Glädjens bukett och några våta tårar.

Han gick där på gatan och blicken var tom. Tårar rann nerför kinden. Glasiga ögon ser kvinnor och  män och barn som skrattande leker. Han mindes att det som en gång var hans. När firman gick som den skulle. Då var det fest i villan minsann, var kväll när kom hem. Men det var för rätt länge sen  och nu var det hål på jeansen.
Han kallades Tomas Cristoffer av vänner kallades han TC. Några som hyste visst agg kallade honom för Toa. Han gillade inte det namn, som hans ovänner gett, men vad gör man när börsen är tom. Av märket på kepsen att döma, var den gammal som gatan och skänkt utav Shell. Det är inte lätt vara arbetslös fabrikör.

Han såg på barnen i sin skrattande nojsande lek. Hur bollen sparkades mot mål. Hopprep som svingades och tjer som njöt, när repet hoppades över. Han vände sin glasiga blick mot solen som envist sken.
- Undrar när lyckan igen, sa han tyst för sig själv, ska lysa mot man med trasiga jeans.
Numer var det bara skuld , nesa och elände, som ständigt följde hans spår. Varhelst han i världen vände sin håg, så hann sorgen i kapp honom. Frun, som han en gång lovat kärlek och tro, var numer gift med en internationell bankman och barnen föredrog livet i lyx. Det är inte lätt vara arbetslös fabrikör, helst inte, när ingen vill ha en.

En flicka, med hy mörk som natten, kom fram till honom och log. Han tittade förvånat på henne och försökte le, men det blev nog mest en grimas. Den mörka lilla handen räckte honom en bukett av maskros och timotej.
- Den här ska du sätta i vatten, sa hon, så kan de ge dig ett skratt i morgon med.
Styvnade fingar kramade den ungas bukett. Han tänkte på hur ska man spara, de minnen som ger, ett leende under morgondagen. Han nickade, så vänligt han förmådde, mot afrikas ros, som så generöst gett honom en bukett av maskros och timotej.
Tomas Kristoffer styrde sina steg mot Svartån. Där visste han fanns det vatten. Han undvek med tur och viss skicklighet, de golfbollar som korsade hans väg. Vid vattnet stannade han till och tittade ut över ytan. Svartån låg mörk och stilla. Morgonsolen blänkte välkommnande i den mörka vattenytan. Tomas Kristoffer såg på sin bukett ac maskros och timotej. Varje blad var ett minne av barnets glädje. Varje stjälk bar bud om barnets tilltro till en ljus morgondag.
Han stod fär vid åkanten. Försiktigt steg han ut i det mörka vattnet. Till midjan dold av Svartåns vatten öppnade han sin hand och såg hur buketten av maskros och timotej långsamt föll mot vattnet.
- Sprid eran glädje och tro över Svartåns vatten!
Nog kunde man skymta ett leende i mannens ansikte, när han såg hur glädjens bukett spreds över vattnet.
Nu gick han återigen på citytogets stenläggnin och vattnet dröp om trasiga jeans.
Kvinnor, män och barn tittade med förundran och lite avståndstagande på mannen med trasiga jeans.
Hans blick var vänd mot barnen.
- Tappa aldrig er gläd, er tro. Även om det regnar idag, så kan solen skina imorgon!
Sedan vände han hemåt. Hans sparsamt möblerade etta väntade med sin tomhet. Han satt i sin tevefåtölj och blicken var nästan glad.
När han somnade, så mindes han en liten flicka med hy, svart som natten. Han mindes hur flickans bukett gett glädje.
Han hörde sig själv tyst säga, innan han somnade:
- Glädjens bukett innehåller också tårar!