Med evighetens dörr på glänt

Han minns tydligt hur hans namn ropades upp på vårdcentralen. Han reste sig upp från väntrummets sittplats. Sedan blev allt svart. På avstånd hörde han änglar, som sjöng! Åtminstone trodde han att det var änglar. Det kunde inte vara några andra som sjöng så vackert. En helt ny sång han aldrig hört förut. Melodin smekte honom. Rytmen var långsam inbjudande.
Han kastades mellan medvetande och ljuvlig sömn. De stunder han var vid medvetande begrep han att han rullades på en bår mot väntande ambulans. Han minns att ambulansen luktade ny bil. En stor samling av suddiga gestalter följde med intresse hur han uppslukades av ambulansen. Sedan sjöng änglarna igen. Den ljuvliga sången avbröts av krassa ambulansmäns röster. Försvann åter in i ett tillstånd där änglarnas inbjudande välkomnande sång ljöd allt klarare.
Sjukhusets akutintag öppnades och han minns hur sakliga röster dirigerade ambulansmännens väg. Med överrocken hårt tryckt mot bröstet hjälptes han över till en rullstol. Änglarnas sång var nu mer avlägsen. Det luktade lasarett. Han lades i en säng. En dörr öppnades och ett välkomnande ljus sken starkt. Han kunde skönja hur folk uppslukades av ljuset. Änglarnas sång ljöd återigen starkare.
Öppnade ögonen och såg den kala väggen i sjukrummet. Kroppen kändes tung och obekväm. På avstånd hördes en röst, torr och saklig.
- Det här kan gå hur som helst. Ni bör nog förbereda er på det värsta.

I sjuksängen försökte den nyss inlagde tala och fråga vem de pratade om. Rösterna blev suddiga och åter sjöng änglarna klarare.
Han försökte sjunga med i sången och för första gången kände han hur han sjöng samma toner som änglarna. Inte en ton var oren.
Han tittade upp. Det kala sjukrummet log blekt mot honom. På en stol vid sjuksängens fotända satt hans syster. Hon borde inte vara där, tänkte han. Hon borde vara på sin soldränkta ö och vandra i solvarm sand.
Han hälsade förvånad på henne. Hur snabbt hade hon förflyttat sig.
- Vet du vilken dag det är idag, frågade en sjuksyster nyfiket.

Han var ställd. Vilken dag. Han försökte tänka logiskt Det måste vara den 21.

- Det är väl den 21 idag, sa han med svag stämma.
- Du får nog plussa på ett par dagar, sa sjuksystern. Du har varit här i fyra dagar.
Han tänkte. Fyra dagar?
Han mindes änglasången. Han mindes det vänliga ansiktet hos en man.
Han vände sig mot de, som samlats vid hans sjukbädd.
- Alltså det kan jag säga er, inte är det Budda som hälsar välkommen till evigheten, inte är det Muhammed som leende välkomnar, inte är det Waldenström, Joseph Smith eller Levi Petrus som välkomnar till att vara med i änglarnas kö. Nej den som säger välkommen är  Jesus, en snickare från Nasareth.
Han försökte le vänligt mot de församlade och kände en oerhörd lust att sova.
Åter omfamnades han av mörkret, men nu kunde han bara vagt ana änglasången. Han såg hur dörren mot evigheten stängas. Änglasången tystnade.
Ännu var inte hans tid att träda in genom dörren till evigheten.