Kvällen då solen lyser röd.

Kylan, som lömskt fanns sin väg genom lager av ylle, gore-tex och dun, påminde vandraren om, att än är det vinter. Med frusna steg närmade han sig den plats, som om sommaren är en prunkande lövsal. Han satte sig försiktigt ner i en driva av is, grus och snö. Han kände kylan genom täckbyxans påstådda isolering. Brydde han sig? Icke! Han lät den isande kylan från drivan bedöva de aktre delarna av kroppen. Han tittade ut över de frusna som samlats. Den månghövdade skaran tittade på honom kallt välkomnande. Stela masker av påtvingat intresse. Han undrade över hur tina dessa frusna själar. Måhända kunde en av neongas glittrande skylt ge inspiration och värmande gemenskap.

Han höjde sin vandringsstav, nött av livets törnar, och sökte uppmärksamhet av de många, som stelfrusna avmätt önskade lyssna. Han andades in den frusna luften och kylig luft näringsfyllde längtande lungor.
- Av allt det jag sagt till er under min långa vandring är det något ni minns. Är det något, som stack ut? Av allt det jag lärt er under vår gemensamma vandring, är det något ni minns? Är det något, som fick er att se annorlunda? Av allt det jag sjungit till strängad gitarr, är det något ni minns? Är det något, som skapat er egen sång?

Han tyckte själv att inledningen var intresseväckande. Han såg ut över sitt frusna auditorium. Ingen reagerade. Inte någonstans fanns det sprickor i ismaskerna. Inte en glimt av intresse lyste ur den frusna gemenskapens stela ögon.

Han slog med sin nötta vandringsstav mot frusen mark.

- Nu kommer den kväll, då den eviga natten kan anas. Trött av kamp mot det som förstör. Trött av strävan, att göra det vi trodde var gott. Se, aftonen då solen blir röd är snart här. Då ska vi alla lägga ner den stav, som stöttat oss på vandringen. Ej mer ska slipprig vandring förhindras av  den nötta staven. Se solen blir röd den sista aftonen! Då solen ej längre kan värma er vandring, då hjälper ej heller ylle och dun. Den kvällen ska ni ropa genom istäckt ansikte. Den aftonen är värmen ej längre här.

Ett stilla rasslande hördes från frusen gemenskap. Frusna längtande armar sträcktes mot den sol som doldes bakom täta moln. Ur frusna ögon tändes längtan efter värmande vind. En vind, som på nytt skulle blåsa värmande liv i frusen gemenskap.

- Se den afton, då solen lyser röd är snart den eviga natten här. Sök i ert minne. Läs i er bok. Kan ni minnas den tid, då solen var gul och värmande vind fyllde er med sprudlande glädje Det är där ni måste leta. Det är där i historiens begynnelse, när solen lyste ni finner den källa, som tinar era frusna kroppar. Det är där vid livets träd, som källan till värme finns. Det är där, där livets vatten flyter ofryst, som ni finner värmen.

Han såg ut över frusen gemenskap. Frysta tårar trillade nerför frysta kinder. Frysta tårar, som bar på längtan om värmande gemenskap. Frysta tårar, som sjöng sången om en tid, där våld och svek ej längre finns. Sången om glädje. Sången om värme.
- Inte kan yttre ting ge er den värme, den kraft ni söker. Denna  kväll när solen lyser röd, måste ni finna den källa, som en gång gav er liv, gav er kraft, gav er gemenskap, gav er värme.

Frusna kroppar rörde sig klirrande den kväll, när solen lyste röd!