Frustrerande bussfärd

Det vart dags!
Dags att återigen besöka stadens sjukhus. Sedan den stora smällen i mars har jag regelbundet besökt sjukhuset för uppföljande kontroller. Dessa besök inleds alltid med en bussresa. Vid flera tillfällen har jag helt litat på att busstidtabellens uppgifter ska föra mig till sjukhuset i tid. Lika många gånger har jag fått genomföra något som liknar en maratonspurt genom sjukhusets vindlande korridorer för att komma i tid.
Nu tänkte jag ska jag åka tidigt, så att ovan nämnda snabbrush ej behövs göras. Därmed uppnår jag fördelen att puls och andhämtning är normal och ej medför oroliga blickar från provtagande personal. Visst fick jag vänta innan bussen anlände till Vallbytundrans centrum. Det stora blåa vidundret med ledad midja anlände på utsatt tid. Jag uppslukades av bussen. Konstaterade att jag hade gott om tid. Inget jäkt i sikte. Ingen snabbrush förbi lugnt strosande sjukhusbesökare tycktes stå på agendan.
Det var då det började.
På bussen steg en äldre man, betydligt äldre än vallbybloggaren. Hans busskort gav inte önskvärt signal från den sinnrika apparat som läser busskortet. Han viftade oroligt med busskortet. Med följande dam påpekade att busskortet var giltigt. En medpassagerare försökte högröstat lösa mysteriet. Flera minuters palaver följde.

Till slut lyckades de inblandade lösa mysteriet med busskortet. Det visade sig, att för att busskortsläsaren ska ge ifrån sig ett godkännande pip, så måste det finnas resor att godkänna. Den äldre mannen påpekade att det var resor han ville köpa. Busspiloten suckade tungt och knappade in koderna för att lösa problemet. Nu visade det sig att den äldre mannen måste kunna koden till sitt bankkort. Efter två försök, så ryckte eskorterande dam in och trängde sig bryskt förbi. Hon knappade in en kod. Busskortsläsatren fick glädjefnatt och godkände mannens resa. Mannen uppsökte ledig plats och busspiloten stängde dörrarna ivrig att ta igen förlorad tid.
- Nej, skrek damen, som eskorterat den äldre mannen, jag skall inte åka med.
Bussföraren bromsade in efter en meters färd och eskortdamen klev av. Redan tio minuter försenad pressade busspiloten sitt fordon. Vi hann två hållplatser.
Då började det igen.
Ännu en äldre herre steg på bussen och började leta i sina fickor och medhavd väska efter sin i förväg inköpta färdbiljett. Högen av "äldre-man-inventarier" växte på det lilla utrymmet, som utgör en hylla där förr man lade kontanta medel för att betala sin resa. Väskan öppnades och ett ivrigt grävande påbörjades. Efter fem minuter viftade mannen i triumf med bussbiljetten.
- Jag visste att den fanns någonstans, sa han högljutt.
Uppstaplade inventarier förpassades åter till fickors gömslen och väskans djup.
På bussen stiger så, vid samma hållplats, ett äldre par. De ska tydligen ut och resa. De medför nämligen ett antal kollin, som inte går att förpassas in bussen samtidigt som resenären. Det tar sin tid. Utrymmet för barnvagnar fylls snart med sex tyngre kollin. Kvinnan uppmanas att stående vakta medhavda väskor och större bagar. Mannen lång, kraftig stirrar gillande på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Han finner platsen godtagbar och påbörjar placering av kroppshydda på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Nu visar det sig att mannen tillhör den del av människosläktet, som vid möte med fast och stabil sittplats inte bara sitter ner, utan också påbörjar en flytande kroppsförstoring. Vallbybloggaren drabbas av denna flytande kroppsförstoring och trycks upp mot bussens sidovägg. Det visar sig att den sittplats vallbybloggaren lagt beslag på plötsligen bara är en tredjedel av den ursprungliga storleken. Han försöker hitta en mindre trång och mer bekväm sittposition. Rörelsen får den store mannen att upptäcka att han har en sittgranne. Han vänder sig mot vallbybloggaren och ler.
- Sorry, Förlåt säger han innan han återgår till att ge instruktioner till sin kvinna hur resväskor bäst bör vaktas.
20 minuter efter utsatt tid når vi så änteligen bussterminalen där buss ska bytas för vidare transport mot sjukhus. Det är med viss uppgivenhet, som vallbybloggaren ser önskad buss försvinna, just som han stiger ur den först valda bussen. Nu återstår bara 15 minuter innan sjukhuspersonalen förväntar sig att vallbybloggaren ska finnas tillgänglig för nålstick och annan provtagning.
En buss dyker upp och snabbt är vallbybloggaren framme. Fyra minuter kvar. Med en snabbhet, som inte bara förvånar honom själv, utan också åseende och i vissa fall påknuffade medbesökare. Han rundar hörnet till hissarna. När man har bråttom, upptäcker han, går hissar förfärligt långsamt. Två minuter försent intar han svettig och andfådd provtagningscentrum. Nålar stickes. Inkopplad till maskin så mätes pulsslag och pumpens rörelse. Allt verkar bra.
- Vi ska korrigera lite i ditt intagande av medicin, säger provtagande sjukhuspersonal. Men allt verkar bra och du behöver nog inte komma hit igen förrän i början på nästa år.
Vallbybloggaren tänker på hemfärden. Kanske hade det varit bättre att slå upp ett tält i sjukhusparken och invänta nästa provtagning där. Hemfärden går på halva tiden det tog att åka till sjukhuset.
Nä, se blå bussar är inte speciellt tillitsfulla.
I vart fall inte, om en massa medpassagerare ocks ska åka med!