Före Start

Vi tilläts komma in på banan långt före det att loppet skulle gå av stapeln. Behagligt utsträckt på gräsmattan kollade vi in andra aktiviteter. Det ska inte döljas, att vi finniga tonåringar även kastade så kallade getögon på de kvinnliga utövarna av olika friidrottsgrenar. Att som våra förebilder på löparbanan gå in i en bubbla och helt fokusera på kommande löpuppgift var oss helt främmande. Det var mer energigivande att kurtisera undersköna Linda, som var snabb som en vind och hoppade högt och långt. Det var mer inspirerande att smågnabbas med näpna Margaretha, som trots sin blyga längd sprang 100 meter fortare äm de flesta.
En skarp visselsignal avbröt våra framstötar hos det täcka könet. En barsk röst uppmanade 400-meterslöparna att bege sig till startplatsen.
Ofokuserade och grabbigt kommenterande begav vi oss av till startplatsen. Där var Gustav Nilsson, den gänglige tunne grabben från de östra stadsdelarna. Där var Erik, som sedemera skulle göra karriär inom den svenska diplomatiska kåren. "Putte" Lilja, som inte alls var liten utan tvärtom både grövre och länge än oss andra. "Putte", som trots sin storlek, var hypersnabb även om 100 och 200 passade honom bättre.
Vi ägnade förstrött lite tid åt att ställa in stratblocken. Startblock var något nytt. Bara något år tidigare hade vi grävt startgropar. Då kunde man verkligen prata om att "lämna startgroparna"!
Vi gjorde pliktskyldigast några provstarter. Sex grabbar! De som nämndes ovan och två till, som jag inte minns namnet på. Möjligen hette en av dem Klas och hade en söt tvillingsyster som hette Klara.
"Tre minuter till start"
Allvaret började. Nu började fokuseringen. Tävlingsdräkten gjorde sitt bästa för att se ut som en säck på våra ännu långt från manliga kroppshyddor. Nyinköpta spikskor knots omsorgsfullt. Förhoppningar om inga skoskav skulle uppkomma sändes lodrätt uppåt.
"På edra platser"
Sex segersugna tonåringar sökte långsamt den mest effektiva startpositionen. Det var nu som vi verkligen fann ut huruvida startblocksinställningen gett oss den mest bekväma och effektiva startpositionen.
Snabbt och utan talade ord gicks strategin för loppet igenom. Inte öppna för hårt. Sök gärna rygg på löparen snett framför dig. Håll jämna steg på bortre långsidan. Öka vid 200-metersstarten. Kämpa mot centrifugalkraften. Upploppet kvar bara spriga det fortaste man kan.
"Färdiga"
När kommer startskottet. Vågar jag chansa. Knävinkeln perfekt. Känner hur trycket ökar mot startblocken. Borrar ner huvudet. Nu ... Snart...

PANG

Skottet från startpistolen får de unga kropparna att explodera. De första stegen tas framåtlutad. Öka, Öka, fortare! Benen trummar med korta expolosiva steg.
Nu är det bra 390 meter kvar!

Kommer den som rör på påkarna fortast alltid först i mål?

Eftermiddagen i stadsdelen var lugn! Sömnigheten låg som en luddig yllefilt över staden och dess innevånare, Det minsta lilla flyfä njöt siesta i någon avlägsen vrå. Myrorna orkade knappt dra sitt strå till stacken. I butikens bröddisk  har det dagsfärska brödet sakta påbörjat sin förvandling till reavara. Fluffiga bakverk är inte längre fluffiga. En sloknande bästföreattityd har bemästrat sig deras utseende!
På torgets  sittplatser återfann Vallbybloggaren en sömnig idrottsfantast,som hade abstinens av det numer avslutade atletiska spelen i Daegu!

-Hörru vallbybloggaren, sa han något exalterat men mer sömnigt, det är ett evigt tjatande om den där Bolten, som utropas till vår globs snabbaste man. Men vad sjutton, fortsatte han, om en man behöver ta mellan 15 och 20 steg mindre än sina medtävlare, så betyder ju inte det att han rör påkarna snabbare! Nä världen snabbaste är nog han som kom tvåa. Den mannen hade 5% snabbare rörelsehastighet på sina påkar än den som vann.
Denna kortvariga aktivitet av  meningsutbyte var det enda som störde eftermiddagslugnet i stadsdelen.
Vallbybloggaren lägsnade hastigt av sig och skyndade hem för att kontrollera att svenska och finska atleter rörde på påkarna. Bäst det gör så, tänkte han, annars blir det nog ingen målgång!
Utsagan att det inte alltid är den snabbaste som kommer först i mål, är en skröna värdig en fabelförfattare, sådana som vanligtvis skriver om harar och sköldpaddor tävling!