Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 3

Han satt på en stol i köket.  Tittade förvånat på tvåkrukväxter,som gjorde sitt yttersta för att förmå honom gjuta vatten över dem. På diskbänken stod tvåanvända kaffemuggar med bilder, som minde honom om en resa till Österrike, för något år sedan. Tystnaden var högljudd. Han hörde den strömma emot honom från varje hörn av lägenheten. På avstånd hörde han polisbilens sirener. Han undrade varför de hade sirenerna på. Kanske var de på väg någon annan stans. Han tittade ut genom fönstret och såg två bilar stanna utanför.
Ur den första bilen steg en ung kvinna ut och skyndade tvärsöver gatan till Pressbyråkiosken. Den andra bilen tömdes på sitt innehåll. Han kände igen den kraftige polismannnen, som förhört honom tidigare. Två andra män stod också utanför bilen, med väskor och stativ i händerna.
De tunga stegen i trappan kom närmare och närmare. Han hörde svagt hur polismannen gjorde sig lustig över över pastorns förmåga att hamna i konstiga situationer. Det ringde på dörren. Han öppnade.
- Jaha, då ses vi igen, sa polismannen.
- Jo, svarade pastorn, vi gör så. Ni vill väl se badrummet förmodar jag.
- Du, vi ska söka igenom hela lägenheten. Det är något lurt med det här.
Pastor Fromblad visade dem var badrummet var.
Han såg över axeln på den kraftige polismannen hur en av de andra tog upp kniven och undersökte den.
- Det är mycket blodspår på den här. Men så vitt jag kommer ihåg, så ströps kvinnan i dopgraven.
- Hur är det pastorn, har du fler lik i garderoben.
Polismännen skrockade glatt åt lustigheten.
Pastor Fromblad tittade ogillande på polismännen. Han ogillade i högsta grad dessa personer, som försökte göra sig roliga på hans bekostnad.
- Nu får ni sluta droppa billifa revyskämt, sa han och överläppen skakade av upprördhet.
- Vi har vår jargong, sa den kraftiga polismannen, och ni prelater har er. Nu ska vi ta reda på varför pastorn jämt tycks hamna i i situationer, som påminner om religösa offerritualer.
- Det här är en egyptisk dolk, som harmånga år på nacken, sa en av de andra polismännen. Jag har sett en liknande på ett museum i London. Den användes just vit rituella offer. Hur har pastorn kommit över den?
- Jag har aldrig sett den kniven....
- dolk, rättade polismannen honom.
- ... förrän idag, fortsatte Fromblad, som illa dolde sin irritation över polisens försök att ge honom ägarrollen.
- Nå, känner ni någon som har intresse av antika stickvapen och då speciellt egyptiska sådana?
- Det finns, sa Fromblad, ett par tre församlingsmedlemmar, som samlar på föremål från olika missionsländer. Jag har dock aldrig hört om att vi skulle ha haft mission i Egypten.
- Försök inte komma ifrån ämnet, nu vill vi ha namn!
- Låt se, jag tror att grosshandlare Johansson är en sådan samlare, dessutom har lektor Liljetass och hans kusin Brita Hubertsdotter liknande intresse. Ja det är dem jag i rappet kommer på!
.- Kommissarien vill nog se detta, sa den lille satte polismannen. Det tycks vara pastorsfrun fickkalender.
Kommissarien tog ivrigt den lilla blåa fickkalendern och bläddrade inte mindre ivrigt fram till veckouppslaget, för förra veckan.
- Har din fru, förlåt, hade din fru något ihop med någon som initialerna AJ?
- Vad är det ni försöker påskina. Min hustru hade inga affärer!
- Känner ni igen någon med initialerna AJ?
- Andrew Johansson, det är grosshandlaren. Det är den enda jag kan komma på som har de initialerna.
- Förra torsdagen klockan tre om eftermiddagen hade tydligen din fru och denne AJ ett möte inbokat.
- Det vet jag ingenting om. Det är totalt nytt för mig.
Polismännen fortsatte  undersöka lägenheten. Pastor Fromblad satt hipsjunken på en köksstol och funderade på hustruns möte med med grosshandlaren. Måhända bvar det en församlingsangelägenhet. Kanske handlade det om den söndagskola man planerade i en av stadens utkanter. Han blev mer och mer förvirrad. Inte kunde det väl vara så att hans lojala, trogna hustru hade en kärleksaffär med den pompöst fromma grosshandlaren. Bara tanken fick honom att må illa.
- Vi är klara nu, sa poliskomissarien med hög röst. Jag vill råda pastorn, att inte lämna staden.
Lägenhetsdörren slog igen bakom dem. Tystnaden i lägenheten var oroande. Han funderade på om han skulle brygga sig en kaffetår.
En ilsket påträngande signal från lägenhetsdörren. Han tvekade skulle han öppna. Ytterligare signaler, som talade om att besökaren var angelägen, fick honom att gå mot dörren. Han öppnade sakta. En lång smal man i svart lång rock fyllde upp dörröppningen. Han hade svårt att se ansiktet, det skymdes av långrockens hätta, som var dragen över huvudet. Men det var ingen tvekan, det var samma man, som han sett lämna kyrkan.
- Vi behöver prata, sa han med en röst som djup och behaglig.
- Mitt namn är Sam Larén!