Brita var mer en handlingens kvinna och rev av sig halssjalen med en snärtighet, som skulle gjort vilken mellanviktsboxare grön av avund. Han tryckte med kraft halssjalen mot kommissariens hals.
- Det är ingen fare, sa kommissarie Lindgren, tror det bara är ett ytligt sår, men det svider som sjutton.
-Jo, det må sa vara, sa Brita, men för säkerhetsskull, så försöker vi stoppa blodflödet tills sjukvårdare hinner hit.
- Jag kan hålla själv, sa Llindgen, som inte var van vid att bli ompysslad.
Ett stort antal poliser i skyddsvästar och hjälmar äntrade scenen från vänster. De var tungt beväpnade och hade smetat något svart på kinderna och pannan.
- Insatsstyrkan anmäler sig, sa en lång smal man. Låt vär sjukvårdare titta på kommissariens sår.
En finnig yngling kom fram med en fyrkantig box, på vilken ett stort rött kors var målat. Han lossade på halssjalen och tittade på Lindgrens sår. Han kände försiktigt med långa smala fingrar på polimannens hals.
- Tror att kommissarien allt hade änglavakt, sa han, bara någon centimeter till så hade halspulsådern tagit skada. jag ska snabbt sy ihop det här, sen får kommissarien ta sig till akuten för vidare vård.
- Sy ihop du, men akutvård blir det inte förrän vi fått tag i den där vettvillingen, som sitter där uppe och skjuter på både folk och fä... och en och annan kommissarie, la han eftertänksamt till.
Lindgren vänte sig till insatsstyrkans ledare.
- Vi tror att skytten befinner sig i Johanssons lägenhet på fjärde våningen. Försök att få ut skytten vid liv, jag har några frågor, som kräver sitt svar.
- Det är sällan vi behöver skjjuta ihjäl någon. Vi har både tårgas och bedövningsgevär. Tusan, att de aldrig beviljade oss elvapen. Fast jag tror en av mina mannar har ett sådant i alla fall.
Han gav några korta kommandon till sina underlydande. De svartfläckiga polismännen delade på sig och försvann bort mot hyreshuset.
Några skott sökte sig mot de framryckande poliserna. Men de lyckades nå hyreshuset , utan att bli träffade,
- Nu ska vi se om vi inte kan få den där stasiagenten, sa Lindgren.
- Jag tror hon redan är borta, sa pastorn med nyvunnen trosvisshet. Jagtcjte jag såg en figur, som lämnade den andra trappuppgången och for iväg i den blå bilen, som Johanssons hushållerska disponerade.
- Men varför i herrans namn säger ni det först nu?
- Jag var osäker, sa pastorn, det var en korpulent man, som jag såg. Det var först nu som jag lyckades få det hela gå ihop.
Lindgren gav en snabb order till två polsmän. Snart lämnade två polisbilar med skrikande däck platsen framför hyreshuset.
- Vem hundan är det som skjuter då?
- Det är nog tvillingsönerna, sa Brita.De har alltid haft ett speciellt band till sin mor. Undergiver och beundrande.
De hörde dova dunsar innifrån huset. Ett brak och ett skrik.
Det dröjde inte länge förrän insatsstyrkan kom ut med en ung man. Han hängde avsvimmad i de kraftiga polismännens grepp.
- Ta honom till polishuset och se till att han får vård.
- Ni ska nog ge hon denna spruta för att häva bedösningen, sa den långe och räckte över en plastinbakad spruta.
- Det ska vara en grabb till, som ser likadan ut, sa Lindgren. Har ni hittat honom? Ta er i akt om ni ser en medelålders kvinna. Hon är farlig. Hon kan alla knep.
- Vi letar igenom lägenheten, källarvåning och vindsutrymme just nu.
Det knastrade till i polisradion.
- Vi har indikationer på atgt den blå Mazdan kör mot söder på riksvägen. Vi är troligen bara en mil efter den.
Poliskommissarien tryckte ner handmikrofonens knapp.
- Var försiktiga. Förafren kan vara beväpnad och ytterst farlig.
- Vi kör efter regelboken, löd svaret.
- Tusan jag känner mig lite yr, sa LIndgren, jag ska nog åka till akuten i alla fall.
- Vi kör dig, sa Brita.
De körde Lindgren till akutintaget. Två sjuksystrar mötte upp.
- Vi tar in kommissarien direkt, ni kan äka hem, sa den ena till pastorn och Brita.
- Du Brita, det känns behagligt att känna värmen från din hand.
- Jag tycker om att röra vid dig, sa Brita med ett ömt varmt leende.
Två leende personer anlände snart till pastorns bostad. De parkerade och låste bilen. De hade knappt låtit lägenhetsdörren falla i lås bakom sig förrän de ivrigt sökte kropparnas närhet. Djupa kyssar och ömma smekningar.
Hur det gick till var det ingen av dem, som efteråt kunde redogöra för, men plötsligt låg de nakna tätt tillsammans i dubbelsängen. Extasen, när två kroppar möts, förenas, var total.
Även efter de fullbordat kärleksakten låg de tätt tillsammans. De visst nu att de aldrig mer ville vara åtskilda.
De tittade djupt in i varandras ögon. De log. Så kysste de varandra igen.
- Nu är vi ett par, sa pastorn, och det är jag glad för, Brita jag vet nu att jag älskar dig och alltid vill vara vid din sid.
- Älskar dig med, älskade Jesper och inget skulle glädja mig mer än att för alltid vara vid din sida.
Deras konversation och ömma kelande avbröts av en påträngande telefonsignal.
Jesper sträckte sig tvärsöver Brita efter telefonluren.
- Fromblad, sa han och älskogen kom hans röst att darra.
Han lyssnade på vad som sas.
-Tack, vi är där om 20 minuter.
Han la på luren och vände sig till Brita.
-Det var Lindgren, han är tillbaka på polishuset och vill att vi ska komma dit.
- Tydligen har de fått tag i kvinnan och en av tvillingarna.
- Du, sa Brita, vi åker dit, men först en snabbdusch. Jesper visst kan vi titta på förlovningsringar efter polihusbesöket?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar