Vaknandets korta varande

En tidig frukost med såväl kaffe som tilltugg.
En hurtig amerikansk programledare gör sitt bästa att övertyga att dagen blir bra bara man den rätta maten man lagar.
Vallbybloggaren har svårt anamma denna hurtighet. Han lider ännu av ögonöppnandets dubbla verklighet.
Sambon ligger lungt och väntar promenadens initialskede.
I avsaknad av morgonavisa läser han ett utsänt reklamblad från en av de större stormarknaderna.

" En dammsugare så tyst att du faktiskt kan göra andra saker medan du dammsuger"

Han undrar i sitt stilla sinne vad textförfattaren tänkt sig för aktiviteter! Måhända har textförfattern fler än två händer. Möjligen kan han trilla köttbullar med en hand. Kanske står han framför teven och ihärdigt gnuggar samma fläck medan han följer hurtig amerkansk matlagare montera biffsmörgås med frasiga friterade potaisstavar.
Månne han medean han dammsuger kärvänligt vänslas med sin partner?
Medan dammsugaren tyst verkar får han tid inhandla nödvändiga livsmedel till dagens storkok på levergryta?
Ni uppmärksamma säkert att jag förutsatte textförfattaren vare en han. INte skulle väl en hon kunna skriva något så urbota dumt?
Vallbybloggaren noterar förvånat att kaffet är urdrucket, smörgåsen uppäten och vitaminstinn dryck har lämnat sin glasbehållare.
Dagen kan börja.
Medan vattenstrålar kroppen begjuter, så kommer tanken tillbaka.
Tidig morgon hade en dubbel verklighet.
Han noterar tanken på en papperslapp.
Likt beskådaren av Nils ferlins barfotabarn hoppas han att han inte ska tappa bort den.
Nå, har ni läst så här långt, så är ni värda få ta del av nyskriven papperslapps innehåll!

I vaknandets korta varande är drömmen ännu en annan verklighet!

Kyrkans män vandrar vilse

Vallbybloggaren och sambon hade beslutat att nu fick det vara nog. Nu skulle vi vända hemåt till trevna stugan, där kaffe med dopp väntade. Vid hotellets förgård mötte vi honom.
Hans något staplande gång förde inte fram honom i rekordfart, men det gick ändå framåt.
Han hälsade leende.
- Ligger Visthusgatan på det hållet, sa han och pekade mot Vallby Centrum!
- Nej du, sa vallbybloggaren, då får nog omvända dig och vandra norrut sitället!
- Ja ser du, jag har låst mig ute och letar efter min kvinna, för hon har en reservnyckel.
- Bor hon här på vallby?
- Nej, sa den gamle, hon bor på.... Nu har jag glömt vad det heter, men det finns höghus där och hon bor i ett sådant.

Vallbybloggaren gick i minnet igenom alla de stadsdelar med höghus och fann att de fanns ju nästan överallt.
- Jo, sa den äldre lätt förvirrade herren, man åker upp för en backe och där finns det höga hus.
Prövande alternativen föreslog Vallbybloggaren till slut Pettersberg.
- Ja så heter det... Pettersberg!
Han smakade på ordet.
- Pettersberg heter det, upprepade han.
- Det är lite tokigt när man glömmer så lätt numer, fortsatte han.
- Jag följer med dig till Visthusgatan, sa Vallbybloggaren, kanske din kvinna väntar där!
Vi samtalade under vägen om det långa händelserika livet i kyrkans tjänst. Det hade varit pastorat i Västmanland. Pionjärarbete i ett stort afrikanskt land och arbete på en missionsstation innan hemkomsten och uppskattat pastoratförestående i Gurkstan.
Vi vandrade genom de tränga gångbanorna mellan kedjehusen. Vi nådde fram till den lilla lekplatsen.

- Nu tror jag jag känner igen mig, sa den gamle!
- Se där är min kvinna!
- Vart har du varit, frågade kvinnan anklagande, du vet ju att de väntar med mat!
- Jag skulle bara gå ut, men har låst mig ute! Du har väl reservnyckeln!
- Nej, den fick du tillbaka förra gången du låste dig ute!
De enades om att nu var middagen de var bjudna på viktigare än låsa upp dörren! Det fick vänta till efter middagen.
Vallbybloggaren och sambon funderade på hemvägen över...
... det är inte lätt när kyrkans män vandrar vilse!

Det gäller hålla sig borta

Morgonens vandring på Vallbytundran var väderleksmässigt angenäm.
Det ska på intet sätt förnekas att Vallbybloggaren mer än gärna hade skjutit upp detta tudrestrosande ytterligare några timmar. Men har man en sambo av mer luden karaktär, så är det inte alltid den varma sänghalmen som avgår med segern.
Inte ens det myrflitiga arbetarna vid det nya huset, det där runda ni vet, var i farten. Vallbyplattan var tom och övergiven. Ingen pizzabagare slet för sin dagliga deg. Ingen ICA-handlare förberedde nya fynd bland knäckebröd och timotej. Bara sambon och vallbybloggaren fyllde tundran med liv och rörelse,

Vi hade rundat hotellbyggnaden och var på väg tillbaka till den trevna stugan, då vi mötte honom.
Sakta avverkade han meter för meter med sin rullator. Ännu en vadrare som vunnit över morgontröttheten.
- Hej du, hälsade han glatt när vi kom inom samtalsavstånd.
- God Morgon hoppas jag, sa Vallbybloggaren.
 - Jo du, morgonen har börjat bra och din sambo är alltid lika glad.
- Nu kan du, fortsatte han, gå och äta på servicehusets restaurang. Det är riktigt god mad numer. Vi har fått en ny kock.
- Det låter bra det, sa Vallbybloggaren, en invit som någon dag ska bli verklighet.
- Det är ju inte alla som kan uppskatta det, sa den äldre mannen, en del är alldeles för trötta. Speciellt när middagen serveras. Då har personalen gett så mycket piller att de flesta vill gå och lägga sig.
-Men det låter inget vidare!
- Nä, sa den äldre mannen, man kan ju undra ibland, om servicehuset är till för de anställda eller för oss som bor där. Men jag har lärt mig rutinerna nu, jag vet när medicinvagnen kommer!
- Så det ska du veta, fortsatte han, då gäller det att hålla sig borta!

Detektiver vaknar tidigt!

Söndagmorgonens dräneringspromenad startade tidigt.
Regndroppar var märkbart närvarande, när de två påbörjade utforska och bevaka Vallbytundran!
De gjorde sig så osynliga som möjligt. Å det ska ni veta är inte lätt, när luden sambo plötsligt får upp ett spår. Måhända är det några sorkar, som grävt en tunnel. Målmedvetet följer sambon, med nosen mot marken, ett osynligt spår över öde savanner på Vallby.
Vi passerar Paletten, den runda nybyggnationen, med sina kalejdoskopväggar.
På andra sidan om det nya huset, ser vi en ung man lyfta bort stängslet och göra vägen fri för bilinfart.

Detektiven i mig anar argan list. Försiktigt tittar vi fram bak miljöbodens knut. Vi följer mannens ansträngningar att vända bilen, så fronten pekar mot öppningen i staketet.
Nå här kan vi inte bara stå och titta. Vi fortsätter promenaden och sambon gör ute vad vallbybloggaren gör inne.
Nytömd och full av ysterhet i den ganla kroppen återupptar sambon sorknosandet. Det går med en farlig fart. Att påstå att Vallbybloggaren följer i samma fart är en grov överdrift. Han halar in och kommenderar fot.
Åter ett väldisciplinerat ekipage.
Då vi rundat Vallbyskrapan med både ICA-affär och gruppboende, ser vi återigen mannen inne på den st'ängselomgärdade byggplatsen. Han går och lyfter på presseningar. Han kikar sökande. Han försvinner bakom några containrar. Han lastar in något i bagageluckan. Vi närmar oss smygande.
Vallbybloggaren riktigt känner hur Sherlockholmeshatten tynger på hans huvud. I andanom suger han uppmärksamt på sjöskumspipan. De går så nära att de nästan kan se registreringsskylden.

Tyvärr är vi inte tillräckligt bra på att smyga. Ej heller nog tränade för att bli ett med bakrund och skuggor.
När den unge mannen observerad att han observeras sätter han sig i bilen och parkerar den så att registreringsskyltarna ej ska synas.
- Ytterst misstänksamt, mumlar Vallbybloggaren i bästa Ture Sventon-stil. Här ska sannerligen observeras på bästa detektivmanér.
Sambon är behjälplig med att helt oskyldigt vända ryggen åt den unge mannen medan sambon för andra gången dumpar restprodukter. Då Vallbybloggaren nogsamt plockar upp efter sambon kan han kika och med skarp blick notera registreringsnumret.
Skyndsamt beger de sig hemåt. Den borne Vallbydetektiven ringer sina kollegor på polishuset och berättar vad han sett. Som en brasklapp föreslår han att det kan ju röra sig on en anställd. Men vad tusan gör en anställd på en arbetsplats  halv sju en söndagmorgon. Poliskvinnan i telefonen håller med om det osannolika och lovar skicka en patrull.
Sambon och Vallbydetektiven begär sig skyndsamt till brottsplatsen. Måste ju följa upp. Ett visst resultatansvar för pågående process känner han.

 Han möter polisbilen och får rapporten att de sett vare sig bil eller person. Tittar över axeln på polismannen och ser hur en av presseningarna visar en profil av en bil. Påpekar denna mystifikation för polismannen, som efter en snabb titt svarar:
- Din observation tycks riktig. Det såg inte vi. Vi ska genast undersöka detta.
På behörigt avstånd ser vi hur polismannen lyfter på presenningen och hur den unge mannen överraskad tumlar ut. Vi ser att de pratar med varann. Polismannen antecknar flitigt.
Nöjd med vårt dagsverke fortsätter vi vår promenad.
Polisbillen med innehåll stannar, när de ser oss och bjuder oss komma fram till bilen. Den kvinnliga polisen har svårt att hålla tillbaka fnittret. Den pondus som uniform och polisbil ger försvinner i det kvinnliga fnittret.
- Du det var bra att du ringde, men det verkar inte vara något allvarligt. Mannen hade bråkat med sin partner och blivit utslängd. Så utslängd från hemmet uppe i bergslagen har han tagit sig hit, där han arbetar. Han täckte bilen med en pressening för att få sova ostört!
Ekot av poliskvinnans fnitter följde de två hela morgonen.
Nu måste även en detektiv sova!