Längesedanstaketet

Vallbybloggaren och sambon hade lämnat trevna stugan, för att ge sig ut på morgonens första dräneringspromenad.

Kylan gav inga som helst föraningar om analkande vår. Att glömma handbeklädnader en sådan här marsmorgon resulterar i stela fingrar. Händerna värker av påträngande kyla. Vi klarar av morgonens första hushållsbestyr. Soppåse med minnen av några dagars intagande av föda förpassas till matresternas minnesutrymme.
Vi ser henne på håll. En gammal kär vän sedan ungdomens dagar. Samma spänstiga steg, alltid på väg!
Vi hälsar glatt och understryker förvarandra hur outsägligt glädjefyllt det är att ses igen.
Samtalet flyter på bra i morgonkylan. Inga djupa tankar utbytes.
Vi berör hur den annalkande ålderdomen begränsar ens fysiska rörlighet. Hur fysiskt ansträngande arbete tar längre tid och utföres med nyupptäckta rörelsemönster.
Vallbybloggaren berättar lite om hur joblönefria dagar fylls med allehanda sysslor. Friheten att helt planera sin dag är gott och ger utrymme för aktiviteter, som arbetslivet begränsade.
- Jo, jag har hört att det är så, sa hon med ett förstående leende.
Själv hade hon gått ner i arbetstid, för att ge utrymme för nya krafter i det förändringsarbete, som varje arbetsplats någon gång drabbas av.
Längtan efter en sambo, som Vallbybloggaren har, uttrycktes. Någon att gå ut med, ett promenadsällskap.
Utan att förmedla några djupa, tillitsfulla tankar gladdes vi båda ändå åt återseendets värme.
En fin start på dagen.
Samtalet över längesedanstaketet!