Vi måste synas!

Min älskade hustru tyckte om att dekorera. Speciellt glad blir hon då hon får dekorera husets mottagningsrum för fest eller bjudning. Det var därför hon var på så gott humör denna torsdag. Hon glömde helt och hållet av att gnata på sin slarvige man, som gärna lämnade tidningar där han läst färdigt dem. Borta var allt gnatet på barnen, som vanligen hade för vana att ta av sig skorna i tamburen, så att hela tamburen såg ut att vara full av skor. Vi skulle ha hem lite folk på kvällen. Det var reklammannen Nisse och hans fru Stina. Revisorn Åke med hustru Inga samt fritidspedagogen Patrik. Patrik kom ensam för han hade inget fast sällskap. Vi hade alla träffats i kyrkan. Vi var mångåriga medlemmar i " De heligas församling". Fast det var nog ganska länge sedan församlingen varit speciell helig. De sista decennierna hade det väl inte varit så mycket bevänt med heligheten. Vid en kyrklunch hade vi kommit att samtala om hur lätt församlingens budskap försvann i det allmänna mediebruset. Vi hade samtalat om vad vi kunde göra för att församlingens budskap åter skulle bli hört.
Förra veckan hade vi självsvådligt bildat en grupp, som skulle utreda hur bäst synas i samhället. Nu var den stora dagen inne. Vi skulle träffas och spåna idéer. Älskade hustrun skulle bjuda på äpplepiroger med vispat grädde och te. Trots mina egna protester, mot valet av dryck, uthärdade hustrun i sin vilja att bjuda på te.
- Klart vi ska ha te. Vi får ju aldrig användning för den teservis faster Hedda gav oss.
Jag gav med mig, Inte kan det ju vara rätt att gömma faster Heddas teservis under skäppan!
Hustrun hade köpt nya gardiner och matchande matsalbordsduk. Den gröna servisen prydde sin plats på bordet. I mitten av bordet att han lagt ut avlövade kvistar från trädgården och prytt dessa med små änglar i alla de färger. Tända ljus fullbordade dukningen.
- Pappa, vet du vad Bosse Solknut har för yrke. Den femtonåriga sonen älskade för tillfället att leka med olika yrkestitlar och göra namn av dem.
Denna iver, som sonen visade, var emellanåt vansinningt tröttande. Sopm den gode fader jag ärs, så gissade jag på bryggare. Sonen skakakade uppgivet på huvudet.
- Konsult pappa, skrek han skrattande, Solknut är konsult.
Han försvann kiknande av egen förnöjelse upp på andra våningen. Därifrån hördes snart ett förfärligt oljud. Sonen, som i andanom såg sig själv som trummis, som skulle förändra kyrkans musikstil för alltid. Han och några kompisar hade bildat ett band. "Apostlarnas sandaler" kallade de sig. Ännu hade de inte haft någon spelning, men det stod väl inte på förrän kyrkans gäster skulle tvingas höra på dem. Det är ju så härligt med ungdomarna, som pastorn brukade säga.
Våra gäster kom och med stor nöjdhet slukade de den kost, som hulda makan bjöd på. Äpplepiroger försvann in i såväl kvinna som man. Efter att ha njutit bordets gåvor, flyttade vi in vardagsrummet. Snart omslöt bekväma fåtöljer och generösa soffor såväl breda som smala. Vi påminde varandra varför vi samlats.
- Hur ska vi synas bättre? Revisorn tog ordet.
- Jag tror att vi måste se på vad den moderna tekniken kan erbjuda fortsatte han.
. Jag har en vän, sa fritidspedagogen, som kan flyga. Han kan göra några varv över staden med en banderoll efter planet. Det går alltid hem!
-  Nja, e inte det gårdagens  teknik? Jag hade tänkt mig något mer digitalt.
- Vi kanske kan köpa plats på stadens fotbollsklubbs dräkter. "Sätt den i krysset Paulus" En ny målgrupp!
- Nä, tror vi ska sikta på det digitala. Skulle vi inte kunna sätta upp en stor lysdiodtavla på kyrkans norra vägg. Som hälsar de förbipasserande med goda budskap!
- Det sägs att i ett förråds rum hos ett av de stora samfunden finns en tavla med budskapet,
"Gå till kyrkan på söndag annars tar fan dig"
- Haha, så roliga vågar vi inte vara!
- Vi kanske skulle skissa på en handlingsplan, en affärsidé, som de flesta framgångsrika företag gör idag.
- Nu ska vi inte gå utanför vårt uppdrag. Vi skulle se om vi kunde hitta en väg att bryta fram genom det profana mediebruset!
- Jo, men budskapet vi för fram måste ju harmoniera med församlingens vilja, Nä, vi måste nog ha en handlingsplan, så vi vet vad som ska stå på ljusskylten.

De var så upptagna av sin kreativitet att de glömt bort att de inte hade något uppdrag. I vart fall inget annat än det, som de gett sig själva. Inte heller märkte de att dottern i huset satt sig ner och allvarligt lyssnade.
- Jag har inte undgått att höra på era planer, sa hon allvarligt uppriktig men ändå med ett litet gåtfullt leende.
- Jasså, Yvonne, har du suttit länge och lyssnat, sa pappan.
- Jo, jag blev trött på att lyssna till brorsans ändlösa försök till att vara rolig. Inte för att ert samtal spränger någon rolighetsvall, men det är lustigt att höra hur vuxna krånglar till det.
- Nämen, sa revisorn van vid siffrors exakthet, en ungdom, som tar sig ton.
- Ni talar om handlingsplan, sa Yvonne, duger inte missionsbefallningen längre? Evangelisation, undervisning, ritualer!
- Lyssna inte till de unga, de har ännu inte hela bilden klar dör sig, sa fritidspedagogen och fnös i tysthet.
- Låt oss skicka ett förslag till de ledande i vår församling, att vi på kyrkans norrsida låter uppsätta en ljusskylt och att där sprida budskapet om värme, helhet och gemenskap.
Instämmande mummel hördes från de övriga.
Yvonne suckade tungt. De där stofilerna har ju glömt vad det hela handlade om. Gör folk till mena följeslagare. Lär dem vad jag lärt er. Erbjud dem dopet!
I bakgrunden hörde hon moderns röst:
- Någon som vill mer av mina himmelskt goda piroger!