Han satt på den lilla yta, som solen med ansträngning gjorde sitt bästa för att värma. I hans hand vilade ett slitet stycke pergament. Kanterna var verkligen märkta av tidens tand och vissa delar av ord i brevet hade försvunnit. Han hade hittat pergamentarket i en keramikkruka, som han inhandlat i en antikaffär i New Orleans. Det var först, när han kom hem till fäderneslandet igen, som han upptäckte att krukan hade ett lönnfack. Han hade tappat krukan, som gick i kras och gjorde lönnfackets innehåll synligt. Hans kunskaper i det språk som brevet var skrivit på var inte det bästa. Dock hade han lyckats att göra en översättning, med hjälp av översättningstjänst han fann på internet.
" Vänliga hälsningar till dig Tabita från din mors kusin. Herrens frid ska vara med dig!
Din mor har säkert berättat för dig om Jesus, din fars storebror. Hur han verkade som predikant, lärare och undergörare i Juden och Gallilen. Jag kände denne Jesus väl. Vi träffades första gången på en släktträff i Kafarnaum. Han var betydligt äldre än jag. Jag var nog 12 och han 20 år. Jag minns han sorgsna ögon. Hur han gillade att ge folk smeknamn, då kunde de sorgsna ögonen för en kort stund lysas upp av lyckan att finna ett bra namn, en lyckad mening. Jag var ovanligt lång för min ålder.
Mycket längre än mina jämnåriga. Jesus hade tittat på mig och skämtsamt kallat mig för "Tornet". Jag hade skrattat med, även om jag kände mig lite sårad av hans skämt. Vi hade gått åt sidan, han och jag, och pratat. Han hade märkt hur jag blev sårad och bed om ursäkt. Han hade inte menat något illa, utan bara funnit att jag genom min längd gav perspektiv på andra människors brist på längd. De flesta i vår släkt var inte länga, utan, som du säkert vet, korta kraftiga. Speciellt männen var starka, korta hantverkare och fiskare. Jesus och jag pratade länge den kvällen. Jag förstod att det var något speciellt med honom, bakom skämten, gliringarna fanns ett allvar. Han berättade själv för mig, att han kände inom sig att han inte skulle få ett långt liv. Han talade om för mig att han tyckte jag var en trevlig flicka. Han hade fått känslor för mig, sa han. Jag talade blygt om för honom, att jag hade känslor för honom också. Första gången jag såg honom hade jag känt samhörighet med honom. Vi beslöt den kvällen, att när jag blev äldre skulle han ta kontakt med mig igen.
Föga anade vi vilken dramatik som skulle prägla det mötet.
Efter den släktträffen skildes vi åt. Jag återvände till Magdala. Jag var enda barnet i familjen. Detta plågade mina föräldrar svårt. Som alla andra i vår by var det pojkarna som räknade. En son skulle säkra familjens fortlevnad. Min mamma blev gravid och alldeles för tidigt födde hon en son, som till min fars förtvivlan var dog kort efter födslen. Min mor dog också kort efteråt.
Min pappa tog detta väldigt hårt. På kvällarna, när han kom tillbaka upp från sin kryddbutik, brukade han titta på mig och säga.
- Maria du allt jag har kvar!
I smyg började han undervisa mig om de heliga skrifterna. Han lärde mig hemligheten med att läsa och skriva. Jag fick hjälpa till lite i kryddbutiken och lärde mig allt om de olika örterna. Vilka goda egenskaper de hade och till vad de var bra för. Det handlade inte bara om matlagning, Nä, kryddorna hade större användning, som hjälp vid olika kroppsliga åkommor.
När jag fyllt femton år, så dog min fpappa i någon sjukdom. Han hade hostad och kräkts under en längre tid. Inga av våra kryddor tycktes hjälpa. hade jag varit pojke, skulle jag ärva allt. Men nu blev det inte så. Mina farbröder tyckte dock inte jag skulle gå lottlös. Jag tror att de förstod att som utfattig och utstött, skulle jag inte bli något ra parti på äktenskapsmarknaden. Så när jag lämnade Magdala, hade jag en stort antal mynt i packningen och ett papper, som sa att jag ägde rätt att sköta, skörda och förvalta en örtagård på Oljeberget utanför Jerusalem.
Jag började vid denna tid få problem. Ja inte ekonomiska, där hade jag det gott ställt. Problemen var till själen. Jesus hade inte kommit tillbaka. I sanning jag hade inte sett honom på många år. Jag trodde att han glömt mig. Jag började tycka att jag inte dög något till. Hur jag än försökte, trodde jag att andra inte tyckte jag gjort nog. Jag bad till min Gud, som mina fäder lärt. Men jag fick aldrig några bevis på att hörde mina böner. Jag började straffa mig själv, genom att skära mig med krukskärvor på armarna och låren. Det var som känslan och synen av blodet gav mig en viss lättnad.
Så gott jag orkade skötte jag den örtagård jag förvaltade. Sålde örter till såväl präster, som de som sa sig vara kunniga i trolldom och läkekonsten. Jag vet att många vid denna tid sa att jag var tokig. Jag vet att många sa att jag var besatt av onda andar. Visst kunde det ibland kännas, som om en demion åt upp mig inifrån.
Jag var nog 22 eller 23 år när jag skulle besöka min hemby. Strax utanför Nain, fick jag höra rykten om en Jesus, som gjorde döda människor levande. Min nyfikenhet var drivande i mitt sökande efter Jesus. Jag mötte honom och hans lärjungar utanför Nain. De var på väg mot berget Tabor. Jag stod vid vägkanten, när jag plötsligt hörde hans röst. Bara han kunde säga Maria på det sättet.
- Maria!
Jag sökte och fann hans blick. Samma sorgsna glädje, Men nu fanns det inslag av varm kärlek i hans blick.
- Maria, min tornkvinna, han skrattade retfullt men kärleksfullt, jag har hört om dina problem. Jag vill att du följer med mig.
Han tog min hand och om famnade mig. I det ögonblicket kände jag hur en kärlek och glädje fyllde mig. Det fanns ej längre plats för demoner eller onda andar. Det var bara ren glädjefylld, varm kärlek, som fyllde mig.
- Maria, det onda har lämnat dig. Kom och följ med mig, hjälp mig.
Jag glömde mitt ärende i Magdala och visste att från denna stund ville jag göra allt för att hjälpa Jesus. Han presenterade mig för några andra kvinnor, som också följde med dett kringresande sällskap. Där var Johanna och Susanna och några till, som följde med och assisterade männen med att skaffa fram härbärge för natten och mat. Vi kvinnor hade egna tillgångar, så vi kunde försörja sällskapet.
Jag och Jesus hittade tillbaka till varandra. Det hände att våra läppar förenades i en kyss fylld med kärlek och samhörighet. Jesus ville inte att vi skulle visa vår kärlek för de andra, men jag vet att det viskades en del. Jesus förklarade för mig, att även om han visst kunde känna åtrå och längtan, rent köttsligt, efter mig, så fick det aldrig ske. Han skulle snart, sa han, inträda i en annan dimension.
Det hände många märkliga saker under den tid, som jag och de andra vandrade med Jesus. Jag förundrades över den kraft, som han förmedlade. Hur han, som hade ett häftigt temperament, sällan visade det. Hur han lyckades att hålla sig lugn och samlad. Det var inte samma Jesus, som den unge man jag först lärt känna. Han var mer eftertänksam. Han hade mer tid. Ingen som kom till honom avvisade han. Han hjälpte i samtal människor att finna utvägar på sina problem. Ibland så hände det att han gjorde saker, som inte gick att förklara. Han hade kraften att övervinna krafter i naturen, vare sig det gällde att få stormvinadar att sluta blåsa, förvandla vatten till vin och bota människor, som var svårt sjuka.
Jag hade köpt ett litet hus i Kafarnaum. Vi brukade dra oss tillbaka dit ibland. Men vi delade aldrig säng. Jesus föredrog att sova på takterassen. Ibland stannade jag ensam kvar där, när Jesus kände det nödvändigt att vandra. Han kunde vara borta många dagar. Genom andra hörde jag om märkliga saker han gjorde.
Jag hade precis fyllt 25 år, när Jesus skickade efter mig. Jag skulle möta honom i Jerusalem. Det passade bra, för jag hade ärende till örtagården. Visserligen hade mina anställda god kontroll, men det skadar ju inte att komma dit och visa intresse. När jag satt i det lilla hus, som var mitt hem på Oljeberget, så längtade jag tillbaka till Kafarnaum. Jag träffade Jesus. Han hade blivit allvarligare. Det fanns en ny sorgsenhet i hans sätt att vara.
- Jag har snart nått slutet på min vandring, sa han till mig, jag kan ibland önska allt var annorlunda. Tänk att få leva med dig, få en familj med dig. Möta ålderdomen i Kafarnaum tillsammans med dig! Men min himmelska fader har utstakat en annan väg för mig. I kväll ska jag äta en påskmåltid med min närmaste vänner. Efteråt vill jag ta med till din örtagård, för att vila och umgås med dem en sista gång. Jag vill att du ser till att vi får vara ensamma där.
Jag talade med mina anställda. De fick budet, att i kväll och i natt fick de inte söka sitt nattläger i örtagården. Själv skyndade jag sedan till Klopas hus där Jesus mamma tillfälligt bodde. Hon hälsade mig med glädje. Hon berättade att hon fått föraningar om att något förfärligt skulle hända denna påskhögtid. Vi grät tillsammans och tröstade varandra.
Tidigt på dagen före sabbaten fick vi höra att Jesus blivit tillfångatagen av romarna. Klopas fru, som också hette Maria, kom och sa att vi borde gå och ta reda på vad som hänt. Ingen av Jesus vänner fann att finnas. Då solen stod som högst denna dag fanns vi nära den plats, där det sades att Pontius Pilatus skulle tala till folket. Vi stod bakom en pelare och försökte göra oss så lite synliga som möjligt. Vi hälsades av en man som hade dragit manteln över huvudet, så den nästan helt dolde hans ansikte. Vi kände igen honom på rösten, det var Johannes en av de män, som stod Jesus allra närmast.
- Jag stannar här med er och skyddar er om ni skulle bli angripna!
Vi förstod inte varför det skulle behövas. Vi såg Jesus stå däruppe på estraden, bunden, blodig i ansiktet och med en krans av törne på huvudet. Vi fick av andra veta att den man, som log så trotsigt stod där tillsammans med Jesus var en känd bråkmakare och våldsman. Vi såg hur tjänare till översteprästerna gick runt bland folket och viskade. de överlämnade några slantar. Snart hörde vi hur hopen skrek att Pontius skulle frige Barabass och döda Jesus. Vi skalv av rädsla och förskräckelse. Johannes manade oss att gå bort. Det började bli hätsk stämning och han var rädd att någon skulle känna igen oss.
Vi hade utan själva veta hur kommit att stanna nedanför korsen på Golgataklippan. Vi stod tätt tillsammans. Ingen sa något vi bara stod där. Vi såg hur romerska soldater förberedde några kors, där brottslingar skulle bindas fast. Det var strax därefter, det var ännu inte sjunde timman, såg de hur Jesus spikades fast och bands fast på ett kors. Jag fångade hans blick, som sorgset, nästan uppgivet tittade på mig. Johannes tog med sig Maria, Jesu mamma, närmare korset. Hon berättade senare för mig att Jesus gett Johannes uppdraget att sörja för maria, som om hon var hans mamma. Från den dagen så bodde Maria hos Johannes.
Det blev alldeles mörkt runt omkring oss. Vi hörde Jesus ropa att han var törstig. En romersk soldat doppade en trasa i gammal surt vin, satte det på ett spjut och erbjöd Jesus att suga det dura vinet från trasan. Jag såg hur Jesus grimaserade. Han tittade upp mot himlen och sa med hög röst.
- Det är slut!
Vi såg hur hans huvud föll ner mot bröstet. Det var över. Den man jag älskade var död. Aldrig skulle jag mer finna en man som han. Vi skyndade bort från Golgataklippan. På vägen mot Klopas hus, så träffade vi Josef, en mäktig och rik man, som varit vän till Jesus i hemlighet. Vi talade om vad som hänt. Josef menade att han skulle se till att Jesus kropp kom till en grav innan sabbaten.
Vi väntade i tyst sorg i Klopas hus. Det var ingen som åt något. Tysta satt vi var för sig och tänkte på vad nu skulle hända. Strax före midnatt knackade det på dörren och Petrus kom in. Han var alldeles uppriven. Hann skälvde av rädsla.
- Hade vi så fel, sa han och tittade på Johannes, vad skall nu hända med oss. Kommer vi att överleva helgen eller går vi samma död till mötes?
Jag minns att jag tittade förebrående på Petrus och sa till honom att försöka hämta kraft ur allt det goda som Jesus gjort. Petrus bara fnös och tittade på mig med nästan avsky.
På sabbatten trotsade jag och Klopas hustru Maria sabbatsbuden. Vi smög till örtagården och samlade in alla de örter vi behövde för att ge Jesu kropp en värdig omvårdnad. Då vi kom tillbaka till Klopas hus var Petrus och Johannes ännu där. Jesu moder satt tyst och skakade av tyst gråt. Vi frågade Johannes var de andra var. Han visste inte. Efter händelserna i örtagården, då Jesu tillfångatogs, så hade de skingrats. Petrus berättade att det var Judas, han som hade hand om pengarna, som angett Jesus för de romerska soldaterna. Han visste med bestämdhet att Judas begått självmord. Han hade hängt sig.
I gryningen dagen efter sabbaten gick Johanna, Susanna och jag till graven för att preparera den med de örter vi hade. Under vägen till gravplatsen hade vi samtalat om hur vi skulle orka rulla undan den sten som tillslöt graven. Johanna hade anmärkt på att vi allt var lite tokiga, som bara rusat iväg, utan att tänka på det. Då vi kom fram till gravplatsen var stenen redan bortrullad. Vi blev faktiskt förvånade. Vi närmade oss graven, då vi såg en ung man i vita kläder vända sig mot oss. Han talade om för oss att Jesus inte längre var där. Han uppmanade oss att tala om för Petrus och Johannes att Jesus gått före dem till Gallilen. Johanna och Susanna, å dessa plikttrogna kvinnor, de skyndade tillbaka till Klopas hus. Själv hade jag sjunkit ihop utanför graven och grät ut all min sorg, dels efter mannen jag älskat och dels efter Jesus, mästaren, Läraren.
Då hörde jag bakom mig en röst som frågade varför jag grät.
Jag svarade att jag ville ha reda på vart Jesu kropp blivit förd, så att vi kan göra iordning den med alla våra olika örter.
- Maria min tornkvinna!
- Min lärare och mästare.
Det fanns ingen som kunde säga Maria på det sättet. Då förstod jag att det var Jesus. Han hade varit död i runt 40 timmar, ändå stod han där livslevande. Jag ville kasta mig om hans hals och ge hans läppar min kärlek. Han hindrade mig och försökte förklara att hans kropp ännu inte var redo för fysisk kontakt.
- Gå efter dina systrar och säg till mina vänner att jag stiger in i en heligare dimension, till min far och er far, till min Gud och er Gud!
Kära Tabita, det var så det hände och det kan jag vittna om. När vi ses snart i Kafarnaum, skall jag berätta mer för dig. Så att du förstår att Jesus, din farbror, var sann Gud och sann människa! Det finns så mycket att berätta!
Sänder till dig frid från Jesus och Fadern!
Hälsningar från
Maria, tornkvinnan!
Bloggläsaren får följa med på vandringar runt om på Vallby. Ta del av obetydligheter som sker och ta del av större skeenden med. En del artiklar handlar inte alls om Vallby, men kan finna sin läsare ändå....
tisdag 7 april 2015
lördag 7 februari 2015
Jag är makalös!
Det blir inte så frekventa tundreströvtåg, när den ludna sambon valt att ströva på mer himmelska ängder. Nu ska inte enbart skyllas på att den ludne valt andra jaktmarker, utan kyla, mörker och nederbörd har också en avgörande betydelse. Numera företas promenaderna utan stopp för luktscanning av buskar och grässtrån. Människor, säväl med, som utan hund, frågar om var vovven är. De efterhör sig omsorgsfullt om vovvens hälsotillstånd.
Det är då en ensam vandrare begriper att utan hund är han inte så intressant. Han funderar starkt på att utbyta vänliga hälsningsord mot ett ampert skall. Kanske en svansviftning skulle ge honom en större igenkänningsfaktor.
Möter en vän med hund. Han lyfter artigt på kepsen.
- Jasså du, din hund har fått stanna hemma.
Han skrattar nästan generat och tillägger:
- ja även hundar hatar ju detta hundväder.
Avstod från att kommentera försöket att vara rolig.
- jo, nog är han hemma alltid. Han till och med hemgången. Numera pinkar han på himmelska buskar och träd.
- Jasså, det var inte roligt att höra, men han var ganska gammal va?
Jo, han närmade sig hastigt dussinet fullt, svarade jag och var tacksam för ingen konmmentar om mitt försök att vara lustig kommenterades.
- Ja du , då ska jag gå, sa han, det var tråkigt med din hund!
Han sa adjö med ett lyft på kepsen.
Samtal likt detta står som spön i backen. Kommentarer om hundens ålder och att det är tråkigt att han ej längre finns. Huruvida den numer hundlöse strövaren mår är för de flesta totalt ointressant, så inte är det underligt att man ibland önskar man var fyrbent och luden.
Må så vara att jag är hundlös, men jag är makalös!
Det är då en ensam vandrare begriper att utan hund är han inte så intressant. Han funderar starkt på att utbyta vänliga hälsningsord mot ett ampert skall. Kanske en svansviftning skulle ge honom en större igenkänningsfaktor.
![]() |
| Tack, Carita för bilden! |
- Jasså du, din hund har fått stanna hemma.
Han skrattar nästan generat och tillägger:
- ja även hundar hatar ju detta hundväder.
Avstod från att kommentera försöket att vara rolig.
- jo, nog är han hemma alltid. Han till och med hemgången. Numera pinkar han på himmelska buskar och träd.
- Jasså, det var inte roligt att höra, men han var ganska gammal va?
Jo, han närmade sig hastigt dussinet fullt, svarade jag och var tacksam för ingen konmmentar om mitt försök att vara lustig kommenterades.
- Ja du , då ska jag gå, sa han, det var tråkigt med din hund!
Han sa adjö med ett lyft på kepsen.
Samtal likt detta står som spön i backen. Kommentarer om hundens ålder och att det är tråkigt att han ej längre finns. Huruvida den numer hundlöse strövaren mår är för de flesta totalt ointressant, så inte är det underligt att man ibland önskar man var fyrbent och luden.
Må så vara att jag är hundlös, men jag är makalös!
Etiketter:
Harpo,
promenad,
strövtåg,
Vallby,
Vallbytundran
måndag 19 januari 2015
Det är sorgeligt i Vallbybloggarens trevna stuga!
Om än inte med höganäskruset i en rem runt halsen, så kom han in i mitt liv en tidig julimorgon för snart 12 år sedan. Pälsen var yvig och där i ansiktet så tittade ett par pigga bruna ögon på mig. Våra blickar möttes och kärlek uppstod. De lena tungan smakade mitt ansikte och huvudet lutades innerligt mot min axel.
Han hade nyss klarat en lång resa med bil från Kivik. Han utforskade lägenheten ivrigt. Nosande upptäckte han vråt och gömslen han gjorde till sina. Varannan timme utforskade vi vallbytundran.
Han lärde sig att det var bättre att kasta vatten utomhus än inomhus. Han lärde sig att hårt biter man inte i husses arm.
Han växte till i ålder och visdom. Han visste snart att dottern var speciell och att henne kunde man kela och leka med.
Han gav upprättelse åt vinddrivna personer, som han accepterade med en tillgivenhet. Ofta sa personer som vi mötte :
- Vilken vacker hund!
Han slickade begärligt i sig berömmet även om han inte fann orden att tacka för komplimangen. Att tacka överlät han med varm tass till hussen.
Vi reste med bil, vi reste med tåg och buss, vi reste med färja.
Oskiljaktiga besökte vi olika platser både på tundran och i övriga Sverige.
Nu är tiden förbi, då strövtågen på vallbytundran blev bådas upplevelse. Nu är min vän borta. Han har gått för att hälsa dottern att hon än är älskad. Nu har han nått den himmelska dimensionen. "Hundars eden, där det är tätt emellan träden."
Det är med sorg jag får acceptera att min ludna sambo idag still somnade in.
Ingen kan ersätta Harpo, som min ludne vän ville kallas. Ensam får jag nu ströva vallbytundran kors och tvärs. Ensam får jag nu vakna varje morgon.
Harpo, det är tomt efter dig.
Harpo, du är saknad!
Min älskade ludna sambo, vila i frid och en dag på andra sida i en himmelsk dimension ska vi åter
leka med bollar och pinnar!
På Valborgsmässoafton skulle du blivit 12 år, nu finns du ej mer......
Han hade nyss klarat en lång resa med bil från Kivik. Han utforskade lägenheten ivrigt. Nosande upptäckte han vråt och gömslen han gjorde till sina. Varannan timme utforskade vi vallbytundran.
Han växte till i ålder och visdom. Han visste snart att dottern var speciell och att henne kunde man kela och leka med.
Han gav upprättelse åt vinddrivna personer, som han accepterade med en tillgivenhet. Ofta sa personer som vi mötte :
- Vilken vacker hund!
Han slickade begärligt i sig berömmet även om han inte fann orden att tacka för komplimangen. Att tacka överlät han med varm tass till hussen.
Vi reste med bil, vi reste med tåg och buss, vi reste med färja.
Oskiljaktiga besökte vi olika platser både på tundran och i övriga Sverige.
Nu är tiden förbi, då strövtågen på vallbytundran blev bådas upplevelse. Nu är min vän borta. Han har gått för att hälsa dottern att hon än är älskad. Nu har han nått den himmelska dimensionen. "Hundars eden, där det är tätt emellan träden."
Det är med sorg jag får acceptera att min ludna sambo idag still somnade in.
Ingen kan ersätta Harpo, som min ludne vän ville kallas. Ensam får jag nu ströva vallbytundran kors och tvärs. Ensam får jag nu vakna varje morgon.
Harpo, det är tomt efter dig.
Harpo, du är saknad!Min älskade ludna sambo, vila i frid och en dag på andra sida i en himmelsk dimension ska vi åter
leka med bollar och pinnar!
På Valborgsmässoafton skulle du blivit 12 år, nu finns du ej mer......
fredag 19 december 2014
Dagar före jul
En gång för mycket länge sen, just där grusvägen fått en ny beläggning av asfalt, fanns det ett litet värdhus. Ett värdshus, som dagarna före jul levde upp. Dit kom då människor från bygden runt omkring. De var klädda i vackra kläder. De hälsade vänligt på varandra och önskade varandra en fridfull jul. Gammalt groll var borta, gamla oförrätter var glömda. De tittade vänligt på varandra och lyfte bägaren med juldricka och log mot varandra.
- Må din jul fyllas av vänlighet och stekt salt sill, sa den gamle och formade sin tandlösa mun till ett varmt leende.
- Må din jul vara likadan, svarade den unge droskchauffören och lyfte understrykande sin bägare den gamle till hälsning.
Värdshuset fylldes av glada hälsningar, God Jul önskades till höger och till vänster. Värdshuset fylldes av ekot av fridfulla julhälsningar. Till och med de som ägnat året åt att varna för främmande höjde bägaren till hälsning åt dem som stod bredvid. Bortblåst var rädslan. Farhågorna för att den svenska julen skulle bli mindre svensk sopades under dörrmattan.
- När ni kommer hit in, sa värdshusvärden myndigt, men lite ängsligt, är vi alla lika. Här har vi annat i tankarna än rädslor och farhågor. Drick varandra till och berusa er med gemenskap och omhändertagande.
Det var på värdshuset dagarna före jul man kunde se hur den som talat om inkluderande av främmande, nästan desperat, tog den som exkluderat främmande i hand.
- Lite tycker vi som er, sa han och tittade sin gamle trätobroder hoppfullt i ögonen,
- Bara lite är en seger för oss, sa han som pratat om människors olikhet, då kan vi säkert ge en röst till er.
Dagarna före jul längtande överflödets gåvor försvann alla trätor och samförstånd tycks råda, Trots att de exkluderandes underställ ännu bar lukt av bayerska ölhallar rådde en jovialisk gemenskap i det lilla värdshuset dagarna före jul.
- Nu ska vi alla fira en svensk jul, sa han med öldoftande underställ.
- Ja vid vårt svenska julbord får alla plats, sa den väldoftande, men de som ännu inte fått sin inbjudan godkänd får ingen senap till julskinkan.
- Så rätt du har, lite ska det märkas att alla inte är riktigt lika mycket värda.
- De kan ju alltid resa tillbaka, speciellt om vi kan säkerställa att de får senap till skinkan i sina hem.
- Till alla, sa värdshusvärden, även till er som inte får någon senap till skinkan önskar vi en god jul då alla era önskningar blir verklighet. Om några dagar kan vi börja längta till nästa jul!
Värdshusets gäster, som alla bar fina kläder, log glatt mot värdshusvärden!
God Jul önskade de varandra.
En liten man i slitna kläder kom in i värdshusets värme. Han skakade decemberkylan av de raggiga kavajen.
Han stampade med foten i golvet och äskade tystnad.
- Se jag kommer till er med ett glatt budskap. I dagarna har....
Vad han sa drunknade i värdshusgästerna plötsliga och bullriga julönskningar!
God Jul till er alla!
- Må din jul fyllas av vänlighet och stekt salt sill, sa den gamle och formade sin tandlösa mun till ett varmt leende.
- Må din jul vara likadan, svarade den unge droskchauffören och lyfte understrykande sin bägare den gamle till hälsning.
Värdshuset fylldes av glada hälsningar, God Jul önskades till höger och till vänster. Värdshuset fylldes av ekot av fridfulla julhälsningar. Till och med de som ägnat året åt att varna för främmande höjde bägaren till hälsning åt dem som stod bredvid. Bortblåst var rädslan. Farhågorna för att den svenska julen skulle bli mindre svensk sopades under dörrmattan.
- När ni kommer hit in, sa värdshusvärden myndigt, men lite ängsligt, är vi alla lika. Här har vi annat i tankarna än rädslor och farhågor. Drick varandra till och berusa er med gemenskap och omhändertagande.
Det var på värdshuset dagarna före jul man kunde se hur den som talat om inkluderande av främmande, nästan desperat, tog den som exkluderat främmande i hand.
- Lite tycker vi som er, sa han och tittade sin gamle trätobroder hoppfullt i ögonen,
- Bara lite är en seger för oss, sa han som pratat om människors olikhet, då kan vi säkert ge en röst till er.
Dagarna före jul längtande överflödets gåvor försvann alla trätor och samförstånd tycks råda, Trots att de exkluderandes underställ ännu bar lukt av bayerska ölhallar rådde en jovialisk gemenskap i det lilla värdshuset dagarna före jul.
- Nu ska vi alla fira en svensk jul, sa han med öldoftande underställ.
- Ja vid vårt svenska julbord får alla plats, sa den väldoftande, men de som ännu inte fått sin inbjudan godkänd får ingen senap till julskinkan.
- Så rätt du har, lite ska det märkas att alla inte är riktigt lika mycket värda.
- De kan ju alltid resa tillbaka, speciellt om vi kan säkerställa att de får senap till skinkan i sina hem.
Just där grusvägen fått en ny beläggning av asfalt låg ett litet värdshus, som levde upp dagarna före jul. I ett litet värdshus dagarna före jul log alla mot varandra. Att vara olika betydde att de trots allt var ganska lika. De som inte var lika lika som alla de som var lika fick ingen senap till julskinkan.
Detta faktum kunde dock inte lägga någon sordin på gemenskapen. Alla höjde bägaren, fyllda med juledricka. De log mot varandra och för en sekund glömde de att alla inte var lika lika som alla som v
I ett litet värdshus dagarna före jul log alla mot varandra. Att vara olika betydde att de trots allt var ganska lika. De som inte var lika lika som alla de som var lika fick ingen senap till julskinkan. Detta faktum kunde dock inte lägga någon sordin på gemenskapen. Alla höjde bägaren, fyllda med juledricka. De log mot varandra och för en sekund glömde de att alla inte var lika lika som alla som var lika.- Till alla, sa värdshusvärden, även till er som inte får någon senap till skinkan önskar vi en god jul då alla era önskningar blir verklighet. Om några dagar kan vi börja längta till nästa jul!
Värdshusets gäster, som alla bar fina kläder, log glatt mot värdshusvärden!
God Jul önskade de varandra.
En liten man i slitna kläder kom in i värdshusets värme. Han skakade decemberkylan av de raggiga kavajen.
Han stampade med foten i golvet och äskade tystnad.
- Se jag kommer till er med ett glatt budskap. I dagarna har....
Vad han sa drunknade i värdshusgästerna plötsliga och bullriga julönskningar!
God Jul till er alla!
fredag 31 oktober 2014
Promenad dagarna före allhelgonahelgen
Morgonen var frostig på Vallbytundran. Gräsmattor vita av frusen dagg. Vinterjackan hade letats fram. Hjälpligen hade isolerande ludd plattats ut. Lärdomen att luddisolerade vinterjackor ej bör tvättas har ånyo lärts. Luden sambo, vars isolerande päls ej korvar ihop sig, njöt av morgonens krispiga frost. Vi hade inte mer än rundat hörnet efter centrums höghus, då vi mötte dem. Två medelålders personer, en man och en kvinna, som likt Vallbybloggaren trotsat morgonfrosten för att dränera de ludna.
- Jaha så är det åter helgonatid, sa mannen och väntade ivrigt på instämmande från sin kvinnliga partner.
- Allhelgonatid heter det väl, sa hon och tittade korrigerande på sin make.
- Vad det än heter, så är det den tiden till helgen. Då är vintern i antågande.
- Nu är väl helgen inte en markör för vinterns antågande, utan snarare än tid då vi ska minnas de som gått före oss.
Hennes kommentar var åter korrigerande och liksom tryckte ner den lagvigde som förvandlades till en tigande skugga av sitt pratsamma jag.. Hon tittade på Vallbybloggaren och log.
- Har du några anhöriga som du ska minnas i helgen?
- Jo det finns några stycken. Fats jag vet inte riktigt hur.
Vallbybloggaren, som den senaste tiden varit sysselsatt med tandläkarbesök, vickade tankfullt med tungan på en löser provisorisk tand.
- Du ska väl gå till kyrkogården och tända ljus på deras gravar? Det måste du. Det hör liksom till. Minnas hur de lät när de pratade. Minnas hur de luktade och kommentarer, som än idag finns hos dig.
- Min mor luktade vanilj, sa den stukade maken, fats ibland luktade hon bara kålsoppa.
- Ja det var nog mer kålsoppa!
Vallbybloggaren funderade. För sitt liv kunde han inte påminna sig vad de saknade utsöndrade för lukter. Hur lät modern och fadern när de talade. Han försökte påminna sig, men utan resultat. Undrar, tänkte han, om det betyder att min sorg är mindre. men han kunde påminna sig dotterns röst när hon sjöng på en terminsavslutning. Hur hon använt "den fina rösten" klar och tydlig. Ja det minns han.
- Vet inte om det beror på att så lång tid förflutit, men jag har inga sådana klara minnen.
- Det var tråkigt, sa hon, det betyder ju så mycket att kun a höra de saknades röst.
- Att du minns, sa den kuvade maken, är väl inte så konstigt, din mor hade ju en röst som etsade sig fast. Tror banne mig hon skulle kunna knäcka extra som mistlur.
- Nu ska du vara tyst, du har ingen rätt att prata så om min mamma, tänk på att din mamma luktade kålsoppa!
- Å din far ska vi inte prata om, han lät i och för sig aldrig. Han fick ju aldrig en syl i vädret, men han luktade fotbollsmatch!
Nu vaknade intresset hos den tundrevandrande bloggaren.
- Lukta som en fotbollsmatch ?
- Ja du vet en blandning av tobak, alkohol och svett! Har du aldrig stått på läktaren och kollat?
- Det har väl hänt, men inte har jag tänkt på det!
- Nä alltså, ska ni stå hätr och prata skit om min mamma och pappa, då går jag hem.
Förnärmad lägsnade hon av sig.
- Nä. hörru du, det är bäst jag trippar efter henne. Det kommer att ta fram till Lucia innan jag får henne på gott humör igen. Ha det gott och lycka till med att finna rösten från dem du saknar så här i helgonatid!
Vallbybloggaren nickade hejdå till den stukade.
Hela vägen hem funderade han på de, som gått före honom till evigheten. Han försökte komma på hur de lät, hur de luktade. Helt plötsligt dyker en minnesbild upp. Hans moder gillade att bada i havet. Hon hade varit en habil simmare. En västkustk vik utanför strömsad. Vattenet var isande kallt trots sommaren. Modern slänger sig i vikens iskalla vatten. Hon frustar som en frusen säl och simmar på rygg:
- Oh vad härligt! Det är såå skönt!
Vallbybloggaren ler vid minnet.
Måhända är sorgen inte så liten!
- Jaha så är det åter helgonatid, sa mannen och väntade ivrigt på instämmande från sin kvinnliga partner.
- Allhelgonatid heter det väl, sa hon och tittade korrigerande på sin make.
- Vad det än heter, så är det den tiden till helgen. Då är vintern i antågande.
- Nu är väl helgen inte en markör för vinterns antågande, utan snarare än tid då vi ska minnas de som gått före oss.
Hennes kommentar var åter korrigerande och liksom tryckte ner den lagvigde som förvandlades till en tigande skugga av sitt pratsamma jag.. Hon tittade på Vallbybloggaren och log.
- Har du några anhöriga som du ska minnas i helgen?
- Jo det finns några stycken. Fats jag vet inte riktigt hur.
Vallbybloggaren, som den senaste tiden varit sysselsatt med tandläkarbesök, vickade tankfullt med tungan på en löser provisorisk tand.
- Du ska väl gå till kyrkogården och tända ljus på deras gravar? Det måste du. Det hör liksom till. Minnas hur de lät när de pratade. Minnas hur de luktade och kommentarer, som än idag finns hos dig.
- Min mor luktade vanilj, sa den stukade maken, fats ibland luktade hon bara kålsoppa.
- Ja det var nog mer kålsoppa!
Vallbybloggaren funderade. För sitt liv kunde han inte påminna sig vad de saknade utsöndrade för lukter. Hur lät modern och fadern när de talade. Han försökte påminna sig, men utan resultat. Undrar, tänkte han, om det betyder att min sorg är mindre. men han kunde påminna sig dotterns röst när hon sjöng på en terminsavslutning. Hur hon använt "den fina rösten" klar och tydlig. Ja det minns han.
- Vet inte om det beror på att så lång tid förflutit, men jag har inga sådana klara minnen.
- Det var tråkigt, sa hon, det betyder ju så mycket att kun a höra de saknades röst.
- Att du minns, sa den kuvade maken, är väl inte så konstigt, din mor hade ju en röst som etsade sig fast. Tror banne mig hon skulle kunna knäcka extra som mistlur.
- Nu ska du vara tyst, du har ingen rätt att prata så om min mamma, tänk på att din mamma luktade kålsoppa!
- Å din far ska vi inte prata om, han lät i och för sig aldrig. Han fick ju aldrig en syl i vädret, men han luktade fotbollsmatch!
Nu vaknade intresset hos den tundrevandrande bloggaren.
- Lukta som en fotbollsmatch ?
- Ja du vet en blandning av tobak, alkohol och svett! Har du aldrig stått på läktaren och kollat?
- Det har väl hänt, men inte har jag tänkt på det!
- Nä alltså, ska ni stå hätr och prata skit om min mamma och pappa, då går jag hem.
Förnärmad lägsnade hon av sig.
- Nä. hörru du, det är bäst jag trippar efter henne. Det kommer att ta fram till Lucia innan jag får henne på gott humör igen. Ha det gott och lycka till med att finna rösten från dem du saknar så här i helgonatid!
Vallbybloggaren nickade hejdå till den stukade.
Hela vägen hem funderade han på de, som gått före honom till evigheten. Han försökte komma på hur de lät, hur de luktade. Helt plötsligt dyker en minnesbild upp. Hans moder gillade att bada i havet. Hon hade varit en habil simmare. En västkustk vik utanför strömsad. Vattenet var isande kallt trots sommaren. Modern slänger sig i vikens iskalla vatten. Hon frustar som en frusen säl och simmar på rygg:
- Oh vad härligt! Det är såå skönt!
Vallbybloggaren ler vid minnet.
Måhända är sorgen inte så liten!
Etiketter:
Allhelgonahelg,
allhelgonatid,
barn,
far,
kålsoppa,
mor,
saknad,
sorg,
Vallbytundran
tisdag 28 oktober 2014
Föga bryr sig luden sambo!
Morgonen var på intet sätt behaglig. Inte nog med att den var tidig, kyla, blåst och regn bidrog starkt till obehagskänslan. Å nu har de bestämt att det ska bli vintertid. Vad tänker de på? Då blir ju morgonen ännu tidigare. Inte någon som helst medkänsla med yrvaken tundreflanör. Det har de gemensamt med luden sambo.
Föga bryr sig luden sambo om att tiden förändrats. För luden sambo är klockan alltid nu. Detta lilla onödiga ord, men ack så användbart. Luden sambo och hans yrvakne partner diskuterade ivrigt huruvida det var nödvändigt att flanera länge denna morgon.
Föga bryr sig luden sambo om morgonens nedfallande fuktighet. Närå här ska det vandras och nosas. Att Vallbybloggaren redan ställt in siktet på trevna stugan har luden sambo föga förståelse för. Han drar med beslutsamhet i det koppel, som förbinder oss, En grästuva lite längre bort är viktig att benosa. Ljudligt drar han in grästuvans behag genom vidgade nosborrar. Han sträcker nosen i vädret för att pejla in varifrån dessa ljuvliga dofter stammar.
Föga bryr sig luden sambo om växande kaffetörst. Här ska minsann hela tundran luktscannas. Varje grässtrå benosas och lagras i luden sambos minnesbank för gräsliga och ogräsliga dofter. Se där, konstaterar han förnöjt en tik som doftar som en blandning av kamomill och timotej. Tikars val av parfym kan tydligen förvrida huvudet på vilken luden sambo som helst. Det tar sin tid innan det morgonregnsblöta paret åter inträder i den trevna stugan. Snart doftar den trevna av kaffe och bulle.
Föga bryr sig luden sambo om kaffedoft!
Föga bryr sig luden sambo om att tiden förändrats. För luden sambo är klockan alltid nu. Detta lilla onödiga ord, men ack så användbart. Luden sambo och hans yrvakne partner diskuterade ivrigt huruvida det var nödvändigt att flanera länge denna morgon.
Föga bryr sig luden sambo om morgonens nedfallande fuktighet. Närå här ska det vandras och nosas. Att Vallbybloggaren redan ställt in siktet på trevna stugan har luden sambo föga förståelse för. Han drar med beslutsamhet i det koppel, som förbinder oss, En grästuva lite längre bort är viktig att benosa. Ljudligt drar han in grästuvans behag genom vidgade nosborrar. Han sträcker nosen i vädret för att pejla in varifrån dessa ljuvliga dofter stammar.
Föga bryr sig luden sambo om växande kaffetörst. Här ska minsann hela tundran luktscannas. Varje grässtrå benosas och lagras i luden sambos minnesbank för gräsliga och ogräsliga dofter. Se där, konstaterar han förnöjt en tik som doftar som en blandning av kamomill och timotej. Tikars val av parfym kan tydligen förvrida huvudet på vilken luden sambo som helst. Det tar sin tid innan det morgonregnsblöta paret åter inträder i den trevna stugan. Snart doftar den trevna av kaffe och bulle.
Föga bryr sig luden sambo om kaffedoft!
lördag 11 oktober 2014
Möte med predikantens barnbarn
Morgonen på Vallbytundran var höstligt huttrande. Ekipaget bestående av luden sambo och hans husse provade försiktigt morgonkylan. Vallbybloggaren hade satt på sig en mössa. Det gäller vara rädd om kalhygget, när nästan frostiga morgnar han möter. Sambon brydde sig föga om höstligt huttrande husses längtan till inomhusvärme. Han benosade ännu ej rimfrostklädda gräsmattor. Tydliga luktförnimmelser av sorkar löpande i gångar på frostskyddat djup lockar fram ystra slalomsprång. Fnysande av besvikelse att ej finna kutande sorkar. Men bara sorklukten ger motion!
I den så kallade upplevelseparken möter vi en äldre herre, som leder sin cykel genmom parkens ej så vindlande gångar. Han morgonhälsar genom att låta fingrarna göra en honnör mot obefintlig uniformsmössa.
- God Morgon unge man, sa han.
- God gryning till dig, men nog måtte morgondiser något grumla din syn, för så ung är jag inte.
- Allt min unge vän är relativt, fortsatte han ivrigt framhållande Vallbybloggarens ungdomsutseende.
- Får tacka för det, sa Vallbybloggaren, hur är annars morgonens behandlinbg av dig?
- Tackar som frågar!
Sambon brydde sig inte om hälsningsfraser. För hon är lukten primärt. Med en otålig blick betraktade han hussen. Han visste att en husse, som fått lukt av en god historia skulle vara stationär ett tag. Protesterande och men suck lade han sig ner. Vilade nosen mot utsträckta framben.
- Du, min unge vän, det må vara så att en god historia kan få förgylla din morgon.
Utan att invänta bejakande fortsatte han, nästan i samma andetag.
- Min farfar, sa han, Willhelm "Ville" Andersson var i sin ungdom en riktig värsting. Ja jag vet att ordet kanske inte fanns då, men så var det i alla fall. I varje gård hade han uppvaktat de flickor som där bodde. De enda gårdar som gick fria var de, där bara pojkar bodde. Han tyckte om från tidiga tonår att ta sig en sup eller två eller tre innan han började sin uppvaktande färd mot nattlig famn. Han hade gjort sig omöjlig i det militära. Han gjorde rekryten i Eksjö och tillbringade nog mer tid i arresten än ute i fält. När han kom hem märkt av arrestlivet verkade det som all energi runnit ur honom. Han slutade att uppvakta varenda flicka han såg. Han slutade att styrka sig själv med berusande drycker. Det fanns till och med personer, som påstod att han skaffat utbyteskalsonger. Sen började han gå till missionshuset. Det tisslades och tasslades om att det inte var ett nyfunnet intresse för Gud och profeter, utan snarare av intresse för handlesmannens granna dotter Lina. Och det stod inte på förrän Ville och Lina var ett par. De flyttade till Stockholm som nygifta. Någon tid senare kom de unga tu tillbaka till byn. Ville hade mörk kostym, skjorta och slips. Han hade börjat odla ett välansat skägg. Hustrun Lina hade magen i vädret och alla förstod att Ville och Lina snart skulle bli föräldrar. Det var vid återkomsten, som Ville började predika i missionshusen runtikring. Språket var väl inte alltid så välvårdat, men energin och lusten desto större. Det sas allmänt att få kunde få en församling att lyssna som Ville kunde. Snart nog kom det rapporter från grannbyarna att märkliga saker hände, när Ville predikade. En gumma talade yvigt och villigt om hur hennes vårtor hade försvunnit. En ung man berättade att han när Ville lagt händerna på hans huvud och bett för honom, att han i en syn sett sin tillkommande. Han tyckte det var jobbigt att han inte fått något namn. Under långa promenader sökte han kvinnan han sett i synen. Å vad jag vet så letar han än.
Men det allra märkligaste var vad som hände i ett kapell utanför Vittsjö. Där hade Villes predikan varit ovanligt kraftfull. Folk hade slagna av salighet ramlat ur kyrkbänkarna. Efter mötet tittade de som hade klockor på sina klockor. Alla uren hade stannat. Alla uren visade elva minuter över sju!
Ja sådan var han, min farfar, en kraftfull predikant, som klockorna att stanna.
- Nu tar du väl ändå i, sa Vallbybloggaren.
- Här tas inte i det är dagens sanning, sa Vallbybloggarens morgonkamrat, sådant hände förr i bönhusen när folk var öppna, ja innan teve och appar fanns!
Sambon ryckte ivrigt i kopplet. Morgonhälsning utbyttes ånyo och ett tack för historien avsändes.
Väl komna till Vallby Centrum tittade han på sin medhavda sk smarta telefon. Det var inte sant.. Han ruskade på telefonen, men ingen förbättring.
Smarttelefonensd tidgivare hade stannat på elva minuter över sju!
I den så kallade upplevelseparken möter vi en äldre herre, som leder sin cykel genmom parkens ej så vindlande gångar. Han morgonhälsar genom att låta fingrarna göra en honnör mot obefintlig uniformsmössa.
- God Morgon unge man, sa han.
- God gryning till dig, men nog måtte morgondiser något grumla din syn, för så ung är jag inte.
- Allt min unge vän är relativt, fortsatte han ivrigt framhållande Vallbybloggarens ungdomsutseende.
- Får tacka för det, sa Vallbybloggaren, hur är annars morgonens behandlinbg av dig?
- Tackar som frågar!
Sambon brydde sig inte om hälsningsfraser. För hon är lukten primärt. Med en otålig blick betraktade han hussen. Han visste att en husse, som fått lukt av en god historia skulle vara stationär ett tag. Protesterande och men suck lade han sig ner. Vilade nosen mot utsträckta framben.
- Du, min unge vän, det må vara så att en god historia kan få förgylla din morgon.
Utan att invänta bejakande fortsatte han, nästan i samma andetag.
- Min farfar, sa han, Willhelm "Ville" Andersson var i sin ungdom en riktig värsting. Ja jag vet att ordet kanske inte fanns då, men så var det i alla fall. I varje gård hade han uppvaktat de flickor som där bodde. De enda gårdar som gick fria var de, där bara pojkar bodde. Han tyckte om från tidiga tonår att ta sig en sup eller två eller tre innan han började sin uppvaktande färd mot nattlig famn. Han hade gjort sig omöjlig i det militära. Han gjorde rekryten i Eksjö och tillbringade nog mer tid i arresten än ute i fält. När han kom hem märkt av arrestlivet verkade det som all energi runnit ur honom. Han slutade att uppvakta varenda flicka han såg. Han slutade att styrka sig själv med berusande drycker. Det fanns till och med personer, som påstod att han skaffat utbyteskalsonger. Sen började han gå till missionshuset. Det tisslades och tasslades om att det inte var ett nyfunnet intresse för Gud och profeter, utan snarare av intresse för handlesmannens granna dotter Lina. Och det stod inte på förrän Ville och Lina var ett par. De flyttade till Stockholm som nygifta. Någon tid senare kom de unga tu tillbaka till byn. Ville hade mörk kostym, skjorta och slips. Han hade börjat odla ett välansat skägg. Hustrun Lina hade magen i vädret och alla förstod att Ville och Lina snart skulle bli föräldrar. Det var vid återkomsten, som Ville började predika i missionshusen runtikring. Språket var väl inte alltid så välvårdat, men energin och lusten desto större. Det sas allmänt att få kunde få en församling att lyssna som Ville kunde. Snart nog kom det rapporter från grannbyarna att märkliga saker hände, när Ville predikade. En gumma talade yvigt och villigt om hur hennes vårtor hade försvunnit. En ung man berättade att han när Ville lagt händerna på hans huvud och bett för honom, att han i en syn sett sin tillkommande. Han tyckte det var jobbigt att han inte fått något namn. Under långa promenader sökte han kvinnan han sett i synen. Å vad jag vet så letar han än.
Men det allra märkligaste var vad som hände i ett kapell utanför Vittsjö. Där hade Villes predikan varit ovanligt kraftfull. Folk hade slagna av salighet ramlat ur kyrkbänkarna. Efter mötet tittade de som hade klockor på sina klockor. Alla uren hade stannat. Alla uren visade elva minuter över sju!
Ja sådan var han, min farfar, en kraftfull predikant, som klockorna att stanna.
- Nu tar du väl ändå i, sa Vallbybloggaren.
- Här tas inte i det är dagens sanning, sa Vallbybloggarens morgonkamrat, sådant hände förr i bönhusen när folk var öppna, ja innan teve och appar fanns!
Sambon ryckte ivrigt i kopplet. Morgonhälsning utbyttes ånyo och ett tack för historien avsändes.
Väl komna till Vallby Centrum tittade han på sin medhavda sk smarta telefon. Det var inte sant.. Han ruskade på telefonen, men ingen förbättring.
Smarttelefonensd tidgivare hade stannat på elva minuter över sju!
Etiketter:
bönhus,
luden sambo,
missionshus,
predikan,
predikant,
smartphone,
sup,
Vallby upplevelsepark,
Vallbytundran,
värsting
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






