I den illa medfarna lokalen tände barägaren belysningen.
Det gula skenet från vägglamporna spred ett mystiskt ljus i lokalen.
Skuggorna från de makligt gående servitörerna skapade komplicerade skuggmönster på golv och väggar.
Ännu en dag i den sydligt belägna chilenska staden Concepcion var till ända. Dagens bestyr var avklarade och dagsverkaren njöt sin belöning.
I det gulbleka ljuset såg han tre unga kvinnor komma in i baren. Han kände igen två av dem. Han hade träffat dem tidigare under dagen på en fackförenings lokaler i staden. Mindes han rätt så hette de Miranda och Elsie.
Då han fann ensamheten mindre tilltalande än konversation med tre unga kvinnor, så påkallade han deras uppmärksamhet och bjöd dem sitta ner vid hans bord.
Med vänliga leende tackade de ja till hans inbjudan.
Spanskan var inte hans bästa språk vid detta tillfälle, men han presenterade sig och tackade för eftermiddagens besök på fackföreningslokalen.
- Con mucho gusto!
Mindes han rätt betydde det ungefär "det var vår glädje" eller något sådant.
Med hjälp av ett spanskt konversationslexikon påbörjades en stapplande konversation.
De unga kvinnorna skrattade pärlande åt den svenske besökarens trtevande försök till samtal.
Han lyckades förstå att de alla tre inte skulle säga nej till var sitt glas vin.
Beställningen gjordes och med glädje betalade han deras nota.
Han visste att Miranda och Elsie båda studerat på universitet i Santiago. I efterdyningarna av Pinochets kupp hade de av olika anledningar fått sluta sina studier eller i vart fall göra ett uppehåll. Solidaritetsarbete var det som gällde. De hjälpte nu den lokala fackföreningsrörelsen med ekonomisk administration, men deltog också i olika soldiaritetsaktioner.
De presenterade den tredje kvinnan.
Hon hette Anna och hade arbetat som journalist på en tidining i Valparaiso. Levde nu ett undangömt liv på landsbygden utanför Concepcion.
- Tu eres sueco?
Han kunde inte förneka detta.
- ahhh, mi buello de Suecia.
Han förstod efter att rådfrågat lexikon att hennes farafar eller morfar kom från Sverige. Han blev förvånad och försökte på stapplande spanska få veta mer.
Jodå visade det sig. Han var en svensk sjöman, som kommit till Valparaiso någon gång i mitten på 1920-talet. Hans fartyg hade blivit liggande i hamnen pga av en skadad propelleraxel.
På en restaurang hade han träffat den unga kvinnans farmor. Hon jobbade i restaurangens reception. Tycke hade uppstått och en romans hade inletts.
Efter tre veckor var fartyget reparerat och den svenska sjömannen seglade iväg med fartyget. Han skulle komma tillbaka hade kvinnans farmor berättat. Å nästa gång skulle de gifta sig! Men han kom aldrig tillbaka. I början på trettiotalet fick de ett brev från den svenske sjömannen. Han hade blivit sjuk och inte kunnat arbeta på flera år. Han hade gift sig och skulle inte komma tillbaka till Valparaiso.
Svensken frågade varifrån i Sverige sjömannen kom ifrån.
Jo han hade kommit från en stad i södra sverige. Unga Anna trodde att det var Helsingborg.
Den svenske mannen hajade till och sa att han också var från samma stad.
De förundrades över denna tillfällighet. Han frågade vad hon hette mer.
- Anna Elvira Holmberg-Montoya!
Holmberg låter inte speciellt spanskt.
- Nä, sa hon, min pappa har det namnet efter sin far och jag bär det namnet efter min far! Svesken såg väldigt fundersam ut. Kunde detta vara en tillfällighet. Eller var det så att mammas morbror sått sin vildhavre på sina resor. Han tittade frågande på Anna.
- Min pappa heter Edwin Jaime Holmberg Almeira!
- Men käre nån, vet du varför han heter Edwin?
- Jo det lär vara hans pappas nam... Edwin Holmberg, en svensk sjöman!
- Men då! Denne Edwin är min mammas morbror. Han fick aldrig några barn trodde vi!
De två föll i varandras armar!
De kramades och tårar föll på deras kinder!
I den mörka chilenska skymmningen fann de släktband!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar