Så fort han hade kunnat hade han flytt hemmet. Nu satt han på sitt tjänsterum. Mellan de tomma blickarna försökte han folusera på det fall, som sysselsatthonom i över en månad. Hans aversioner mot präster i allmänhet och frikyrkopastorer i synnerhet hade till en början fått föda. Han hade dock snart fått inse att just denna pastor, Jesper Fromblad, hade rent mjöl i påsen, i vart fall då det gällde mord.
På ett papper hade han plitat ner, de tre nu kända morden. Strukit ett kraftigt streck under varje personnamn. De fick utgöra en rubrik. Under dessa hade han sedan plitat ner vad som var känt. Han och hans medhjälpare hade förhört massor med personer. De hade utvärderat varje vittnesmål. Han stirrade på pappret. Detta hade han inte sett förut. Förutom mordet på pastorsfrun, så hade vittnen sett en lång smal kvinna strax före varje mord. En kvinna, som hade rört sig lite stelt, men ändå snabbt och obehindrat. Hon hade haft en lång rock, som nästan sopat marken. Hon hade haft en mörk bredbrättad hatt och en halssjal, som täckte hatten och knutits under hakan. Ingen hade närmare kunnat ge uppgifter om hennes utseende.
Vid varje mord eller i nära anslutning till dessa hade en en egyptisk offerkniv, med sirligt utskuret skaft hittats.
Kvinnan? Vem var denna kvinna? En lång smal kvinna omkring 190 centimer lång.
---* ---
Pastor Jesper Fromblad hade luciadagen vaknat med ett leende. Han hade drömt om Brita. Kvinnan som kommit med glädje till honom. Han tänkte på henne och hennes värme under tiden hade åt sin frukost. Han avstod gärna från lussebullar, men som eftergift till dagen åt han tres stycken spröda pepparkakshjärtan. Han tände dagens första cigarill och slog sig ner vid skrivbordet.
Framför honom låg massor med dokument. En del var hopsatta med gem, andra var inlagda i mappar och åter andra var alldeles för sig själva. Han hade sorterat ut alla de papper han kunnat finna om sin hustrus inblandning i smuggelaffärer. Han hade förvånats över hur lite han vetat om hennes förehavande. Han hade förstört alla dessa dokument. Det enda han hade sparat var ett konoutdrag från den lokala sparbanken, som han fått med posten häromdagen. Han hade förvånat stirrat på saldobeloppet. Drygt fem miljoner kronor! Tänk vad lite han vetat om sin hustrus affärer.
De andra dolumenten gav en bild av de affärer, som grosshandlaren och hans kumpaner sysslat med. Det var avancerad arbetskraftsuthyrning. Det fanns även spår av handel med unga flickor och pojkar från Vitryssland och Rumänien. Han hade äcklats när han insåg vad grosshandlaren sysslat med. Skenhelighet i kvadrat upphöjt till tio.
Han och Brita hade gått igenom dokumenten. Sorterat och försökt få viss struktur på dem. De hade genom kontakter förmått unga yrkesarbetande från de forna öststaterna att skriva på ett arbetskontrakt. De skulle genom hans firma få arbete. Deras lön var den månadslön, som Migrationsverket ansett vara minimum, för att bevilja arbetstillstånd. Ja, de hade till och med i vissa fall angett en högre månadslön. Det var i huvudsak hantverkare och restaurangarbetare. De hade fått ut ungefär 40 % av nettolönen. Den kvarvarande summan hade räckt för att betala in de arbetsgivaravgifter, som krävdes, men också gett grosshandlaren och hans kumpaner en skälig vinst. Dessutom kunde de ju tillgodoräkna sig hela den summan, som uthyrning av arbetskraft innebar.
Pastor Fredblad blev heligt ilsk, när han läste ett dolument om hur grosshandlarens firma lyfts fram som ett gott exempel på hur sådan här verksamhet skulle skötas.
Verksamheten med de unga flickorna och pojkarna var däremot svårare att få något grepp om. han ville inte syssla med detta. Han kände avsmak. Han sorterade in alla de dokumenten i en mapp. Fäste nogsamt gummiband runt den. Han skrev "traficking" med ilksna bokstäver på framsidan.
De andra dokumenten, som rörde arbetskraftsuthyrning, sorterade i andra mappar. Han lade allt i en sportbag och förberedde sig för att besöka kommissarien.
--- * ---
Ilse Neuman, grosshandlarens hushållerska, satt i våningens vardagsrum. Hon smuttade på ett glas vitt Moselvin. Hon konstaterade att det hon gjort var nödvändigt. Hon kände inga samvetskval för de gärningar hon gjort. Hon var tränad för att skjuta sådana känslor i bakgrunden. Hon tänkte på hur lämpligt det varit att grosshandlaren hade uppvaktat henne i Berlin för så länge sedan. Hon hade haft på känn att den östtyska staten inte skulle överleva. Noga hade hon sopat undan varje spår, som skulle koppla henne till STASI. Ivrigt hade hon tackat ja till grosshandlarens frieri. De hade gift sig och fått äktenskapet registrerat av en östtysk myndighet i en liten ort utanför Berlin. Samma natt hade hon brutit sig in hos myndigheten och stulit alla dokument, som skulle vittna om deras äktenskap. Hon hade även fått med sig några stämplar. Nu kunde hon efter behov själv skapa de dolument, som behövdes för att få bosätta sig med grosshandlaren i Sverige. Tvillingpojkarna Josef och Adolf hade fötts ett drygt halvår efter det hon kom till Sverige. Grosshandlaren visste att han var far till barnen, men de hade beslutat att inte göra det allmänt kännt.
Ilse hade varit grosshandlaren behjälplig med kontakter i forna öststaterna. Hon var, grosshandlaren ovetande, knuten till Vitrysslands säkerhetstjänst. Det hade inte varit något betungande uppdrag, mestadels hade hon gett information om svenska företagsledares svagheter, när det gällde droger och kvinnor.
Verksamheten med de unga pojkarna och kvinnorna kände hon inget samvetskval för. Snarare hade hon känt sig viktig och betydelsefull, när hon satt dessa ungdomar i kontakt med företrädesvis svenska, som kunde betala. Det var dessutom beskickningsanställda på flera olika ambassader, som köpt tjänster av detta slaget.
De där två svenska kvinnorna, som kommit verksamheten på spåren, hade blivit alltmer irriterande. De hotade den bekväma tillvaro, som hon och grosshandlaren byggt upp. Det hade varit nödvändigt att göra sig av med dem. Grosshandlaren hade först inte varit med på några våldsamheter. Han hade sagt att han nog kunde övertala de båda kvinnorna att tiga. Inte minst då han visste om deras smuggelaffärer.
Hon mindes den sena eftermiddag, då grosshandlaren hade kommit hem. Blek i ansiktet och händerna darrade. Hela han skälvde av rädsla och uppgivenhet. Hon hade gett honom piller, så att han lugnade sig. Han hade medgett att hans övertalningsförsök hade misslyckats.
- Gör det då måste göra, hade han sagt och svart sorgsen slöja hade skymt hans ögon.
Hon hade gjort det hon var tvungen till. STASI-träningen hade varit till stor nytta. Hon hade haft med sig sina pojkar till pastorsbostaden. Hon hade lyckats förmå pastorsfrun att följa med henne till kyrkan, för att hämta något grosshandlaren behövde och pastorsfrun hade nycklar. Hennes pojkar hade lämnats kvar i lägenheten, där de slaktat en spädgris i badkaret, för att senare på natten skända det muslimska kulturcentret.
Att skjuta Kata-Lina hade blivit nödvändigt, så hon var på väg att avslöja allt för pastorn. Det hade inte varit någon svårighet att komma nära. De kände ju varandra. Den ljuddämpade pistolen gav ifrån sigg ett knappt hörbartt poff.
Hon hade låtit en egyptisk dolk glida ner på marken, samtidigt som Kata-Lina ljudlöst föll till marken. Därefter hade hon skyndat in i en trappuppgång. Tagit av sig hatten och benstyltorna, som lagt 30 centimer till hennes längd. Hon hade hade tagit av nederdelen av rocken,som var hopsatt med kardborreband. Därefter hade hon obemärkt kunnat lämna platsen.
Nu satt hon och tittade in i brasan där benstyltorna brann. Nederdelen på rocken förkolnades.
- Elden ska ta bort alla bevis, tänkte hon och skruvade isär pistolen med vana rörelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar