I dimman göms vänliga anletsdrag

Dimman låg tät över Vallbytundran denna morgon. Vagt kunde mötande människor anas. Höghuset var borta, omfamnat av morgonens blöta dimma. Trevande söker tidig vandrare sin väg genom tjockan. Överraskande möten med personer, som blir verkliga först när man ser längre än näsan räcker. Mötandes hälsningar träffar oss nästan osynligt. Dimblöt förföljer ett vänligt "god-morgon" vandrarna på tundran. Hälsningar som drabbar en utan att avsändarna är synliga. Ur dimmans höstmorgongryning kommer ett hej och ett Morning!
Snart ska dagens första solstrålar torka dimsjoken bort. Snart ska åter höghusets topp bli synlig. Människors hälsning ska åter inramas av ett morgontrött ansikte.
I väntan på solen vandrar vi trevande fram i höstdimman. Sökande händer nuddar förvånat en medvandrare. Håll till vänster. Letande fingrar finner plötsliga buskar.  Det är tur Vallbybloggaren har eskorterande sambo. Sambons nos sniffar en halv meter över marken och finner utan svårighet den önskade vägen. Vägen som leder till hem, där kaffe och tunnbrödsrulle väntar. Sniffande vägsökeri belönas med hundgodis. Något kaffe vill dock ej luden sambo ha. Han är mer förtjust i renat. Rent vatten ska de va annars så kan det va, säger sambon med tydlig avsmak för bryggda drycker.
Hoppas att alla ni som i dimman vandrar finner vägen hem och stärkande kaffetår.
Men det är klart bättre att finna dimman ute i den fria naturen än invärtes dimmig söka livets mening!

Kom sol. Kom vind. Låt täta dimmoln raskt försvinna. Än lngtar sinnet efter sommarsol och varma bad!