Husse är allt en vekling han!

Husse sargad och plågad av nyligen timad snubbelolycka visar ett visst motstånd mot att sitta stilla datan. Därför har jag, hans trogna föleslgare på långa promenader på Vallbytundran, valt att skriva veckans blogg. Därmed kan jag också, en gång för alla, påvisa hundars förmåga att trycka på rätt tangenter.
Jag vet att husse brukar påpeka att jag som hund inte är så bra på flerordiga meningar och dörför blir konversationen lått enstavig. Här vill jag definitivt inlägga en protest. Vi hundar kan så mycket mer än vad våra tvåbenta vänner vill tillskriva oss. Det är dock inte alltid strategiskt klokt att visa denna förmåga.Nå jag kan väl erkänna att kommatering och liknande finlir inte är är min starka sida, men vilken hund är det, eller människa för den delen!
Ibland när jag är ute och går med husse klagar han på att jag är saktfärdig. Han frågar om jag måste nosa på varje grässtrå. Jag brukar då, bara för att retas, springa i förväg. Demonstrativt sitta ner. Vända mitt ansikte mot husse och fråga :
- Var är du? Kan du inte skynda dig?

Redan som ung valp förundrades jag över dessa små bevingade varelser, som brukade sitta på gräsmattan och med retsamma utmanande kvitter egga oss hundar till vansinne. Med husse i släptåg ville jag lära dessa små bevingade kryp en läxa. Döm om min förvåning när dess, när jag nästan nått fram, för att ge ett uppfostrande nafs, så försvinner de . Rakt upp i luften. Mycket högre än jag kunde hoppa. Med åldern har jag nu lärt mig att bästa sättet är att totalt ignorera dess kvittrande retstickor.

Det är inte sällan, som man träffar vackra tikar på promenaderna. De flesta av dessa vill jag gärna uppvakt, men husse håller hårt i kopplet. De luktar så gott. Det pirrar så skönt i kistan, när man får tillfälle att närmare undersöka dessa tikliga varelser. Det är underligt att husse , som så länge deltagit i kampen mot rasism, nu plötsligen är så noga med raser.

Jag är väldigt noga med dem som får komma nära. Hundar eller människor, som jag inte gillar ska motas bort. Husse blir arg på mig då. Han vill att jag ska vara som han prata vänligt med de flesta vi möter. Le och säga något snällt. Men det ska han veta, jag vet min plats och den är bara min. Här ska ingen annan komma och kränka det område som är mitt. En gång bet jag en sådan där pitbull, som anföll oss. Då tyckte husse jag var en redig hund, som bet ifrån. Det ger lite dubbla budskap, men man får väl lära sig. Lära sig vem man får skälla ut utan att få en utskällning.

I morse ville husse inte gå ut. Det var för kallt sa han. 20 minusgrader. Han ansåg att om det är för kallt för skidåkare att mäta sina krafter vid denna låga temperaturer, så är det för kallt för husse med.
20 minusgrader, det är ju rena dagsmejan för en hund som jag! Och det ska ni veta att lukterna  luktar annorlunda i kylan. Rena himmelriket för en hund som jag.
Jag tittar på husse och säger:
- Kom igen nu var inte en sådan vekling!
Å se, det bet!