En skröna så god som någon

Mustafa satt  något konfunderad i den djupa fåtöljen.
Han funderade på det hans sondotter berättat.
Mustafa var av släkten sedd som en vis man, orubblig i sin gudstro. Han kunde ibland upplevas fyrkantigt rigid i sina teser om otrogna och svikare.
Nu hade hans sondotter Fahima berättat, att hon inte vill ingå äktenskap med Saed. Inte för att han var obehaglig, utan endast beroende på hon var lesbisk och i smyg haft ett förhållande med en dansksvensk florist, som heter Bente.
Mustafa hade hört om en god vän, som hade samma problem, men med en sonson, som om han mindes rätt hette Khalid och arbetade som softwareutvecklare.
De två äldre gentlemännen, Mustafa och hans vän Yousuf, träffades hemma hos Yousuf över en kopp te och några dadelkakor.
De diskuterade sin barnbarns sexuella läggningar.
De visste att Koranen klart uttalat att män inte ska efterlikna kvinnor ock kvinnor inte efterlikna män. Det är en förbrytelse mod den gudomliga viljan.
Många tekoppar sedan och efter en djup religiös diskussion , var det som blixten slig ner hos Mustafa.
-Du Yousuf, sa han, jag tycker vi ska kalla till ett möte med våra barnbarn och framlägga ett förslag, som räddar våra familjers heder.
- Jag ställer inte upp på några väldsamma hedersuttryck, svarade Yousuf och befarade det värsta.
- Du känner mig bättre än så, invände Mustafa. Mitt förslag är mycket listigare än så.
- Nu blir jag riktigt nyfiken, sa Yousuf med ögon fyllda av möjligheters ljus.
- Jo, ingen av oss vill ju att vår kära ska förskjutas eller på annat sätt bringa vanheder över våra familjer. Vi ska verka i de mest hemliga rummen. Vi ska låta dimmor av okunskap omsluta detta.
-Nå, så berätta nu, nästan skrek Bile och satte en dadelkaka i vrångstrupen.
Ett ihärdigt hostande och ryggdunkande vidtogs nu.
Efter ett par minuter kunde Bile återigen andas normalt, även om hans ögon ännu tårades.
- Jo, så här gör vi sa Mustafa.

De två äldre gentelmännen förde en tyst ivrig diskussion.
 Fördelar vägdes nogsamt och nackdelar dryftades och argument formulerades.
Teet var för länge sedan kallt och dadelkakorna ett minne blott på det tomma kakfatet.

Tre månader senare vigdes Khalid och Bente. De flyttade in i ett nybyggt parhus på Tundran på Vallby.
Yousuf var nöjd med sin nya svärdotter, även om han hade svårt förstå vad hon sa!
Hemma hos Fahima smiddes planer på ett bröllop med Khalids gode vän, bilmekanikern Sven-Anders.
Visserligen hade de fått muta honom med en ny bil för att han skulle konvertera, men det var inte så svårt, när man känner den blivande svärsonens svagheter.
Så hände det att Fahime en vacker solig lördageftermiidag i slutet av april sammanvigdes med Sven-Anders. De flyttade in i den andra lägenheten i parhuset på Vallbytundran.
Mustafa och Yousuf log i henmligt samförstånd varje gång de träffades!
Ett antal år senare fylldes området av glada barnaskrik.
En god vän till Bente frågade hur de hade det, hon och Khalid, då väninnan visste vem Bente verkligen älskade.
-Det går bra, sa Bente, ser ju inte så mycket av Khalid. Han är mest i garaget med Sven-Anders. De jobbar med något binärt kopplingsprogram.
Det är bra, fortsatte hon, då får jag så mycket tid med Fahima.
Klart senaste julen var besvärliga och visst undrar dagispersonalen när vår dotter sjunger:

"Jag såg tomten kyssa pappa jag..."

På ögonmottagningen ser man

På kallelsen, som anmodar brevmottagaren att besöka ögonmottagningen, konstaterar man frankt:
"Vi ser att du betalar med kontokort/betalkort."
Den logiska följden av detta påstående torde vara att man inte ser om man betalar med reda pengar?
Samtidigt känns det ju tryggt att veta att ögonmottagningens personal verkligen ser! Annars vore det nog lite som "en blind höna leder en annan blind höna".
Vi ser dig, så lyder fältropet! Speciellt om du betalar med konto- eller betalkort!
Vallbybloggaren försökte planera dagen, morgonen för detta besök. Det var mat som skulle intas. Lämpliga kläder för lasarettsbesök väljas och iklädas. Sambos skulle tas på dräneringspromenad. Sambogodis skulle gömmas, så att sambons tillfälliga enbostatus skulle upplevas aktiverande och positiv.
Under dräneringspromenaden togs reda på vilka aktuella busstider, som skulle passa den på kallelsen angivna tiden.
Allt var förberett och avklarat.
Minutvisaren talade om att nu var dte dags för avfärd!
Bussen fylld med det svenska rikets framtidslöften. Skrålande ungdomar på väg ner till Västerås City för att fördriva långlunchen. Vi äldre står tålmodigt i bussens mittgång. Framtidslöften satt tät samman på de sittplatser, som fanns tillgängliga.
Halvägs är det två unga afrikanska invandrare, som reser sig och erbjuder sina platser till två äldre damer! Två ungdomar från Somalia, säger han, som liten kunskap i detta språk haver.
Han tänker tillbaka på sin egen ungdom, då man bestämt blev uppmanad av äldre tanter och fabröder, att visa lite stil och erbjuda sin plats till äldre och mer behövande!
Nog finns det hopp för nationen, när två invandrade ungdomar visar belevad stil!

Väl framme vid Lasarettet och efter att letat mig fram till ögonmottagningen, så blir jag uppmärksammad på att jag är en hel timme för tidigt!
Det är inte skoj eller ens trevligt att tillbringa en knapp timme i lasarettets närhet. Kaffet  i cafeterian smakar inget, upplevelsen av varmt vatten överväger. Den plastomslutna skink och ostsmörgåden precis så degig och smaklös, som förväntat. Dessutom måste mnan vara ett tekniskt geni för att få bort plasten.
Nåväl en timme förflyter den med!
Mottagingen ser när jag betalar med betalkort!

Miljömedveten

Vallbybloggaren strövar Vallbytundran som höljd i dimma. De hus och andra tillverkade föremål, som förr hade skarpa konturer är icke längre skarpa. Människor som tidigare igenkänts på långt håll måste plötsligen förpassa sig till rätt avstånd och vinkel, för att Vallbybloggaren ska kunna förmedla ett vänligt hej eller hejsan!
Dock har det inte undgårr Vallbybloggarens något beslöjade blick att många innevånare på Vallbytundran väljer den enkla vägen, då det gäller hushållsavfall. De tar med sig sin kasse fylld med avfall från några dagars komsumtion. De för avfall och skräp uppförda byggnaderna avfärdas med en fnysning. Istället, så väljs närmsta papperskorg som temporär förvaringsplats för detta uttryck för hushållets överkonsumtion.
Vi som hava för vana att förpassa sambos avfall i närmsta papperskorg, ses sökande irra efter papperskorg med plats för den i sammanhanget minimala påsen.
Skator, Kråkor, Måsar och andra bevingade dinosauriesläktingar anfaller genast dessa överfulla papperskorgar. Plastpåsar rivs sönder i jakt på ätbara saker. Blöjor, förpackningar med mera sprids marktäckande.
Busshållplatser liknar avskrädeshögar. Presumtiva busspassagerare , om inte vadande i avfall så åtminstone väntande på respektfullt avstånd från dessa sönderslitna avfallspåsar.

Nu kan undras vad Vallbybloggaren kan ha för rätt att uttala sig i denna sak. Sedan barnsben upplärd att klimatkompensera. Under tjänstgöring på storflygplatsens brandstation övades nattetid rätten att hantera utsläpp. Denna övning var speciellt frekvent efter det att kantinen serverad rätter med böner eller andra rätter som befrämjar vädersläpp. Vi bemästrade snart tillfullo handhavandet av utsläppsrätter.
Tommy från en förort till Stockholm och bevandrad i nya testamentets gudsbild kunde vi dock aldrig riktigt förmå att handhava utsläppsrätt. Han "släppte väder" mest hela natten. Okynniga utsläpp från bakre nedre regioner var hans signum. Huruvida det verkligen tvingade oss andra att sova i gasmask kan jag inte ringa minnas, men håller det för troligt!

Klimatkompensera det gör Vallbybloggaren dock dagligen. Tror att han alltid gjort det. Åtminstoner så länge han själv haft inflytande på sig själv och hur han ska vara klädd.
Regnar det så åker regnkläder fram och på. Visst är det klimatkompensation.
När vinterkylan tränger på, så åker varma kläder fram och på. Visst är det klimatkompensation.
Att bära luva när nordanvinden slåss med vårsolens värme är inte bara en åtgärd att överttäcka de kala fläckarna på huvudet.

Att bära luva är ren och skär klimatkompensation, så det så!

Vi får se hur det går, sa han som inget såg!

Vallbybloggaren har varit ivrigt sysselsatt med att scanna trevna stugan. Därfär har det inte blivit så mycket bloggande.
Scannat trevna stugan, frågar sig den uppmärksamme läsaren. Detta frågande har allt sitt berättigande. Det är inte alltid lätt att sätta sig in i andras förehavande, speciellt inte om förehavande är så kryptiska som Vallbybloggarens.
Egentligen borde jag likt en Paulus skriva här med stora bokstäver, så att jag riktigt ordentligt ser vad jag skriver. Tack för att tangentbordskonstruktören valt att pryda varje bokstavstangent med versaler, så det går ju hyfsat att träffa rätt tangent ändå.

Nu har det intalats på sk fickminne att det är fyra normalsteg från ytterdörren till ingången till köket. Avstånd till spis, kyl-och-frys har likaledes stegats och fickminnesbevarat. Avstånd från köksingång till tevesoffa är mätt och bevarat. Till varje viktig punkt har avtånd märkts!
Mitt i köket har en trampvänlig golvpunkt instalerats, som vid beröring, med metallisk stämma  sjunger "I kungens stora kök". Sovrummets golvsond sjunger vid beröring; "Sov du lilla videung"! I vilket rum den trampvänliga golvsonden sjunger " Som en härlig gudomskälla", får stå öppet för gissningar!
Vardagsrummets golvsond sjunger "Här är gudagott att vara", speciellt gäller detta när det visas snooker på teve! Hur det blir med tittandet på snooker i teve får framtiden visat. Någonstans bland alla skuggorna kan möjligen en köförande farbror följas. Det är inte utan , att Vallbybloggaren redan nu kan utbrista, man får vara glad för det lilla.
På sin ålders höst får den gamle söka tröst i ordsppråk som, även en blind höna hittar ett korn.
Det vackra kan ännu ses och det som inte är det, slipper man ju se, så man är nog en vinnare ändå!
- Du bör nog äta mera linssoppa, sa den naturmedicininriktade!
-Nä, ät morötter, mycket morötter, sa en annan lika ivrig naturmedicinare, för inte har du sett någon hare eller kanin med glasögon.
- Du den var bra gammal, sa den gamle på Vallby, bättre argument än så får du nog finna!
Samtalet om vad som eventuellt kan vara bästa botemedlet fortsatte in absurdum.
- Blind gubbe luktar illa, sa en ung tant och snörpte på munnen.
Nåväl så illa ska det väl inte gå!
Dessa vighetstestande ögondroppar kanske visar sig vara precis vad som behövs!
Undrar bara om man även i framtiden, förväntansfullt och optimistikt kan säga:
- Vi får väl se!!!

Trots bastubad, gick det inte hett till

Regnet föll duggande denna fredagseftermiddag på den vidstäckta Vallbytundran. Innevånarna på tundran föredrog mycket märkbart innevistelse.
Även ortolansparven föredrog att vistas skylande under en grangren.
Plötsligt bryts den stilla eftermiddgsgråheten av en skara, ivrigt småpratande, äldre gentlemän på väg mot tundrans bastuhydda.

Trotsande aprilkylan är de på väg söka värmen i allmänna bastuhyddan .
Det står inte på förrän de avklädda och nyduschade inträder i den torra hetluften.
Sittande, uppradande som kråkor på en telefonledning, på bastulaven, stärkta av av maltmättad dryck småpratar de ivrigt.
Där satt skolfuxen  med handduken sedesamt döljande kroppsdelar söder om ekvatorn. Sportredaktören  svek aldrig fredagsbastugänget. Frisörmästare hade tillfälligt övergivet såväl sax och rakkniv som pomada och aftershavea verka attraktiva.
 Konditorn  fanns också där givande löfte om att fri bakelse blir det efter bastun. Vallbybloggaren  satt i ett hörn med den elektroniska muskelstimuleringsbältet ivrigt bearbetande kärlekshandtagen.
- Tänk vad lätt kvinnor har det lätt när de ska klä sig fina å ändå tar det så lång tid, sa en sent inkommande bastubadare.

- Vadan denn klarsynthet, undrade skolfuxen,tänkande på sin Elvira.
-Lite smink, högklackade skor och en tittvänlig klänningl,. fortsatte den sist anlände, så är de färdiga förvända synen på vilken karl som helst!
- Det kan ligga något i det, menade sportredaktören, vilken karl skulle förvända synen på en kvinna om han kom i högklackat?
- Det krävs ner av oss män, sa en plötsligen vaken frisörmästare, män får anstränga sig mer. Storviltjakt, bergsklättring och sådant fysiskt ansträngande får att få uppmärksamhet.
- Ja eller röka Marlboro sade Koditorn. Eller vad det Philip Morris undrade han mer för sig själv, men ändå så högt att andra hörde det.
- Som jag minns det sade Vallbybloggaren var det Salem med mentolsmak, men jag är inte säker.
- Eller så skaffar du dig en Karaokemaskin och sjunger till förinspelade musik, sammetsögt leende mot de damer du vill imponera på, sa den sistanlände bastubadaren. Med dagens teknik kanske du inte ens behöver sjunga själv.
- Ja du det kan säkert imponera på på vissa, sa Konditorn, jag för min del har funnit att lingonlimpa fingerar lika bra.
- Eller så skaffar du dig ett bildbehandlingsprogram och gör stiliga bilder på dig själv med tillhörande dedikation, sa den sent anlände bastubadaren. Du kan banne mig se ut som Clark Gable .....
Konversationen fortsatte oförtrutet handlande om just ingenting, men styrkta av alkoholhaltig öl, tyckte de närvarande att de berörde väsentligheter i livet.

Nybastade, mummade och med rent under tågade den ölstinna skaran mor Cafe Bruna Bönan för att njuta den utlovade gratisbakelsen.

Vem behöver hemgym när det finns ögondroppar

S edan en tid tillbaka är Vallbybloggaren ordinerad av utbildad läkare att varje kväll begjuta sina ögon med en droppe av någon undergörande drog. Dessa ögondroppar har levererats i en liten plastflaska. Så liten att den lätt göms bakom en enkrona.
Vallbybloggaren har ingen aning hur många av eventuella läsare, som försökt att själv förbassa en droppe från en behållare in i ögat. Måhända är det skribenten, som är ovanligt klumpig!
Att utföra ordinerad åtgärd utan spegel är helt ogörligt. Innan droppen lämnat behållaren har skribenten snabbt och effektivt, rent instinktivt slutit ögonlocken.
Han såg en lösning på problemet.
Använd spegel!
Ibland undrar man vilken uppfattning ögonläkare har om personer med synnedsättnings kapacitet att betitta sig själv i spegel. Jag lkovar man kan inte droppa ordinerad drog i ögonen med glasögon på.
Jag lovar utan glasögon och med huvudet lätt tillbakalutat, enligt manualen för drogen, så är det inte mycket ögon man ser.
Det gäller att gissa vart i den suddiga spegelbilden, som ögonen är!
Försiktigt för man den lilla plastflaskan upp mot det man förmodar är ögonen.
I en viss vinkel försvinner flaskan och allt man ser är ett par suddiga fingrar!

Försök görs att luta kroppen i opraktisk vinkel... åhh det känns i magmusklerna!
Nytt försök att finna ögonen och helt logiskt nytt misslyckande!
Använder vänsterhanden för att dels hålla ögat öppet och dels låta den utgöra en strimlad bana till det öga som ska begjutas. Kroppen vrids i någon akrobatisk rörelse, samtidigt som huvudet enligt manualen håll bakåtlutas. Det känns i i varenda muskel. Efter ett flera minuter långt gympass är så en droppe av den dyrbara vätskan korrekt applicerad.
Nu återstår det andra ögat.. det öga, som har bäst kapacitet!
Vilket gör att den plats var de dyrbara dropparna ska hamna är än mer suddigt!
Förvånad sambo lutar på huvudet och tittar på Vallbybloggarens akrobatiska övningar! Ett litet leende skymtar på hans lakritssvarta läppar. Han gör en perfekt rollgestaltning av Wodehouses fiktiva betjänt Jeeves. Ni vet han, som visade sin upprördhet, med en nästan osynlig krusning av överläppen.
Nu blir det ännu mer akrobatik!
Den lilla plastflickan skickligt dold bakom suddiga fingrar. Denna invisibilitet löses hjälpligt genom att vrida handen till en onaturlig position. Kroppen lutas i en än mer onaturlig ställning. Flaskans pipettliknande öppning närmar sig ögat.
Aj det blev för nära. En snabb oväntat blinkning får flaskan ur läge och den dyrbara droppen hamnar som en trillande tår på skribentens kind.
Nya ansatser. Nya insatser!
Efter ytterligare fem minuters akrobatik framför spegeln är den dyrbara droppen förpassad till avsedd plats!
Svetten lackar! Musklerna värker!
Vem sjutton behöver ett hemmagym, när man är ordinerad ögondroppar!

Det gäller passa på i pauserna

Behagligt tillbakalutad i tevesoffan följer Vallbybloggaren tävlingscyklister i legio. De far mellan täta åskådarled. De svänger hit och de svänger dit. Några cyklar med anletenförvridna av smärta. De som mest är ute och cyklar är nog de som slutat cylat. Som studsbollar förflyttar de sig över gatstensavsnitten och "lärkan i skyn slår en drill"!

Deltagare utrustade med velocipeder förflyttar sig flera hundra kilometer mellan Paris och Roubaix.
Man kan ju fundera om det var buss- och tågstrejk denna dag.
Nu är det tredje eller fjärde dagen i rad, som Eurosport visat detta lopp och tro mig eller ej, det är samma vinnare varje gång

Det går inte att titta på i reklambefriade kanaler. Denna hjuliga sport avbryts med jämna mellanrum av så kallad kommersiell konsumentupplysning. Otroligt enerverande!
För att undvika att bli bombad av krämer som, gör ett skrynkligt ansikte slätt växlar man förtvivlat till annan kanal.. Dett har intet man myckt för. I den nu bevittnade kanalen utlovas frejdigt och utan invändningar oöverträffad tvättkraft, blott man rätta märket handlar.
Någon med ett sunkigt handfat, får sällhetens ansikte bara de rätt rengöringsmedel brukar.
 En konspiration är helt tydligt vid handen, då reklampauser förekommer samtidigt i alla kanaler. Förhoppningsvis var den sistlidnavintern den sista vintern som onödiga pauser förstörde den ädla tevesporten skidskytte. Att "missa" ett avgörande på sista skjutstationen för att någon vill lägga in inslag om miljörena bilar och strykfria ansikten är av ondo.
Å när man väl lyckats någorlunda komma ro över denna konspiration, så blir man upprörd över hur dagarna, som skulle vara soliga och lämpliha för trädgårdarbet, liksom solen lyser med sin frånvaro.
Ingen har någonsin påstått eller kommer att påstå att Vallbybloggaren är utrustad med gröna fingara. Det är nog därför hittillsvarande skördar i bästa fall räckt till ett intag!
Nää, nu ska jag försöka passa en reklampaus, för att se huruvida acnekräm faktiskt hjälper mot acne... tycker ju det borde heta anti-acnekräm, men det är en annan historia!

Han har kommit tillbaka

Den unga reporterna på Tundraavisan var fortfarande lite förvirrad. Det hade varit två dagar av motstridiga rykten. Den unga reportern hade verkligen försökt att få alla ryktena bekräftade. Det tycktes vara som förgjort.
Den unga kvinnan hade svurit på att hon sett fem män med svarta huvor tvinga in herr Josefsson i en japansk kombi. Tre unga män var lika övertygade om att Josefsson själv hade klivit in i baksätet på en gammal Morris Minor. En äldrig herre hade ivrigt hutt med promenadkäppen och sagt vara säker på att det var tundrans folkgarde, som fört bort Josefsson till en källarvåning.
Ingen tycktes ge samstämmiga uppgifter.
Reportern hade dock klarlagt så mycket, att Josefsson och hans gäng med mestadels unga män varit samlade i Upplevelseparken sent på torsdagskvällen.'
Tundragardet hade hittat hans flaskmoped upp och ner på pensionärernas boulebana. Den var fullklottrad med konstiga tecken. Någon hade försökt tända elde på mopeden, men misslyckats.
När reportern hade försökt få information från överkuckun och andra maktpersoner hade reportern mötts med isande tystnad.
Ett skriftligt meddelande hade under fredagen nått redaktionen. I detta hade Ledaren för Tundragardet och överkuckun själv meddelat, att även om de inte gillat Josefsson omstörtande budskap, om att behandla andra, som man själv ville bli behandlat, så hade man inte funnit själ nog för att aktivt ingripa mot bråkstaken. De frånsvar sig allt ansvar för mannens försvinnande.

Hela lördagen hade reportern försökt komma i kontakt med de som varit Josefssons närmaste. Det hade dock inte lyckats.
Någon hade sett dem fly bortåt Hagaberg till. Någon hade sagt, att de pratat med dem, men att de förnekat all kännedom om Josefsson.
- Om han nu var så vänlig, som ni säger att han var, finns det väl ingen, som skulle vilja honom något ont, hade en av dessa sagt!
Den unga reportern njöt sin frukost, medan tankarna for i olika riktningar. Hur ska man kunna skriva något om detta, tänkte hon.
Det hade nu gått 2½ dygn och det var tredjedagen efter Josefssons försvinnade.
I den lilla redaktionen satt reportern och tittade på en vägg full med gula post-it-lappar.
Mord? Kidnapping? Frivilligt försvinnande? Vems är skulden? Vem är förövaren? Vem är offret? Vad hade Josefsson egentligen sagt?
Det knackade på redaktionsdörren. Den knckande ombads stiga in  på redaktionen. Tre flickor i de yngre tonåren steg in och började prata i munnen på varandra. De var ivriga. Kinderna flammade. Händer underströk det de hade varit med om.
Den unga reportern bad flickorna lugna sig. Hon bjöd på koladryck av ligthsorten och något torra kanelbullar.
Flickorna berättade att de sett Josefsson. Han hade haft helt nya kläder på sig. En vit kostym och under kavajen hade de sett att han bar en blå v-ringad t-shirt. Han hade försökt vända på flakmopeden utan att lyckas. Han hade sett flickorna och bett dem om hjälp. Tillsammans hade de lycktas få mopeden på rätt köl. Josefsson hade mixtrat lite med motorn, berättade de. Han hade tittat upp i himlen, som om han bad om högre makters bistånd.
Mopeden hade startat.
- Berätta för mina vänner att jag kommit tillbaka. Det var nödvändigt att försvinna för några dagar.
Reportern begrundade vad som hade berättats.
Datan startades och ordbehandlingsprogrammet visade sig på skärmen. Reportern tog en klunk av det nu nästan kalla kaffet. Funderingar på vad som skulle skrivas. Långsamt började fingrarna behandla tangentbordet. Snart lyste rubrikeN
"Han har kommit tillbaka!"

Udda stillsamt upplopp på Vallbytundran

Reportern, från Vallbytundrans oregelbundet utkommande avisa,  satt vid redaktionens skrivbord och tuggade uttråkad på en Toy, som för längesedan passerat sitt bäst-före-datum.

Utanför redaktionsfönstret kvittrade en nyanländ ortolansparv. Mer än en månad tidigare än vanligt hördes den djupa drillen. En svag ekoeffekt kunde anas i sparvens vokala uppvisning. Fjäderdräkten, med sina inslag av askgråa, olivgröna och rödbruna fjädrar, glittrade i det ännu vårtrötta solskenet.
Reportern  tittade längtansfullt mot en aktiv kaffebryggare, som med djupa gurglande bastoner kittlade kaffetarmen.
- Blir väl ännu en trött påskhelg, tänkte reportern och återgick koncentrerat till tuggummituggandet.

Plötsligt fick dataskärmen liv. Lokala telegram blixtrade fram på den tidigare så mattsvarta skärmen. Det var det vanliga, konstaterade tjänstgörande reporter. Män som skyddade sina maktpositioner i kommunala bolag. Fotbollsstjärna, som tänker bojkotta tevetittande under sommarens Olympiska spel. Kommunalrådet som spelat på sig själv; att han skulle ta timeout pga spelmissbruk. Reportern suckade uttråkat, då plötsligt ögonen fångade  ett nyhetsmail, som verkade konstigt.
" Upplopp vid vallbytundrans södra infart"

Nyhetsmailet berättade att en man i trettioårsåldern, klädd i vit unisexoverall och körandes en flakmoped av märket Monark, orsakat tumult. Folk hade hälsat honom med färglada påskris. Miljövänliga papperskassar från Konsum hade slängts framför ekipaget, då han körde fram.
 Tundrans medborgargarde hade fattat det så, att den vitklädde flakmopedföraren genom att vänligt hälsande nicka till den välkomnande skaran uppmuntrat densammas alltmer störande uppträdande.
Vidare berättas det att den flakåkande samlat några vänner och hyrt ett rum på övervåningen till det lokala konditoriet. De hade angivit att de ämnade fira en tradtionell påskmåltid.
Mannen identifierades av medborgargardet, som Josua Josefsson, en man som under längre tid uppmanat folket på tundrans landsbygd att visa förståelse, tolerans och kärlek till sina medmänniskor.
Myndigheterna var klart oroade. Sådant prat går ju inte an i en demokratisk materialistisk stadsdel.
Överstekuckun i den politiska församlingen uppmanade sina anhängare att nogsamt följa Josuas förehavande under eftermiddagen och kvällen.
Reportern ämnade följa upp det här. Hon utrustade sig med notisblock, bandspelare och digitalkamera och begav sig ut i den stad, som sakta inbäddades i en begynnande skymning.

Glädjen och hoppet är störst innan det börjat

Vallbybloggaren hade just hört om det senaste.
Mållöst.
Inga spanska influenser satte färg på de allsvenska debutmatcherna.
Bolltrillarna från Sundets Pärla  blev mållösa de!

Det var ganska annotlunda på Kalle Svenssons tid!.
Vallbybloggaren försjönk i nostalgi.

Leende mindes han den tid, då alla allsvenska matcher spelades klockan 13.30 på söndagar. Han mindes den surt förvärvade enkronan, som räckte till entré! Hade man ingen enkrona, kunde man söka sig till Olympias norra sida, där i stängslet fanns under flera säsonger några hål i stängslet, som man kunda nyttja... för att planka in på arenan.
Det gällde dock att se upp för vaktmästare O och hans kollegor. Det hände ofta att den som tillfångatogs fick sig en "lusing" innan han, det var i 99% av fallen en han, förpassades ut genom samma hål, som nyss nyttjats som ingång.

På den tiden, somliga kallar den gamla goda tiden, fanns inga spelare med namn som gav sportjounalisterna panikångest när de skulle stava till dem.
Nä, de hette Kalle Svensson, Gerhard Andersson, Bengt Salomonsson, Ingemar Svensson, Bertil Karlsson, Sven Espling, Lars-Erik Ahlberg och andra, vars namn var fullkomligt möjliga att stava till.

De ljusa kvällarna, givetvis när alla läxor var instuderade, för vi var otroligt flitiga och idoga skolelever, så sparkades boll på gator, som ännu inte var livligt trafikerade av bilar.
Vi som hade våra hem på Stampgatan och delar av Pålsjögatan spelade i Bollklubben Stjärnan. Det var en av bröderna Möller som tog initiativ till denna klubb. Där fanns Rolle, som senare blev duktig i bordtennis . Där fanns pojkarna Rydberg, varav minst en av dem blev språkkunnig och översatte böcker från arabiska. Där fans PolisPer, som senare gjorde lycka som handbollsspelare i Lugi och Karry, kusin till möllerbröderna, som blev allsvensk handbollsspelara i IS Göta.
Vi spelade oftast mot Skogens IS. Där fanns också duktiga lirare, som senare gjorde lycka både i allsvenskan, landslaget och som proffs. Vi brukade spela på planen vid ändhållplatsen för någon av spårvagnslinjerna vid Pålsjä tennisbanor. Vi dömde själva och mestadels kom vi överens.
Det var tider det när äran blev vår.
När vi rusiga av segerlycka firade med hallonsaft och kanelbullar i någons trädgård. hallonsaft och kanelbullar dög bra också, då vi otröstliga efter förlust tröstade varandra med ropen...
- Nästa gång, då vinner vi!
Kan det råda något tvivel om att Vallbybloggarens hjärta klappar extra hårt för di rödblåe, allsvenskans mjölkkossa... de stolta bolltrillarna i Helsingborgs IF!

Nu behövs en hjälpande hand

Vallbybloggaren har idag

• satt yllestrumpor på alla smultronplantor.
• iklätt de späda snödropparna yllekofta
• trätt thermovantar på Jasminen
• värmefläkten har riktats mot kvarvarande snödriva

Våren behöver mer hjälp än vad Vallbybloggaren  trodde.
Gå ni och gör sammanlunda....

Så blev det grönt.....

- Hejsan det är syster Petronella på ögonmottagningen kan du vara här om en timme!

Vallbybloggare, så vänligt inställd och villig att tillmötesgå alla, svarade hurtigt ja på telefonröstens föerfrågan. Han fick också rådet att inte köra bil, då någon form av droppar skulle bestryka ögats framsida.
- Nejdå, jag ska inte köra bil!
Ni märker hur positiv han är  till allt. Ordet "nej" finns ionte i hans ordlista.
Efter telefonpåläggning kommer eftertankens anemiska ansiktsfärg.
Sambon tas med på en hastig dräneringspromenad. Gruset sprutar när vi tar sista kurva med bredsladd. Visst borde man lära sambos pinka gående!
Ett antal godbitar göms i trevna stugan. Se sambon gillar att leta godbitar, när han är färdig med dagens disk!
Ett snabbt besök på Vallbys handel för tobaksvaror. Där kan man kolla hur många resor som finns kvar på busskortet. Det fanns resor i massor, så bara ila vidare till upphämtningsplats för bussresenärer. Försmädligt visar en buss baksidan, mot annalkande vallbybloggare. Väntan ser ut att grusa tidsplaneringen. Buss anländer. Busskort visas för kortläsare, som prompt annonserar att kortet inga resor har! Frustrerad diskussion med bussförare. Vallbybloggarens milda sätt och vänliga leende samt uttryck för bussförares ansvarsfulla yrkesval vinner och färden mot lasarettet kan börja.
Fem minuter före utsatt tid nås lasarettets avlämningsstation för bussresenärer.
Ilar lätt flåsande genom svängdörrar, som rör sig alldeles försakt.
Ögonmottagning följ bokstaven K.
Han följer pilar och i bästa olympisk gångarstil passeras flera mer saktfärdiga lasretssbesökare.
En hiss, som rör sig oändligt sakta, tar honom upp till det våningsplan där önskad mottagning finns.
Exakt i tid.
Med ett lättat leende talar han om för receptionisten att önskad närvaro kan konfirmeras.
- Tag en nummerlapp och sitt ner och vänta!
Så sitter man där och väntar i en kvart! Tacken för att man ilat och hoppat över lunchen!
Efter att ha bidragit till den gemensamm insamlingen för behövande sjukhusanställda, släpps Vallbybloggaren in till ett annat väntrum.
Med beslöjad blick läser han en tidning om Inredning med antika möbler! Förstår egentligen inte varför dessa tidningar så överflödar väntrum! Träffar vänner i väntrummet och vi utbyter några tankar.
Visas in i ett provrum, som tycks svämma över av märkliga maskinmonster. Ombedes luta hakan mot en för ändamålet placerad hakhylla. Ögonen träffas av en nästa omärklig luftstråle, men som ändå får en att rycka till.
Ny väntan.
En vänlig doktor ber Vallbybloggaren följa med. Vi anländer till nytt provrum. Där någon geggig vätska eller gel droppas i ögonen. En specialgjor lins placeras innanför ögonlocken och ögonen betittas.
Tyckte doktorns sa, att hon skulle mäta kamvinklarna, men det måste vara fel.
Efter ett långt tag är doktorn färdig. Vallbybloggaren känner sig ganska färdig han med.
- Du har glaukom, förkunnar läkaren uten minsta antydan till tröstande leende.
Hon skulle skriva ut ögondroppar.
Hon ville se mig igen om fjortan dagar ungefär.
Inhandlade ögondroppar. Nästan lika dyrt som en full tank bensin till bilen, så det kanske var kamvinkel hon mätte i alla fall?
På kvällen försökte jag droppa inhandlat vätska i ögonen, Vilekt visade sig svårare än det lät.
Flaskan var så lite att hur han än höll den lyckades hans hand skymma avsedd dropplats. Det behövdes några akrobatiska övningar framför badrumsspegeln, innan lämplig position hittades.
Nu är det bara hoppas att ögondroppar kan hejda utbredningen av beslöjade fält.
Med sedvanlig optimest säger Vallbybloggaren:
Vi ses!

I sjuka patienters väntrum

Det kan vara en propp!
Läkarens ord ekar med ödesmättat vibrato.
Orden studsar olycksbådande i en nollställd hjärna.
Anländer till akuten med det vita kuvertet.
Bästa vännens lyckönskningar uppfattas om än i dimma dold!
Vänlig sköterska uppmanar mig att vänta. Väntrummet har inga trevliga tidningar alls. Stirrar tomt ut i väntrummets ödslighet.
Snart ombeds jag följa med till en sal, där flera till synes och hörbart sjuka väntar. Rummet är avdelat med skärmar. Bara gnyende och av smärta, ångest uttalade ord hörs. Vem gömmer sig bakom dessa skärmar. Får mitt eget lilla skärmrum.
-Vänta ett tag så ska vi hämta en bädd.
- Det går bra med en stol, säger jag i försök att verka modig, oberörd.
Men icke då en säng ska det vara, för man ska inta horisontalläge för bäst förberedes för prover.
Hör mina medpatienters oroande ord. Hör om deras besvär och krämpor. Kan tycka , det är slöseri med sjukvårdens resurser,att jag ska vara där. Jag mår bra!
Det sticks i fingrar. Elektroder fästes på kroppen!
- Det är nog lite högt det här, du får följa med , så ska du få ett eget rum!
En vänligt leende sköterska, presenterar sig som Petra!
Nog märks det att vallbygubben blivit äldre. Beskådande kvinnlig fägring blir han väl len i munnen.
Det dröjer inte länge förrän sköterskan Petra får sällskap av läkaren Petra.
- Måste man heta Petra för att jobba här, undrar den gamle i ett försök att vara rolig.
- Vi vill bara underlätta för patienterna, inte så många namn hålla reda på, upplyser den unga läkaren som heter Petra.
Sköterskan, som heter Petra, ler  och nickar instämmande.
Det kläms och känns efter. Pulsen tas, trots att den redan är tagen flera gånger. Lungors verksamhet lyssnas på. Det sticks, inte i fingrar men i armvecket. Nya elktroder. Ny kontakt med mystisk maskin, som surrar sövande. Siffror fladdrar förbi på den bärbara datorns bildskärm.
Tiden går.
En ny sköterska kommer in i rummet.
Hej Petra, sa den gamle i ytterligare ett försök att skämtsam.
-Jag heter inte Petra, utan Margaretha, sa hon och snörpte lite på munnen.
Den gamle tystnade och tänkte för sig själv, här har en katt trängt sig in bland hermelinerna.
Klockan närmar sig halvsju på kvällen. Magen kurrar längtande efter såväl kaffe som smörgås!
- Ja nu har vi tagit alla prover, du får vänta här. Det tar ungefär två timmar innan svaren kommer!

Tiden går nu ovanligt långsamt. Inga magasin med artiklar om trendiga inredningsstilar eller antika möblers skötsel. Fingrarna trummar på en bordskiva.
Försöker påminna mig hur varje ton låter på ett piano och spelar med höger hand en melodi på det osynliga pianot.
Hur man får två timmar att passera i ett saterilt sjukrum, är mig ännu en gåta. Tycker en evighet passerat, men klockans minutvisare har bara flyttat sig fyra minuter,
Den vänliga mycket tittvänliga läkaren återvänder.
-Det är ingen propp, vad vi kan se, säger hon! Du har för högt blodtryck och för det ska du få en tabletter, som finns på valfritt apotek. Men för att du ska kunna börja ta dem får du två av oss redan nu. Sedan kommer du att kallas till ögonläkare, för en grundligare test av vad som beslöjar din blick.
Jag vinkar vänligt det läkarteamet bakom glasväggen och anträder hemresan.
Byter buss vid centralen. Trodde jag. Men dte har blivit så sent att nattbussarna börjat gå. Får vandra genom en av stadens parker för att nå lämplig busshållplats.
Lagom till Aktuellt inträder jag i trevna stugan.
Aldrig har Kaffe med smörgås smakat så bra.
Sedan ut på Vallbytundran, för en sen dräneringspromenad med sambon!
Dagen efter, ringer telefonen vid lunchdags.
- Hejsan, det är syster Petronella på ögonmottagningen, kan du vara här om en timme!
Men se det är en helt annan historia det!