måndag 20 januari 2014

Så kan det bli när sambon har fyra ben!

Jag minns en gammal tid, när var och varannan skivetikett avbildade en trattgrammofon och en sittande lyssnande hund. His masters voice! Sådan hund sådan husse löd ett annat fältrop bland de, som ansåg sig rätt förstå huru fyrbenta sambos påverkade sina mer tvåbenta "masters". För att göra bilden mer komplett så har det funnits situationer där "mastern" varit enbent. De mer lyckligt lottade enbenta hade ett träben. Har man lite stockholmskt uttal, så kan konstgateras att det fans hussar som var eller är enbente, tvåbenta och "tre"-benta.
Nu var det ju inte detta dagens epistel skulle behandla, utan snarare huru hundar påverkar sina enboende hussar. Så till saken.
Det är väl allom bekannt, att hundar har svårt för flerordiga meningar. Säger man "hämta posten" kan ett flertal pälsförsedda hundar koppla ihop, de nedanför brevinkastet liggande publikationerna med handlingen att skyndsamt, genom oralt ingrepp, leverera dessa till hussen. Skulle man däremot försöka få samma resultat, genom att bedjande säga "Vill kamrat vovve leverera de innanför dörren befintliga tryckalstren", så kammar man noll. Den förut så tjänstvilliga vovven tittar förvånat och något förvirrat på sin husse och undrar vad token säger. En del av oss med sammanboende vovve har därför utvecklat ett komunickationssätt, som huvudsakligen består av korta ord eller i nödfall korta meningar.  Speciellt oroväckande blir detta för de med pälsförsedd fyrbent varelse boende, som ej i hög utsträckning umgås med andra tvåbenta. Låt oss se på några talande exempel.
Några ord, som vi hussar snabbt lär oss är kom, sitt, ligg, plats, sök, hälsa, stanna, ät, drick, bra, duktig och dylikt. Har du som hundägare under en längre tid umgåtts med huvudsakligen din ludna sambo, kan det få följder i ditt umgängen med andra.
Under promenad till matbutiken träffar du andra. Att hälsa med ett glatt hej kan vid första anblicken verka tämligen harmlöst. När du på frågan vad du har för åsikt om vädret svarar du bra. Kanske bör du här se de första varningssignalerna.
- Så vad har du gjort i helgen, frågar den vänliga mannen.
- Åt och sov.
- Det verkar som en lugn helg, fortsätter den enträgne vänlige mannen.
- Lugnt, svarar du och tittar begärligt på en lyktstolpe.
- Jaha, så nu är du på väg till butiken?
- Mat!
Den vänligen mannen skakar på huvudet och fortsätter sin promenad i hopp om att finna någon mer mångordig att ödsla sin vänlighet på.
Närmare matbutiken råkar hussen träffa på tundrans skönhet. Ni vet de, som har sådana vackra drag, att snink och annan ytbeläggning enbart är till skada. Borta är de gamla, sedan ungdomen inövade hälsningsfraserna, som får den sköna spricka upp i ett lyckligt leende. Nä sådant är borta. Mångårig samlevnad med vovve har lärt en andra vägar att visa uppskattning.
- Vacker, säger hundägaren nästan med en skällande röst.
Han gör stora ansträgningar, att få den obefintliga svansen att vifta inbjudande och uppskattande. Han sniffar i luften och drar begärligt in de feminina dofterna. Hade de inte varit för damens storvuxne sambo hade han nog aktivt sökt de bakre regionernas väldoft. Men så mycket karl är det ännu i honom att han hejdar sig.
- Vackert, frågar den sköna allt medan den storvuxne morrar som en hund.
- Söt kvinna, plats!
- Vad i helskotta säger du, morrar den storväxte, ingen talar till min hynda på ett sådant sätt!
- Vad i helskotta säger du, undrar den sköna, ingen kallar mig hynda ostraffat!
- Gå, mat, säger hundägaren och försvinner bortåt vägen med svansen mellan benen.
Efter den flyende kommer den kopplade sambon  och skrockar belåtet.
- Nog är jag människans bäste vän alltid!
Hundägaren, som nu börjar förstå, att allt inte står rätt till börjar analysera sitt sätt att prata. Han har stora svårigheter att förstå vad som gått snett. Hans sammanboende har ju i alla tider, tider de levt tillsamman, så väl förstått och inrättat sitt beteende efter hussens enstaviga kommandon. Han tittar på vovven, som begärligt slickar i sig lite snö.
- Fy!
Hunden ser upp och lojala bruna ögon ler förstående mot honom. Vovven inser att det visade beteendet är felaktigt. Han viftar på svansen och längtar stugvärmens godbit.


I butiken ser han några barn, som med lust smakprovar butikens lösgodisbestånd.
- Fy!

Ungarna tittar oförstående på honom och en sträcker fram en kladdig hand med vidhängande lakritsgodis i form av en racerbil.
- Vill farbror ha en godis?
Det var nära att farbrorn satt sig ner på stjärten och lyfta framtassarna upp under hakan.

onsdag 15 januari 2014

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 15.

De följde kriminalkommissarien in på hans tjänsterum. Det tittade sig omkring i de sparsamt möblerade rummet. På en vägg hängde en tavla, som med god vilja skulle kunna föreställa en hund eller möjligen en liten häst. Skrivbordet var belamrat med papper. Pappershög efter pappershög fyllde skrivbordsytan. Framför kommissarien, som tungt satt sig ner i en knirrande kontorsstol, fanns en liten tom yta, lagom stor att rymma ett pappersark och en penna. Datorer, telefaxmaskiner, surfplattor, blommor lyste med sin frånvaro.
Pastor Fromblad, som inte var den bästa på att hålla skrivbordet tomt, undrade för sig själv hur polismannen överhuvudtaget kunde hitta något i dessa till synes kaotiska pappershögar. Som om kommissarien var tankeläsare sa han:
- Dessa högar är de sista veckornas utredningar. Jag använder linjalen för att hitta.
Han pekade på en hög med den smala metallinjalen.
- Här är veckans utredningsskörd. På 10 centimeters höjd finner jag material från i förrgår. Men det är inte intressant. Det är de översta centimetrarna jag vill diskutera med er.
Brita och Jesper tittade på kommissarien och undrade vad som komma skulle.
- Tyvärr så har Ilse försvunnit igen. Vi var övertygade att vi hade henne fast. Men det enda vi fann i det hotellrum hon bott i var en manskostym. Men vi är henne på spåren och jag väntar goda nyheter om hennes infångande när som helst..
- Vi har, sa Jesper tvekande och såg på sin Brita, fått uppgifter från en, som funnits i den hör röran. Uppgifter som är en sensationella. Ilse är tydligen mer märklig än någon av oss trott.
- Jag har sådana indikationer också, sa polismannen.
- Efter att ha förhört hennes son har vi anledning att tro att hon på något sätt är besläktad med Adolf Hitler.
- På något sätt?
Britta nästan skrek ut orden.
- Ilse lär vara Hitlers dotterdotter!
- Jasså är det så illa, sa Lindgren.
Han lyckades hålla känslorna i styr och anlade en professionell polismask.
- Vi har förstått att pojken, som vi infångat och förhört tillhör en så kallad fundamentalistisk kristen församling. Han har närt ett hat mot de som förespråkar fri abort, men det allra största hatet har han haft mot muslimer.Då vi frågade hur han kunde förklara de våldsdåd, som han begått, utifrån det vi vanliga uppfattar som det kristna kärleksbudet, så tittade han kallt på oss. Han förklarade att eftersom hela bibeln var guds ord, så kände de sig fria att kombinera olika bibelord med varandra, för Gud säger ju inte emot sig själv. Vad säger pastorn om det?
- Det är befängt, sa pastorn, med ett sådant sätt att använda bibelcitat kan man ju rättfärdiga, brodersmord, barnamord med mera som Guds vilja! Ja man skulle nog också kunna bevisa att varelser från mars, ser ut som vi, men har gröna öron och fingrar formade som morötter. Det är där dessa extremtroende av allehanda slag vandrar fel. Dt är som de lämnar tillbaka den hjärna, som Gud skapat dem med, helt oanvänd.
- Nåja, det är skönt att höra, att detta inte är den allmänna uppfattningen bland kristna.
- Nu ska vi försöka rekapitulera det hela. Allt tycks ha sin upprinnelse i att Ilse ansåg att hennes bakgrund och släktskap med Hitler skulle avslöjas av de uppgifter, som din exfru Louise och Kata-Lina fått fram. Grosshandlaren hade underblåst det hela, då hans verksamhet med arbetskraftsuthyrning och trafficking hotades av Luise och Kata-Lina. Ilse, som var tränad av STASI, hade inga samvetsbetänkligheter att uföra morden på de två kvinnorna. Vi tror att hon båda gångerna var utklädd till en lång kvinna med hjälp av styltor. Nu hade ju redan uppgifter på grosshandlarens aktiviteter dokumenterats och sänts bland annt till dig, pastorn. Det var nu grosshandlaren fick panik. Mord var ju egentligen inte hans "cup of tea". Så när han försökte fly landet följde Ilse efter och hann upp honom på Arlanda. De uppgifter vi har fått fram, var hon denna gång förklädd till man och kunde därför utan uppseende smita efter in på herrtoaletten. Hon var tillbaka i vår stad, nästan samtidigt som grosshandlarens kropp hittades. Så i det läget hade vi inget, som tydde på att hon var gärningsmannen. ja, vi trodde att du, pastorn, var gärningsmannen och tyckte att dina spelskulder var motiv nog. Sedan flyttades misstankarna mot de två tvillingpojkarna. Vi hade ju en del på dem sedan tidigare. De hade ju gjort sig skyldiga till både misshandel och skadegörelse. Misstankarna stärktes när vi återfann Josef i lägenheten med en hel vapenarsenal. Han nekar dock till att ha något med morden att göra. Han skjutaktivitet från lägenheten, förklarar han med att han ville skydda modern. Han påstår att han inte är någon skytt eller har vana av skjutvapen. Hans bror Adol tycks vara den, som ärvt moderns brutalitet och skjutskicklighet, men han har flytt fältet och befinner sig i Ungern. Så till slut föll bitarna på plats. Mördaren vi söker är Ilse Neuman.  Josef får stå till svars för skjutningen från lägenheten och en del annat. Adolf får göra det samma när han kommer tillbaka, om han nu kommer tillbaka.
- Så allt är uppklarat nu?
Pastorns fråga andades förhoppningar om så skulle vara fallet. Han ville ju inte dra in Louises görande i  trafiken med de forna öststaterna.
- Nja, inte riktigt, sa Lindgren, vi har ett par lösa tåtar att knyta ihop. De egyptiska knivarna vi fann har vi förstått bara var ditlagda för att skapa förvirring. Men vi har din kusin Brita. Lektor Bertil Liljetass, vad har han spelat för roll? Var är han någonstans? Lever han?
Brita tittade förläget, nästan skamset ner på golvet. Hon suckade tungt.
- Exakt vad han haft för roll vet jag inte. Men han menar själv, att den verksamhet, som Baltic Leasing & resources sysslade med hjälpte många balter till ett bättre liv. Han förstod så småningom, att allt inte var helt enligt lagen, men han var beredd att blunda, då han var förvissad att många balter fick det bättre. Det var först i och med morden på Louise och Kata-Lina, som måttet var rågat för honom. Han har sjappat. Fltt landet. Vi tror att han finns i ett sydamerikanskt land. Han har kontaktat mig per telefon, men ville inte säga vart han var. Det skulle vara lättare för mig att inte veta, sa han.
- Det var ju skönt det då, hade inte varit roligt med ett mystiskt dödsfall till.
Polismannen avbröts av ett buller ute i korridoren. Häftiga knackningar på dörren. En rödmosig polisman steg in uttan att vänta på inbjudan.
- Lindgren, vi har hittat Ilse Neuman! På en ödslig fjällväg nära den norska gränsen. Det var den norska polisen, som upptäckte bilen. När våra män kom fram fann de Ilse död i bilen. Hela bilen stank av bittermandeldoft. Hon hade dessutom skjutit sig själv mellan ögonen. Hon måste ha skjutit samtidigt som hon bitit söder giftkapseln. Vi tror att hon insåg det hopplösa, när hon såg den kraftiga samlingen av norska polisbilar, samtigt som hon visste att den svenska polisen var strax bakom henne.
- Tack Nilsson, då har vi alla lösa tåtar knutna till prydliga rosetter.
- Tusan, sa han, samma  sätt att dö som hennes morfar!
- Så vad ska ni göra nu, sa poliskommissarien och tittade på Brita, inte utan lust och begär. Hon var allt ett grannt fruntimmer i all sin knappa knubbighet, i vart fall bra mycket attraktivare än hans egen fru.
- Vi vill nog åka utomlands för att vila upp. Sedan får vi se om det finns möjligheter att arbeta som pastor eller om jag får söka nya vägar. Relationskonsult för styrelser och arbetslag kanske.
Brita och Jesper lämnade polisstationen.
Kriminalkommissarie Sven Lindgren tittade på de båda och log stilla.
Telefonen började ringa. Det var inhemska och utländska journalister, som ville veta mera om Hitlers dotterdotter. Han hann knappt lägga på luren förrän det ringde på nytt. Teveteam villekomma. UD och tyska ambassaden hörde av sig. Han svettades av stress. Hjärtat slog tungt. Han tittade ut genom fönstret. Han såg teveteam och journalister samlas som flugor runt en sockerbit.
Han suckade tungt, slog näven i väggen med kraft och skrek rakt ut:
- Fasen, den där Louise, den där kvinnan borde sovit kvar i sin egen säng!

onsdag 8 januari 2014

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 14.

Jesper Fromblad ryckte till. Han tittade på Brita, som ännu ångade av upphetsning efter deras sängkammaraktiviteter. Han tyckte att hon var vacker. De få skönhetsfel han kunde finna förläts av hennes varma, ömma sätt. Visst kunde han tänka sig en förlovning med denna kvinna. Det kittlade behagligt i magtrakterna, när han tänkte på ett liv tillsammans med henne.
- Jo, du Brita, nog kan vi ta en tur till guldsmeden och titta på ringar.
Brita strålade mot honom. För henne betydde en förlovning med pastorn upprättelse, Det korta giftermålet med slusken till hattfabrikör vill hon glömma. Minnet av hans hårdhänta sätt att uttrycka ömhet ville hon dränka och gömma i relationen med pastorn.
- Älskade Jesper, du gör mig så lycklig.
Hon skyndade in i badrummet för en uppfriskande hygienbehandling.
Jesper satt kvar i vardagsrummet med lakanet virat som en sari runt sin kropp.
- Tror du att lyckan kommit till dig nu?
Rösten fick honom att lämna soffans sittdyna i lodrätt riktning. När han åter landade såg han med förvåning på Sam Larèn. Han borde ju inte bli förvånad, då denna himmelska representant hade för4 vana att dyka upp plötsligen, men likväl förskräckt och förvånad blev han.
- Kan du aldrig använda dörrar som andra?
- Du vet mycket väl att jag är inte som andra, sa Sam. Nu åter till frågan tror du du funnit lyckan i Brita?
- Ja, jag tror faktiskt det. Hon ger mig lycka. Jag ser med glädje fram mot att dela kommande år med henne.
- Det låter ju bra. Kan ge dig bekräftelse på att ni ska få många år tillsammans, men glädjen och lyckan får ni själva odla.
- Du som vet, du vet också min inställning till äktenskapet. Du vet vilka tvivel jag har och haft med att kyrkan, församlingen ska ha vigselrätt. Du vet att jag mer ser det som ett uttryck för kyrkans tidiga behov av att ha makt.
- Jag känner dina invändningar. Är ni överens, så kan inte kyrkan utifrån sina grundläggande dokument kräva, att ni ska få er relation lagligen bekräftad genom kyrkovigsel. Men en välsignelseakt har du väl inget emot?
- Nej då inte alls. På samma sätt som ett barn välkomnas i församlingen genom en välsignelseakt kan jag tänka att en välsignelseakt för par som önskar samleva.
- Vem pratar du med?
Brita stod plötsligen i dörren. Nyduschad, parfyrmerad och med den bipolöra frisyren symetriskt tillrättalagd.
- Vem är du, sa hon och tittade uppfodrande på Sam.
- Va! Kan du med se honom?
Sam log mot dem och gjorde en inbjudande handrörelse mot Brita att sitta ner.
- De  som vill, kan se mig!
- Jag gratuelerar till ert beslut att leva tillsammans men det var inte därför jag kom hit.
-Vem är du? Du svarade inte på frågan, Britas röst fann en viss stingens.
- Mitt namn är Sam Larén. Mitt uppdrag har inte i isg med er att göra, men jag har fattat tycke för er och valt att gå utanför mina egentliga uppdrag. Jag vet att jag kommer att bannas för detta, men jag vill hjälpa er förstå.
- Vad är det du vill hjälpa oss att förstå?
- Hur det hela hänger ihop. Vad ni ska berätta för polisen. Det kommer att röra om en del i vad folk trott sig veta, men ni väljer själva hur mycket ni vill berätta.
- Berätta då, sa pastor Fromblad, som visste att Sam alltid överraskade.
- Känner ni till äktenskapet mellan Adolf Hitler och Eva Braun? Ni behöver inte f
svar, det var en retorisk fråga. Vad som inte är allmänt känt är att de båda faktiskt fick en dotter redan 1935. Det var därefter, som Hitler drabbades av rädsla för att hans attraktionskraft på de tyska damerna skulle minska, om det framkom att han hade en relation. Med emfas började han än mer framhålla att han enbart var gift med det tyska folket. Hur som helst, dottern fick namnet Gretl efter Evas yngree syster, men kom att uppfostras av den äldre systern Ilse. Det var inte förrän efter krigsslutet, som Gretl fick veta vem hennes riktiga föräldrar var. I villan i Borgenhausen hade hon fått en sträng katolsk uppfostran. Efteråt har hon berättat om hur hennes moster Eva kom på besök och alltid hade med sig något fint. Gretl utbildade sig till sjuksköterska och arbetade i München. Hon gifte sig ung, bara 22 år gammal med en bilhandlare Neuman. De fick 1959 dottern Ilse. Ja den kvinna, som ställt till så mycket besvär hos er. Ilse Neuman/Johansson är faktiskt barnbarn till Adolf Hitler och Eva Braun. Hon gifte sig med Eward Johansson 1986. Det var inte av kärlek, utan som en del i hennes STASI-verksamhet. När gamla Östtyskland föll hade hon redan värvats av säkerhetstjänsten i Vitryssland. Hon anmodades att mid sina tvillingsöner flytta till mannen i Sverige.
- Förbluffande... sa Jesper och Brita nästan samtidigt och deras anleten antog allltmer likheten med en öppnad fiollåda.
- Jo visst kan så tyckas, sa Sam och log.
- Pojkarna Adolf och Josef fjärmade sig från moderns katolska och kommunistiska lära. Adolf blev aktiv inom ett högerextremt parti, "Svenska Demokrater". Josef blev aktiv i den uppsalabaserade kristna fundamentaliska församlingen "Det Skrivna Ordet" Bröderna förenades av brinnande muslimhat. Adolf tros för tillfället befinna sig i Ungern, där han nyss påbörjat en träning i stadsgerillakrigföring. Josef sitter hos polisen, dit ni nu ska bege er. Ilse är på väg mot Norge, men kommer troligen att gripas där och återsändas till Sverige. Ja nu vet ni, gör vad ni vill med denna information.
Brita och pastorn tittade på varandra. Förundran och skräck lyster ur deras ögon. De kände båda en varm vindpust överskölja dem. När de igen vände sig mot Sam, fann de hans plats tom. En ensam grå fjäder singlade sakta mot golvet!
På skakiga ben skyndade Jesper att duscha.
Något försenade anlände de till polishuset. De satt i ett väntrum och samtalade tyst med varandra. Sam Laréns information var så mycket vidare än vad som ovan angivits. De hade en del att dela med kommissarien.
Två polismän kom förbi med en blek Josef Neuman/Johansson emellan sig. Josef stelnade till och tittade med hat på de båda.
- Dig ska jag ta, sa han och tittade på pastorn, ingen knäcker ostraffat revben på mig.
- Kom med nu Johansson, du har många år på dig att lugna dig och rensas från ditt hat.
Poliserna försvann genom en dörr med sin fånge.
- Nå se här har vi det unga paret!
Kommissarie Lindgren log skälmskt mot Brita och Jesper.
- Kom med här, jag har uppgifter, som kommer att förvåna er!

måndag 30 december 2013

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 13.

Pastorn tittade på den blödande polisman nen med förfäran, Handlingsförlamad stammade han fram en fråga om hur kommissarioen mådde, om det gick bra!
Brita var mer en handlingens kvinna och rev av sig halssjalen med en snärtighet, som skulle gjort vilken mellanviktsboxare grön av avund. Han tryckte med kraft halssjalen mot kommissariens hals.
- Det är ingen fare, sa kommissarie Lindgren, tror det bara är ett ytligt sår, men det svider som sjutton.
-Jo, det må sa vara, sa Brita, men för säkerhetsskull, så försöker vi stoppa blodflödet tills sjukvårdare hinner hit.
- Jag kan hålla själv, sa Llindgen, som inte var van vid att bli ompysslad.
Ett stort antal poliser i skyddsvästar och hjälmar äntrade scenen från vänster. De var tungt beväpnade och hade smetat något svart på kinderna och pannan.
- Insatsstyrkan anmäler sig, sa en lång smal man. Låt vär sjukvårdare titta på kommissariens sår.
En finnig yngling kom fram med en fyrkantig box, på vilken ett stort rött kors var målat. Han lossade på halssjalen och tittade på Lindgrens sår. Han kände försiktigt med långa smala fingrar på polimannens hals.
- Tror att kommissarien allt hade änglavakt, sa han, bara någon centimeter till så hade halspulsådern tagit skada. jag ska snabbt sy ihop det här, sen får kommissarien ta sig till akuten för vidare vård.
- Sy ihop du, men akutvård blir det inte förrän vi fått tag i den där vettvillingen, som sitter där uppe och skjuter på både folk och fä... och en och annan kommissarie, la han eftertänksamt till.
Lindgren vänte sig till insatsstyrkans ledare.
- Vi tror att skytten befinner sig i Johanssons lägenhet på fjärde våningen. Försök att få ut skytten vid liv, jag har några frågor, som kräver sitt svar.
- Det är sällan vi behöver skjjuta ihjäl någon. Vi har både tårgas och bedövningsgevär. Tusan, att de aldrig beviljade oss elvapen. Fast jag tror en av mina mannar har ett sådant i alla fall.
Han gav några korta kommandon till sina underlydande. De svartfläckiga polismännen delade på sig och försvann bort mot hyreshuset.
Några skott sökte sig mot de framryckande poliserna. Men de lyckades nå hyreshuset , utan att bli träffade,
- Nu ska vi se om vi inte kan få den där stasiagenten, sa Lindgren.
- Jag tror hon redan är borta, sa pastorn med nyvunnen trosvisshet. Jagtcjte jag såg en figur, som lämnade den andra trappuppgången och for iväg i den blå bilen, som Johanssons hushållerska disponerade.
- Men varför i herrans namn säger ni det först nu?
- Jag var osäker, sa pastorn, det var en korpulent man, som jag såg. Det var först nu som jag lyckades få det hela gå ihop.
Lindgren gav en snabb order till två polsmän. Snart lämnade två polisbilar med skrikande däck platsen framför hyreshuset.
- Vem hundan är det som skjuter då?
- Det är nog tvillingsönerna, sa Brita.De har alltid haft ett speciellt band till sin mor. Undergiver och beundrande.
De hörde dova dunsar innifrån huset. Ett brak och ett skrik.
Det dröjde inte länge förrän insatsstyrkan kom ut med en ung man. Han hängde avsvimmad i de kraftiga polismännens grepp.
- Ta honom till polishuset och se till att han får vård.
- Ni ska nog ge hon denna spruta för att häva bedösningen, sa den långe och räckte över en plastinbakad spruta.
- Det ska vara en grabb till, som ser likadan ut, sa Lindgren. Har ni hittat honom? Ta er i akt om ni ser en medelålders kvinna. Hon är farlig. Hon kan alla knep.
- Vi letar igenom lägenheten, källarvåning och vindsutrymme just nu.
Det knastrade till i polisradion.
- Vi har indikationer på atgt den blå Mazdan kör mot söder på riksvägen. Vi är troligen bara en mil efter den.
Poliskommissarien tryckte ner handmikrofonens knapp.
- Var försiktiga. Förafren kan vara beväpnad och ytterst farlig.
- Vi kör efter regelboken, löd svaret.
- Tusan jag känner mig lite yr, sa LIndgren, jag ska nog åka till akuten i alla fall.
- Vi kör dig, sa Brita.
De körde Lindgren till akutintaget. Två sjuksystrar mötte upp.
- Vi tar in kommissarien direkt, ni kan äka hem, sa den ena till pastorn och Brita.
De satt tysta i bilen på vägen hem. Pastorn körde. Plötsligt kände han hur Britas  hand ömt smekte hans lår. Han lät smekandet villigt ske. Han sneglade på Brita och log.
- Du Brita, det känns behagligt att känna värmen från din hand.
- Jag tycker om att röra vid dig, sa Brita med ett ömt varmt leende.
Två leende personer anlände snart till pastorns bostad. De parkerade och låste bilen. De hade knappt låtit lägenhetsdörren falla i lås bakom sig förrän de ivrigt sökte kropparnas närhet. Djupa kyssar och ömma smekningar.
Hur det gick till var det ingen av dem, som efteråt kunde redogöra för, men plötsligt låg de nakna tätt tillsammans i dubbelsängen. Extasen, när två kroppar möts, förenas, var total.
Även efter de fullbordat kärleksakten låg de tätt tillsammans. De visst nu att de aldrig mer ville vara åtskilda.
De tittade djupt in i varandras ögon. De log. Så kysste de varandra igen.
- Nu är vi ett par, sa pastorn, och det är jag glad för, Brita jag vet nu att jag älskar dig och alltid vill vara vid din sid.
- Älskar dig med, älskade Jesper och inget skulle glädja mig mer än att för alltid vara vid din sida.
Deras konversation och ömma kelande avbröts av en påträngande telefonsignal.
Jesper sträckte sig tvärsöver Brita efter telefonluren.
- Fromblad, sa han och älskogen kom hans röst att darra.
Han lyssnade på vad som sas.
-Tack, vi är där om 20 minuter.
Han la på luren och vände sig till Brita.
-Det var Lindgren, han är tillbaka på polishuset och vill att vi ska komma dit.
- Tydligen har de fått tag i kvinnan och en av tvillingarna.
- Du, sa Brita, vi åker dit, men först en snabbdusch. Jesper visst kan vi titta på förlovningsringar efter polihusbesöket?

lördag 28 december 2013

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 12.

Pastor Fromlund satt vid frukostbordet och tittade med viss avsmak på en halväten skinksmörgås. Han förundrades över att något, som smakade så bra bara för en knapp vecka sedan, nu fyllde honom med nästan avsmak. Kaffet fyllde sin funktion, svart, starkt och en anings smak av nötter. Han tog ytterligare några klunkar. I avsaknad av normala morgontidningar läste han det dokument, som han och Brita hade sammanställt under mellandagarna. De hade jobbat med alla de papper de hade. Papperna som rörde hans hustru Louises verksamhet var förstörde och inverkade inte på deras arbetsresultat.
Allt under drickande av det svarta starka kaffet läste han ifenom de 12 A4-sidorna. De hade , tyckte han, gett en lyckad bild av det som hänt under under de senaste månaderna. Allt tydde på att förövaren av de tre morden stod att finna i grosshandlarens närmsta krets.
- God Morgon Jesper!
Han avbröts  i sitt läsande av en röst, som gav honom vårkänslor. Han tittade upp och såg på Brita. Visst var hon lite knubbig, men hon hade formerna, som en kvinna ska ha. Hennes leende förlät de överkilon hon bar omkring på. Den värma kärleksfulla blicken förlät hennes ankomst till frukostbordet.  Han kände hur han fick allt varmare känslor för Brita. Hennes närvaro i lägenheten döljde minnena av hustrun. Han drog fram en stol och bad henne sitta ned.
- God Morgon själv Brita!
- Jag har kaffe klart till dig, sa han med värme i rösten.
Brita lät sig serveras med glädje. Hon hade fattat ett allt djupare tycke för denne långe kraftige pastor. När deras händer rörde varandra kände hon ett välbehagligt pirr i hela kroppen.
Hon tittade på pastorn och log ömt.
- Du har inte en skvätt mjölk?
Pastorn rusade med iver till kylskåpet och återkom med en mjölkförpackning. Den nya sorten med ett skruvlock av plats.
Han tittade på sin vän. Brita hade sovit i gästrummet alltsedan julafton. Deras arbete med redogörelsen av de illdåd som skett hade tagit all deras tid, så det hade fallit sig naturligt att sova över. Visst hade Brita känt dragningen till pastorns sovrum flera gånger, men förnuftet hade segrat. Inget djupare intimt hade hänt mellan dem, även om de hade kramats och kysst varandra flera gånger. Men Brita hade nog tyckt att det mer varit tecken på glädjerus vänner emellan, då de nått lyckade slutsatser.
- Du Jesper, jag fick ett SMS från min kusin igårkväll. Tydligen befinner han sig i Paraguay. Han avser stanna där tills vidare.
- Vad skönt att höra. Jag var rädd att också han tagits av daga.
- Innan vi lämnar redogörelsen till polisen, ska vi i korthet gå igonom huvudpunkterna, sa Brita med nyfunnet förnuft.
- Ja, vi får göra det.
- Först har vi mordet på din hustru. Vi tror att det har samband med hon och Kata-Lina var på väg att avslöja grosshandlarens inblandning i traffickingverksamhet. Vi tror att det antingen var grosshandlaren själv, hans hushållerska, som vi nu vet från min kusins information även var hans hustru, men det kan också vara någon av de två pojkarna Adolf eller Josef.
- Det är rätt, sa pastorn, och motivet för alla dessa var att förhindra att grosshandlarens verksamhet avslöjades.
- Samma motiv är giltigt för avrättningen av Kata-Lina. Hon var på väg att avslöja för dig vad hon visste. Vad vi vet så var grosshandlaren inte på plats när det hände. Så för detta illdåd återstår pojkarna och hushållerskan. Dock vet vi att du oavsiktligt oskadliggjort den ene av pojkarna. Så då återstår modern eller en av sönerna.
- Så långt är jag med, sa pastorn. Vi vet också att en lång smal kvinna försökt ta sig in i min lägenhet. Vi vet att hon körde samma bil, som grosshandlaren låtit hushållerskan disponera. Men hur är det med mordet på grosshandlaren?
- Vad min kusin sagt, så kan det bero på att han var på väg att lämna landet. Att någon i hans verksamhet kommit på detta, sett honom som en svikare och att han därför måste betala en svikares pris.
- Men vem kan ha gjort det?
- Jo du vi kan ju utesluta grosshandlaren, sa Brita och fnittrade till.
- Vad vi fått höra av polisen var att på Arlanda hade en lång kvinna setts gå in på herrtoaletten strax efter det att grosshandlaren gått in där. Men ingen har sett henne lämna toaletten. Däremot har en kortväxt herre setts lämna toaletten skyndsamt.
- Där har vi den långa kvinnan igen! Hon tycks dyka upp och sedan bara försvinna!
- Vet du vad jag tror, sa Brita plösligt. Jag tror att den långa kvinna, den kortväxte mannen och Ilse Neuman är samma person. Min kusin Bertil har nämt att Ilse Neuman varit STASI-agent och arbetat mycket "under-cover". Så nog vet hon hur man förklär sig.
-Aha, sa pastorn, det kan ju förklara varför hennes gång verka styltig, när hon skynda till bilen. Hon kanske hade styltor under den långa kappan. Längden  kan verkligen förändra hela personens uttryck.
De skrev ner de sista tankarna på baksidan av dokumentet och skyndade till polishuset.
De bad att få träffa kommissarie Lindgren. ahwn var inte i polishuset, utan, sa receptionisten, på väg ut till grosshanmdlarens lägenhet för att tala med Ilse Neuman.
- Vi måste skynda efter, sa pastorn, det vet i hundan vad den kvinnan kan göra om hon känner sig trängd.
- Du har rätt, sa Brita, låt oss skynda.
De parkerat bilen ett par hundra meter från grosshandlarens lägenhet. De ilade mot lägenheten till fots. De såg hur kommissarien hukade bakom en bil.
- Ner, skrek han, någon skjuter på oss från huset.
Som för att understryka vad polimannen sagt visslade ett skott förbi pastorns öra. Fortare än han själv trodde var möjligt kastade han sig till marken och toga Brita med sig i fallet. De kröp på alla fyra i skydd bakom bilen..
-  Vad gör ni här?
- Vi har ny information. Vi tror att det är Ilse Neuman, som liggger bakom alla tre morden eller möjligen en av hennes söner.
- Ilse eller Lise, sa poliskommissarien. Jag har kommit fram till samma sak. Pojkarna hennes är nog oskyldiga till morden, men de har en massa annat att svara för.
Ce tittade försiktigt upp mot fönstrenaa till grosshandlarens lägenhet. Ett fönster var öppet. De såg flamman från skjutvapnet. De hörde knallen.
- Aj som tusan, skrek polismannen och förde sin hand mot ett blödande sår på halsen!

torsdag 19 december 2013

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 11.

Sven Lindgren satt i sitt tjänsterum på polishuset. Han tittade ut över ett rum, som var belamrat med papper. Här fanns hans egna och kollegornas anteckningar. Här fanns material, som han fått av pastor Fromblad. Här fanns material, som de funnit i Kata-Lina Andersdotters bostad.
De hade ägnat hela gårdagen åt att sortera pappren. De hade försökt att bygga en tidslinje, som var tänkt beskriva vad som hänt. Vilken röra. Emellanåt ångrade han att han valt polisyrket. Det hade varit bättre att välja samma yrke som fadern. En skomakarson borde ha stannat vid sin faders läst! Men nu var det inte så, utan han var en polisman och ansvarig för att utreda tre mord och lite annat av mer småbuskaraktär.
- Varför, tänkte han, kunde inte pastorsfrun sovit kvar i sin säng. Sovit som normala människor. Nä hon skulle nödvändigtvis ge sig ut mitt i natten för att besöka kyrkan. Pastorn hade han ingen koll på alls, men han misstänktehonom fortfarande för att vara en ovanligt skum pastor. Rökte cigarill och drack vin som vilken normal människa som helst. Å vem tusan var den långa kvinnan, som hade setts i misstänktnärhet av tre olika mordplatser eller i det ena fallet i närheten av  ett av mordoffrens bostad.
Han avbröts i sina tankegångar av en ung medhjälpare, som ivirg knackade på dörrposten-
- Kom..., kom...  komiss...Kommissarien, Kommissarien, stammade den unge polisen upprört.
- Ja, ja, sa kommissarie Lindgren, vad har du att säga? Inga fler mord nu, det orkar inte min matsmältning med.
- Nej då, men vi gjorde en sökning på Ilse Neuman, men hon finns inte. I vart fall inte i folkbokföringen.
- Finns inte? Va sjutton , jag talade ju med henne häromdagen.
- Vad jag säger är att hon inte finns i folkbokföringen, däremot hittade vi en Lise Johansson folkbokförd på samma adress som grosshandlare Johansson. Dessutom är lektor Liljetass spårlöst försvunnen, han har inte varit på sin arbetsplats sedan dagarna före Lucia.
- Hej stopp och belägg. Lise Johansson? Lise, lise, Elsi, Elsi, Lesi, sile, Elis, Elis... Ilse.
- Ilse, skrek kommissarien, kan det vara så? Kan det verkligen vara så?
- Kolla igen med folkbokföringen. Har denna Lise Johansson alltid hetat så?  Har hon varit gift? Har hon barn?
-Det ska jag göra på en gång, sa den unge ivrigt antecknande.
- Nä, Nä, gå inte, vad var det du sa om Liljetass?
- Han är spårlöst försvunnen. Han har inte varit på sin arbetsplats på över en vecka!
- Å herre du min skapare, inte ett till. Inte ett mord till! vad vet vi om denne Liljetass?
- Förutom att han är lektor, så var han medlem i pastorns församling. Innan han tog namnet  Liljetass, så hette han Hubertsson. Han är en erkänd auktoritet, då det gäller egyptiska antika vapen och har en av landets största privata samlingar av egyptiska dolkar, knivar och korta svärd. Vi tror dessutom att han varit med i styrelsen för grosshandlarens bolag Baltic Leasing & Resources!
- Det har var nya tankegångar. Du kolla folkbokföringen om Lise Johansson. Och sätt henne under bevakning, vi måste få veta mer.
- Själv ska jag försöka ta reda på lite mer om Liljetass försvinnande.
- Okidoki, sa den unge polismannen och försvann, uppslukades av de vindlande poliskorridorerna.
- Okidoki, tänkte kommissarien sorgset, varför i helsefyr kan inte de unga prata så man begriper.
Han dök in i de papper, som rörde Baltic Leasing & Resources. De var i huvudsak placerade på det lilla sidobordet,men ett par högar fanns också på besöksstolen. Han läste och kollade med andra papper. Han hittade ett tomt papper och antecknade. Återigen dök namnet Lise Johansson upp, nu som ägare av det bolag, Baltic Leasing & Resouces, som alla trodde ägdes av grosshandlaren. Denna Lise hade aktiemajoriteten, andra ägare var grosshandlaren och lektor Liljetass, samt en i Kärrtorp skriven Patrik Farsson.
Han sög på den ej vässade ändan av blyertspennan. Kunde denna Lise Johansson vara den långa smala kvinna, som så många sett i samband mer morden och mordoffren? Nu gällde det att snabbt att hitta lektor Liljetass och höra vad han har förkopplingar till bolaget och morden.
Kommissarien ringde i snabbtelefonen.
- Vill ni kolla med alla gränsstationer och efterhöra om en Bertil Liljetass lämnat landet!

fredag 13 december 2013

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 10.

Poliskommissarie Lindgren satt på sitt tjänsterum och tittade tomt framför sig. Han hade aldrig varit en stor vän av luciauppvaktning i gryningen. Han ansåg att de få minuter  varje natt bestod av  verkligen skulle utnyttjas till att sova. Slösa bort värdefulla sovminuter på att lyssna till barn och barnbarns ljudutsläpp var en pina. Dessutom,med sömndruckna ögon, tvingas inmundiga degiga saffransfärgade lussekatter och blaskigt kaffe var inte med på hans favoriter.
Så fort han hade kunnat hade han flytt hemmet. Nu satt han på sitt tjänsterum. Mellan de tomma blickarna försökte han folusera på det fall, som sysselsatthonom i över en månad. Hans aversioner mot  präster i allmänhet och frikyrkopastorer i synnerhet hade till en början fått föda. Han hade dock snart fått inse att just denna pastor, Jesper Fromblad, hade rent mjöl i påsen, i vart fall då det gällde mord.
På ett papper hade han plitat ner, de tre nu kända morden. Strukit ett kraftigt streck under varje personnamn. De fick utgöra en rubrik. Under dessa hade han sedan plitat ner vad som var känt. Han och hans medhjälpare hade förhört massor med personer. De hade utvärderat varje vittnesmål. Han stirrade på pappret. Detta hade han inte sett förut. Förutom mordet på pastorsfrun, så hade vittnen sett en lång smal kvinna strax före varje mord. En kvinna, som hade rört sig lite stelt, men ändå snabbt och obehindrat. Hon hade haft en lång rock, som nästan sopat marken. Hon hade haft en mörk bredbrättad hatt och en halssjal, som täckte hatten och knutits under hakan. Ingen hade närmare kunnat ge uppgifter om hennes utseende.
Vid varje mord eller i nära anslutning till dessa hade en en egyptisk offerkniv, med sirligt utskuret skaft hittats.
Kvinnan? Vem var denna kvinna? En lång smal kvinna omkring 190 centimer lång.

---* ---

Pastor Jesper Fromblad hade luciadagen vaknat med ett leende. Han hade drömt om Brita. Kvinnan som kommit med glädje till honom. Han tänkte på henne och hennes värme under tiden hade åt sin frukost. Han avstod gärna från lussebullar, men som eftergift till dagen åt han tres stycken spröda pepparkakshjärtan. Han tände dagens första cigarill och slog sig ner vid skrivbordet. 
Framför honom låg massor med dokument. En del var hopsatta med gem, andra var inlagda i mappar och åter andra var alldeles för sig själva. Han hade sorterat ut alla de papper han kunnat finna om sin hustrus inblandning i smuggelaffärer. Han hade förvånats över hur lite han vetat om hennes förehavande. Han hade förstört alla dessa dokument. Det enda han hade sparat var ett konoutdrag från den lokala sparbanken, som han fått med posten häromdagen. Han hade förvånat stirrat på saldobeloppet. Drygt fem miljoner kronor! Tänk vad lite han vetat om sin hustrus affärer. 
De andra dolumenten gav en bild av de affärer, som grosshandlaren och hans kumpaner sysslat med. Det var avancerad arbetskraftsuthyrning. Det fanns även spår av handel med unga flickor och pojkar från Vitryssland och Rumänien. Han hade äcklats när han insåg vad grosshandlaren sysslat med. Skenhelighet i kvadrat upphöjt till tio.
Han och Brita hade gått igenom dokumenten. Sorterat och försökt få viss struktur på dem. De hade genom kontakter förmått unga yrkesarbetande från de forna öststaterna att skriva på ett arbetskontrakt. De skulle genom hans firma få arbete. Deras lön var den månadslön, som Migrationsverket ansett vara minimum, för att bevilja arbetstillstånd. Ja, de hade till och med i vissa fall angett en högre månadslön. Det var i huvudsak hantverkare och restaurangarbetare. De hade fått ut ungefär 40 % av nettolönen. Den kvarvarande summan hade räckt för att betala in de arbetsgivaravgifter, som krävdes, men också gett grosshandlaren och hans kumpaner en skälig vinst. Dessutom kunde de ju tillgodoräkna sig hela den summan, som uthyrning av arbetskraft innebar. 
Pastor Fredblad blev heligt ilsk, när han läste ett dolument om hur grosshandlarens firma lyfts fram som ett gott exempel på hur sådan här verksamhet skulle skötas.
Verksamheten med de unga flickorna och pojkarna var däremot svårare att få något grepp om. han ville inte syssla med detta. Han kände avsmak. Han sorterade in alla de dokumenten i en mapp. Fäste nogsamt gummiband runt den. Han skrev "traficking" med ilksna bokstäver på framsidan.
De andra dokumenten, som rörde arbetskraftsuthyrning, sorterade i andra mappar. Han lade allt i en sportbag och förberedde sig för att besöka kommissarien.

--- * --- 

Ilse Neuman, grosshandlarens hushållerska, satt i våningens vardagsrum. Hon smuttade på ett glas vitt Moselvin. Hon konstaterade att det hon gjort var nödvändigt. Hon kände inga samvetskval för de gärningar hon gjort. Hon var tränad för att skjuta sådana känslor i bakgrunden. Hon tänkte på hur lämpligt det varit att grosshandlaren hade uppvaktat henne i Berlin för så länge sedan. Hon hade haft på känn att den östtyska staten inte skulle överleva. Noga hade hon sopat undan varje spår, som skulle koppla henne till STASI. Ivrigt hade hon tackat ja till grosshandlarens frieri. De hade gift sig och fått äktenskapet registrerat av en östtysk myndighet i en liten ort utanför Berlin. Samma natt hade hon brutit sig in hos myndigheten och stulit alla dokument, som skulle vittna om deras äktenskap. Hon hade även fått med sig några stämplar. Nu kunde hon efter behov själv skapa de dolument, som behövdes för att få bosätta sig med grosshandlaren i Sverige. Tvillingpojkarna Josef och Adolf hade fötts ett drygt halvår efter det hon kom till Sverige. Grosshandlaren visste att han var far till barnen, men de hade beslutat att inte göra det allmänt kännt.
Ilse hade varit grosshandlaren behjälplig med kontakter i forna öststaterna. Hon var, grosshandlaren ovetande, knuten till Vitrysslands säkerhetstjänst. Det hade inte varit något betungande uppdrag, mestadels hade hon gett information om svenska företagsledares svagheter, när det gällde droger och kvinnor.
Verksamheten med de unga pojkarna och kvinnorna kände hon inget samvetskval för. Snarare hade hon känt sig viktig och betydelsefull, när hon satt dessa ungdomar i kontakt med företrädesvis svenska, som kunde betala. Det var dessutom beskickningsanställda på flera olika ambassader, som köpt tjänster av detta slaget. 
De där två svenska kvinnorna, som kommit verksamheten på spåren, hade blivit alltmer irriterande. De hotade den bekväma tillvaro, som hon och grosshandlaren byggt upp. Det hade varit nödvändigt att göra sig av med dem. Grosshandlaren hade först inte varit med på några våldsamheter. Han hade sagt att han nog kunde övertala de båda kvinnorna att tiga. Inte minst då han visste om deras smuggelaffärer. 
Hon mindes den sena eftermiddag, då grosshandlaren hade kommit hem. Blek i ansiktet och händerna darrade. Hela han skälvde av rädsla och uppgivenhet. Hon hade gett honom piller, så att han lugnade sig. Han hade medgett att hans övertalningsförsök hade misslyckats.
- Gör det då måste göra, hade han sagt och svart sorgsen slöja hade skymt hans ögon.
Hon hade gjort det hon var tvungen till. STASI-träningen hade varit till stor nytta. Hon hade haft med sig sina pojkar till pastorsbostaden. Hon hade lyckats förmå pastorsfrun att följa med henne till kyrkan, för att hämta något grosshandlaren behövde och pastorsfrun hade nycklar. Hennes pojkar hade lämnats kvar i lägenheten, där de slaktat en spädgris i badkaret, för att senare på natten skända det muslimska kulturcentret.
Att skjuta Kata-Lina hade blivit nödvändigt, så hon var på väg att avslöja allt för pastorn. Det hade inte varit någon svårighet att komma nära. De kände ju varandra. Den ljuddämpade pistolen gav ifrån sigg ett knappt hörbartt poff. 
Hon hade låtit en egyptisk dolk glida ner på marken, samtidigt som Kata-Lina ljudlöst föll till marken. Därefter hade hon skyndat in i en trappuppgång. Tagit av sig hatten och benstyltorna, som lagt 30 centimer till hennes längd. Hon hade hade tagit av nederdelen av rocken,som var hopsatt med kardborreband. Därefter hade hon obemärkt kunnat lämna platsen. 


Nu satt hon och tittade in i brasan där benstyltorna brann. Nederdelen på rocken förkolnades.
- Elden ska ta bort alla bevis, tänkte hon och skruvade isär pistolen med vana rörelser.