget, har vadslagning påbörjats, om när första olyckan ska inträffa. Skolstartsveckan har många anhängare. Dels menar man är busslinjetrafiken ny och dels kommer många ovana gångtrafikanter att passera över bussgatan. Det finns också andra som satsat en slant på personbilsolycka, där våghalsiga förare, i syfte att prestera så hög hastighet som möjligt, vid oväntat möte kommer att krascha rakt in i hotelentrén!
Det är en spännande höst vi har att vänta här på Vallbytundran.

För att undvika premiärveckans risker har Vallbybloggaren beslutat att tillfälligt utvandra till en plats utanförfastlandet. Vi ska, den ludne, den långe och Vallbybloggaren, ska åka till den mytomspunna ön halvägs till Baltikum. Det är inte mycket vi vet om livet på denna mytomspunna ö. Troligen har de dock nått så långt i utvecklingen att de inte längre bär höftskynke. Vi har hört ryktas om att de också är så pass civiliserade att älskande par legitimerar sina relationer inför missionärer och i byggnader uppförda för rituellt bruk. Det ska bli intressant att se om dessa rykten talar sanning.
Den ludne är intresserad av möta fyrfota vänner typiska för denna mytomspunna ö, gotlandsruss och gotlandsfår! Har hört att från gotlandsfåren kan man få en musikalisk maträtt kallad fårfiol! Undrar om det finns kockar med strängar på sin lyra, som rätt kan tillaga denna rätt!

Till skillnad från Berlin har man tydligen kvar sin mur runt huvudstaden på ön. Troligen för att skydda stadsborna från de vilda innevånare, som ännu lever på landsbygden. Det är troligen dessa vilda, som raserat en del hus i staden. Har förstått att man gärna bevara dessa taklösa och ibland även vägglösa byggnader, som ett tecken på de vildas raseri.
Det ska bli intressant att få upptäcka denna mytomspunna ö under några dagar i augusti.

Säkert är att det nog är mindre farligt än att försöka passera över bussgatan på Vallbytundran!

En harmoniskt tango

Hela förmiddagen hade han varit försvunnen. Hans hustru mindes vagt något om att han skulle gå ner till "boda". Denna vaga minnesbild hade stoppat henne från att officiellt efterlysa honom. Hon visste efter många års äktenskap, att när han gick ner till "boda", så behövde han vara ensam. Vid flera tillfällen hade denna bortvaro resulterat i sinnrika grejer av trä eller metall. Hustrun tog därför försvinnandet med jämnmod och hade ägnat förmiddagen åt att plocka björnbär.

Hon hade strax före lunch placerat flera burkar med de delikata bären på diskbänken. Nu skulle hon laga lunch och efter lunchen skulle hon göra sylt. Hon tittade på sin spegelbil i hallspegeln och såg att det nog behövdes ny ytpåläggning. Hon gick in i badrummet och började omsorgsfullt att pålägga de olika krämer, puder och talk, som vissa kvinnor hava för vana. Hon hade börjat använda dessa yttäckare, när hon upptäckt de första rynkorna. Nu hade det blivit en vana att flera gånger om dagen spackla ansiktet, så att rynkorna inte syntes. Hon var övertygad om att ytan var viktig. Det hände flera gånger att hennes man och barn kommit på henne med att stå och träna poser framför spegeln.
De nyinköpta glasögonen var inte köpta för syns skull utan enbart just för syns skull. Hon hade tränat länge på att placera glasögonen halvägs ner på näsan och försökt få till en intellektuell blick, när hon tittade över glasögonen. Hon hade tränat på att minnas vid vilka ögonblick hon skulle plocka fram glasögonen och ta på dem. Hon kunde vika in den ena skalmen och tankfullt placera den andra skalmen mellan läpparna, medan hon fäste blicken långt borta.
Mannen hade kommit upp från "boda" strax före lunch. Han hade en "skalmansklocka", som på ett nästan övernaturligt sätt gjorde att han dök upp när det serverades mat och inte minst fika. Han bar  med stort besvär ett stort skåp uppför källartrappen. Det var ansträngande för honom att bära det stora skåpet in i badrummet.
- Nu du gumman har jag gjort mig förtjänt av en god lunch!
Han slog sig ner på sin favoritplats. En plats som var utvald, för att öra honom otillgänglig om något behövdes bäras till matbordet. En plats som gjorde att han had egod uppsikt över vad som hände på gatan utanför fönstret. Han smackade välbehagligt med läpparna efter varje tugga. Han tittade kärleksfullt på sin hustru och uttryckte beundran för hennes kokkonst. När måltiden var avslutad vek han omsorgsfullt ihop sin servett. Han klappade ömt sin hustrus arm.
- Nu du gumman har jag gjort mig förtjänt av god lur efter maten!
Han försvann in i det gemensamma sovrummet. Hustrun hörde snart hans tunga andhämtning, som interfolierades med ljudliga snarkningar. Hustrun fyllde den specialbeställde diskmasinen. En diskmaskin, som under mannens yrkesverksamma liv ansågs vara en lyxvara, som inte borde införskaffas. Dte var först efter pensioneringen, då hustrun frågat om hjälp med disken, sam en diskmaskin inte längre ansågs vara en onödig lyxvara. Numera förevisades maskinen gärna för besökare, som informerades om hur arbetsbesparande en dylik tingest verkligen är. Hustrun hade sett rakt igonom honom och med all den list, som anstår en kvinna, hade hon numer också elvispar, mixerstavar, microugnar, en full uppsättning av elekrtiska hushållsmaskiner. Alla hade införskaffats efter det hon bett maken om hjälp.
Hon hörde hur mannen rörde på sig inne i sovrummet och snart stod han där, lite yrvaken.
- Den luren hade jag verkligen gjort mig förtjänad av!
Med en ursäkt  påtalade han , att han hade viktiga saker för sig inne i badrummet och var snart ett minne blott, för de som befann sig i köket. Hustrun började fylla stora kittlar med björnbär och socker och annat som ingår i sylt kok. Doften av björnbärssylt spred sig i köket. Hustrun var nöjd med sitt värv. 43 burkar med sylt. Hon gjorde lite plats så hon kunde placera ett kakfat på diskbänken. Hon fyllde kakfatet med generösa vaniljebullar och krispiga småkakor.
Mannen kom ut från badrummet, väl medveten om att nu var det fika dags!
- Åhh eftermiddagsfika, det har jag verkligen gjort mig förtjänt av!
Han smaskade ljudligt, när han tuggade på vaniljebullarna. Han lyfte kaffekoppen med båda händerna till munnen och sörplade ljudligt, som att understryka hur denna tår var välbehaglig för honom.
När kaffet var utdrucket och den sista krispiga småkakan uppäten inbjöd han sin hustru till badrummet.
- Jag kommer så fort jag fyllt diskmaskinen!
När hon steg in i badrummet såg hon ett stort grönt skåp, med snirkliga ornament uppsatt på väggen. Hon öppnade dörrarna och på insidan av dörrarna fanns det speglar.
- Jag har gjort ett skåp för alla dina krämer, puder, rouge och allt vad det kan heta!
- Oh vad du är duktig! Jag ska genast plocka in mina burkar och tuber.
Mannen njöt av all den uppskattning han fick. Han log.
- Nu har jag gjort mig förtjänt av lite vila i hammocken!
Vid kvällsvarden satt de båda tyst. Mannen åt ljudligt. Hustrun visste att det var hans sätt att säga att dte var gott. Hon tittade på sin man.
- Det var ett väldigt fint skåp du gjort. Nu kan jag se min profil också. Det är bra att kunna se, när man tränar på vilket intryck man ger andra.
- Du har verkligen förtjäna en äkta man som jag!
- Men, sa hon trevande, sköt ner glasögonen halvägs på näsan och tittade bedjande på mannen över glasögonen.
- Jag behöver ett skåp till!

Lasse Skrockare

Morgonsolen är obarmhärtig. Månniskor söker skydd bakom arbetsbodar och under byggnaders taköverhäng. Det pustas och klagas över ökenvärmen på Vallbytundran. Alla tycks ha glömt den vinter som fick människor att längta efter sol och värme.
Lasse, skrockaren, satt vid filialkyrkans uteservering. Han hade sin blå axelremsväska tätt intill kroppen. I vita bokstäver förkunnade den, att Finnair var kronan bland alla flygbolag. Lasse sökte med blicken efter någon att konversera med. Han öppnade sin väska och tog fram en påse med små kanelsnäckor. Han mumsade förtjust och ljudligt på dessa små massfabricerade bakverk.
En äldre kvinna kom ut från Paletten. Hon bar en mugg med kaffe i ena handen och i den andra handen balanserade hon en pappassiett med skiva tigerkaka. Hon slog sig ner på bordet intill Lasse och smakade försiktigt på kaffet. Hon smackade ljudligt med läpparna. Blicken fäste hon någonstans norr om polstjärnan, som för vanliga personer inte syntes allt. kaffetåren utföll tydligen till belåtenhet. En tygga på tigerkakan och en munfull kaffe höll henne sysselsatt ett tag,
Lasse tittade på henne. Efter en stund utföll granskningen till hans fulla belåtenhet. Han böjde sig försiktigt mot henne.
- Det var roligt en gång när jag kom hem från en av mina många utlandsresor!
Han började småfnittra. Minnet av denna hemkomst roade honom. Han skrattde högt och ljudligt.
Kvinnan tittade besvärat på honom. Hon försökte fästa blicken så långt bort från lasse som möjligt. Men det var för sent. Han hade började veva in samtalsreven.
- Ja, själv tyckte jag, att jag fann mig snabbt och fyndigt, skrockade han och smulor från massfabricerad kanelsnäckor sprutade ur munnen.
Kvinnan väntade med viss spänning på vad som skulle berättas. En god anekdot är ju inte fel att börja dagen med, tänkte hon.
- Ha, ha, skrockade Lasse vidare, du skulle ha sett honom. Han bara stod där och tittade på mig stora ögon.

Nu anslöt även en ung kvinnlig passtorsadjunkt till den kaffedrickande skaran.
- Men Lars då, du har väl aldrig varit utomlands, sa pastorsadjunkten beskäftigt.
- Har inte jag?
Lasse visade upp en förnärmad blick.
- Jag har varit mer utomlands än vad du sagt amen i kyrkan, sa han och skrockade högt och ljudligt.
- Den här gången som jag minns nu, var riktigt rolig, fast det hände inte förrän jag kom hem, sa han förklarande.
Minnet framkallade rena skrattspasmer. Han skrattade så högt och ivrigt att han nästan föll av stolen. Folk på väg till familjeläkare eller uttagsautomat tittade storögt på den skrockande Lasse. De flesta skakade beklagande på huvudet och uttryckte sinsemellan synpunkter om att vara rusig så här tidigt. Man menade att det var en skam att man inte skulle kunna ta ut pengar utan att bli rammad av sådant högljutt skrockande.
- Vi hade haft en besvärlig resa, sa Lasse. Det hade varit luftgropar och åskväder hela vägen från Rom. Så vi var tacksamma att äntligen känna svenska fastlandet under fötterna.
Minnet av detta lockade fram ännu fler högljudda skrockande från Lasse. Kanelsnäcksfontänen var åter aktiv och förbipasserande duckade för kringflygande bullsmulor.
- Om det nu är så, sa den kvinnliga pastorsadjunkten, att du verkligen varit utomlands, så för Guds skull berätta vad som är så roligt. Det främjar inte den sociala interaktionen att bara du ska ha roligt!
- Jag ska berätta, skrockade Lars och försökte få några smulor att stanna i munnen.
Han stoppade in en ny massfabricerad kanelsnäcka i munnen och mellan tuggaorna försökte han berätta.
- Jo.... det var så... , att när vi steg in i passkontrollen....
Han kom inte längre i sin berättelse utan borjade gapskratta igen.
Kvinna med tigerkakan hade slut på kaffet och gick in Palettenbyggnaden, för att hämta mer. När hon kom ut igen, så skrattade Lasse fortfarande. Skrattårar rullade utför fårad kind. Han drog häftigt efter andan och satte kanelsnäcksmulor i halsen. Han blev högröd i ansiktet. Han hostade och frustade. Efter åtskillgt med frustande och hostande lösgjordes ur hans inre en stor bullbit. Den for ut, som skjuten ur en pistol och träffade pastorsadjunkten mitt i pannan.
Pastorsadjunkten strök bullsmeten från pannan med prästskjortärmen oc tittade irriterad på Lasse.
Lasse, som sakta återhämtade sig från incidenten med bullbiten, som hade fastnat i luftrören, öppnade munnen sakta.
- Jo det var så, sa han, att när vi kom till passkontrollen, så var jag inte beredd.
- Mannen stod där i mörk uniform med utsträckt hand och på bordet fanns en stor stämpel. Jag tittade frågande på honom. Då sa hann frågande:
- Pass?
- Pass, sa jag lite överraskad!
- PASS?
- Då bjuder jag två ruter!
Lasse skrattade skrockande. Pastorsadjunkten och kvinnan med tigerkaka tittade frågande på varandra.
- Viss var jag rolig, skrockade Lasse!

Han är nu allmänt känt som Lasse Skrockare!