Promenad dagarna före allhelgonahelgen

Morgonen var frostig på Vallbytundran. Gräsmattor vita av frusen dagg. Vinterjackan hade letats fram. Hjälpligen hade isolerande ludd plattats ut. Lärdomen att luddisolerade vinterjackor ej bör tvättas har ånyo lärts. Luden sambo, vars isolerande päls ej korvar ihop sig, njöt av morgonens krispiga frost. Vi hade inte mer än rundat hörnet efter centrums höghus, då vi mötte dem. Två medelålders personer, en man och en kvinna, som likt Vallbybloggaren trotsat morgonfrosten för att dränera de ludna.
- Jaha så är det åter helgonatid, sa mannen och väntade ivrigt på instämmande från sin kvinnliga partner.
- Allhelgonatid heter det väl, sa hon och tittade korrigerande på sin make.
- Vad det än heter, så är det den tiden till helgen. Då är vintern i antågande.
- Nu är väl helgen inte en markör för vinterns antågande, utan snarare än tid då vi ska minnas de som gått före oss.
Hennes kommentar var åter korrigerande och liksom tryckte ner den lagvigde som förvandlades till en tigande skugga av sitt pratsamma jag.. Hon tittade på Vallbybloggaren och log.
- Har du några anhöriga som du ska minnas i helgen?
- Jo det finns några stycken. Fats jag vet inte riktigt hur.
Vallbybloggaren, som den senaste tiden varit sysselsatt med tandläkarbesök, vickade tankfullt med tungan på en löser provisorisk tand.
- Du ska väl gå till kyrkogården och tända ljus på deras gravar? Det måste du. Det hör liksom till. Minnas hur de lät när de pratade. Minnas hur de luktade och kommentarer, som än idag finns hos dig.
- Min mor luktade vanilj, sa den stukade maken, fats ibland luktade hon bara kålsoppa.
- Ja det var nog mer kålsoppa!
Vallbybloggaren funderade. För sitt liv kunde han inte påminna sig vad de saknade utsöndrade för lukter. Hur lät modern och fadern när de talade. Han försökte påminna sig, men utan resultat. Undrar, tänkte han, om det betyder att min sorg är mindre. men han kunde påminna sig dotterns röst när hon sjöng på en terminsavslutning. Hur hon använt "den fina rösten" klar och tydlig. Ja det minns han.
- Vet inte om det beror på att så lång tid förflutit, men jag har inga sådana klara minnen.
- Det var tråkigt, sa hon, det betyder ju så mycket att kun a höra de saknades röst.
- Att du minns, sa den kuvade maken, är väl inte så konstigt, din mor hade ju en röst som etsade sig fast. Tror banne mig hon skulle kunna knäcka extra som mistlur.
- Nu ska du vara tyst, du har ingen rätt att prata så om min mamma, tänk på att din mamma luktade kålsoppa!
- Å din far ska vi inte prata om, han lät i och för sig aldrig. Han fick ju aldrig en syl i vädret, men han luktade fotbollsmatch!
Nu vaknade intresset hos den tundrevandrande bloggaren.
- Lukta som en fotbollsmatch ?
- Ja du vet en blandning av tobak, alkohol och svett! Har du aldrig stått på läktaren och kollat?
- Det har väl hänt, men inte har jag tänkt på det!
- Nä alltså, ska ni stå hätr och prata skit om min mamma och pappa, då går jag hem.
Förnärmad lägsnade hon av sig.
- Nä. hörru du, det är bäst jag trippar efter henne. Det kommer att ta fram till Lucia innan jag får henne på gott humör igen. Ha det gott och lycka till med att finna rösten från dem du saknar så här i helgonatid!
Vallbybloggaren nickade hejdå till den stukade.

Hela vägen hem funderade han på de, som gått före honom till evigheten. Han försökte komma på hur de lät, hur de luktade. Helt plötsligt dyker en minnesbild upp. Hans moder gillade att bada i havet. Hon hade varit en habil simmare. En västkustk vik utanför strömsad. Vattenet var isande kallt trots sommaren. Modern slänger sig i vikens iskalla vatten. Hon frustar som en frusen säl och simmar på rygg:
- Oh vad härligt! Det är såå skönt!
Vallbybloggaren ler vid minnet.
Måhända är sorgen inte så liten!