Änglar har inte gloria!

Det finns nätter som har längre till morgonen än andra nätter. Nätter där vakenheten sakta smyger fram i mörkret. Nattligt mörker som maran gärna rider.
Nattsändningarnas flimmer skänker ingen ro.
Roliga sitcoms lockar inte till skratt.
Måhända kan en nattlig promenad med sambon återväcka lusten att somna.

Vallbytundran är ovanligt lugn. Omfamnad av kyligt mörker erbjuder den folktomma gångvägar.
På håll ser vi ett tidningsbud med stelfrusna fingrar inse att våren sover om natten.
Vid den så kallade Upplevelseparken på Vallby ser vi en äldre kvinna sitta på en parkbänk.
Hennes kläder är inte kläder man finner i modebutikerna. När vi hamnar i hennes synfält ser hon på oss och ler. Ett leende som avslöjar tänder som sett bättre dagar. Hennes ögon är varma och ömma.
- Vilken fin hund du har, säger hon med en röst som avslöjar en utländsk härkomst!
- Tackar, säger nattvandraren.
- Kom du och sitt här en stund, så får vi prata.
Sambon har redan bestämt. Han har satt sig framför den sittande kvinnan och tittar på henne med sina svarta ögon fyllda med tillit.
Nattvandraren sätter sig ner brevid den kvinnan.
-Vill du ha en kopp kaffe, säger hon.
Ur en sliten bag tar hon fram en gammal termos. En termos vars lock i gulnad plast också kan användas som mugg. Den veckade termoskroppen hade mist nästan all sin färg, men man kunde ana att den en gång varit röd. Hon torkar av plastmuggen med en flick av den luggslitna kappan.
- Tyvärr har jag inget socker, säger hon och han riktigt känner hennes sorgsenhet över att inte kunna erbjuda det.
Nattvandraren dricker i små klunkar det varma  kaffet. Det smakar lite beskt utan socker, tänker han.
- Tack, det smakar bra i kylan, säger han.
Hon ler mot honom och den vänlighet, de mörka ögonen reflekterar skänker ett lugn hos honom.
- Jag vet, säger hon, att du under dagar som varit mött mycket sorg, men du har låtit honom bära den!
- Va?
Hans förvåning är uppriktig. Inte tycker han att han mött så mycket sorg. Inte mer än många andra människor. Inte har han alla gånger låtit honom bära den heller. I mångt har han burit tillkortakommande själv.
- Jag känner dina frågor och tveksamheter, säger hon. Men du ska veta, att även om du själv inte frivilligt lagt dina bördor på honom, så har funnits där och hjälpt dig bära. Så kan du göra med den oro din natt bär. Dina suckar är redan hörda!
Tystnaden omfamnade dem. Den gamla kvinnan kliade sambon bakom örat.
- Den Herre du bekänner, känner redan dina suckars innebörd. Så du kan lämna dem och vila skönt under natten!
Hon skruvade med långa smala fingrar den gulnade plaslocket på termosen och stoppade ner den i den slitna bagen!
- Ja, jag skall väl gå vidare jag, sa nattvandraren. En får tacka för kaffet och pratstunden.
Hon nickade vänligt!
Sambon och nattvandraren fortsatte sin nattliga färd. De vände sig om, men den gamala var borta.
Några få timmars sömn i egna sängen gav ny aptit på den nya dagen!
Efter sedvanlig frukost gav de sig åter ut på en promenad. De passerade platsen för det nattliga mötet.
På den nu tomma platsen låg en ensam vit fjäder!
Det var då tanken slog honom:
Änglar har ingen gloria!