Skattgömman på Stampgatan.

Där som barndomsminnen gömmer sig på vinden, önskar äldre man han sparat digitalt.
Högst upp i radhuset på Stampgatan fanns en vind, som både ingav stor rädsla och lockade em äventyrslysten småskolegrabb. Rädsla på grund av att belysningen var knapphändig. En naken 40-wattslampa spred otillräckligt ljus. Det var ficklampa som gällde, när man ville utforska de utrymmen som befann sig längst borta från den nakna glödlampan.
Den rappade skorstensstocken spred värme, så att äventyrsutflykter var möjliga också under vintertid.
På skorstenstockens baksida fanns en bit av rappningen som var lös. Biten gicka att pilla bort och blev som ett hemligt förvaringsutrymme, för en skolgrabb, som var fylld av inspiration från av berättelserna om Tvillingdeckarna. Där bakom skorstenen, ett mörkt hörn på vinden, förvarades ettöres smällare, en ask tändstickor, några skärvor av ett hästskelett från slaget vid Ringstorp 1710.

Huruvida dessa skelletskärvor verkligen kom från det stora slaget, tror jag inte på idag, men då var det dagsens sanning.  Vi pojkarna från kvarteret utstäckte ofta våra utflykter till Ringstorp, för att leta efter "antikviteter". För det hade vi hört att än idag kunde man hitta knappar från soldaternas rockar. Tror aldrig vi hittade något !
Bakom murad skorsten i radhuset på Stampgatan hade en nu mer äldre pojkspoling sin skattgömma.
Lite av innehållet listades ovan, så jag ska inte upprepa det igen.
I denna gömma förvarades också lappar med nedskrivna minnen av speciella händelser. Undrar vad dagens skattletare ska tänka om den du unge äventyraren. Där fanns en kort berättelse, om första gången jag såg en död människa. Hur jag försiktigt lyfte på lakanet, som dolde min mammas mosters döda kropp. Jag minns ilningarna av skräckblandad nyfikenhet.
Där fanns en kort berättelse om den första flickan jag kysste. Skam till sägandes finns i minnet inte hennes namn kvar, men hon var inte någon granngårdstös, utan bodde med sina föäldrar några kvarter bort. Jag kan nog om jag försöker lite mer minnas att det hela handlade om en lek, som några äldre granntjejer ledde. Tror inte vi vågade säga emot, utan gjorde som äldre fnittrande granntjejer påbjöd. Han, pojkspolingen, ville ju vinna leken!
Där fanns också berättelser om lyckade fruktpallningsräder. Det var underligt egentligen att äpplen, päron, plommon och körsbär smakde godare om de kom från dessa räder. Måhända var det kryddningen av spänning, att göra något otillåtet, som gav mersmak! Minns hur jag tappade en toffel under en sådan här pallningsräd. Dagen efter kom trädgårdägaren hem till oss och lämnade toffeln, fylld med saftiga mogna plommon. På så sätt fick mina föräldrar vetskap om sonens kriminella aktiviteter.
Jag tror jag var i tioårsåldern, då jag glömde bort skattgömman på vinden. Jag hade hittat ett nytt ställe.
I trappan till övervåningen fanns en lös panel. Där kunde man gömma saker, som man ville hålla hemligt.
 De som idag finner den lösa panelen, kommer också att finna ett kärleksbrev till min kusins granne högt där uppe i Värmland. Jag har inget minne idag av vad jag skrev, men misstänker starkt  att min ymgre bror, skulle få ett utmärkt utrpressningsobjekt, om han funnit det. I denna gömma finns också, om den inte blivit plundrad, ett tyskt mynt, som jag fick av en tysk turist. Magnus Stenbocksskolan, på andra sidan gatan, utnyttjades under några somma  som vandrarhem och allehanda kontinentala gäster sov över där.
Där som barndomsminnen gömma sig på vinden, önskar åldrig man han sparat digitalt!