måndag 18 juli 2011

Nu visar sommaren sitt rätta ansikte eller....

Så är den svenska sommaren här igen och det med besked. Värmemätaren nästan skäms att kallas så, men  med blossande kindrodnad pekar den på 15 grader. Regntunga skyar har gjort denna regniga natt som nyss blivit förmiddag!
Bäst ta på sig både sydväst, wellingtonboots och det för blöta väderlekar inköpta regnstället, som enligt reklamen andas!

Regnet kan säker ha en positiv inverkan med, inte minst på de som erbjuder paraply beskydd!
Gemenskapsframkallande regn!
Försiktigt gnolande på en gammal Bacharach- melodi..."Regnet det faller på mitt hår, jag blir så blöt om både skor och strumpor...."

Så kan jag med dancing in the rain, singing in the rain studsande mellan hjärnväggarna ge mig ut i den blöta som alltmer liknar skyfall . Funderar starkt på att hos hyresvärden begära få en båtplats nära porten! Någonstans måste vallbybloggaren ju förtöja det redskap som tar honom till olika näringsställen!

söndag 17 juli 2011

Det var bättre på Kalle Svenssons tid.

Vallbybloggaren försjönk i nostalgi.
Med ett leende mindes han den tid, då alla allsvenska matcher spelades klockan 13.30 på söndagar. Han mindes den surt förvärvade enkronan, som räckte till entré! Hade man ingen enkrona, kunde man söka sig till Olympias norra sida, där i stängslet fanns under flera säsonger några hål, som man kunda nyttja... för att planka in på arenan.
Det gällde dock att se upp för vaktmästarna. Det hände ofta att den som tillfångatogs fick sig en "lusing" innan han, det var i 99% av fallen en han, förpassades ut genom samma hål, som nyss nyttjats som ingång.
På den tiden, som flera kallar den gamla goda tiden, fanns inga spelare med namn som gav sportjounalisterna panikångest när de skulle stava till dem.
Nä, de hette Kalle Svensson, Gerhard Andersson, Bengt Salomonsson, Ingemar Svensson, Bertil Karlsson, Sven Espling, Lars-Erik Ahlberg och andra, vars namn var fullt möjliga att stava till.
De ljusa kvällarna, givetvis när alla läxor var instuderade, för vi var otroligt flitiga och idoga skolelever, så sparkades boll på gator, som ännu inte var livligt trafikerade av bilar. Vi som hade våra hem på Stampgatan och delar av Pålsjögatan på Tågaborg spelade i Bollklubben Stjärnan. Det var en av bröderna Möller som tog initiativ till denna klubb. Där fanns Rolle, som senare blev duktig i bordtennis . Där fanns Pojkarna Rydberg, varav minst en av dem blev språkkunnig och översatte böcker från arabiska. Där fans PolisPer, som senare gjorde lucka som handbollsspelare i Lugi och Karry, kusin till möllerbröderna, som blev allsvensk handbollsspelara i IS Göta om jag minns rätt.
Vi spelade oftast mot Skogens IS, IF eller BK. Där fanns  duktiga lirare, som senare gjorde lycka både i allsvenskan, landslaget och som proffs. Vi brukade spela på planen vid ändhållplatsen för  någon av spårvagnslinjerna vid Pålsjä tennisbanor. Vi dömde själva och mestadels kom vi överens.
Det var tider det när äran blev vår. När vi rusiga av segerlycka firade med hallonsaft och kanelbullar i någons trädgård. Hallonsaft och kanelbullar dög bra även, då vi otröstliga efter förlust tröstade varandra med ropen...
- Nästa gång, då vinner vi!
På vintrarna spelades det bordtennis i bröderna Möllers källare, efter ett sinnrikt handicapsystem, som gjorde att till och med vallbybloggaren kunde vinna!

fredag 15 juli 2011

Samtal i skymningen

Vallbybloggaren satt i djupaste läsfåtöljen med en värmande dryck i handen. Det knastrade hemtrevligt från den ännu icke falnade brasan. I den , till den första fåtöljen, parallellt placerade andra fåtöljen satt Perla PerLars. Han var betydligt äldre än vallbybloggaren. Detta märktes inte bara på oviljan att röra sig hastigt, utan framförallt på ett ansikte, som fårat av tidens tand alltmer tycktes russinlikt.
Perla hade bott i Domsten i nästan en hel livstid och var på besök i staden vid Mälaren. Visserligen var han på fädernet besläktade med spelmanssläkten PerLars från djupet av Nåsbygden. Men han betraktade sig själv, som en riktig "skåning".
- Det är allt skönt komma hemifrån, sa Perla, och slippa det ständiga gnatet från hustrun Ottilia!
- Det skulle finnas en alternativ värld,  fortsatte han. En värld där man kunde leva om sitt liv. Bli den man drömde bli och säkert också var ämnad att bli.
- Fortsätt dröm om det du, sa vallbybloggaren förnumstigt, det liv du har, har du här och nu och det är ditt ansvar ta hand om det.
- Jag är väl medveten om det, sa Perla, samtidigt vore det skönt att kunna fly denna jämmerdal. Skaffa sig en ny hustru, göra karriär på nytt. Äntligen få känna att man betyder något.
- Men käre vän, invände vallbybloggaren, du har ju haft  din karriär. Inte många som hunnit med så mycket som du under dina aktiva år. En vacker hustru har du ju med och fyra barn som gör sin fader stolt. Så sa du sist vi träffades.
- Jo, så är det, instämde Perla. Både som skolfux och som högste tjänsteman på statligt verk var det mycket jag fick vara med och förändra till det bättre. Å visst har mina ätteläggar och ätteläggerska gjort sin fader stolt. Och än kan min hustru få gubbar i 70-årsåldern att vända sig om och på medelhavsmässigt sätt vissla sin uppskattning!
- Ja där ser du vad ska du med alternativt liv till?
- Nja, bara visa att än kan gubben!
- Du finner nog ditt Utopia, ditt Shangri La, sa vallbybloggaren.

De båda nickade i samförstånd och ytterligare starka drycker bräddade glasen. Tröttheten sänkte sig som en blöt yllefilt över de båda vännerna. Mörktret gjorde tröttheten sällskap.
Endast några blommar tycktes trotsa kylan som kom i spåren av juliregnet.
Slår inte alla tecken fel, så kommer blommorna leende och utslagna möta de två vännerna i morgondagens gryning!

torsdag 14 juli 2011

Det var mycket annorlunda förr

Vallbybloggaren var knapp körkortsålder, när han under en tid förbassade till de brittiska öarna, för att om möjligt förvärva kunskaper i det på ön talade idiomet! På den fritid som bjöds, var det inte bara partys, skogsutflykter i Sherwoodskogen, utan han förväntades också förvärva kunskaper i den, för honom, totalt obegripliga sportspelet "CRICKET".
Vallbybloggaren forslades till en spelplan, där en mängd människor var samlade. Tekorgarna stod som spön i backen och sconestuggande individer tycktes vara legionstora.

När uppmärksamheten lämnade gurksandwiches och scones med bitter marmelad, ägnades uppmärksamheten helt åt ett antal vitklädda herrar utspridda över en stor yta. I mitten var några träpinnar staplade ovanpå varandra, så att de likande en grind. Med ivriga yviga roterande armrörelser försökte en vitklädd herre.. en så kallad Pitcher.. att förstöra en sådan pinnskulptör. Detta torde inte vara så svårt! Men för att göra det svårare stod en annan vitklädd herre i vägen, utrustad med bandymålvaktsskydd och ett platt brännbollsverktyg. Denne grindväktare försökte slå den annalkande bollen långt bort. Varvid en hord av vitklädda herrar sömnigt rörde sig mot den ivägslagna projektilen.
Cricket var en sport för vitklädda herrar, som med jämna mellanrum tog tepaus. Spelet kunde fortgå under flera dagar.
Vallbybloggaren lyckades aldrig riktigt förstå vare sig meningen eller skönheten i detta spel, men av ren artighet instämde han i de andra åskådarnas uppskattande: Jolly good!
En tevekanal har nu under flera dagar visat någon turnering i detta syrsespel. Förvånad har han uppmärksammat att det fanns inte en vitklädd deltagare så långt ögat kunde se. Nu är spelarna iförda alla möjliga färger. Så kallade  grillpyjamaser med vita dubbelrevärer syntes överalllt. Grindväktarna ser ut som hockeymålvakter. Publiken är mer högljudd, pauserna i spelet fylld med "go-go-dansande flickor på små scener.
Vete tusan om det ens förekommer te och scones längre. Bitter som tidigare var förbehållet marmelad, tycks nu intagas i flytande form från plåtburkar.
Ingenting är längre som förr, tänkte Skriftställaren och såg fram mot dagens  snookerhändelser från Bangkok...
måhända de dricker te och  äter scones.....

onsdag 13 juli 2011

Det var allt annorlunda förr....

Vallbybloggaren satt vid köksbordet och läppjade på en Zoega Intenzo. Blicken sökte sig bort längs landsvägen och spanade ivrigt efter den gula elbilen, som skulle komma med dagens post.
Tiden har just passerat tidig lunch för vallbybloggaren och den gula postbilen har ännu ej synts till.
Han började verkligen förstå detta med snigelpost. Långsamt strävsamt sniglande sig upp längs backen som följer Svartån som en samtränad danspartner.
Vallbybloggaren tänkte på sin ungdom, när det fanns både förmiddagspost och eftermiddagspost. Hur den post som saknade på förmiddagen kom på eftermiddagen. I vuxen ålder hade denna service helt försvunnit, nu var det bara förmiddagspost.
Han mindes gymnasietiden och drömjobbet för sommaren var att grensla de gula cyklarna från posten. Tidigt sortera posten, cykla som en galning och dela ut posten. Sedan kunde man njuta hela eftermiddagen på någon solig klippa eller alternativt sandstrand. Någon sådant drömjobb fick aldrig vallbybloggaren.

Posten skulle tävla på kommersiella villkor. Postcyklar försvann nästan helt. Gula eldrivna postbilar blev modellen.  Antalet "portar" som skulle betjänas per löntagarenhet fördubblades. Snart ska väl kontorstid införas med...Nine to Five!
Så det som en gång var ett kundtillvänt serviceföretag med två postturer per dag och till och med lördagsutdelning har blivit ett företag som delar ut posten på förmiddagen! 
NU ett företag med eftermiddagsutdelning!
Uttrycket  " säkert som ett brev på posten" har inte längre någon bärighet! Idag säger vi:
"sent som ett brev på posten, om än någonsin...."

tisdag 12 juli 2011

Massor med km på cykel!

Vallbybloggaren torkade svetten ur pannan. Tour de France är på gång igen. Massor med cyklister trampar backe upp och backe ner dag efter dag under massor med dagar.
Någon eller några tar ledning med massor minuter. Resten tar det lugnt  och avvaktar. Sen ges kommandot, nu är avståndet för stort. Börja Jakten! De övriga samlar sig, samarbetar hinner upp de flyende, passerar. Sadeln skaver. Några cyklister skruvar oroligt på sig under färden mot målet. Någon cyklar omkull. Den sommarvarma dagen i på väg mot Pyrreneerna lockar fram svettpärlor på naken hud.
Senigt muskulösa ben arbetar som pistonger i en ångmaskin. Fortare, fortare.
Ansikte förvrids i utmattad grimas.De plågar sig till det yttersta. Vätskebalansen viktig. Näringsintag i gelform från små plasttuber.
Deras insats ska inte på något sätt förringas. Dygnslångt segerrus, innan ny etappsegrare ska givetvis hedras och beundras.
Men hallå... cyklister!
Har ni aldrig hört talas om tåg?

måndag 11 juli 2011

Infallsvinkel är lika med utfallsvinkel, om man inte skruvar den.....

 Nedanstående skrevs med anledning av VM-finalen i snooker i slutet av mars. Just nu pågår World Cup i Bangkok, så vallbybloggaren tycker artikeln bör återbrukas. Inte minst som en markering att  folkfesten i Västerås är över!

Han kände sig lätt obekväm med knäppt skjorta, ända upp i halsen, den gummiresårförsedda flugan och de något stela svarta skorna. När hans namn ropades upp och han presenterades, knottrade sig skinnet. Publiken jublade. Han hälsade på sin medtävlare utan att möta den utmanande blicken.
Den första stöten var förlösande. Det lilla vita klotet rullade lydigt den tänkta vägen och lade sig mask bakom ett grönt klot. Han återvände med ett retfullt leende till sin viloplats. Motståndaren lyckades med en trevallare träffa ett rött klot. Han vet att alla säger bollar, men för han var det 15 röda klot och sex klot av annan färg också det vita förståss!
Klot för att det hjälpte honom att tänka sfäriskt. Det rensade tankarna! Det gjorde gott för fokuseringen.
Han såg hur ett rött klot var nåbart. Han ställde sig bredbent, lagom avstånd från bordskanten. Han sträckte det högra benet rakt. Kände hur det stramade igenkännande i knävecket. Vänster ben böjdes i knähöjd. Han kände balansen och stabiliteten. Kön riktades mot det röda klotet. Kroppen vreds lite bort från kön. Höger arm fick fritt spelrum för sin pendelrörelse.
Han fokuserade på stöten. Infallsvinkel lika med utfallsvinkel. Träffa högt och klotet får extra fart. Träffa lågt och klotet kan nästan stanna direkt. Kom ihåg att skruvad träff ger nästa boll rörelse i motsatt riktning.
Osäkerheten kom oväntat. Plötsligen hör han viskningar från läktaren. Prasslandet av godispaket. Det stilla pysandet från öppnandet av en kolsyrad dryck. Han avbryter stöten. Tar ett steg till baka, kritar tankfullt köspetsen.
Lutar sig återigen över bordet. Sträcker högerbenet rakt tills känslan i knävecket finns där. Vänsterbenet böjs för önskad stabilitet. Kroppen vrids från kön, så att högerarmen får fritt spelrum för sin pendelrörelse. Han måttar med små pendlande armrörelser. Kön rör sig fram och tillbaka.

Kom ihåg, att låt inte armbågen röra sig utåt. Pendeln ska vara rak och fin. Vänsterhandens fingrar slutar darra. Perfekt stöd för kön.  Kön träffar klotet med ett tydligt klonk! Han ser klotet ila rullande över den filtklädda bordytan. Studsar i långvallen, utfallsvinkeln perfekt. Rakt mot det röda klotet, som vid träffen lydigt fortsätter det vita klotets åsyftade färd. Studsar i miljökanten och lägger sig retfullt bakom det blåa klotet. Det vita klotet gör, efter träffen, en liten cirkelformad rörelse, det tvekar. Vill nästan stanna, men bestämmer sig sedan för att med accelererande fart färdas mot långvallen bakom gult klot.
Inte helt perfekt, tänkte han när han såg motståndarens ivriga hungriga blick.Han sjunker ner i viloplatsens och funderar på kvällens möte med den unga Brenda.... en annan träff i den unge köförarens liv!