En gång är ingen gång

Aldrig har väl det talesättet varit mer på sin plats än efter nattens vandringstävling i Daegu! Under 20 kilometer gjorde att stort antal damer sitt bästa för att hitta den rätta gångarten. Medelst rytmiskt vickande höfter förpassas bålmuskulaturens stryrka till perfekt sträckta ben, för att få maximal fart och ett vägvinnande flyt.
Att denna bedömningssport fortfarande finner sina utövare är för vallbybloggaren en gåta. Man måste nog vara en ivrig utövare för att förstå tjusningen! Den finns säkert, men inte för vallbybloggaren. Han har i och för sig inget emot rytmiskt vickande höfter, men föredrar dessa på andra platser än Daegu!
Då övriga idrottsgrenar för natten lagts i träda, kunde vallbybloggaren återgå till svensk normaltid och tillbringade resten av natten i dvala.
Den tidiga morgonpromenaden med sambon var kylig, inte minst på de platser, som inte nåtts av den uppstigande solen. Det luktade kylig november om morgonen. Vid den lokalt placerade ICA-butiken hade ett antal hungriga gymnasieelever samlats. De köade för inträde i butiken, som ännu var gallerstängd. Verkar som gymnasiekolorna på Vallby får ännu en dag med tonåriga duracellkaniner.
Vid hotellets rökruta hade två ynglingar slagit sig ner och pratade munter med varandra. Vi spenderade en stund tillsammans och samtalade om just ingenting. Vi pratade bland annat om att se sport på teve.
- Jag för min del, sa den ena ynglingen, är en stor beundrare av de , som slår volter och dyker...vad heter det nu...
- Du menar simhopp, sa den alltid uppmärksamme bloggaren.
- Ja just det, när de hoppar från trampoliner... den sporten är jag grymt inne på!
- Jag för min del, sa den andre unge mannen, tycker nog bäst om att titta på vintersport. Det är mysigt sitta hemma och kolla. De är ute i kylan och jag sitter inne!
Vallbybloggaren och sambon lägsnade av sig med instämmande om att tevesport har flera mervärden.
Sambon vände ivrigt hemåt i hopp om att det skulle vankas någon form av morgongodis... lite tidig onsdgsmys! Han hade inte helt fel i sina förhoppningar utan bjöds på tandvårdande tuggpinnar, sådana som är lämpliga för sambos.
Vallbybloggaren satte på kaffet! Snart spred sig den underbara doften i trevna stugan. Dagens morgonmål njöts i tevehörnan. Där förkunnades i nåfot reprisinslag för gårdagen att de två Polarpristagarna festligt hyllats.
Vallbybloggaren vill inte på något sätt förringa vare sig Pattie Smith eller Kronus-kvartetten.
Men...
... han kan inte låta bli att undra vad Polarprisjuryn har emot giganten Paul Simon, som sedan mitten av sextitallet levererat njutbara melodier, inspirerats av musik från flera världsdelar. Klart att Electric Lights Orchestras Jeff Lynne och Beach Boys Brian Wilson också kan räknas bland de som polarprisjuryn förbisett!

Nå nästa är ska någon av dem hyllas...eller hur!

Jetlag i vardagsrummet

Klockan mitt på dagen och vallbybloggaren ska till att äta kvällsvard!
Det är lite besvärligt med tidsomställningen!
För att anpassa sig till de direktsändningar som förekommer från det avlägsna Daegu har vallbybloggaren beslutat att inrätta sin dygnsrytm efter den tid som råder där.
Därför är intag av kvällsvard mitt på dagen helt naturligt.
Det hinner nog bliva en kvällsfika framåt klockan tre med. Innan sambon och vallbybloggaren går ut på nattpromenaden vid fyra.
Klockan är ställd så att den ska väcka vallbybloggaren klockan  två på natten, så förmiddagssändningarna inter missas. En stadig frukost och en morgonpromenad med sambon.

Sedan kan man frossa i unga atleter som hoppar och springer, kastar och stöter. Följa personer som springer lång och kort. Vem som vinner i långa loppet var en ny etiopier, vars namn jag inte minns. Det började på J i vart fall.
Lunch serveras klockan fem på morgonen. Då har de flesta friidrottare tappat sugen och också de dragit sig tillbaka för lunchintag.

Det är spännande med att titta på dessa personer som utan hjälpmedel hoppar långt och högt. Springer fort och fortare. I vissa fall utföres prestationen med olika typer av redskap. Så kallad redskapsidrott!
Nu ska kvällsvarden intas beskådande sådana som med hjälp av en lång pinne låter sin kropp passera över en högt uppsatt pinne. Lite senare ska personer som tar lustiga skutt över uppställda hinder beskådas. Vilket påminner mig om att det är tid ansa häcken!
Sambon visar betydande förståelse för dessa omkastningar av tidschema, men så mutas han med torkade grisöron och då kan han fördra det mesta!

Det är nog så, att det finns en kärlek till udda ordvändningar...

... och då kan vallbybloggaren inte låta bli att kommentera den forskning, som bedrivs vid State University of New York.

Där tror man sig nu funnit en variant av genen DRD4, som gör att risken vara otroGEN fördubblas!

Skriftställaren kan inte låta bli att undra. är det bärarna av varianten av genen DRD4,
...som kallas GENGÅNGARE?

Morgonpromenad med visst inslag av energiintag

Vallbybloggaren har som vanligt vid denna tid på dagen klarat av minst en morgonpromenad med  sambon. Promenaden gick denna dag via Vallby Centrum och ut mot Erikslund. Morgonen är mulen och det känns att den stilla brisen, som smeker hans ansikte, fått lite mer höst i sig!
Han passeras av fyra gymnasister, som tydligen planerar rata skolans lunchservering. Att skolans är en viss underdrift, då det egentligen är fyra skolor i en. Bostadsområdets ICA-butik hade haft besök av de fyra. De mumsade gående i sig kanelsnäckor och drack Energidryck. Mellan tuggorna så hörde Vallbybloggaren huru de välsignade kanelsnäckornas mättande effekt, till skillnad från vad som nu än serverades i skolbespisningen.
Vad detta var gick dock inte att höra. Vältuggad kanelbullemassa lade sordin på skolpojksmumlandet.

Med tanke på den flod av energidryck, som dessa gossar konsumerade, är det lätt att föreställa sig hur de likt Duracellkaniner studsar mellan skolsalsväggarna resten av skoldagen.

Kan väl vara ett gott råd som något för att få gymnasiebespisningen få nöjda kunder... servera kanelsnäckor, chips och energidryck! Visserligen skulle säkert den lokale ICA-handlaren klaga, men bespisningspersonalen skulle vara nöjd...
äntligen äter de upp maten!!!

To be me or not to be me

Om någon dag börjar VM i fri idrott!
Högerhanden finner trevande de toner som formar en melodi.
Från klaviaturen lyfter drömmen.
Vänsterhanden vemodigt följsamt betonar drömmens verklighet.
En melodi om de drömmar som en gång närts.

Drömmen om guldmedalj i Mexico 1968 blev en verklighet
i jubelrop från dagdrömmens miljonpublikens.
Illusionen  gömmer narrens skratt i förförd publiks ovationer.

I ett hörn står Herr de la Rochefoucauld observant noterande.
" De egenskaper man har gör en aldrig så löjlig, 
som de man låtsas ha."

Promenadobservation och morgonreflexer

Vallbybloggaren tittade förvånat. Ena ögat såg på värmemätaren, som stadigt annonserade morgonkyla. Det andra ögat såg förvånat på dagvisaren, som envist hävdade det var augusti. De sedan länge lagrade varma kläderna letades efter och påkläddes. Tillsammans  med  sambon redo för kylig morgonpromenad.
Noterade att morgontidig skateboardåkare totalt ignorerade värmemätarens budskap. Mer trogen dagvisarens information fors det fram och tillbaka på hjulförsedd bräde. Bara armar och bara ben 

Lite längre fram på den stig de två vandrade
mötte de Bosse med sin bengaliska gökhund. Då skriftställaren undrade vad i all världen det var för hundras, förklarade Bosse med gökhunden:
- En ras som aldrig lärt sig säga vov vov istället säger den Ko-Ko!
Skriftställaren tyckte det lät urdumt och misstänkte starkt att det var en förklädnad.
Säg den hund som inte är bengalen!


Tog del av morgonnyheten att en fängelsepastor i Sala fått lämna sitt uppdrag.
Den lilla information som gavs, visar att paragrafrytteri och byråkratisk stelhet än en gång vunnit över medmänsklighet och generositet.
Vännen där i Sala .. fortsätt ditt goda arbete. Till slut ska din medmänsklighet och generositet vinna!


Nåväl, paragrafrytteri, stelbenthet, nästan nakna brädåkare och bengaliska gökhundar spelar ingen roll.
Det visar bara att ur led är tiden.

En ny dag

Sambon skrapade lätt med sin högertass på mitt bröst.

Hörde det välbekanta djupa otåliga morrandet. Han låter som startmotorn i min gamla saknade Renaultfyra. Trots halvöppna ögon, ännu fyllda med den halvvaknes sömnlim, förstod jag en ny dag var här. 

Kaffet får vänta en halvtimme till.

Fyllde fickorna med påsar avsedda för de naturbehov sambon planerade lämna efter sig!
Dagen mötte mig med  förhoppning om en sol som ännu skyms bakom regnmoln.
Möter två ynglingar, som jag känner igen. De har flera gånger varit stökiga och muckat gräl med förbipasserande. " Ge mig respkt, va!"
Från höger stormar en brunspräcklig katt in jagande en vilt flaxande sparv. Sparven krockar mot en trädstam och katten tar fågeln. Spatserar stolt iväg med den lilla sparven i sin mun. 

Hör de stökiga ynglingarnas kommentar:
-Fy så äckligt. Hur kan man vara så grym!

Sambon har inte reagerat alls. Totalt upptagen med att luktskanna någon fläck där tydligen en löptik lämnat visitkort, så kallad teakolja! 

Uppmanar sambon att bara lukta på vartannat grästrå, så vi fortare kommer hem till det väntande kaffet och morgonsmörgåsen. 

Verkar som sambon förstår vad jag menar och resten av promenaden går raskare. 

Väl hemkommen! 

Fortfarande är morgonsolens värme bara ett löfte, en förhoppning!

Med förhoppning om värmande sol tar jag kaffekoppen, smörgåsen och morgontidningen och installerar mig på i täppans kaffehörna. 

En ny dag har börjat !
I Libyen har pågår striderna! Mr Gadaffi gömmer sig ännu i någon vrå. Hans kronprins , som sas vara infångad, förkunnar leende att allt är väl i staten!
En ny dag har börjat!

Odygdiga pensionärer

X-busschauffören,X-elkonsultent och de andra i järngänget hade avnjutit alltför välgrillade korvar vilandes i degigt tinade korvbröd. Tagit del av den lokala  föreningens budskap under vallbydagen.
-Viljan att göra mycket, sa X-elkonsultent, är aldrig så stor som under dessa aktiviteter! Verkar som om inget gott hänt på området om inte dessa föreningar funnits! Ändå har de glömt göra något riktigt bra och kul för sextiplussare, avslutade han.
-Nä, de tror visst att vi som uppnått mogen ålder ska vara tillfreds med dragspelsmusik, boule och blaskigt kaffe, instämde X-busschauffören.
-Vet ni, sa X-sportredaktören, jag tycker vi ska ha ett rally på cykelvägarna. Jag har fått låna nyckeln till markskötarnas arbetsbod.
Bara tanken på att det var något mer inspirerande på gång än dragspelsmusik fick en handfull grånande gentlemän att lämna festligheterna. I grupp tågade de mot markskötarnas arbetsbod.
I boden fann de två elbilar, typ golfbilar. X-hårklipparen hittade en burk med blå målarfärg. Lätt fluroscerande förkunnade etiketten. X-hårklipparen tog kommandot.

-Jag snitslar en bana med denna färg , sa han, ni går hem och sover. Möt mig här vid soluppgången, så startar jag rallyt.
X-elkonsulten, X-busschauffören, X-bagaren och vallbybloggaren gick hem och lade sig.
Nåja inte direkt, de öppnade en butelj och delade innehållet bara för att fira att nu var det äventyr på gång.
I soluppgången möttes de fem vid arbetsboden. X-hårklipparen visade med stolthet på den blåa linjen på marken.
-På min signal startar ni elbilarna och den som först fullföljt banan och återkommer här blir mästare.
De drog sticka och det visade sig att X-elkonsulten  skulle ratta den första bilen med vallbybloggaren som codriver. Den andra bilen rattades av x-busschauffören med X-bagaren som degig codriver.
X-hårklipparen startade rallyt med  att ivrigt vifta med en röd halsduk.
X-elkonsulten och X-busschauffören tryckte pedalerna i botten. Tyst pilade de eldrivna fordonen iväg. Redan i först lurvan tog X-busschaufförens bil ledningen genom att gena över en gräsmatta. Tätt tillsammans för de två elekipagen iväg ner mot folktandvårdens byggnad. Den tvära kurvan till vänster togs mer eller mindre på två hjul.
Morgontidigt tidningsbud räddade sig med ett sidohopp in i en ölandstok.
Denna gymnastiska händelse gick de tävlande obemärkt förbi.
X-bagaren drogs så med i tävlingen att han med hög röst härmade ett formel 1- fordon. De båda fordonen låg jämsides, farligt nära varandra, på väg upp mot det som kalla Upplevelseparken. X-bagaren tutade med hög röst.
En tidig hundledsagare tappade hakan och företedde stor likhet med ett öppet fiolfodral. Hunden skällde högt och viftade supportande på svansen.
Förbi ingången till gruppboendet tog X-elkonsulten ledningen och på skrikande däck klarade han chikanen vid församlingsgården.  Ner mot hotellet,vars parkering var biltom denna tidiga måndagmorgon, var det åter jämt mellan fordonen. Kvinnliga bihang till de ärrade rallyförarna  hejade på sina respektive och hoppades att endera skulle vinna..
Den långa rakan från hotellet förbi festlokalen och affärscentrumet blev en giganternas kamp. Endera låg X-busschauffören först och endera var X-elkonsulten en noslängd före. En illa placerad cykel framför tobaksaffären  tvingade X-elkonsulten till en kraftig undanmanöver varvid han plötsligen fann sig åka bort från målet. Ett lappkast senare var han åter på väg mot målet klart distanserad av X-busschauffören och X-bagaren.
Med jubelrop och brumljud från X-bagaren passerade det första ekipaget mållinjen. 10 sekunder senare kom en vilt svärande X-elkonsult med codriver i mål.
- Var du ute å cykla, ropade X-busschauffören uppsluppet. Du kanske föll ur ramen, fortsatte han mer långsökt.
De parkerade bilarna och skyndade vilt fnittrande bort från  målområdet.

Måhända hade de inte riktig koll på hur hårt laddsladdarna skulle itryckas. För de ordinarie parkskötarna fann att deras bilar stannade , när de båda var längs borta på området. Å det ska ni veta, även med tomma batterier är en el bil tung att skjuta framför sig.
. Å se de var ett härligt rally, sa X-bagaren, när de lite senare avnjöt morgonkaffet!

Den som tror att detta hänt på riktigt må kasta första stenen!

Älvornas dans med grodorna

 
Vallbybloggaren fann i en datafil några gamla bilder. Han beskådade några av bilderna.
Där fanns måsens flykt från ett inramat liv. Han ser de välvda vingarnas styrka betvinga det inramade, inrutade livets bojor.

Det var nu längesedan han i ett brunt kuvert fick en illustrerad hälsning från Prinsessan!
Han såg  barnets ivriga utforskande av mönster, som bara barnahänder kan kan göra charmigt sevärda. Dock konstaterar han att ett visst mått av barnasinne än finnes i hans mer vuxna kropp. Nog ser han sin egen barndoms ivriga försök att med ändlösa linjer beskriva det han ser. Så han försökte efterlika, inspirerad av Prinsessans bildberättelse!

Vallbybloggaren samtalade senare med  Prinsessan om de bilder hon sent honom. Han hör Prinsessan uppmanande stämma:
- Farfar, såg du grodorna dansar med älvorna! Se så det tindrar ur älvans ögon!

Kom du med och se hur älvorna dansar i barnets vindlande kritstreck. Hur grodorna ystert bejakar sitt grodperspektiv i barnets slingrande kritdans!

Idag är det Vallbydagen, då alla inbjudes uppleva det Vallby har att bjuda! Vid upplevelseparken blir det framträdande och annat som kan ge upplevelser!
Från klockan tolv och flera timmar framåt!

Gånglåt

Plaskande gånglåt komponeras steg för steg på genomblöt gräsmattas notpapper!

Tystnadens stråkar spelas ljudlöst från blöta fåglars viste.
Fåtaliga morgonvandrares basgång ger morgonen rytm!
Sambons krafsande i fuktstinn tuva ger morgonen virveltrumljud.
Backande varubil stöter i basunen andra till varning!
Plaskande ljud fyller morgonen med musik!

Fåfängt sökes mening med dagen innan styrkande kaffe intagits.
Nu ska vi bara få lite kaffe, så blir den här dagen med en dag att njuta av!

Semesterminnen eller vad obefintlig mjölktetra kan ge för tankar

Morgonen hade bjudit på värmande sol. Lunchpromenaden med sambon var totalt regnbefriad. Nu har dock mörka moln hopat sig och troligen kommer regnet snart! Vallbybloggaren har just inmundigat en sen lunch och skulle  hälla en slatt mjölk i kaffekoppen. Sanningen gick upp för honom... kylskåpets innanmäte var totalt mjölkbefriat!
Inte ens bakom flaskan med annan dryck kunde han se skymten av   
mjölk.

Hans letande fortsatte allt mer frustrerat. Kunde han av misstag ställt tetran i specerieskåpet, det har hänt förr! Men icke så. Inte ens en burk med kondenserad mjölk fanns tillstädes. Denna obefintliga burk fick honom att minnas barndomens semestrar i den norra delen av den västkustska skärgården. Vallbybloggarens fader, som ansåg, att semestrar skulle skilja sig så mycket som möjligt från svagströmskonstuktionens exakta petimeterverksamhet, försökte inpränta i gossebarnen och hulda makan, att nu skulle det levas  robinsonliv. eftergiften I det tält som rests för att tjänstgöra som kör vid regnväder fanns också ett lager av torrmjölk och en och annan plåtburk med kondenserad mjölk.

Det trauma som dess produkter givit den uppväxande vallbybloggaren går inte att mäta eller förstå. Ännu i vuxen ålder och fostrande egna telningar har han avstått från att utfodra dessa med torrmjölksdricka eller utsatt dem för den söta sliskiga smaken av kondenserad mjölk.

 Den amerikanske mjölkprudecenten John Megenberg sägs ha fått patent på kondenserad mjölk redan 1884. Nu  är väl det inte riktigt riktigt! Gail Borden fick redan 1856 patent på kondenserad mjölk. Då det gäller Megenberg torde mer röra sig om patent på hur man förpackar kondenserad mjölk. Fast redan i slutet av 1700-talet hade ryska vetenskapsmän kommit på att man kunde reducera vätskemängden i mjölk med 25% och då fått en mer hållbar produkt.

 

Nå, nu var detta en historisk parantes. 

De västkustska barndomssemestrarna innehöll inte bara kondenserad mjölk eller en vattnig torrmjölksbaserad vätska till cornflaksen. Det innebar också en aldrig sinande variation av olika fiskrätter. Vallbybloggarpappan byggde till och med en rök vid strandkanten, där makrill och ål och andra fiskar röktes och serverades, med egenhandlade morötter och potatis. Vitsås med kondenserad mjölk som bas. Kanske inte är så konstigt att vallbybloggaren och mycket troligt, också den yngre brodern tillhörde de få, som verkligen uppskattade skolbespisningen och ansåg att DÄR serverades delikatesser.

De andra skolbarnen tyckte vi var en konstig sort, som gillade skolmaten och RIKTIG mjölk!

Men de hade inte en far som på semestrarna lät bli att raka sig och iförd lederhosen och i bästa fall en sladdrig tröja, fiskade, rökte fisk, gjorde drycker och sås på mjölkpulver och denna sliskiga produkt som kallas kondenserad mjölk! 

De andra barnen hade pappor som överlät matlagningen åt mammor iklädda blommiga förkläden !

Arla om morgonen

Solen har precis förmått natten  att övergå i tvivelaktig morgon.
Med kraftansträngning har kvicksilvret, medels armhävning, lyckats nå elva plusgrader.
Sambon är obeveklig.
Sambon  får med krafs och nafs täcket försvinna. Vallbybloggaren kurar huttrande ännu i horisontalläge.
Otåliga gutturala samboljud manar skriftställaren att på börja dagen!
05.12!
"Slöfocken måste upp nu"
Sambons gutturala kommentarer är otydliga, men glasklara.
Med viss tvekan startar skriftställaren kaffebryggaren.
Vattnet begjuter aromframkallande Zoegas Intenzorostning!
Textteve förkunnar att kronprinsessparet väntar barn. Tronföljden är räddad jublar rojalisterna. Demokratin är mindre demokratisk med tronföljare agiterar icke-rojalisterna.
Vallbybloggaren funderar på vad som skulle ske om Kronprinsessparet adopterar ett barn från avlägset fattigt land. Säger successionsordningen något om detta? Kan ett adopterat barn till kungligheter bäras fram på silverbricka och accepteras av statsminister och talman?
Sambon kopplas och morgonens första promenad påbörjas.
Helt ensamma strävar de två fram i soldismorgon.
Elva plusgrader känns kallt med sängvärmen ännu i minne.
Vallby genomkorsas i hastig takt, med undantag för behövliga, ja för sambos behövliga, dräneringspauser.
Hemkomna i stugvärmen, smakar det nybryggda kaffet gott.
Metros sudoko löses i innan kaffet ännu är urdrucket. Får nog införskaffa ett svårare, rent av utmanande, när vallbybloggaren hunnit i kapp den nyss påbörjade dagen!
Ikväll tevesommarens fotbollsliga höjdpunkt....
Helsingborgs IF ska försöka hävda sig mot belgiens fotbollsstolthet Standard Liege!
För vallbybloggaren känns det mer angeläget än kunglig familjelycka, så hoppa på honom bara....
Idag ännu en glorious day !

Rallare och önskan om spelvinst

Vallbybloggaren har under förmiddagen varit ivrigt sysselsatt med såväl dammsugare som mopp!
Det har skurats det har fejats. Kungens lilla piga skulle varit arbetslös i hans lilla palä.
Det har promenerats med sambon bland nyslaget gräs.
Utanför bostadsområdets ATG-ombud står rökande V75 fantaster och diskuterar ivrigt vad göra med den hägrande vinsten.
Inflyttad iranier ska köpa den den flotta bilen och på dolda vägar ta sig in i Iran för att hälsa på åldrig moder.
Ålderstigen  gentleman önskar lycka till  och framhåller att reperation av sommarstuga står högst på hans åtgärdslista, då rätta hästar spräng målsnöret som vinnare.

Vid hotellets förgård sitter vår tids rallare uppradade med morgonkaffe och dagens första intag av glödande materia. .
De komma från öst, de komma från nord, de komma från syd de komma från väst, dessa dagens rallare!
Alla bor i veckorna på hotell. Dagarna tillbringas på olika byggarbetsplatser. De är alla iklädda liknande uniform. Orange byxor med reflexband, mörkblå byxor med reflexband. Färgen skiljer dem år!
De flesta, oavsett om de kommer i bilar som är registrerade i Polen, Tjeckien, Tyskland, Norge, Danmark, tycks vara byggnadshantverkare.
Bottenvåningen på servicehuset innehåller några lägenheter, som den förbipasserande kan titta in i. Russinskrynklig farbror med starka glasögon ser uppslukande in i tevebildens inbjudande förtrollande värld.
Hemkomsten till egna tjället belönas med en kopp kaffe.. det är ju bara förmiddag och då kan man ju inte äta laxpudding!!!!!

Julkort på irrfärd!

 Med anledning av text-teves rubrik denna morgon, om att 382 000 brev aldrig når adressaten, så drar sig vallbybloggaren till minnes ett julkorts irrfäder.

Denna förmiddag i februari 2011 antog vallbybloggarens ansikte alltmer likheter med sonens basfiolsfodral.
Stort och avlångt.
Han tittade med förvåning på det julkort han höll i handen.
Visserligen var det den tjugofjärde, men helt fel månad.
.
Hans näsborrar  skälvde lätt av den tydliga lukten av surkål.
Försiktigt lät han julkortet bli luktat på.
Med den doftkänslighet, som utmärker en god matlagare kunde han ganska snart avgöra vad som hänt.

I mitten på december i Herrans år av tvåtusentio lades julkortet på en röd postlåda innanför murarna i Visby.
En något förvirrad  postal tjänsteman på gutarnas ö fastslog att Västra Aros med säkerhet var huvudregion i östra grekland. Slutsats på grund av den omisskännliga lukten av ouzu och fetaost.
I östra Grekland sitter en lätt berusad grek och tittar med dimmiga ögon på julkortet.
Västra Aros, funderade han och efter en stund beslöt han detta troligen var en felskrivning för West Virginia.

Några dagar senare sitter en kvinnlig posttjänsteman i en liten stad uti det stora landet i väster och tummar drömmande på ett julkort från Visby. Några droppar av barbecuesås letar sig till kortets högra nedre hörn. Hon är övertygad om, att någon i hennes släkt nämnt ett Arosa. Hon ringer sin mamma, som om inte med säkerhet, så dock ett till visshet gränsande ovisshet menar att att det måste vara Europa. Bayern skriker de, båda samtidigt.

Med av surkål och bratwurzt flottiga fingrar vrider en posttjänsteman i lederhosen på det lilla julkortet. Västra Aros, tänker han tankfullt. Han slår ivrigt i en postal katalog och finner slutligen ett namn, som han tycker passar.
I mitten av februari år tvåtusenelva stirrar en något förvirrad postal tjänsteman på gutarnas ö på ett julkort.
Erkännande sin okunnighet konfronterar han sina medarbetare. En av dem  tror sig veta att det på fastlandet finns en sådan stad. De kollar en bilatlas för fastlandet och ser att det äger sin riktighet.
Så kommer det sig att vallbybloggaren den 24 februari tvåtusen elva kan läsa en kär hälsning från en från fastlandet flyktad syster.
Vallbybloggaren samlade sig och försökte se något positivt i postens tillkortakommande.
För se positivt det ser vi i Vänliga Västerås!
Med ett snett, ganska ironiskt, leende tänkte han:

Du syster yster, i år var du allt ute i god tid!

Tomatväktare och jordfelsbrytarespanare

I vallbybloggarens vänkrets finns sådana personer, som då och då haver för vana att bege sig på långresor långt utanför Vallbys gränser. Vid sådana tillfällen uppstår problem, som måste lösas. Ett sådant problem är att tillföra plantor av skilda slag flytande näring, mestadels vatten.
Nu ska det genast understrykas, att nästan utan undantag så har vallbybloggarens vänner insett den omöjliga relationen mellan vallbybloggaren och i husen  inhyst växtlighet. De vet att vallbybloggaren är en generös själ och gärna ger mer än vad som behövs. Vattna krukväxter är inget undantag. Han ger gärna en skvätt extra. Till och med två skvättar extra! Så för sådan växtbevattning så lejer vänkretsen gärna annan person.

Däremot betros han ofta med exteriör vattenbegjutning.
Den vecka som förflutit utsågs vallbybloggaren till såväl tomatplantevattnare som dillplantevattnare. Det ska genast framhållas , att vallbybloggaren lärt sin läxa. För mycket vatten är icke bra för plantor. Tillförsel av vatten , hoppades han, skulle naturen själv sköta om. Ivrigt studerades väderleksrapporter. I takt med att utlovade regn uteblev, så tvingades vallbybloggaren skrida till verket. Han syntes vandra tvärs över Vallby.. sökande gator och gränder, som mest lätt skulle föra honom till målet. Till den trädgård, där tomatplantor väntade på att få dricka. Tomatplantorna har druckit och tillväxt i visdom och storlek!
Blir det åska, hade vännen sagt, så händer det att jordfelsbrytaren slår av strömmen. Därför har vallbybloggaren också varit strömavbrottsspanare den sista veckan. Nu har inte åskskurar varit så flitigt förekommande. Men efter varje tillstymmelse till muller ovanifrån har vallbybloggaren troget kollat att den blinkande lampan på frysens dörr inte slocknat. Nu verkar allt ha gått rätt till och någon aktiv insats har vallbybloggaren  inte behövt göra. Uppförandekorrigerande insats  har lyst med sin frånvaro.
Frysta varor tycks ha klarat sig.
Tomatplantor har växt till sig!
Se nu till att hemkörningen sköts om ordentligt!

Lägenheten på andra sidan gatan...

...bjöd vallbybloggaren på utrikes television under lördagkvällen. En till Vallby inflyttad familj har blivit med platt-teve. En skärm som täcker nästan hela väggen, bjuder inte bara familjen på underhållning, utan även de som bor inom synhåll på andra sidan gatan.
Under lördagkvällen bjöds vallbybloggaren på ett dansprogram. Nästan halvmeterstora figurer i smäktande vals. Herrarna i  mörkblå frack och damerna i ljusrosa festklänningar svävade på väggen i rummet tvärs över gatan.
Nu kunde inget ljud höras, men det var en märklig syn. Skenet från teven lyste som norrsken genom fönsterrutan.

Minnen som professionell idrottsman....

Vallbybloggaren lästeom en svensk, som skyfflar gummitrissa på hala isar i Washington tjänar eller kommer att tjäna otaliga miljoner kronor om året tio år framöver.
Det blir en hel del hotdogs med bröd det. Förmodar att puckskyfflaren i fråga till och med väljer att köra nyinköpt automobil på expressways och mer urbana körbanor.
Nostalgins skimmer intog vallbybloggarens tankar.
På minnenas higway upplevde han åter sin egen korta karriär som professionell idrottsman.
Året var tidigt sextiotal och varade i ungefär 30 minuter.
Tillsammans med 7 kamrater, alla finniga och tonårsövermodiga, deltog de i någon form av mästerskap för juniorer i Uppsala. Grenen var Volleyboll, en då tämligen ny sport i konungariket. De andra lagen, vill minnas det var fyra lag till, bestod alla av betydligt äldre tonåringar en del hade till och med en rakhyvel i sporttrunken.

Vallbybloggaren och hans lagkamrater  skrällde. De vann första matchen! Genom att de andra lagen sedan lyckade spela, så att rätt lag förlorade med rätt siffror, befann sig de unga tonårskillarna i den situationen att de vann en bronspeng. Det var då de insåg att all träning lärandes tigersprång och korgslag, spänsthopp och smashträning  inte varit helt förgäves.
Det var nu de för en knapp halvtimme upplevde den professionelle idrottsmannens belöning. De belönades med varsin femkronorsedel! Sedeln räckte till en lunch i närmsta korvkiosk!
Kan med eftertryck konstatera att femkronorsedeln , då för länge sedan, var värd minst lika mycket som den svenske gummitrisseskyfflarens otaliga miljoner i årslön!

Morgonpromenad

Konstaterande,att det faktiskt inte regnade, iklädde sig vallbybloggaren passande ytterplagg för dagens första promenad med sambon. De sista dagarnas ihärdigt regnande hade lämnat tydliga våta spår varhelst man tittade. Detta bekymrade inte sambon ett dugg, utan han tyckte lite mer väta nog skulle vara på sin plats. Förnöjt lyftande ena bakbenet övergick han från ord till handling!

Vallbybloggaren mer trött än sambon fortsatte promenaden . Passerade den för ett par år sedan uppförda skateparken, som delvis var vattentäckt.
En ensam byggjobbare vandrade otåligt fram och tillbaka utanför en port ivrigt blossande en cigarett. Röken bildade ett tätt moln, som omslöt hans huvud.
Utanför det till området centraliserade hotellet försökte en familj från södra sverige ilasta sin bil med diverse föremål, lämpliga för en längre frånvaro från hemmet.
Pappan i familjen hade befälet.
Tonåringar kommenterade spydigt pappans fruktlösa försök att få allt in i bilen.
Mamman stod en bit bort talandes i mobiltelefon med en väninna, tydligen kallad Inger! Kommenterade högt makens tafatta försök att få plats med allt. Undrar om hon tänkte på att maken måste höra hennes ironiska kommentarer eller det kanske var avsikten.
Vi stannade inte för att se hur de hela slutade utan skyndade hemåt.
Väl hemma löstes det lite sudoku drickande andra koppen kaffe för dagen.
Sambon tuggade nöjt på ett digestivekex med leverpastej.
Nu kan en ny dag börja!

Nu känner också en skata igen den svenska sommaren

I droppande vatten, andra kallar det regn, sitter en ensam skata på husväggens kant.

Huttrande blötlagd önskar skatan längtande

efter en impregnerad friluftsjacka .

En sådan som är  vattentät, men andas!

Finnes för ensam skata, i droppande vatten,

fuktskydd för det andra kallar regn?

Det fanns en tid,

då den ljusnande framtid ännu var ett hopp för också för oss högstadieelever. Vallbybloggaren och hans kamrater, Mange, Bosse, Birgitta, Annika och Lena, gick hårt in för att vara "svåra". Svåra kulturellt sett. Vi älskade gå till bibliotekets hörsal och uppleva diktläsning. Diktläsning var kanske att ta i.

Uppläsaren kom in i en mörklagd sal med pannlampa. Han ställde sig och titta på publiken.
Vi satt alla tyst förväntansfulla.
Den pannlampsförsedde poeten teg under en minut. Sedan tog han fram en hammare, som han dolt innanför manchesterkavajen. Han la upp sin hand på det lilla bordet.
Tystnad!
Sakta förde han hammaren i en parabelliknande båge och lät hammaren med ett snärtigt ljud träffa handen.
Nu vidtog en lång tystnad. En tystnad som gränsade till pinsam längd.
Pannlampans sken panorerade över publiken.
Till slut kom det... det förlösande ordet:

AJ!

Vi jublade i hänfördhet över denna verbala existensiella ångest! Eller vad vi nu kunde ha tolkat det som!

Det var i denna anda som vallbybloggaren, Mange , Bosse, Lena, Annika och Birgitta skulle sätta upp en teaterpjäs på en av stadens ungdomsgårdar. Troligen kallades den " ingen ser vad som händer bak trädets stam! " Eller något liknande meningslöst. Vallbybloggaren vill idag inte gärna kännas vid detta teaterstycke, som i ärlighetens namn inte hade mycket till handling eller för den delen dialog heller.  Han vill minnas att det hela gick ut på att få med så många ordvitsar som möjligt, typ:
Nu barkar det åt helvete!
Om du stammar blir du stamanställd!
Det där var kvistigt!
Träd tråden!
I Löv you, en replik som troligen skulle visa på vår internationella solidaritet!
För att skyla över bristen på handling, dialog och annat  för ett teaterstycke nödvändigt innehåll, drog vi ut på pauserna mellan akterna, så långt vi kunde.

Mange och vallbybloggaren vattnade en liten planta i en kruka. De tillförde näring av olika slag. De gav kommentarer till den allt mer otåliga publiken, att de behövde ett träd för handlingen i sista akten.
I varje aktpaus, så byttes den lilla plantan ut och ersattes med en något större. Ihärdigt vattnades den!
Till slut tvingades de i sista akten att korta av denna med hänvisning till att trädåterväxten inte var så god, som de hoppats.
Den gode tidningskrönikören, som var satt bevaka ungdomsgårdarna, konstaterade torrt dagen efter att pauserna utgjorde 80 % av de den fem akter långa föreställningen.
Det behöver väl inte tilläggas, att de fem inte fick fler engagemang!

Var inte måndagen mer solig förra veckan?

Morgonen var inte alls lika varm som tidiga morgnar förra veckan. Kvicksilvret orkade med nöd häva sig över 15 plusgrader.
Sambon var mer tillfreds med tingens tillstånd denna morgon. Inte behöver han fleecevästar och raggsockor för att njuta utelivets fröjder. Lyckligt nosande efter bästa punkten att dränera kroppen är han helt omedveten om vallbybloggarens höstinfluerade sävliga framfart.
Efter det att sambon lyckliggjort flera ställen med kroppsvätskor lyckades vallbybloggaren med löfte om digestivekex med leverpastej få sambon att inse stugvärmens välsignelser.

Inkommen i stugan såg vallbybloggaren direkt att en vägg mellan fönstren i vardagsrummet behövde dekoreras. Han drog sig till minnes en vers av den danske vetenskapsmannen, författaren, poeten Piet Hein. Hans verser är ett under av vardagsfilosofi, som får flera mer mångordiga filosofer att skamset skrapa med foten i den filosofiska myllan.
Fritt ur minnet målade vallbybloggaren väggen.
Begrundade sitt verk och såg att det var gott. Han tände ett hjärtformat ljus och andäktigt grunnade han på versen...

.. ja se det får vara vallbybloggarens morgonandakt!

Vissa dagar bara är sådana!

Vallbybloggaren har ingen uppfattning om det nedan beskrivna är en generellt och/eller ett världsomspännande fenomen. En sak är dock säker vissa dagar bara är sådana.
Den ordningsamme bloggläsaren ställer sig nu givetvis frågan vad bluddrar vallbybloggaren om.

Läsarens fråga skall inte länge till hänga löst i luften. Här ska minsann ordning och reda råda, även om hjärnans vindlingar är ovanligt kaotiska denna dag.

Vallbybloggaren vaknade denna morgon och fann vid betraktande av densamma, att den kommit betydligt längre än vad han själv gjort. Nymornad , frukostotrakterad försökte vallbybloggaren  lyda det uppmanande mottot "Carpe Diem", men utan märkbart resultat.
Likt en, för jägaren, flyende hind flydde dagen vallbybloggaren.
Försök att fånga dagen eller åtminstone hinna i kapp den var fruktlösa. Det är nu, enligt klockan, väl över lunchtid, fortfarande gäckar dagen vallbybloggaren.
Som en luden yllefilt ligger hotande ovädersmoln tätt över vallbybloggarens boning. Sambon är det bättre ordning på, med skällande yviga gester gjorde han klart för vallbybloggaren att en promenad till kanske skulle hjälpa. En sådan företogs, muntert samtal med hundägaren "Bosse med Ragnar" hjälpte föga. Regnmolnen bara hotade. Väl hemkommen  börjar dock dagen återfå något av sitt ljus !

Kvar står dock fakta! Vissa dagar bara år sådana! De tycks aldrig bli fångna eller ens ikapphunna!

Det händer en hel del under en promenad

Vallbybloggaren förlade den ordinarie lunchpromenaden norrut på bostadsområdet. En helt vanlig promenad, där sambon får nosa på sina ludna medhundar och vallbybloggaren växla några ord om väder och vind och om vad tiden går fort.
Han passerade parkeringen vid det decentraliserade hotellet, där under en sommarvecka det parkerats dollargrin vid dollargrin. Så icke nu, nu är det nysemstrades mer slätstrukna fordon som står parkerade där.
Han hälsar glatt på lokalvårdarinnan som besvarar hans leende med ett soligt rent leende.
Under promenaden kastar han ett öga in i restaurangköket och ser flitiga matlagare och matlagerskor förbereda den sena konferenslunchen. En pausande kocka upplyser Skriftställaren om det vankas kycklinggryta för matgästerna.
Han svänger runt hörnet och passerar ingången där den mesta västmanländska lokalradion förut huserade. De två sneddar över gräsmattan och ska passera gatan, då en vit Golf i hög fart passerar dem.
Plötsligt gnisslande bromsar och en dov skrapande duns och Golfen står prydligt parkerad ned vänster framflygel ivrigt kelande en betongsugga. Upp flyger bakluckan och ut hoppar en stor doberman, som hastigt lägsnar av sig.
Ur bilen stiger en dam och en herre.
- Vad f-n gör du, skriker den unga damen upphetsat, du kan väl för f-n inte bara dra i handbromsen så där!
- Jag blev så dj-a kissnödig, försvarade mannen sitt handbromsryckande, och såg en buske som jag tyckte passa.
- Jag blir så s-ns förbannad på dig, du e ju helt pundig i huvet, skriker kvinnan och går bort från bilen med arga uppbragta steg.
- Är det bätter jag pissar i din bil då, motiverar mannen sitt agerande! Det räcker väl för f-n att det stinker byracka i bilen.
- Du säger inte byracka om min hund, din tjockskallige dj-vla pundhuvud, skriker damen och närmar sig åter bilen och mannen.
- Jag skulle kunna lappa till dig, så du inte vet vad som är upp och ner längre, fortsatte kvinnan och närmade sig hotfullt mannen.
Hon hoppade in i bilen, startade densamma och backade ut från vägrenen. Hon rusade motorn och med slirning på kopplingen körde hon hotfullt nära mannen. Han vägrade flytta på sig och med förnuft någorlunda returnerat till kvinnan, så avstod hon att ramma honom.

Hon steg ur bilen lockade på hunden och kommenderade in honom i baksätet, stängde luckan och återvände till förarplatsen.
Hon backade bilen, körden en omväg över gräsmatta och med rusande motor begav hon sig bort mot Skerikesvägen.
- Kör du ifrån mig?

Mannen slog hjälplöst ut med händerna och började sakta gå efter den bortflyende bilen.
När vallbybloggaren och sambon återupptog dräneringspromenaden hördes mannens hjälplösa frågande rop:
- Kör du ifrån mig?
-F-n hon körde ifrån mig!

minnen inte bara rosenskimrande

Blekt av solen stod ett fotografi i hyllan slappt lutande sig  mot en liten minnesbuss i keramik från Medellin.
Vallbybloggaren mötte blicken från det blekta fotografiet, smärtan i dina ögon. Smärtan som förtärde ditt inre.

Din smärta blev hans för ett ögonblick!
Din panikångest fanns i de tårar, som stilla väter kinden.

Ditt korta liv ger minnet närvaro.
Närvarande i hans tårar.
Tidig morgon färgas av sorg!

Det goda du ville, kan du inte längre ge!
Det onda du ville besegra
finns í de tårar,
som stilla väter hans kind!

Med tiden blir dock nya tidiga morgnar återigen ljusa av solens värme!

Oväntat möte i dimmig gryning

Det har nu gått två dagar och vallbybloggaren har fortfarande svårt att fatta att det hänt,  det som inte kan hända. 

Hela söndagen uppfylldes av grubblerier över hur det, som inte kunde hända faktiskt hände. Var det han upplevde bara frukten av morgondimmans gryningsmagik?

Som vanligt gick vallbybloggaren  och sambon en tidig promenad, för att sambon skulle få dränera systemet efter en lång natts vila. Visserligen brukar vallbybloggaren observera saker på sina promenader, men denna morgon var öde. 

Längtan efter än mer kaffe och ännu en ostfralla dominerade hans tänkande. Inte ens sambons stilla gläfsande och allt ivrigare ryck i kopplet störde hans frukostvisioner.

Den ludne blev allt ivrigare i sina gutturala yttringar, svansen viftade alltmer glatt svängande.
Vallbybloggaren lyfte blicken från marken och mötte morgondimmans trolska ljus. Visst var sikten begränsad, men han såg inte det, den ludne varsnat. De två följde den sällan använda grusvägen. Dungen av späda kortvuxna björkar, som stått som svartvita streckgrubbar i dimman, försvann då de rundade dungen.

Då såg han... i morgondimmans ljus.. såg  det som han aldrig trodde han skulle se. För det han såg, tillhörde inte denna världen. Det han såg var som en bild ut ett gulnat fotoalbum.

Där framför honom och sambon gick vallbybloggarens mamma i den mockajacka hon inhandlat samma år som han fyllde elva år. Till vänster om henne gick vallbybloggarens dotter i de kläder, som han sist såg henne i. Gående på andra sidan av modern gick boxertiken Rita, ivrigt viftande på sin kuperade svansstump.
Vallbybloggaren såg hur de var inbegripna i ett ivrigt samtal, men han kunde inte höra vad de sa. Sanningen att säga, så trodde han inte att han såg vad han såg, långt mindre förväntade han att han skulle höra något.
Farmor och sondotter gick i armkrok ivrigt språkande och boxertiken Rita instämde med markerade svansviftningar. 

De tre försvann bakom ett fallfärdigt skjul. Vallbybloggaren ökade stegtakten. Han vill se mer, gärna fråga varför, hur är det.....
När han och sambon nått hörnet av skjulet låg grusvägen tom...
Sambons gläfsande och svansviftande hade upphört. Nog tyckte vallbybloggaren att ett förvånande uttryck fanns i sambons ansikte.
Det enda som möjligen kan påvisa att det som inte kunde hända, faktiskt inte bara kunde ha hänt, utan verkligen hände denna disiga söndagsgryning, är ekot av en replik från ett samtal som inte kunde förnimmas.

Vem vinner kampen om hjärnutrymmet?

Erbjudandet kom från oväntat håll.
Den handlade om ett test man kunde göra på en sida kopplad till Nationalencyklopedin. Genom att svara på ett antal enkla frågor, skulle man få reda på vilken fiktiv figur man kunde finna likheter med.

Nyfiken av naturen kunde han inte låta bli och testa.

Han följde länken och svarade på frågorna. Dessa var nu inte så enkla , utan skapade en viss frustration! Det visade sig, att han kunde klicka på flera alternativ.
För att undvika eventuella felkällor, så utförde han testet flera gånger, så att alla de svarsalternativ han tyckte stämde in på honom kom med.
Inte så underligt att svaret att han inte bara påminde om en figur, utan två!
Nu går han omkring och känner efter hur dessa två fiktiva personligheter strider om hans inre utrymme.
De fajtas om utrymmet, de strider om vilken som ska få störst plats.
Vilket drama!
Inte underligt att det resulterar i migrän eller vad man ska kalla det tillstånd, där ett anta minimala individer flitigt behandla  pannbenets insida med grova släggor!

I en vrå i ett hjärnkontor står Herr Pigg
tillsammans med onkel Melker rökande en cigg.