Isolerad

En lördagförmiddag knappa två veckor efter den stora kraschen låg han på sjuksalen och slötittade på något program på kunskapskanalen. Älskad syster gör entré i rummet ivrigt efterhörande om han drabbats av den förfärliga sjukdomen. Han kunde lugna henne. Nej han kände sig pigg. Efter omständigheterna förvånansvärt pigg och rask. Goa systern instämde i detta konstaterande och la till.
- Det känns bra att återvända till ön och veta att glimten i dina ögon har återkommit.
Vi pratade om ditten och vi pratade om datten. En farvälkram och allt blev tomt och öde i det kala bleka sjukrummet. I väntan på att ätteläggarna med fru och barn skulle komma återvände han till att insupa kunskap från en av de få tevekanaler, som fungerade.
En av dessa fantastiska människor, som arbetar inom sjukvården, stack in huvudet och sa.
- Vi har fått vinterkräksjuka på avdelningen och alla patienter får stanna på sina rum. Besök är förbjudna.
Med styva fingrar sändes textmeddelande till släktingarna, som otåligt väntade på att besöka sjukhusinlagd anfader.

10 dagars i isoleringcell de lux inleddes. På ett sätt lite av en lyxtillvaro. Frukost serverades på sängen. Lunch serverades på sängen. Någon vän sjukhusanställd stack in huvudet och frågade om eftermiddagskaffe önskades. Jakande besked lämnades och efter ett tag serverades kaffe med dopp. Middag serverades på rummet. Alldeles lagom till Aktuellt serverades kvällsfika med smörgås. Måltiderna blev ett välkommet avbrott i den isolering haqn upplevde. Promenad runt sängen. Det var den motion han fick. Till och med provtagningar blev ett välkommet avbrott i tristessen. Aldrig har väl en nål uppstucken i en blodåder känts så välkommen. Utväxlande några vänliga ord med sjukhusanställd blev ett välkommet avbrott i tevekanalarens blinkande sällskap. Visst kunde han tycka att kanylerna såg ovanligt stora och grova ut. Nog tyckte han att sjukhuspersonalen emellanåt mer såg ut som kvinnliga brottare. Men det var nog bara i uppvaknadets grumliga ögonblick, som hälsningen:
- Gomorron, nu är det dags för provtagning!
kändes överdrivet  och gav provtagerskan ovanligt grova armar och stora händer. Det var nog bara i uppvaknandets verklighetsförvrängande ögonblick, som pravtagningsnålarna såg ut som förvuxna cykelpumpar.
Har man tillbringat 10 dagar i lyxisolering, så blev den första gemensamma måltiden i matsalen något av en fest.Se det fanns andra sjuklingar här med. Små leende och en och annan vänlig kommentar visade att fler än jag lidit av att vara isolerad på sjukrummet.
Besöken av stojande barnbarn och mindre stojande barn och sonhustru återupptogs. Allt började återgå till det normala. Så normalt som en sjukhusvistelse nu kan bli.
Kunde på något darriga ben ge mig ut på små utflykter i sjukhuset. Det är spännande att vandra i dessa korridorer, åka hiss och plötsligen upptäcka att han inte hade en aning om vilken "adress" hans sjukrum hade. Han försökte påminna sig om hur han hade gått, men alla korridorer såg likadana ut. Väl inne i hissen blev alla dessa våningsknappar som rysk roulette. Han förstod att någon barnavdelning var inte den adress han sökte, knappast heller infektionsklinik. Sedan kom han på att hon kunde söka en reception och fråga vart han hörde hemma.
Så kom det sig att han nästan missade lunchen. Dessa irrfärder i sjukhusets inre höll på att bringa honom till hungersnöd. Tur tänkte han att han inköpt en kexchokolad och en kvällstidning. Vänliga sjukhusanställda hade hållit hans mat varm och serverade den på rummet. Det gäller ha tumme med de sjukhusanställda.
Nu har han inte tid att komma ihåg mer, för nu ska han lösa korsordet i kvällstidningen!