Resan hem börjar borta, (del 26 )

Saed vaknade av solen lekte på väggen på andra sidan rummet. Han tittade sig omkring, ovan vid rena lakan och citrusdoftande rengöringsmedel. Lät de lätt frasande vita lakanen omsluta kroppen i tappra försök stänga inne den goa sömnvärmen. Efter att vant sig vid morgonen, satte han sig upp i sängen, Han tog den halvfrulla vattenflaskan på nattduksbordet. Han öppnade skjutdörren och gick ut på den långsmala balkongen.
Han förvånade sig själv genom att lägga märke till fågelsången. Olika fåglar, skiftande fjäderprakt. Alla hälsade de morgonen med sitt kvitter. Sqaed tänkte på Fransiscus, som han tyvkte han kände lite bättre efter de få timmarna i Assisi. Han tänkte på Fransiscus predikande för hela Guds skapelse. På djuren som i andakt böjde sina huvuden, när Fransiscus lovade Gud i sin predikan.
Likt de fåglar som sjöng denna morgon så sjöng också Saed, en lovsång till Gud.
" O store Gud, när jag din värld beskådar, som du har skapat med ditt allmaktsord...."
Ja han sjöng den versraden flera gånger, för det var allt han kunde. Huruvida de lyssnande djuren i hotellträdgården böjde sin huvuden kunde han inte avgöra. Men nog tyckte han att den närgågna fågeln, vars namn han inte kände, gjorde sitt bästa för att sjunga en obligatstämma.
Saed duschade länge och väl. Han njöt av den varma jämna strålen av vatten som smekte varje millimeter av hans kropp. Han klädde sig och skyndade ner mot frukostmatsalens ljuvliga gåvor.

Han valde kokta ägg, skinka, ost och bröd. Han ratade med en fnysning de tomatsåsdränkta sardinerna.
Med sin väl fyllda tallrik uppsökte han ett bord vid fönstret och såg ut över landskapet. Servitören frågade artigt om han vill ha kaffe eller te.
- Tack te och jag tar gärna ett glas apelsinjuice med.

Servitören uppfullde snabbt och tjänstvilligt Saeds önskemål. Han lät sig väl smaka av frukosten, när plötsligt den äldre kvinnan stod vid hans sida med en ångande kopp svart kaffe.
- God Morgon Saed, sa hon och gjorde plats för sin kopp på bordet.
Hon slog sig ner mittemot Saed och läppjade njutningsfullt på sitt kaffe.
- Det har hänt saker i natt, som gör att vi får ändra våra planer.
- Vad har hänt, sa Saed med en lätt darrning på rösten.
En begynnande oro började tillta inom honom. Klart att något dumt skulle hända nu, när allt gick så bra.
- Du behöver inte känna oro. Det är bara det att Raffo inte kan följa med oss på resan. Han blev tvungen att resa till norra Rumänien i natt. Några ungersktalande romer där har fått problem och vi måste hjälpa dem till släktingarna i Ungern.
- Jaha och påverkar det vår resa?
- Ser du, nu får jag ingen avlastning i körandet. Så  jag har bokat plats på biltåget till Hamburg. Vi får gott om tid att tala om din tjänst. Vi ska stiga på tåget i Alessandria, bara några mil norr om Genua.
- Min tjänst?
- Ja det uppdrag, som du har förberetts för.
- Jag förstår inte.
- Om du tänker tillbaka på din resa, är det något speciellt som du minns. Minns du något tillfälle då du kännt en värme, kraft strömmat genom dig?
- Ja jag minns att ett par personer blivit friska, eller i vart fall mindre sjuka, när jag rört vid dem och bett till Gud att de ska bli friska.
- Det är din tjänst! Vi får prata om det när vi sitter på tåget mot Hamburg!
Saed blev nyfiken och kände lite motvilligt en iver inom sig. De lämnade frukosten för att hämta sitt bagage. Den äldre kvinnan betalade motellräkningen. Den svarta Dodgen vaknade till och morrade belåtet. Motorn otålig att driva bilen framåt  brummade förväntansfullt. Snart var de ute på vägen som ledde norrut mot Alessandria. Det var ingen lång resa. Alessandria välkomnade dem med tydliga skyltar, som talade om hur de skulle köra för att komma till biltågets angöringsplats,
De tittade på när en stationsanställd körde upp bilen på järnvägsvagnen. Den syntes tydligt där den stod fastsurrad mellan några mer moderna bilar.

De letade upp sin tågkupé. Båda hade fått fönsterplatser, vilket betydde att det blev överslaf, när kupén skulle göras om till sovkupé.
- Det finns en trend, sa den äldre damen, att många församlingar idag drivs, nästan som företag. En del tar till och med inträde, för att få ta del av budskapet. Du ska akta dig för sådana församlingar, de är på fel väg! Budskapet ska alltid erbjudas utan kostnad. Du kommer att få inbjudningar till församlingar, som erbjuder dig mycket pengar för att din tjänst ska få möta sin publik. Du ska akta dig för sådana församlingar, de är på fel väg!
- Jag förstår vad du säger, men du pratar precis som allt var klart. Att jag verkligen skulle få ett uppehållstillstånd i Sverige. Jag vet ju förresten inte vad du heter!
- Jag vet inget om du får tillstånd eller inte. Jag vet bara att Gud gett mig uppdraget att förbereda dig för din tjänst. Vad det gäller mitt namn, så är det inte så viktigt. Men du får gärna kalla mig Elisabeth.
- Okay Elisabeth, det känns faktiskt bättre att du har ett namn.
- Du måste nu börja att förbereda dig för ett liv i gudomlig tjänst. Det betyder att du får aldrig låta den gåva bli herre över ditt liv. Det är inte du som ska använda gåvan, utan Gud eller om du så vill Helig Ande genom dig. Så du måste lära dig, öva upp din lyhördhet för vad Gud talar till dig!
Det blev mycket mer sagt den kvällen medan tåget lämnade Alessandria och strävade norrut. Saed hade mycket att tänka på, när han så småningom la sig tillrätta i överslafen. Det rytmiska passerande över skarvar i rälsen gungade honom raskt in i djup sömn.
- Hamburg nästa stopp!
Konduktören drog en liten vagn, från vilken han serverade te och små runda bullar med en röra av majonäs och skinka i.
- I morgon är jag i Sverige!

Resan hem börjar borta. (del 25)

Saed drog upp det tjocka täcket mot hakan. Det är inte trevligt, noterade han, att vakna och frysa. Han sökte ivrigt sovvärmen under täcket. Hans ögon vande sig långsamt till det tveksamma morgonljuset. Han såg de kala putsade väggarna i det rum, som varit hans nattläger.
Försiktigt vidrörde hans bara fötter det kalla stengolvet. Han svepte täcket tätare runt sig. Sittande i sängen utforskade fötterna golvets bärighet.
Efter ett tag rörde han sig långsamt mot det duschrum, som fanns ute i korridoren. Han påbörjade morgonens hygiengöromål. Inte var det varmvatten som likt spridda skurar föll från duschmunstycket. Varje droppe hjälpte till att tvätta bort alla smutsiga minnen från de senaste veckornas upplevelser.
Tillbaka i sitt rum letade han i sin bag efter rena kläder. Det blev inget långt letande och valet var helle rinte svårt. Där fanns ett par beiga chinos, ett par kalsonger med stålmannenmotiv och en ljusgrön skjorta.
Nyduschad och iklädd rena klöder, nåja renare kläder, letade han upp matsalen. raffo och den äldre kvinnan var redan där.
- Godmorgon Saed, sa de nästan på samma gång.
De hällde upp varmt vatten i en kopp och räckte  den till saed. De pekade på ett fat där olika tepåsar väntade på morgonbad. Han valde, lite tveksamt, en påse som förkunnade att här fanns ett frukostte.
- Om en kvart är det morgonbön i kapellet, sa den äldre kvinnan. Vi ska deltaga i den innan vi påbörjar dagens resa norrut.
Saed log försiktigt, ännu lite nyvaken. Han mumsade på ett bröd med skinka och drack mjutfullt det sötade teet.
På vägen in i kapellet, som låg på andra sidan entrehallen. Raffo knuffade saed lekfullt i sidan.
- Idag luktar du rent, Saed!
De båda skrattade förenande.

Morgonbönens acapellasånger ljöd ännu i Saeds huvud, när han steg in i den svarta Dodgens inre.
Den stora bensinmotorn startade villigt. De körde not nordväst. passerade staden Perugiaoch nådde medelhavskusten söder om Livorno. Saed hade knappast sett något av de vackra toscanska landskapet. Hans uppmärksamhet under denna förmiddgasresa med bilen hade varit helt fokuserad på den diskussion som den äldre kvinnan och Raffo hade haft om Petrus ställning i den första kristna församlingen i Rom. Raffo hade menat att Petrus verkligen var den förste biskopen i Rom, medan den äldre kvinnan menade att Aquila och hans hustru Priscilla var ledare av församlingen. Att de tränats av Paulus i Korinth. Raffo hade då med viss hetta pekat på att Petrus faktiskt av Jesus själv utsetts till att vara den klippa på vilken hans kyrka skulle byggas. Den äldre damen frustade irriterat till och menade, att Jesus tänkt så mycket större än den kyrka som funnit sina rötter i de första kristna i Rom. Hon menade att såväl Petrus som Paulus mer skulle ses som rådgivare, mentorer eller konsulter. Hon sa att Petrus och hans hustru tillbringade största tiden av sin Romvistelse i en liten by vid Tibern strax utanför Rom. Det var först under de förföljelser, som inleddes under Neros regering, som Petrus rest till Rom för att styrka församlingen där.
Saed sög i sig varje ord. Han bläddrade ivrigt i sin bibel, sökte vad som stod där om de två giganternas vistelse i Rom. Han var så upptagen av detta sökande att han skrek till, när bilen stannade vid en matservering alldels vid stranden ab medelhavskusten.
- Kom nu min vän, sa kvinnan, nu ska vi ha oss lite till livs.
De satte sig ner på de ganska spartanska möblerna på verandan. De njöt av solens glimrande lek i medelhavets vågor. Snart bars en större gryta med penne och kalvkött i en balsamvinägersås. Saed åt med förtjusning. Han drack en apelsinläsk, som kittlade i halsen, när han drack. Den äldre kvinnan drack en pellegrino mineralvatten. Raffo däremot lät en immig öl skölja ner pastarätten.
- Hur kan ni vara så kunniga om vad som hände i Rom, för så länge sedan.
- Vi var där, sa Raffo!
- Var ni där?
Saed tittade tveksamt på dem. Det här var inte vad han vöäntat sig. Det stred helt mot den logiska inställning  han hade till liv och tro.

- Det kan vara svårt för dig att förstå! Men säg så här, väldigt kortfattat. Dödsriket är inte nedanför oss och himmelriket är inte ovanför oss. De förklaringar gavs den tidens människor, för det var så de kunde förstå. Nä du ska tänka vågrätt! Livet nu, dödsriket, himmelriket är parallella världar. Dimensioner som finns vid sidan av varandra. Endast ett fåtal personer kan överskrida dessa gränser i en fysisk kropp. Vi är speciellt utvalda! Vi ska snart berätta mer för dig!
De satte sig i bilen igen. Saed var helt tyst. Han funderade och läste sin bibel. Han försökte förstå.
Saed missade allt det vackra, som fanns utan för bilfönstren. Tankarna blev större än han själv. Så stora, så gränsöverskridande. Han bad om klarhet. Medan han bad föll han i dhup sömn!
- Genua nästa, sa den äldre damen.
Hon tittade på saed i baksätet och såg hur han sov och hur han mumlad enågot otydbart i sömnen,
- Raffo, du får nog bära in Saed till hans sovplats!

Resan hem börjar borta. (del 24)

Saed satt djupt tillbakalutad i den stora svarta bilens generösa baksäte. Han såg det italienska landskapet hastigt ändras allt eftersom de for norrut. Han sneglade på den kvinnliga chauffören. Hon var inte ung. det gråa håret sken som en gloria de gånger morgonsolen letade sig in i bilen. Han kände igen profilen. Det var samma kvinna, som räddad honom och Mohammod från de gapiga aggresiva ungdomarna i Arboga. Han funderade mycket på hur detta hängde ihop. Hur kunde hon, som fanns tillhands i Arboga, nu plötsligen finnas i södra Italien. Hur kunde hon veta att Saed skulle befinna sig utanför katedralen i Bari just den morgon, då han faktiskt var där.
Som om hon läst hans tankar, tittade hon på honom i backspegeln. De vänliga, men intensiva, ögonen fångade honom.
- Det är mycket du ännu inte förstår, sa hon. Att vandra på den vägen är ingen dans på rosor. Du kommer att möta mycket, som du inte förstår. Du kommer att till tvivlets gräns undra över hur Guds hand kunnat leda dig hit eller dit.
- Där har jag befunnit mig många gånger, sedan jag beslutade mig för att bli en kristen.
- Vi vet, sa hon, vi har följt din väg. Vi har funnits där, när du haft det svårt.
- Vadå? Vilka vi?
- Det är inte tid för dig att veta det ännu. Det finns dimensioner i tillvaron, som du ännu ine känner. Det finns personer som fritt kan röra sig mellan dessa olika dimensioner!
- Vad är det för personer?
- I sinom tid ska du få veta.
- Pratar du om änglar?
- Nja, änglar ger nog fel associationer.
Saed tänkte på vad hon sagt. Han kände sig inte lite så förvirrad.
- I kväll ska vi övernatta utanför Assisi. En svensk förening driver där ett gästhem. Vi ska få bo där i natt. I morgon fortsätter vi vår färd. Då kommer ytterligare en passagerare att ansluta sig till oss. Jag tror att det är en ung man, som du känner igen.
- Stopp nu! Jag vill inte släppa det där med änglar! Vill inte släppa det där med olika dimenssioner!.
- Du ska få dina svar , när tiden är mogen! Det räcker att du nu kan vila i att allt det som du varit med om har varit och är en planerad väg för för dig. För att du ska utrustas för din framtida uppgift. Du rycktes bort från ett sammanhang, där du höll på att bli en församlings alibi, för att inte rikta sin omsorg, sin tjänst till de som fanns utanför församlingen.
Saed förtsatte att tänka på vad hon sagt. Var detta den väg han skulle gå, få församlingen förstår att nå ut, inte bara glädjas över de som kommer till församlingen.
- Sedan måste du få tid och vägledning att utveckla och lära dig lita på den gåva Herren planterat i dig!
- Gåva?
- Ja tänk tillbaka, hur många gånger har det hänt att människor du bett för har blivit av med sina kroppsliga eller mentala smärtor.
- hmmm! Det har faktiskt hänt ett par gånger under den tid jag rest från Iran till Kroatien.
- Du har gåvan att förmedla Guds Andes läkande kraft! Du måste växa i den gåvan. Kom ihåg att du aldrig kan läka någon, det är Guds
Ande som läker.
Bilen svängde tvärt in på en liten väg, som ledde upp i de umbriska höjderna. Gruset sprutade under bilhjulens försök att få fäste. Den kraftiga motorn morrade, när bilen rätade upp sig och kunde fortsätta sin färd på vägen!
Det var strax före solnedgången som de svängde  in framför den smutsgrå trevåningsbyggnaden strax nedanför Assisi.
Saed steg ur bilen. Han tittade upp mot berget där Assisi låg. Den stora kyrkan belystes av många strålkastare.Längst ut på bergsplatån låg katedralen, som en glänsande glaserad bakelse.
Han ryktes bort ur sin betraktelse, när en ung man hälsade dem.
- Välkomna till Föreningen Franciskus retreatgård.
Saed tittade förundrad på den unge mannen. Han var övertygad om att det var samme man, som han sett gå in på cafét i Ankara. Han var helt säker på att det var samme man, som han talat med, när han gömde sig i Dubrovnic.
- Tack, det är gott att se dig igen, sa hans kvinnliga reskamrat.
- Saed, detta är Raffo. Han ska följa med oss på resan till Sverige!
- Kom nu, sa Raffo, så går vi in, systrarna har förberett en kvällsvard.
Maten var vällagad och Saed njöt av bordets gåvor. Till sin förvåning såg han, att hans reskamrater inte tackade nej till det vin, som bjöds som måltidsdryck. Detta skakade honom. Såväl hans muslimska uppfostran, som de kostråd han fått av sin kristne vägledare i Sverige hade inpräntat det olämpliga i att dricka alkohol.
- Hur kommer det sig att ni dricker alkohol. Jag trodde att det räknades som något en kristen skulle välja bort?
De två skrattade  snällt.
- Dricker du dig drucken av vin eller andra drycker  öpnnar du för destruktiv påverkan. Ett glas till vin till maten gör bara gott för magen. Det minns jag att Paulus sa till oss, när vi först diskuterade detta.
- Har ni diskuterat dett med Paulus? Han har ju inte funnits på 2000 år!
- Förlåt, nu har vi förvillat dig! Du ska snart få veta allt!
Försiktigt tackade Saed nej till vin och drack bara det vatten som bjöds!
Trots frånvaron av intagna rusdrycker snurrade det rejält i Saeds huvud, när han låg på sitt rum och försökte somna.

Resan hem börjar borta. (Del 23)

- Kasta Loss!
Det tradionsrika utropet bland nyttjare av flytande farkoster fick avsedd effekt på Saed, maskinskötaren Alberto och de två männen, som stod på kajkanten. rep lossades och slängdes med säker hand till den nyblivne gasten Saed och maskinskötaren Alberto. Saed gjorde sitt bästa för att få repen att formas till prydliga cirklar. Han hade sett att andra rep förvarades så. Alberto försvann ner i båtens dunkande inre.
- Nu får vi se om havet är vänliga mot oss i natt, sa herr Ivanovic, när han med säker hand styrde fiskebåten ut ur Dubrovnics hamn.
Saed stod vid aktern och såg ljusen från Dubrovnic bli allt otydligare. Han kände en liten osäkerhet över att befinna sig på en båt. En ny erfarenhet för honom. Havets vågor var näst intill obefintliga och orkade knappt gunga den framåtsträvande båten. Han hörde dieselmotorn trygga dunkande djupt inne i fiskebåtens inre.
- Hur länge dröjer det innan vi når Italien?
- Det tar sin modiga tid, sa herr Ivanovic. Det är ingen kort resa för en sådan här liten båt. Jag hoppas vi ska nå Italien innan solens strålar börja reflekteras i de små svallvågor vi lämnar efter oss.
- Jag känner oro för den italienska kustbevakningen. Kommer inte de att stoppa oss?
- Nja, det verkar som om de mer koncentrerar sig på vattnet söder och sydväst om Italien. Sedan krigen slutade efter kommunismens fall har inte vattnet mellan Italien och Balkan varit högpriorterat.
Saed kände en oro, men lugnades något av herr Ivanovic's trygga röst. Han hoppades att allt nu skulle gå bra och att han imorgon skulle kunna fortsätta sin resa hem.

Han tittade ut över det mörka havet. Här och där guppade gröna och röda lyktor. De dansade över vattnet. Han såg hur båten han själv befann sig på också hade röda och gröna lyktor. Han drog slutsaten att de dansande lyktor han såg var tecken på att de inte var ensamma på havet. Han nickade belåtet åt sin egen slutledningsförmåga.
Albert dök upp ur det inre.
- Dags att sätta på lite te och få oss lite i magen, innan vi vilar för natten.
- Du Alberto, är havet alltid lika lugnt?
- Nej. Att havet är lika lugnt, som när Jesus näpste stormen på Genesarets sjö är ovanligt. Måhända har vi tur i natt.
Saed hoppades att han hade rätt. Han kände av de små båtrörelserna redan nu och kände ingen större lust till någon kraftig kvällsmat.
De höll rakt västlig kurs. Så rak som undervattensströmmarna nu tillät dem.
Allt var lugnt. Båtens dieselmotor dunkade tryggt och stabilt. Vattnets oro var som bortblåst. Allt verkade gå bra. Saed kröp ihop i kojen bakom styrhytten. Båtens jämna gungande rörelser vaggade honom till söms.
- Saed vakna! Vakna!
Saed ryckte till och spärrade upp de sömnklistriga ögonen. Han tittade rakt in herr Ivanovic fårade ansikte. Ett varmt leende och pigga ögonen hälsade honom godmorgon.
- Titta rakt fram över fören! Ser du ljusen?
- Ja, sa Saed!
- Det är Italien! Inte en italiensk kustbevakningsbåt i isyne. En dryg timme till sen kan du sätt fötterna på fast mark igen!
Underbart, tänkte Saed. Han steg ut ur hytten och ställde sig så lång förut som det gick. Den svala, salta vinden smekte hans ansikte. Saed tyckte detta var lika uppfriskande som en varm dusch.
Herr Ivanovic kom fram och gjorde honom sällskap.
- Alberto tar ett kort pass vid rodret. När du väl kommit i land, så kommer vi att vända och åka hem igen. Vi ska hitta våra garn först och vittja dem, innan vi far hem till Dubrovnic.
- Var i Italien kommer vi iland, sa Saed, som hade grunda kunskaper om Italiens geografi.
- Trots att vi försökt åka rakt fram, tror jag strömmarna gör att vi angör Italien mellan städerna Fasano och Brindisi.
- Jaha är det norrut?
- Nej, Nej, det är nästan så lång söderut man komma utan komma söder om Italien. Di ska ta dig till staden Bari, där väntar man på dig. Parkeringsplatsen vid katedralen. En svart bil.
De seglade  norrut längs Italens kust. Strax söder om Fasano fann de en tom brygga. Med säker hand lät herr Ivanovic båtens akter komma så nära, att den nästan krockade med bryggan.. Saed hade skakat de båda männens händer med stor tacksamhet.
 Han tog sin bag i handen och hoppade över till bryggan. Hans fötter hade inte mer än nuddat bryggan, då han hörde hur båtens dieselmotor varvade upp och båten skred majestätiskt iväg bort från Italien.
Han förstod varför brygga var övergiven. Det knakade oroväckande. Bryggan lutade betänkligt. Han skyndade på sina steg och tvingades hoppa över en meterstor lucka, där det inte fanns någon brygga alls. Snart stod han på fast mark. Solen steg i öster. Då visste han. Har man solen i ryggen, när den stiger över horisonten ska man gå till höger för att gå norrut. Han gick sakta längs vägrenen och tänkte på alla de äventyr han varit med om, sedan han tvingades lämna Sverige.
En liten lastbil stannade och en ung man öppnade dörren.
- Vill du åka med?

Saed förstod inte orden, men han förstod nästan vad den unge mannen ville.
- Bari, frågade Saed.
- Si, Si!
Saed hoppade in. Han satte sig tillrätta på passagerarstolen. Med god fart närmade sig fordonet staden Bari. Den unge mannen stannade sin bil vid ett stort torg, där stånd efetr stånd började att resas.
- Katedralen?
Saed använde det ord han hört på båten. Mannen pekade på en byggnad vid torgets norra sida.
- Arrevidici!
Männen skakade hand.
Saed gick mot katedralen. Han var hungrig. En stor svart bil stannade vid hans sida. Bakdörren öppnades och en kvinnlig röst sa på svenska.
- Hoppa in nu, så ska jag skjutsa dig hem!

Resan hem börjar borta. (del 22 )

Saed satt i det lilla rummet innanför fiskståndet.
Han hörde herr Ivanovic prata med sina kunder. Vad han sa visste han dock inte. Kroatiskan var inte hans starka sida. Han misstänkte att det rörde sig om fiskars färskhet. Herr Ivanovic fiskar sprallade minsann fortfarande i lådorna, se bara där, hur färska de är.
Saed smålog åt sina verbala fantasier.
- Här har du lite nygrillade sardiner.
Herr Ivanovic kom in i rummet med en tallrik full med små, nästan förkolnade, fiskar.
Fisk och fisk. Saed tänkte att hans sista dygn varit full med fisk. Lukt av fisk i skåpbilen. Prat om fisk med hans bilförare. Åsyn av fisk på marknaden. Fiskar i lådor, fiskar i krokar, inlagd fisk, stekt fisk, kokt fisk, färsk fisk och lukt av fisk. Fisk stod honom upp i halsen.

Han tittade med avsmak på de förkolnade sardinerna. Inte var detta människoföda. Ge katter det katter tillhör, tänkte Saed, och spanade efter någon katt att ge förkolnade sardiner till. En sak visste han, hans framtida yrkeskarriär skulle definitivt inte handla om fisk.
- Du har inte smakat sardinerna, sa herr Ivanovic, kanske gillar du inte fisk! Nå, ät du något, du har en lång natt framför dig.
- Jag skulle vilja gå ut i friska luften, sa Saed förhoppningsfullt.
- Jamen gör det. Jag har ännu ett par timmar att göra här. Du kan gå ner till hamnen och leta efter min pärla. Jag menar min båt. Jelena heter hon. frågar någon vad du har för ärende , så säg bara att du är Stanislav Ivanovic gäst. Alla känner mig och de kommer att behandla dig väl. Kom tillbaka hit om en timme.
- Hur kommer jag till hamnen?
- Gå ut där till höger om Ivans skaldjurstånd. Sen viker du vänster och går bara den gatan rakt fram.
Saed gick ut. Lydigt vände han till vänster utanför fiskmarknaden. Snart var fisklukten ett minne blott. Han stannade framför ett café och lyssnade till två unga män som spelade gitarr och sjöng. Det var underbart att höra musik. Tonerna trillade som pärlor nerför hans hörselgångar. Lusten att spela själv väcktes. Lusten att rensa sig själv genom att skriva sånger och musik växte inom honom.
Han vandrade vidare ner mot hamnen. Måsarnas högljudda skrin ledde honom som en fyr i mörkret.
Han fann herr Ivanovic båt "Jelena". Inte var det en stor båt. Men den guppade hemtrevligt där vid kajen. Han satte sig ner på kajkanten och lät benen svinga fritt över vattnet. Vatten hade väl aldrig riktigt varit hans element. Hur han än försökte minnas, kunde han inte påminna sig att han någonsin åkt i en båt.
Bilar, tåg, buss, spårvafn, tunnelbana, flygplan, cykel, motorcykel, häst, ja till och med luftballong hade han farit fram i men aldrig i en båt. Han kände en viss bävan för att båt skulle bli hans nästa fortskaffningsmedel.
Han kände sig lyrisk. Det var länge sedan han känt sådan frihet. Han kände inget behov att ständigt kika över axeln och se om han var förföljd. Han ryckte inte till av plötsliga ljud. Han bara njöt solen och de salta vindar som vågorna förde mot land.
Han reste sig upp och började vandringen tillbaka till fiskmarknaden.
- Åhoj, där är du, ropade herr Ivaonovic. Jag har nyss sält slut på min fångst från i natt. Hjälp mig och ställ i ordning.
De arbetade tillsammans en krot stund. Staplade hopfällbara bord mot väggen i det lilla rummet. Dags kassan räknades och försvann i herr Ivanovic stora portmonnä. Tillsammans bar de de tomma lådorna ner mot hamnen och "Jelena".
- Nu går vi ombord, så ska jag laga oss en lunch.

Saed följde med viss tvekan herr Ivanovic ombord på "Jelena" och in det trånga utrymmet bakom styrhytten. Saed noterade att det trots allt var ganska hemtrevligt där. En tavla hängde lite på sned.
Hans värd fick snart fart på spritköket. Han fräste lite lök och några köttbitar. Ris kokade på en annan låga.
Båten gungade mjukt. Matoset spred en känsla av hemma. Det var ganska mysigt, tänkte Saed.
- Så fort det skymmer, så ger vi oss iväg. Det kommer att ta hela natten i bästa fall. Men förhoppningsvis ska du vara i Italien i morgonförmiddag!
Ännu en etapp på resan hem, tänkte Saed och mumsade på en bit kött, lök och ris!
- Tack ock lov, det var inte fisk!

Resan hem börjar borta. ( Del 21 )

Saed skakade. Han tyckte att varje del av honom skakade. Skelettdelar skallrade mot varandra. Han var förvånad att ingen reagerade på det oväsen han förde. Var det rädsla, nattkylan, ensamheten, som fick honom darra. Han sökte förtvivlat ett svar. Inom honom formulerades tanken att han var övergiven.
- Också min Gud...
- Jasså, det är här du gömmer dig?
Den blida rösten talade på oklanderlig persiska. Saed trodde att nu hade Åke hittat honom. Han kröp ihop ännu mer, ville göra sig än mer osynlig.
Men Åke talade ju inte persiska. Svenska ja. Engelska lite taffligt. Persiska inte alls. Nyfiket tittade Saed upp mot det håll varifrån rösten kommit. hans slutsats var riktig. Det var inte Åke. Framförhonom stod en smärt liten man i tshirt och jeans. Han sträckte vänligt fram sin hand mot Saed.
- Res dig upp min vän! Du är inte ensam.
Saed fattade handen och reste sig upp. Det vill säga resa sig upp skulle han gjort, om han inte glömt bort den trädgren han sökt skydd under. Huvudet kändes som det skulle sprängas i bitar. När han väl kom på fötter snurrade hans värld.
- Se så, det blir ingen omelett om man inte knäcker ägg, sa den smärte mannen med ett varm leende.
- Vem är du?
- Det är inte viktigt vem jag är, sa han, det viktiga är vad jag har för budskap till dig.
- Budskap? Till mig?
Saed var förvirrad. Han trodde att den kraftiga smällen han fått av trädgrenen allvarligt skadat hans verklighetsuppfattning.
- Se, du ska vid utkanten av staden på vägen mot Dubrovnik finna en man som byter olja i sin gamla bil. Du ska fråga honom om skjuts till Dubrovnik. Där ska du uppsöka fiskmarknaden och fråga efter en fiskare som heter Ivanovic. Han vet vilken väg du ska ta!
- Men vadå? Vilken väg? Jag måste hem till Sverige!
- Fiskaren vet vilken väg du ska ta. Ge dig iväg nu. Du har inte lång tid på dig!
Den smärte mannen i jeans och tshirt gav Saed en vänskaplig men kraftfull knuff. Saed var tvungen börja gå, för att inte förlora balansen. Det tog nog en tre fyra meter innan han helt återfått balansen.
Han vände sig om för att fråga mannen om Åke. Men mannen var försvunnen.  Det var som han bara försvunnit i tomma intet.  Saed skakade på huvudet. Det var väl bara att gå då. Det var något välbekannt med mannen. Han letade i sitt minne. Hade han träffat honom tidigare? Var det hans sätt att prata. Dialekten? Ordvalet.

I utkanten av Nis låg ett köpcentrum, med en väl tilltagen parkeringsplats. Det fanns en bil parkerad där. Framför den öppnade motorhuven, stod en man. Han ställde ifrån sig en plastflaska med motorolja. Skruvade på locket till oljepåfyllningen. Han stängde motorhuven. Han tittade förvånat på Saed, som försiktigt närmat sig honom.
- God Kväll, sa saed, ska du åka långt?
- Ja, jag tänkte åka till Dubrovnink. Ska besöka fiskmarknaden där i morgonbitti!
- Kan du låta mig åka med?
- Jag hoppades du skulle fråga. Det är tråkigt köra ensam. Hoppa  in du, så åker vi.
Saed tog plats i förarsätet. Bilens inre luktade fisk. Luktade väldigt mycket fisk. Det var med stort besvär, som han lyckades få passagerardörren att gå i lås.
- Jo, de är lite känsliga dessa gamla bilar. Men du lyckades!
Motorn tände på första försöket.  Saed tänkte att inte var det den trygga gången från de dieselmotorer han fått erfarenhet av de sista dagarna. Nä, här frustade motorn, som den harklat sig under en svår förkylning.
Den gamla bilen tog ett litet skutt innan den bestämde sig för att röra sig framåt.
- Det är kopplingen, sa mannen med hög röst, men det brukar bli bättre när motorn är varm.

Den lilla bensinmotorn frustade besvärat, när de första backarn i bergslandskapet påbörjades. Saed bad tyst att allt skulle gå bra. Inte gick det fort, men det gick framåt uppåt! Natten omslöt dem och billyktorna förmådde kanppt ge upplysning om vart vägen barkade. De samtalade om allt möjligt. Bilägaren sjöng mustiga sånger om ensamma flickor i hembyn. Sådana som troget trånade efter sina älskade män, som utvandrat i hopp om bättre försörjning. Saed var glad att det var mörkt, då han kände rodnaden hetta hans kinder. Det var inte sånger, man sjöng i kapellen, tänkte han.
- Dessa visor får mig att inte somna, sa fiskmånglaren.
- Sjung, sjung för Guds skull, sjung av hjärtat, sa Saed och tittade förfärat ner i bråddjup dalgång.
Du är förlåten för dessa skabrösa visor, tänkte saed, bara du tar mig till Dubrovnik i tid och i säkerhet.
När Saed slog upp ögonen, kände han hur morgonsolen kittlade hans kind. Han nös till. Han såg Adriatiska havet breda ut sig framför honom och snett fram till höger såg han Dubrovnik.
- Du var inte mycket till sällskap, sa bilägaren. Du har ju sovit i flera timmar.
- Jag ber om ursäkt, sa Saed.
De första fiskebåtarna angjorde hamn nästan samtidigt, som Saed och hans chaufför parkerade bilen.
De lämnade bilen och sträckte på leder, som längtade efter att bli uträtade. Saed tyckte det var skönt komma ut i friska luften. Han tänkte för sig själv, så måste Jona ha känt det efter tre dygn i den stora fiskens innanmäte.
- Vet du var en fiskare vid namn Ivanovic håller till?
- Jodå, det är hans båt du ser där.
Han pekade mot en äldre fiskebåt, som trots sin ålder, höll sig väl flytande intill kajkanten.
- Men så här dags är han nog i sitt stånd. Längs in till vänster! Han brukar ha en röd basker på huvudet!
- Då ska jag gå och söka upp honom. Jag får tacka för skjutsen!

Röd basker på huvudet, tänkte Saed, var skulle han annars ha baskern?
Usch här inne luktade det också fisk. En sak vet jag, tänkte Saed, jag ska aldrig arbeta med fisk!
Han fann Ivanovic, iklädd röd basker på huvudet. Han stod och placerade ut olika fiskar på ett stort träbord. Han lutade bessmannen mot väggen och tittade med pliriga ögon på Saed.
- Jasså, det måste var du?
- Det var en man i staden Nis, som sa att jag skulle uppsöka dig. Du ska veta vilken väg jag ska ta!
- Nog vet jag det alltid. Men du får ge dig till tåls. Först måste jag sälja av nattens fångst. Du kan gå in bakom skynket, där finns det te och bröd. Låt dig väl smaka, så gör jag dig snart sällskap.
Saed försvann in bakom skynket. Han hällde upp en stor kopp te. Han la en torkad skinkskiva på brödet.
Detta var en frukost för en ung man som söker sin väg!

Resan hem börjar borta. ( del 20 )

Saed undrade hur mycket sömnbehov man kan lagra. Han mindes inte mycket av resan i det lilla krypinnet bakom förarhytten. När han lyckats orientera sig och förstått var han var, så kände han sig både hungrig och törstig. Han hörde männe prata med varandra. De pratade svenska med varandra. De diskuterade färdvägen. Svenske Åke ville ta vägen genom Rumänien, för att snabbt komma in i Ungern och innanför EU. Hans turkske kollega tyckte däremot att det vore bättre att köra över balkanländerna för att via Italien ta isg in i Tyskland och de snabba motorvägarna där. Åke hade protesterat, då den vägen var miondre säker. Det fanns, menade han, beväpnade grupper i bergen, som gärna skulle lägga beslag på en långtradare.
Saed följde deras diskussion med visst intresse, även om hans intresse var större då det gällde långtradarens lager av te och mat.
Han knackade på väggen. En liten lucka öppnades och Åkes runda glada ansikte fyllde luckan.
- Hur har du det? Är det skumpigt?
Saed förstod inte ordet skumpigt.
- Tack det går bra, men jag är törstig och hungrig.
- Vi ska snart stanna. Vi måste bara ta oss igenom Istanbul först. Sedan ska vi stanna byta förare och du ska få något att äta. Ta den här apelsinen så länge.
En muskulös arm sträckte sig in i det trånga utrymmet. Saed tog apelsinen och började skala den. Han sög begärligt i sig saften och tuggade länge på varje klyfta.
- När vi väl kommer in i Bulgarien, så kan du komma och sitta här framme.
Saed väntade tålmodigt.

Han hade ingen uppfattning om hur länge han hade suttit i det tränga utrymmet. Plötsligt stannade långtradaren. Saed kände hur den svängde av vägen. Han hörde ridån dras undan och väggen fälldes upp. Saed fick hjälp av Åke att ta sig ur den stora bilen. Han häpnade. Han stirrade ut över ett hav. Lång där borta kunde han skönja Istanbul.
- Det här är Marmarasjön, förklarade Åke. Kom och sätt dig här på filten, så ska du få lite frukost.
- Va är det morgon?
- Ja det var i går eftermiddag vi lämnade Ankara. Vi har kört nonstop.
Saed njöt av utsikten. Han drack med lust det söta teet och kalasade på kryddad korv, tomater och bröd. Åke bjöd honom en cigarett, men han tackade nej. Den storväxte turken sa inte så mycket, men det fanns en sorgsenhet i hans ansikte.
- Det känns alltid, när jag lämnar Turkiet, sa han.
De njöt av att se solen stiga upp över den avlägsna siluetten av Istanbul. De beundrade den storslagna utsikten över Marmarasjön.
Åke berättade att de valt att köra genom Serbien och därefter direkt till Ungern. Det blev färr gränspasseringar på det sättet.
- Vänta bara tills du ser de mäktiga vyerna, när vi kommer att passera mellan Suvabergen och Starabergen. Om allt går bra blir det sent i eftermiddag någon gång.
De packade ihop sina saker. Troget startade Mantradarens motor. Den store turken la sig att sova i utrymmet bakom förarhytten. Saed satt framme hos Åke, när de påbörjade resan mot den bulgariska gränsen. Saed tyckte att det var trevligt att kunna följa resan med ögonen. Gränspasseringen in till Bulgarien gick smärtfritt. Pass polisen och tullen, undersökte bara pliktskyldigast att lastutrymmet var låst och plomberat. Den stora vägen i Bulgarien var bättre. Det gick att köra fortare.
Strax norr om Plovdiv stannade de. De gick in på en taverna och åt en god lunch. Efter lunchen bytte de förare igen. Åke kröp in i det dolda utrymmet och uppmanade Saed att följa efter.
-Kom, sa Åke, det kan vara polispatruller på denna vägen.
Saed kröp förvånat in i utrymmet.
Manbilen började åter sin färd mot nordväst. Strax söder om Sofia ropade den store turken till.
- Poliskontroll!
Lufttrycksbromsarna väste när han bromsade bilen.
Saed hörde hur det fördes ett samtal. Tydligen efter vad han förstod på den turkiska förarens  kommentarer, så sökte polisen en långtradare, som transporterade någon form av smuggelgods.
Han kände hur Åkes hand smekte insidan av hans lår och hur han tryckte sitt underliv mot Saeds bak. Han vågade inte protestera. Han kunde inte undgå upphetsningen. Tårar fyllde hans ögon när Pke fullbordade sin skamliga handling.
Åke klättrade ut ur  utrymmet.
Polismannen tittade förvånat på den uppdykande svensken.
- Jag låg och sov, sa Åke på engelska, det är snart dags för min tur att köra. Svenskarna väntar på sina kräftor.
- Usch, sa polisen på knagglig engelska, hur kan ni äta dessa odjur. Kör på nu, vi har fler bilar bakom er.
Resan fortsatte utan bekymmer. I sit tutrymme låg Saed och grät. Han kände sig smutsig och förnedrad.
Gränsen mot Serbien var för tillfället obevakad. Den stora Manlastbilen for med god fart in i Serbien.
De passerade staden Pirot och var på väg för övernattning i Nis. Den stora dieselmotorn lät ansträngd då de hela tiden körde uppåt.

Då small det!
- Helvete, skrek den storväxte turken,  landsvägspirater!
- Kör, ropade Åke, stanna inte kör!
Den storväxte tryckte gasen i botten. Man dieseln mullrade. Turboaggregaten arbetade för högvarv. Bilen krängde häftigt. Saed för runt i det lilla utrymmet. Det hördes flera gevärsskott. Saed hörde också automateld. En kula landade  i det lilla utrymmet. Saed kunde se ut genom kulhålet.
Bilen stannade utanför ett motell strax söder om staden Nis.
- Vi ska stanna här i natt!
- Hör upp, var för svarar du inte.
Åke knuffade på den storväxte turken, som satte bakom ratten. Knuffen fick mannens huvud att ramla framåt.
- Tusan, skrek Åke. Vakna till nu!
Han slog till mannen med handflatan över kinden. Mannen reagerade inte.
- Hjälp mig att bära ut honom. Vi får gömma honom bakom huset där.
Åke pekade på ett litet stenhus precis i kanten av en skogsdunge. De släpade och drog den tunge storväxte mannen ut ur förarhytten.
- Stanna! Stå stilla! Händerna bakom huvudet!
Den skarpa rösten följdes av ett intensivt ljussken från en strålkastare. En serbisk polisman kom fram till dem. Åke förklarade vad som hänt. Hur de ville bara in sin kamrat på motellrummet, för att vårda honom.
- Det har ni inte mycket för, sa polisen, han är ju död.
Det blev flera timmars förhör den kvällen. När de äntligen släpptes iväg från polisstationen var klockan efter midnatt.
- Du, sa Åke, då är det bara vi två kvar. Jag ska gå in och hämta nycklarna till vårt rum, så får vi ha en skön stund tillsammans.
Saed, som av någon anledning hela tiden burit sin bag i handen. Såg Åke försvinna in i motelreceptionen. När han försvunnit, började Saed springa. Han sprang så fort hans ben bar honom in mot Nis centrum. Han gömde sig bakom några buskar i en park.
- Aldrig, tänkte han, att jag är ensam med den äckliga mannen!