I morgon kommer Peter Englund öppna dörren , som så länge hemlighållt vem 2012 års
nobelpristagare i Litteratur är.
Förväntningarna är väl mindre i år än förra året på att det ska bli en skribent från Västerås eller Sverige. Tipsen bland de mer insatta går istället i östlig riktning. En kvinna från Japan eller Kina tycks vara det korrekta tipset. Ska villigt erkänna att jag har inte en aning om vad det finns för sådana kanditater.
För vallbybloggaren är det andra favoriter, som toppar den personliga listan över önskade Nobelpristagare i litteratur.
Nog skulle den algerisk-franska författaren
Assia Djebar kunna vara den , vars namn Peter Englund ropar ut!.
Den idag 75-åriga kvinnar bor numer i New York. Hon har under åren
skrivit ett stort antal böcker som skildrar den arabiska kvinnans hinder i
samhället ur en feministisk synvinkel. Till svenska har hon översatts av Ingvar
Rydberg. En man som under hela vallbybloggarens barndom var äldste son i
grannfamiljen på Stampgatan i Helsingborg. Måhända är Assia Djebar ett gott sita
minutentips, då hon dels kan förknippas med det som hänt i nordafrika under
året, dels så är hon ju över 50 år.
En annan författare som vallbybloggaren gärna skulle se som pristagare är den somaliske författaren Nuruddin
Farah. Skulle sätta fokus på händelserna på Afrikas horn!
Vallby bloggaren hoppas dock fortfarande att Nobelkommitten ska ha
modet att inte bara belöna för lång och trogen tjänst, utan ge priset till
underbara NINA BOURAOUI, som står mitt uppe i sin författargärning och ännu inte
fyllt femtio!
"Bostadens park och alla barnen som vimlar omkring som små utbytbara spelbrickor, som har mitt ansikte och kanske mina drömmar, när jag tittar på mina föräldrar, mamma som gör i ordning frukost åt mig på morgonen, pappa som klär på sig framför badrumsspegeln, min syster som sjunger i bandspelarmikrofonen och drömmer om kabaré, mig själv, framför fönstret som skiljer mig från Mitidjaslätten, och sedan alla andra, dem som jag inte känner och som utgör Jorden och som ger mig svindel eftersom jag inte vet om jag en dag kommer att lyckas hitta min plats, inte röra mig mer, inte ställa mig fler frågor, för jag säger inom mig att lyckan tar sin början när man slutar fundera, när allt kommer till ro i en, när man inte längre känner behov av att skapa samband mellan saker och ting för att hitta en mening med livet, när man med rätta har ett mål och en mening, och låter sig föras med av strömmen som en fisk bland andra fiskar; själv skulle jag vilja att mitt liv blev sådant, jag skulle vilja ha ett fiskliv, jag skulle vilja följa med strömmen, med vinden, jag skulle vilja vara en av tusentals fiskar, och stiga upp mot världens ljus.”
(ur ENSTÖRIG, 2012, översättning Maria Björkman)
En lång mening uppbyggd av bilder.För Vallbybloggaren var det som att tas tillbaka till besök hos fastrarna, som hade en bildapparat, där man genom klick hela tiden fick nya bilder.
I väntan på Peter Englund ska offentliggöra pristagaren så kommer vallbybloggaren tillbringa ännu en dag i väntan på vem som i ära och pengar ska behängas!
Bloggläsaren får följa med på vandringar runt om på Vallby. Ta del av obetydligheter som sker och ta del av större skeenden med. En del artiklar handlar inte alls om Vallby, men kan finna sin läsare ändå....
onsdag 10 oktober 2012
torsdag 27 september 2012
Vaknandets korta varande
En tidig frukost med såväl kaffe som tilltugg.
En hurtig amerikansk programledare gör sitt bästa att övertyga att dagen blir bra bara man den rätta maten man lagar.
Vallbybloggaren har svårt anamma denna hurtighet. Han lider ännu av ögonöppnandets dubbla verklighet.
Sambon ligger lungt och väntar promenadens initialskede.
I avsaknad av morgonavisa läser han ett utsänt reklamblad från en av de större stormarknaderna.
" En dammsugare så tyst att du faktiskt kan göra andra saker medan du dammsuger"
Han undrar i sitt stilla sinne vad textförfattaren tänkt sig för aktiviteter! Måhända har textförfattern fler än två händer. Möjligen kan han trilla köttbullar med en hand. Kanske står han framför teven och ihärdigt gnuggar samma fläck medan han följer hurtig amerkansk matlagare montera biffsmörgås med frasiga friterade potaisstavar.
Månne han medean han dammsuger kärvänligt vänslas med sin partner?
Medan dammsugaren tyst verkar får han tid inhandla nödvändiga livsmedel till dagens storkok på levergryta?
Ni uppmärksamma säkert att jag förutsatte textförfattaren vare en han. INte skulle väl en hon kunna skriva något så urbota dumt?
Vallbybloggaren noterar förvånat att kaffet är urdrucket, smörgåsen uppäten och vitaminstinn dryck har lämnat sin glasbehållare.
Dagen kan börja.
Medan vattenstrålar kroppen begjuter, så kommer tanken tillbaka.
Tidig morgon hade en dubbel verklighet.
Han noterar tanken på en papperslapp.
Likt beskådaren av Nils ferlins barfotabarn hoppas han att han inte ska tappa bort den.
Nå, har ni läst så här långt, så är ni värda få ta del av nyskriven papperslapps innehåll!
I vaknandets korta varande är drömmen ännu en annan verklighet!
En hurtig amerikansk programledare gör sitt bästa att övertyga att dagen blir bra bara man den rätta maten man lagar.
Vallbybloggaren har svårt anamma denna hurtighet. Han lider ännu av ögonöppnandets dubbla verklighet.
Sambon ligger lungt och väntar promenadens initialskede.
I avsaknad av morgonavisa läser han ett utsänt reklamblad från en av de större stormarknaderna.
" En dammsugare så tyst att du faktiskt kan göra andra saker medan du dammsuger"
Han undrar i sitt stilla sinne vad textförfattaren tänkt sig för aktiviteter! Måhända har textförfattern fler än två händer. Möjligen kan han trilla köttbullar med en hand. Kanske står han framför teven och ihärdigt gnuggar samma fläck medan han följer hurtig amerkansk matlagare montera biffsmörgås med frasiga friterade potaisstavar.
Månne han medean han dammsuger kärvänligt vänslas med sin partner?
Medan dammsugaren tyst verkar får han tid inhandla nödvändiga livsmedel till dagens storkok på levergryta?
Ni uppmärksamma säkert att jag förutsatte textförfattaren vare en han. INte skulle väl en hon kunna skriva något så urbota dumt?
Vallbybloggaren noterar förvånat att kaffet är urdrucket, smörgåsen uppäten och vitaminstinn dryck har lämnat sin glasbehållare.
Dagen kan börja.
Medan vattenstrålar kroppen begjuter, så kommer tanken tillbaka.
Tidig morgon hade en dubbel verklighet.
Han noterar tanken på en papperslapp.
Likt beskådaren av Nils ferlins barfotabarn hoppas han att han inte ska tappa bort den.
Nå, har ni läst så här långt, så är ni värda få ta del av nyskriven papperslapps innehåll!
I vaknandets korta varande är drömmen ännu en annan verklighet!
Etiketter:
dröm,
frukost,
Nils Ferlin,
reklamtext,
sambo,
verklighet
tisdag 25 september 2012
Kyrkans män vandrar vilse
Vallbybloggaren och sambon hade beslutat att nu fick det vara nog. Nu skulle vi vända hemåt till trevna stugan, där kaffe med dopp väntade. Vid hotellets förgård mötte vi honom.
Hans något staplande gång förde inte fram honom i rekordfart, men det gick ändå framåt.
Han hälsade leende.
- Ligger Visthusgatan på det hållet, sa han och pekade mot Vallby Centrum!
- Nej du, sa vallbybloggaren, då får nog omvända dig och vandra norrut sitället!
- Ja ser du, jag har låst mig ute och letar efter min kvinna, för hon har en reservnyckel.
- Bor hon här på vallby?
- Nej, sa den gamle, hon bor på.... Nu har jag glömt vad det heter, men det finns höghus där och hon bor i ett sådant.
Vallbybloggaren gick i minnet igenom alla de stadsdelar med höghus och fann att de fanns ju nästan överallt.
- Jo, sa den äldre lätt förvirrade herren, man åker upp för en backe och där finns det höga hus.
Prövande alternativen föreslog Vallbybloggaren till slut Pettersberg.
- Ja så heter det... Pettersberg!
Han smakade på ordet.
- Pettersberg heter det, upprepade han.
- Det är lite tokigt när man glömmer så lätt numer, fortsatte han.
- Jag följer med dig till Visthusgatan, sa Vallbybloggaren, kanske din kvinna väntar där!
Vi samtalade under vägen om det långa händelserika livet i kyrkans tjänst. Det hade varit pastorat i Västmanland. Pionjärarbete i ett stort afrikanskt land och arbete på en missionsstation innan hemkomsten och uppskattat pastoratförestående i Gurkstan.
Vi vandrade genom de tränga gångbanorna mellan kedjehusen. Vi nådde fram till den lilla lekplatsen.
- Nu tror jag jag känner igen mig, sa den gamle!
- Se där är min kvinna!
- Vart har du varit, frågade kvinnan anklagande, du vet ju att de väntar med mat!
- Jag skulle bara gå ut, men har låst mig ute! Du har väl reservnyckeln!
- Nej, den fick du tillbaka förra gången du låste dig ute!
De enades om att nu var middagen de var bjudna på viktigare än låsa upp dörren! Det fick vänta till efter middagen.
Vallbybloggaren och sambon funderade på hemvägen över...
... det är inte lätt när kyrkans män vandrar vilse!
Hans något staplande gång förde inte fram honom i rekordfart, men det gick ändå framåt.
Han hälsade leende.
- Ligger Visthusgatan på det hållet, sa han och pekade mot Vallby Centrum!
- Nej du, sa vallbybloggaren, då får nog omvända dig och vandra norrut sitället!
- Ja ser du, jag har låst mig ute och letar efter min kvinna, för hon har en reservnyckel.
- Bor hon här på vallby?
- Nej, sa den gamle, hon bor på.... Nu har jag glömt vad det heter, men det finns höghus där och hon bor i ett sådant.
Vallbybloggaren gick i minnet igenom alla de stadsdelar med höghus och fann att de fanns ju nästan överallt.
- Jo, sa den äldre lätt förvirrade herren, man åker upp för en backe och där finns det höga hus.
Prövande alternativen föreslog Vallbybloggaren till slut Pettersberg.
- Ja så heter det... Pettersberg!
Han smakade på ordet.
- Pettersberg heter det, upprepade han.
- Det är lite tokigt när man glömmer så lätt numer, fortsatte han.
- Jag följer med dig till Visthusgatan, sa Vallbybloggaren, kanske din kvinna väntar där!
Vi samtalade under vägen om det långa händelserika livet i kyrkans tjänst. Det hade varit pastorat i Västmanland. Pionjärarbete i ett stort afrikanskt land och arbete på en missionsstation innan hemkomsten och uppskattat pastoratförestående i Gurkstan.
Vi vandrade genom de tränga gångbanorna mellan kedjehusen. Vi nådde fram till den lilla lekplatsen.
- Nu tror jag jag känner igen mig, sa den gamle!
- Se där är min kvinna!
- Vart har du varit, frågade kvinnan anklagande, du vet ju att de väntar med mat!
- Jag skulle bara gå ut, men har låst mig ute! Du har väl reservnyckeln!
- Nej, den fick du tillbaka förra gången du låste dig ute!
De enades om att nu var middagen de var bjudna på viktigare än låsa upp dörren! Det fick vänta till efter middagen.
Vallbybloggaren och sambon funderade på hemvägen över...
... det är inte lätt när kyrkans män vandrar vilse!
Etiketter:
kyrka,
låsa sig ute,
medvandrare,
Vallby,
vilse
onsdag 5 september 2012
Det gäller hålla sig borta
Morgonens vandring på Vallbytundran var väderleksmässigt angenäm.
Det ska på intet sätt förnekas att Vallbybloggaren mer än gärna hade skjutit upp detta tudrestrosande ytterligare några timmar. Men har man en sambo av mer luden karaktär, så är det inte alltid den varma sänghalmen som avgår med segern.
Inte ens det myrflitiga arbetarna vid det nya huset, det där runda ni vet, var i farten. Vallbyplattan var tom och övergiven. Ingen pizzabagare slet för sin dagliga deg. Ingen ICA-handlare förberedde nya fynd bland knäckebröd och timotej. Bara sambon och vallbybloggaren fyllde tundran med liv och rörelse,
Vi hade rundat hotellbyggnaden och var på väg tillbaka till den trevna stugan, då vi mötte honom.
Sakta avverkade han meter för meter med sin rullator. Ännu en vadrare som vunnit över morgontröttheten.
- Hej du, hälsade han glatt när vi kom inom samtalsavstånd.
- God Morgon hoppas jag, sa Vallbybloggaren.
- Jo du, morgonen har börjat bra och din sambo är alltid lika glad.
- Nu kan du, fortsatte han, gå och äta på servicehusets restaurang. Det är riktigt god mad numer. Vi har fått en ny kock.
- Det låter bra det, sa Vallbybloggaren, en invit som någon dag ska bli verklighet.
- Det är ju inte alla som kan uppskatta det, sa den äldre mannen, en del är alldeles för trötta. Speciellt när middagen serveras. Då har personalen gett så mycket piller att de flesta vill gå och lägga sig.
-Men det låter inget vidare!
- Nä, sa den äldre mannen, man kan ju undra ibland, om servicehuset är till för de anställda eller för oss som bor där. Men jag har lärt mig rutinerna nu, jag vet när medicinvagnen kommer!
- Så det ska du veta, fortsatte han, då gäller det att hålla sig borta!
Det ska på intet sätt förnekas att Vallbybloggaren mer än gärna hade skjutit upp detta tudrestrosande ytterligare några timmar. Men har man en sambo av mer luden karaktär, så är det inte alltid den varma sänghalmen som avgår med segern.
Inte ens det myrflitiga arbetarna vid det nya huset, det där runda ni vet, var i farten. Vallbyplattan var tom och övergiven. Ingen pizzabagare slet för sin dagliga deg. Ingen ICA-handlare förberedde nya fynd bland knäckebröd och timotej. Bara sambon och vallbybloggaren fyllde tundran med liv och rörelse,
Vi hade rundat hotellbyggnaden och var på väg tillbaka till den trevna stugan, då vi mötte honom.
Sakta avverkade han meter för meter med sin rullator. Ännu en vadrare som vunnit över morgontröttheten.
- Hej du, hälsade han glatt när vi kom inom samtalsavstånd.
- God Morgon hoppas jag, sa Vallbybloggaren.
- Jo du, morgonen har börjat bra och din sambo är alltid lika glad.
- Nu kan du, fortsatte han, gå och äta på servicehusets restaurang. Det är riktigt god mad numer. Vi har fått en ny kock.
- Det låter bra det, sa Vallbybloggaren, en invit som någon dag ska bli verklighet.
- Det är ju inte alla som kan uppskatta det, sa den äldre mannen, en del är alldeles för trötta. Speciellt när middagen serveras. Då har personalen gett så mycket piller att de flesta vill gå och lägga sig.
-Men det låter inget vidare!
- Nä, sa den äldre mannen, man kan ju undra ibland, om servicehuset är till för de anställda eller för oss som bor där. Men jag har lärt mig rutinerna nu, jag vet när medicinvagnen kommer!
- Så det ska du veta, fortsatte han, då gäller det att hålla sig borta!
Etiketter:
piller,
restaurang,
rullator,
samtal,
Servicehus,
Vallby,
Vallbytundran
söndag 2 september 2012
Detektiver vaknar tidigt!
Söndagmorgonens dräneringspromenad startade tidigt.
Regndroppar var märkbart närvarande, när de två påbörjade utforska och bevaka Vallbytundran!
De gjorde sig så osynliga som möjligt. Å det ska ni veta är inte lätt, när luden sambo plötsligt får upp ett spår. Måhända är det några sorkar, som grävt en tunnel. Målmedvetet följer sambon, med nosen mot marken, ett osynligt spår över öde savanner på Vallby.
Vi passerar Paletten, den runda nybyggnationen, med sina kalejdoskopväggar.
På andra sidan om det nya huset, ser vi en ung man lyfta bort stängslet och göra vägen fri för bilinfart.
Detektiven i mig anar argan list. Försiktigt tittar vi fram bak miljöbodens knut. Vi följer mannens ansträngningar att vända bilen, så fronten pekar mot öppningen i staketet.
Nå här kan vi inte bara stå och titta. Vi fortsätter promenaden och sambon gör ute vad vallbybloggaren gör inne.
Nytömd och full av ysterhet i den ganla kroppen återupptar sambon sorknosandet. Det går med en farlig fart. Att påstå att Vallbybloggaren följer i samma fart är en grov överdrift. Han halar in och kommenderar fot.
Åter ett väldisciplinerat ekipage.
Då vi rundat Vallbyskrapan med både ICA-affär och gruppboende, ser vi återigen mannen inne på den st'ängselomgärdade byggplatsen. Han går och lyfter på presseningar. Han kikar sökande. Han försvinner bakom några containrar. Han lastar in något i bagageluckan. Vi närmar oss smygande.
Vallbybloggaren riktigt känner hur Sherlockholmeshatten tynger på hans huvud. I andanom suger han uppmärksamt på sjöskumspipan. De går så nära att de nästan kan se registreringsskylden.
Tyvärr är vi inte tillräckligt bra på att smyga. Ej heller nog tränade för att bli ett med bakrund och skuggor.
När den unge mannen observerad att han observeras sätter han sig i bilen och parkerar den så att registreringsskyltarna ej ska synas.
- Ytterst misstänksamt, mumlar Vallbybloggaren i bästa Ture Sventon-stil. Här ska sannerligen observeras på bästa detektivmanér.
Sambon är behjälplig med att helt oskyldigt vända ryggen åt den unge mannen medan sambon för andra gången dumpar restprodukter. Då Vallbybloggaren nogsamt plockar upp efter sambon kan han kika och med skarp blick notera registreringsnumret.
Skyndsamt beger de sig hemåt. Den borne Vallbydetektiven ringer sina kollegor på polishuset och berättar vad han sett. Som en brasklapp föreslår han att det kan ju röra sig on en anställd. Men vad tusan gör en anställd på en arbetsplats halv sju en söndagmorgon. Poliskvinnan i telefonen håller med om det osannolika och lovar skicka en patrull.
Sambon och Vallbydetektiven begär sig skyndsamt till brottsplatsen. Måste ju följa upp. Ett visst resultatansvar för pågående process känner han.
Han möter polisbilen och får rapporten att de sett vare sig bil eller person. Tittar över axeln på polismannen och ser hur en av presseningarna visar en profil av en bil. Påpekar denna mystifikation för polismannen, som efter en snabb titt svarar:
- Din observation tycks riktig. Det såg inte vi. Vi ska genast undersöka detta.
På behörigt avstånd ser vi hur polismannen lyfter på presenningen och hur den unge mannen överraskad tumlar ut. Vi ser att de pratar med varann. Polismannen antecknar flitigt.
Nöjd med vårt dagsverke fortsätter vi vår promenad.
Polisbillen med innehåll stannar, när de ser oss och bjuder oss komma fram till bilen. Den kvinnliga polisen har svårt att hålla tillbaka fnittret. Den pondus som uniform och polisbil ger försvinner i det kvinnliga fnittret.
- Du det var bra att du ringde, men det verkar inte vara något allvarligt. Mannen hade bråkat med sin partner och blivit utslängd. Så utslängd från hemmet uppe i bergslagen har han tagit sig hit, där han arbetar. Han täckte bilen med en pressening för att få sova ostört!
Ekot av poliskvinnans fnitter följde de två hela morgonen.
Nu måste även en detektiv sova!
Regndroppar var märkbart närvarande, när de två påbörjade utforska och bevaka Vallbytundran!
De gjorde sig så osynliga som möjligt. Å det ska ni veta är inte lätt, när luden sambo plötsligt får upp ett spår. Måhända är det några sorkar, som grävt en tunnel. Målmedvetet följer sambon, med nosen mot marken, ett osynligt spår över öde savanner på Vallby.
Vi passerar Paletten, den runda nybyggnationen, med sina kalejdoskopväggar.
På andra sidan om det nya huset, ser vi en ung man lyfta bort stängslet och göra vägen fri för bilinfart.
Detektiven i mig anar argan list. Försiktigt tittar vi fram bak miljöbodens knut. Vi följer mannens ansträngningar att vända bilen, så fronten pekar mot öppningen i staketet.
Nå här kan vi inte bara stå och titta. Vi fortsätter promenaden och sambon gör ute vad vallbybloggaren gör inne.
Nytömd och full av ysterhet i den ganla kroppen återupptar sambon sorknosandet. Det går med en farlig fart. Att påstå att Vallbybloggaren följer i samma fart är en grov överdrift. Han halar in och kommenderar fot.
Åter ett väldisciplinerat ekipage.
Då vi rundat Vallbyskrapan med både ICA-affär och gruppboende, ser vi återigen mannen inne på den st'ängselomgärdade byggplatsen. Han går och lyfter på presseningar. Han kikar sökande. Han försvinner bakom några containrar. Han lastar in något i bagageluckan. Vi närmar oss smygande.
Vallbybloggaren riktigt känner hur Sherlockholmeshatten tynger på hans huvud. I andanom suger han uppmärksamt på sjöskumspipan. De går så nära att de nästan kan se registreringsskylden.
Tyvärr är vi inte tillräckligt bra på att smyga. Ej heller nog tränade för att bli ett med bakrund och skuggor.
När den unge mannen observerad att han observeras sätter han sig i bilen och parkerar den så att registreringsskyltarna ej ska synas.
- Ytterst misstänksamt, mumlar Vallbybloggaren i bästa Ture Sventon-stil. Här ska sannerligen observeras på bästa detektivmanér.
Sambon är behjälplig med att helt oskyldigt vända ryggen åt den unge mannen medan sambon för andra gången dumpar restprodukter. Då Vallbybloggaren nogsamt plockar upp efter sambon kan han kika och med skarp blick notera registreringsnumret.
Skyndsamt beger de sig hemåt. Den borne Vallbydetektiven ringer sina kollegor på polishuset och berättar vad han sett. Som en brasklapp föreslår han att det kan ju röra sig on en anställd. Men vad tusan gör en anställd på en arbetsplats halv sju en söndagmorgon. Poliskvinnan i telefonen håller med om det osannolika och lovar skicka en patrull.
Sambon och Vallbydetektiven begär sig skyndsamt till brottsplatsen. Måste ju följa upp. Ett visst resultatansvar för pågående process känner han.
Han möter polisbilen och får rapporten att de sett vare sig bil eller person. Tittar över axeln på polismannen och ser hur en av presseningarna visar en profil av en bil. Påpekar denna mystifikation för polismannen, som efter en snabb titt svarar:
- Din observation tycks riktig. Det såg inte vi. Vi ska genast undersöka detta.
På behörigt avstånd ser vi hur polismannen lyfter på presenningen och hur den unge mannen överraskad tumlar ut. Vi ser att de pratar med varann. Polismannen antecknar flitigt.
Nöjd med vårt dagsverke fortsätter vi vår promenad.
Polisbillen med innehåll stannar, när de ser oss och bjuder oss komma fram till bilen. Den kvinnliga polisen har svårt att hålla tillbaka fnittret. Den pondus som uniform och polisbil ger försvinner i det kvinnliga fnittret.
- Du det var bra att du ringde, men det verkar inte vara något allvarligt. Mannen hade bråkat med sin partner och blivit utslängd. Så utslängd från hemmet uppe i bergslagen har han tagit sig hit, där han arbetar. Han täckte bilen med en pressening för att få sova ostört!
Ekot av poliskvinnans fnitter följde de två hela morgonen.
Nu måste även en detektiv sova!
Etiketter:
detektiv,
familjegräl,
inbrott,
polis,
Runda Huset,
spaning,
Vallby,
Vallbytundran
fredag 31 augusti 2012
Vid sundet trivs jag allra bäst
Höstkvällen är närvarande, trots det borde vara sensommarkväll!
Jag sitter på balkongen och ser ut över barndomens ändlösa vatten.
Här med Fria Bad för mina fötter, var det som jag lärde mig simma. Lärde mig att uppskatta vatten med viss sälta. Byggde mina första alster i sand, smyckade med vita stena och snäckskal och det var här som jag för första gången blev stungen i foten av en geting.
I takt med att ölglaset svalka minskar ökar minnena från svunnen barndom.
En regnljummen västanvind bär minnenas doft till min balkong.
Doften av salta bad.
Den nakna doften av tång!
Nedanför balkongen på strandpromenaden flanerar människor med såväl med hund som utan. Deras särpräglade dialekt är som musik. Fylld med staccatoskorrning och harmoniska diftonger.
Innifrån lägenheten från kaffemaskinens gurglande att kaffetåren snart kan serveras. Doften av nybryggt kaffe blandas med måsarnas skrik och skrän.
Jag lyfter blicken mod sydväst. Drygt en halvmil bort letar snåla solstrålar. Nästan osynligt reflekteras de i den bleka smaragden , i det ärgade taket på Kronborgs Slott.
Hämtar kaffe och smeker med ögonen de vitmålade lägenhetsväggarna. Mina väggar, änteligen en lya vid sundets strand.
Minns barndomens påtvingade utflykter till Helsingör, till utlandet!
Då några år efter andra världskriget hade danska frälsningsarmen soppkök för de danskar som hungrade. Då lagade sprukna fönsterrutor med brandgula plåsterremsor. En annan tid.
Efter inköp av varor på Irma snabbköp, osthandlaren i skuggan av kyrkan, var jag lovad att få köpa en strudglass på Brostraede. Den lilla glassbutiken, som serverade strutglass i frasiga rån med vispgrädde och jordgubbsylt. I dansk krona kostade den och var det ljuvligaste man som ung skolpojke kunne äta. Det var nog den glassen som gjorde den unge vallbybloggaren så villig att släpa den tunga bagen med billiga danska varor.
Nu är det annorlunda danskarna turar till Helsingborg för att handla, ja till och med för att bo här. Även om den danska kronan tappat värde gentemot den svenska är dte fortfarande billigare, sa danske Jensen som jag mötte i trappan. Han hade pendlat till sitt arbete i Helsingör i 20 år nu!
Så sitter jag här på min balkong och ser hur fartyg sakta fara förbi till spännande resmål runt om i världen.
Lutar huvudet mot den nyinköpta vilstolens mjuka stoppning! Sakta gungar vågornas eviga rytmiska skvalp en trött vandrare in i morphi armar.
Hundskall...
... öppnar med ett leende ögonen!
Men...
var tusan tog sundet vägen?
Ibland kan uppvaknande från drömmar ge stora missräkningar, ja besvikelser!
Som tur är, kaffet är klart och smakar gott!
Jag sitter på balkongen och ser ut över barndomens ändlösa vatten.
Här med Fria Bad för mina fötter, var det som jag lärde mig simma. Lärde mig att uppskatta vatten med viss sälta. Byggde mina första alster i sand, smyckade med vita stena och snäckskal och det var här som jag för första gången blev stungen i foten av en geting.
I takt med att ölglaset svalka minskar ökar minnena från svunnen barndom.
En regnljummen västanvind bär minnenas doft till min balkong.
Doften av salta bad.
Den nakna doften av tång!
Nedanför balkongen på strandpromenaden flanerar människor med såväl med hund som utan. Deras särpräglade dialekt är som musik. Fylld med staccatoskorrning och harmoniska diftonger.
Innifrån lägenheten från kaffemaskinens gurglande att kaffetåren snart kan serveras. Doften av nybryggt kaffe blandas med måsarnas skrik och skrän.
Jag lyfter blicken mod sydväst. Drygt en halvmil bort letar snåla solstrålar. Nästan osynligt reflekteras de i den bleka smaragden , i det ärgade taket på Kronborgs Slott.
Hämtar kaffe och smeker med ögonen de vitmålade lägenhetsväggarna. Mina väggar, änteligen en lya vid sundets strand.
Minns barndomens påtvingade utflykter till Helsingör, till utlandet!
Då några år efter andra världskriget hade danska frälsningsarmen soppkök för de danskar som hungrade. Då lagade sprukna fönsterrutor med brandgula plåsterremsor. En annan tid.
Efter inköp av varor på Irma snabbköp, osthandlaren i skuggan av kyrkan, var jag lovad att få köpa en strudglass på Brostraede. Den lilla glassbutiken, som serverade strutglass i frasiga rån med vispgrädde och jordgubbsylt. I dansk krona kostade den och var det ljuvligaste man som ung skolpojke kunne äta. Det var nog den glassen som gjorde den unge vallbybloggaren så villig att släpa den tunga bagen med billiga danska varor.
Nu är det annorlunda danskarna turar till Helsingborg för att handla, ja till och med för att bo här. Även om den danska kronan tappat värde gentemot den svenska är dte fortfarande billigare, sa danske Jensen som jag mötte i trappan. Han hade pendlat till sitt arbete i Helsingör i 20 år nu!
Så sitter jag här på min balkong och ser hur fartyg sakta fara förbi till spännande resmål runt om i världen.
Lutar huvudet mot den nyinköpta vilstolens mjuka stoppning! Sakta gungar vågornas eviga rytmiska skvalp en trött vandrare in i morphi armar.
Hundskall...
... öppnar med ett leende ögonen!
Men...
var tusan tog sundet vägen?
Ibland kan uppvaknande från drömmar ge stora missräkningar, ja besvikelser!
Som tur är, kaffet är klart och smakar gott!
söndag 12 augusti 2012
Nu är det slut!
Vallbybloggaren konstaterar att de kolorerade rörelsernas spel är över! Nu blir det inte fler ringlekar på ett tag.
Det har varit en svettig tid för Vallbybloggaren. Sambons dräneringspromenader har pressats in mellan fortbadande figurer och långskuttande gladiatorer.
Sambon har inte varit riktigt övernes med Vallbybloggarens ommöblering av trevna stugans tevesal.
Nyfiket har han undersökt såväl spinningcykel, roddmaskin, som löpmaskin. Det är dessa grenar, som kan kopplas till ovan angivna utrustning, som Vallbybloggaren koncentrarat sig på. Han har visserligen försökt med simhopp och fortbadande i såväl kar som urna, men det har liksom inte gått så bra.
När fortspringare från Jamaica inspirerat till att ta upp kampen har löpmaskinen använts. Jag kan tala om att den har glött. Bränd doft från rörliga delar av löpmattan har fyllt rummet och förosakat såväl brandkårsutryckning som empatiska påringningar från rökskadade grannar. Vän av ordningen undrar nu huruvida Vallbybloggaren kunnat ta upp kampen med långbenta såväl som mer normalbenta jamaicaner.
Viss har han det, fast det löna sig föga. Visserligen slutade vi att springa samtidigt, men det visade sig att då Bolt å Blake sprungit hundra meter, så lyckades Vallbybloggaren blott uppnå 41 meter. En längd som i sig inte är föraktlig om man stöter kula. Stöta kula inomhus för att tävla med olympiska gladiatorer är inget Vallbybloggaren vill rekommendera! Det blir så fula märken på säväl golv och i förekommande fall stängda dörrar.
Roddmaskinen har möjliggjort för Vallbybloggaren att aktivt ta upp kampen med ensamkajkande paddlare och kanotister. Visserligen försökte han få Sambon att ta del, så att även dubbelkajkande utövare kunde få sig en match. Inget kajkande var dock framgångsrikt! De olympiska utövarna håller i evigheter på att ta mellan 30 och 35 kajktag per minut. Vallby bloggaren lyckade hålla detta tempo i max 70 sekunder, sedan föll han ihop som en våt trasa i roddmaskinen!
Uppmanar er alla att försöka hålla ett tempo på 45 km/timmen under 5 mil. Det är inte tillrådligt! Så gör inte det uppmanar Vallbybloggaren i ett plötsligt anfall av omsorg om resterande mänskligthet!
Viss ger detta en annan dimension av de olympiska lekarna. Ingen soffpotatis här! Svetten har lackat. Kilona har rasat! Visserligen har detta flitiga nyttjande av olika muskelgrupper mer än till fullo kompenserats av intagande av Yorkshirepudding, brödpuddingar, fish-and-chips, lommeljummen pilsner.
Så Vallbybloggaren går ur dessa ringlekar i samma rondör som han gick in i dem!
Men till nästa gång, ska han ha ytränat sambon, så vi kan ha fälttävlan i hallen....
Det har varit en svettig tid för Vallbybloggaren. Sambons dräneringspromenader har pressats in mellan fortbadande figurer och långskuttande gladiatorer.
Sambon har inte varit riktigt övernes med Vallbybloggarens ommöblering av trevna stugans tevesal.
Nyfiket har han undersökt såväl spinningcykel, roddmaskin, som löpmaskin. Det är dessa grenar, som kan kopplas till ovan angivna utrustning, som Vallbybloggaren koncentrarat sig på. Han har visserligen försökt med simhopp och fortbadande i såväl kar som urna, men det har liksom inte gått så bra.
När fortspringare från Jamaica inspirerat till att ta upp kampen har löpmaskinen använts. Jag kan tala om att den har glött. Bränd doft från rörliga delar av löpmattan har fyllt rummet och förosakat såväl brandkårsutryckning som empatiska påringningar från rökskadade grannar. Vän av ordningen undrar nu huruvida Vallbybloggaren kunnat ta upp kampen med långbenta såväl som mer normalbenta jamaicaner.
Viss har han det, fast det löna sig föga. Visserligen slutade vi att springa samtidigt, men det visade sig att då Bolt å Blake sprungit hundra meter, så lyckades Vallbybloggaren blott uppnå 41 meter. En längd som i sig inte är föraktlig om man stöter kula. Stöta kula inomhus för att tävla med olympiska gladiatorer är inget Vallbybloggaren vill rekommendera! Det blir så fula märken på säväl golv och i förekommande fall stängda dörrar.
Roddmaskinen har möjliggjort för Vallbybloggaren att aktivt ta upp kampen med ensamkajkande paddlare och kanotister. Visserligen försökte han få Sambon att ta del, så att även dubbelkajkande utövare kunde få sig en match. Inget kajkande var dock framgångsrikt! De olympiska utövarna håller i evigheter på att ta mellan 30 och 35 kajktag per minut. Vallby bloggaren lyckade hålla detta tempo i max 70 sekunder, sedan föll han ihop som en våt trasa i roddmaskinen!
Uppmanar er alla att försöka hålla ett tempo på 45 km/timmen under 5 mil. Det är inte tillrådligt! Så gör inte det uppmanar Vallbybloggaren i ett plötsligt anfall av omsorg om resterande mänskligthet!Viss ger detta en annan dimension av de olympiska lekarna. Ingen soffpotatis här! Svetten har lackat. Kilona har rasat! Visserligen har detta flitiga nyttjande av olika muskelgrupper mer än till fullo kompenserats av intagande av Yorkshirepudding, brödpuddingar, fish-and-chips, lommeljummen pilsner.
Så Vallbybloggaren går ur dessa ringlekar i samma rondör som han gick in i dem!
Men till nästa gång, ska han ha ytränat sambon, så vi kan ha fälttävlan i hallen....
Etiketter:
Bolt,
fish-and-chips,
fälttävlan,
löparband,
Olympiska Spel,
roddmaskin,
spinning,
Vallbybloggaren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)












