När han kom ut genom porten och hade ställt in siktet på den egna bilen, så stannade en stor svart bil framför honom. En dörr öppnades och en manande stämma bad honom stiga in. Den kraftige poliskommissarien Sven Lindgren tittade på honom.
- Vi bjuder på skjuss till begravningskapellet!
- Tack, men jag hade föredragit min egen bil.
- Det förstår jag, sa Lindgren, men jag tänkte vi kunde samtala lite?
Polismannen tittade allvarligt på pastorn. Han skakde lätt på huvudet, samtidigt som han utstötte en besvärande suck.
- Det är inte så att pastorn döljer något för oss?
Pastorn kände hur kampen mellan lögn och sanning rev stora sår inom honom. Kunde han svika sin hustrus minne? Kunde han svika Kata-Linas förtroende för honom? Kunde han inte se det hela som bikt och därmed, i vart fall för sig själv, hänvisa till tystnadsplikten.
- Döljer? Vad skulle det vara, svarade Fromblad undvikande.
- Vi vet att du idag hämtade ett paket på centralstationen. Vi vet att du häromdagen hade besök av en lång smal äldre kvinna. Vi har vittnen som sett henne vid din lägenhetsdörr.
- Jag har inte haft besök av någon kvinna eller man, för den delen, de sista dagarna.
- Jo då, det har du visst det, sa kommisarien. Hon bankade på din dörr och försvann i en bil kort därefter.
- Då vet jag vad du menar. Det var någon som mixtrade med lägenhetsdörren. Jag slog upp dörren och träffade personen ganska kraftigt. Personen försvann snabbt nerför trapporna.
Han hoppades att kommissarien skulle ha glömt bort Kata-Linas paket.
- Så du kände inte igen personen? Vi vet det var en kvinna!
- Jag har aldrig sett personen förut. Ansiktet doldes av ett flor som hängde ner från hatten. En sådan lång dam, om det nu var dte, har jag sällan sett.
- Okay, nu är vi framme. Får beklaga pastorns sorg. Vi får fortsätta vårt samtal senare, det finns misstanke att pastorn undanhåller bevis!
- Undanhåller bevis?
Fromblad tittade frågande på kommissarien. Han skyndade sig ut ur bilen och anslöt till de som valt att bevista begravningsakten.
- Ja, lådan från Centralstationen...
Kommissariens röst bleknade i sorlet från begravningsbesökarna.
Han sjönk ner i bänken längst fram. Han tittade på den vitlaserade kistan, som omslöt hans döda hustrus kropp. Blommorna var dekorativt placerade. Inte för få, men heller inte förmång. Han hade inte lyckats få den officiant han önskade, utan det var en kyrkans yngre präster, som skulle vara förrättare av akten. Den unga kvinnan, med prästelvan lite slarvigt på sne, hade hälsat på pastorn och beklagat. Han hade tittat, nästan med avsmak på henne. Hennes hy var finnig och totalt i avsaknad av smink. Han hoppades att hans avsky, som var rent estetiskt betingat, inte skulle märkas.
Den unga kvinnliga prästen hade dock en behaglig röst och genomförde akten med respekt och en gryende pondus.
Louise's systerbarn sjöng. De sjöng bra och han kände en viss stolthet över deras medverkan.
När akten var över. Stod han länge kvar och tittade på kistan. Han hade vägrat erbjudandet, om att kistan skulle sänkas ner till rummet under kapellet. Han ville hålla kvar lOuise så länge som möjligt.
När han gick mot utgången kände han hur en hand lades på hans arm.
- Jesper, jag förstår att det är tungt för dig. När minnesstunden är över bjuder jag på lunch!
Han tittade förvånat på röstens ägare.
Det var Brita Hubertsdotter, lektor Liljetass kusin. Brita var väl inte den kvinna, som pastorn normalt skulle lägga märke till. Men hennes omtanke tände långy inne i honom en låga av närhet.
- Jag har inte hunnit planera lunch, så jag tackar ja.
- Det var bra det. Nu klarar vi av minnesstunden. Jag finns i din närhet, jag vill supporta dig.
Pastorn fann hennes ordval lite udda. För första gången på länge log han.
Minnesstunden var som minnestunder brukar vara. Ett sorgetyngt sorl. Kaffe skedar, som klingade atonalt.
Minnestalare som lyfte upp den avlidna till nästan himmelskahöjder. Ingen hade något negativt att säga. Louises insatser för nödlidande i de baltiska staterna hyllades. Ingen sa något om smuggling.
Han lämnade samlingen för att besöka herrarnas. Det var när han kom ut som han hörde två av syföreningens mer betrodda madonnor språkas vid i kön till damernas.
- Jag har förstått att det var något som inte stod rätt till, sa den ena madonnan och snörpte konspiratoriskt på munenn.
- Jo, men att pastorsfrun och Kata-Lina hade ihop det. Vem kunde ha anat det?
Pastorn äcklades av det han hörde och skyndade fort in i sanmlingsalen igen. Brita dök upp vid hans sida. Den empatiska handen på hans arm. De varma ögonen tittade på honom. Han kände sig starkare.
Han genomled minnesstunden och tog lite frånvarande emot alla beklagande, som gästerna sa adjö med.
- Du kan åka med mig, sa Brita, jag har min bil alldeles här intill.
De sa inget till varandra under bilfärden, till den väntande lunchen. Visst kastade de en och annan blick på varandra. Under promenaden från parkeringen till Britas Lägenhet lät hon sin hand stilla vila på hans arm.
- Välkommen till mitt lilla hem, sa Brita, slå dig ner och känn att "mi casa es tu casa"
- Tack, sa pastorn och förvånades åter över hennes ibland udda ordval.
Brita hade bytt om. Borta var den sedesamma mörka dräkten. Nu stod hon framför honom i en sval tunn klänning. Tänk så en kvinna kan förändras, tänkte pastorn, hon är ju riktigt vacker.
Lunchen, paqsta med kräftor, musslor och räkor, vardelikat. Det hela sköljdes ner med en alkoholsvag tysk vindryck.
Samtalet hade flutit på lätt och otvunget. Pastorn trivdes i britas sällskap. De hade samtalat i flera timmar. De hade berättat för varandra om barndomstiden, ungdomstiden och vad de gillade för musik och litteratur. De avbröts av en ilksen telefonsignal. Brita svarade.
Hennes entoniga ja var länge det enda hon sa.
- Finns det inget som kan ändra ditt beslut?
Pastorn tittade med nyväckt intresse på Brita.
- Nähä, du kan jag bara hoppas att du finner ro!
Hon lade på luren försiktigt, som om hon inte ville störa.
- Det var min kusin Bertil. Han ville bara säga adjö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar