Resan hem börjar borta. ( del 20 )

Saed undrade hur mycket sömnbehov man kan lagra. Han mindes inte mycket av resan i det lilla krypinnet bakom förarhytten. När han lyckats orientera sig och förstått var han var, så kände han sig både hungrig och törstig. Han hörde männe prata med varandra. De pratade svenska med varandra. De diskuterade färdvägen. Svenske Åke ville ta vägen genom Rumänien, för att snabbt komma in i Ungern och innanför EU. Hans turkske kollega tyckte däremot att det vore bättre att köra över balkanländerna för att via Italien ta isg in i Tyskland och de snabba motorvägarna där. Åke hade protesterat, då den vägen var miondre säker. Det fanns, menade han, beväpnade grupper i bergen, som gärna skulle lägga beslag på en långtradare.
Saed följde deras diskussion med visst intresse, även om hans intresse var större då det gällde långtradarens lager av te och mat.
Han knackade på väggen. En liten lucka öppnades och Åkes runda glada ansikte fyllde luckan.
- Hur har du det? Är det skumpigt?
Saed förstod inte ordet skumpigt.
- Tack det går bra, men jag är törstig och hungrig.
- Vi ska snart stanna. Vi måste bara ta oss igenom Istanbul först. Sedan ska vi stanna byta förare och du ska få något att äta. Ta den här apelsinen så länge.
En muskulös arm sträckte sig in i det trånga utrymmet. Saed tog apelsinen och började skala den. Han sög begärligt i sig saften och tuggade länge på varje klyfta.
- När vi väl kommer in i Bulgarien, så kan du komma och sitta här framme.
Saed väntade tålmodigt.

Han hade ingen uppfattning om hur länge han hade suttit i det tränga utrymmet. Plötsligt stannade långtradaren. Saed kände hur den svängde av vägen. Han hörde ridån dras undan och väggen fälldes upp. Saed fick hjälp av Åke att ta sig ur den stora bilen. Han häpnade. Han stirrade ut över ett hav. Lång där borta kunde han skönja Istanbul.
- Det här är Marmarasjön, förklarade Åke. Kom och sätt dig här på filten, så ska du få lite frukost.
- Va är det morgon?
- Ja det var i går eftermiddag vi lämnade Ankara. Vi har kört nonstop.
Saed njöt av utsikten. Han drack med lust det söta teet och kalasade på kryddad korv, tomater och bröd. Åke bjöd honom en cigarett, men han tackade nej. Den storväxte turken sa inte så mycket, men det fanns en sorgsenhet i hans ansikte.
- Det känns alltid, när jag lämnar Turkiet, sa han.
De njöt av att se solen stiga upp över den avlägsna siluetten av Istanbul. De beundrade den storslagna utsikten över Marmarasjön.
Åke berättade att de valt att köra genom Serbien och därefter direkt till Ungern. Det blev färr gränspasseringar på det sättet.
- Vänta bara tills du ser de mäktiga vyerna, när vi kommer att passera mellan Suvabergen och Starabergen. Om allt går bra blir det sent i eftermiddag någon gång.
De packade ihop sina saker. Troget startade Mantradarens motor. Den store turken la sig att sova i utrymmet bakom förarhytten. Saed satt framme hos Åke, när de påbörjade resan mot den bulgariska gränsen. Saed tyckte att det var trevligt att kunna följa resan med ögonen. Gränspasseringen in till Bulgarien gick smärtfritt. Pass polisen och tullen, undersökte bara pliktskyldigast att lastutrymmet var låst och plomberat. Den stora vägen i Bulgarien var bättre. Det gick att köra fortare.
Strax norr om Plovdiv stannade de. De gick in på en taverna och åt en god lunch. Efter lunchen bytte de förare igen. Åke kröp in i det dolda utrymmet och uppmanade Saed att följa efter.
-Kom, sa Åke, det kan vara polispatruller på denna vägen.
Saed kröp förvånat in i utrymmet.
Manbilen började åter sin färd mot nordväst. Strax söder om Sofia ropade den store turken till.
- Poliskontroll!
Lufttrycksbromsarna väste när han bromsade bilen.
Saed hörde hur det fördes ett samtal. Tydligen efter vad han förstod på den turkiska förarens  kommentarer, så sökte polisen en långtradare, som transporterade någon form av smuggelgods.
Han kände hur Åkes hand smekte insidan av hans lår och hur han tryckte sitt underliv mot Saeds bak. Han vågade inte protestera. Han kunde inte undgå upphetsningen. Tårar fyllde hans ögon när Pke fullbordade sin skamliga handling.
Åke klättrade ut ur  utrymmet.
Polismannen tittade förvånat på den uppdykande svensken.
- Jag låg och sov, sa Åke på engelska, det är snart dags för min tur att köra. Svenskarna väntar på sina kräftor.
- Usch, sa polisen på knagglig engelska, hur kan ni äta dessa odjur. Kör på nu, vi har fler bilar bakom er.
Resan fortsatte utan bekymmer. I sit tutrymme låg Saed och grät. Han kände sig smutsig och förnedrad.
Gränsen mot Serbien var för tillfället obevakad. Den stora Manlastbilen for med god fart in i Serbien.
De passerade staden Pirot och var på väg för övernattning i Nis. Den stora dieselmotorn lät ansträngd då de hela tiden körde uppåt.

Då small det!
- Helvete, skrek den storväxte turken,  landsvägspirater!
- Kör, ropade Åke, stanna inte kör!
Den storväxte tryckte gasen i botten. Man dieseln mullrade. Turboaggregaten arbetade för högvarv. Bilen krängde häftigt. Saed för runt i det lilla utrymmet. Det hördes flera gevärsskott. Saed hörde också automateld. En kula landade  i det lilla utrymmet. Saed kunde se ut genom kulhålet.
Bilen stannade utanför ett motell strax söder om staden Nis.
- Vi ska stanna här i natt!
- Hör upp, var för svarar du inte.
Åke knuffade på den storväxte turken, som satte bakom ratten. Knuffen fick mannens huvud att ramla framåt.
- Tusan, skrek Åke. Vakna till nu!
Han slog till mannen med handflatan över kinden. Mannen reagerade inte.
- Hjälp mig att bära ut honom. Vi får gömma honom bakom huset där.
Åke pekade på ett litet stenhus precis i kanten av en skogsdunge. De släpade och drog den tunge storväxte mannen ut ur förarhytten.
- Stanna! Stå stilla! Händerna bakom huvudet!
Den skarpa rösten följdes av ett intensivt ljussken från en strålkastare. En serbisk polisman kom fram till dem. Åke förklarade vad som hänt. Hur de ville bara in sin kamrat på motellrummet, för att vårda honom.
- Det har ni inte mycket för, sa polisen, han är ju död.
Det blev flera timmars förhör den kvällen. När de äntligen släpptes iväg från polisstationen var klockan efter midnatt.
- Du, sa Åke, då är det bara vi två kvar. Jag ska gå in och hämta nycklarna till vårt rum, så får vi ha en skön stund tillsammans.
Saed, som av någon anledning hela tiden burit sin bag i handen. Såg Åke försvinna in i motelreceptionen. När han försvunnit, började Saed springa. Han sprang så fort hans ben bar honom in mot Nis centrum. Han gömde sig bakom några buskar i en park.
- Aldrig, tänkte han, att jag är ensam med den äckliga mannen!