Periodbokslut

Vallbybloggaren satt i grönskande täppa och njöt en kopp kaffe.
Morgonens promenad på Vallbytundran med luden sambo hade varit tämligen händelsefattig.
Morgonsolen hade värmt husgaveln hela morgonen. Egentligen skulle väl kallare drycker varit att föredra. Vallbybloggaren har i en knapp mansålder haft för vana att inmundiga en kopp kaffe under förmiddagen. Vanligen i stora kretsar benämnd förmiddagsfika.
Han satt där i godan ro och inget störde hans sinnesfrid. Han tänkte på alla de vandringar, som han och sambon gjort genom åren. Han tänkte på de nedskrivna minnena från dessa promenader. Somliga minnen lockade fram ett leende. Andra minnen hoppades han att läsarna inte skulle ta opå fullaste allvar. Visserligen har de alla ett spår av sanning i sig, visserligen har de alla skett i verkligheten, men bloggskrivandet har snurrat till det, dragit absura konsekvenser av en enda ögonblicksobservation.
Han mindes de odygdiga pensionärerna, som anordnade bilrally med "lånade" elbilar från områdets fastighetsbolag.
Han mindes den lätt bedagade mannen, som satt på marken och talade med sambon.
Han mindes flickan, som satt på en bänk tidigt om morgonen och begrät nattens händelser.
I minnet dök morgonens gudinna upp, hon som kommen långt härifrån mötte morgonen med meditation och lovsång.
Han drog sig till minnes oförklarliga händelser, som handlade om besök från andra sidan.
Han mindes besök av  änglar och de allra flesta hade minsann inga vingar alls!
Han kom ihåg kvinnan som sålde begagnade trädgårdsmöbler och den gamla torgmadamen vars affärsslogan var: Sätter du en rova, får du ofta fler tillbaka!
Han log år sitt försök att skriva en följetong om Saed från Iran, som sökte asyl i Sverige! "Resan hem börjar borta."
Han mindes besök av prinsessorna från Hökåsen.
Det har minsann hänt en hel del på Vallbytundran, vare sig det varit helt sannt eller fått en skruvad knorr av Vallbybloggarens kortslutna hjärna.

Han förundrades över att över 30000 besökare gjort sig besväret att leta rätt på bloggen. Han förundrades över att följetongen "Resan hem börjar borta" hade en daglig läsarskara på mellan 150 och 200 personer, ja ibland ännu mer.
Förundran över hur detta bokstavskombinerande funnit gillande hos folk från hela landet. Han förundrades över att besökare från nästan 50 olika länder funnit vägen till hans blogg. Nu ska inga stora växlar dragas av detta, då utländska besökare och säkert många svneska med  hamnat på bloggen av en olyckshändelse. Fast detta förtar ju inte förundran över att ändå så många funnit ett visst nöje i att följa  långa vandringar på Vallbytundran och de märkligheter som där förekommit!
Oj nu är kaffet slut och utesittandet väl varmt. Nu gäller det att sats inför nästa månads gotlandsresa med tillhörande festivitas. Nu gäller det att samla kraft inför den kalla mörka tid som ligger framför oss.
Måhända kan odygdiga pensionärer, änglar och vanligt folk något skingra den mörka årstidens skeende.

Hemodlat och hemkört!

Hon är en gammal torgmadam, som säljer det hon odlat själv. Rynkorna i hennes ansikte var som stjärnorna på himlen, oräkneliga och troligen där för att stanna. Visst var det lite svårare att förflytta sig numer, men med en rollator gick det hyfsat bra.
- Rollatorn gör att att jag kan leverera hen, sa hon, till de som mina fina varor eftertrakta.
Den prunkande grönskan i torgmadamens vardagsrum var anslående. Där odlades både tomater och gurka. I ett hörn hade hon ett litet potatisland. Potatisen var av ästa sorten hade flera trogna kunder intygat. I hennes sovrum fann en gästande byggnadsinspektör såväl en kommod som en sprucken vas  och en odlingsbädd.
Detta, hade byggnadsinspektören noterat i sitt häfte, var det värsta han sett. Han plitade nogsamt ned det han såg.
- Men bästa torgmadam vad är det för odling du har i ditt sovgemak?
- Som seden bjuder har jag en bädd där, hade den smått förnärmad torgmadamen svarat.
Herr Ohlsson, som bodde i våningen under, hade ringt och klagat. Hon får gärna odla vad hon vill. Men en kväll hade han sagt till bostadsbolagets avdelning för grannsämja, gick det för långt. Ur takets uttag för el hade det plötsligt börjat spraka och blixtra. Den kära takkronan hade fallit till golvet med ett brak. Strömmen hade brutits och återkom inte förrän bostadsbolaget bytt en huvudsäkring i elcentralen. Det var då, som herr Ohlsson hade funnit två nybakade potatisar på golvet under eluttaget i taket.
Torgmadamen menade att detta var ett PR-trick, som visade hur effektiv hennes hemförsäljning var. Å lite mankemang får man nog tåla om man vill ha nybakad potatis till nattamaten. Herr Ohlsson hade påpekat att han alls inte ville ha någon hemleverans av nybakad botatis. Att det ramlar takkronor och nybakad potatis från ovan var inget han räknade med när han hyrde den lilla tvåan.
Byggnadsinspektören tittade förvånat på en jättepumpa som upptog större delen av badrummet. Han plitade ner jättepumpans belgenhet. Han mätte från hörn till hörn och i kalla siffror fanns nu jättepumpan registrerad i besiktningsprotokollet.

En gammal torgmadam suckade tungt. Hon hade varje dag i ur och skur slagit upp sitt stånd vid bostadsområdets centrum. Där hade hon sålt sin skörd.
- Det ska ni veta , sa hon till sina kunder, detta är giftfritt odlade grönsaker. Jag berättar ekivoka historier för tomaterna och se så härligt rött de rodnar.
De förbiströvande kunderna njöt av inlagda gyrkor och rödbetor. de beundrade mjälla sparrisar och stinna äggplantor. Fingrar känsliga för grönt hade vårdat och ansat hennes grönskande bestånd. Det var en fröjd för ögat och en upplevelse för känslig gommar att se och smaka hennes hemodlade grönsaker.
En av de, i och för sig många, som ej gillade hennes odlingsföretag, var byggnadsinspektören. I sitt protokoll hade han noterat att denna odling måste försvinna. Det gick inte för sig att odla inomhus i lägenhet. Här ska man bo, hade han skrivit, inte odla. Här ska inte små plantor växa upp, utan små barn. Här ska inte sparris och andra växter vegetera, utan här ska gamla människor kunna bo och få hjälp av därtill behörig personal.
Tomtmadamen, som aldrig varit vidare social av sig, had elåst in sig på toaletten och surade. Hon satt bland klöver och timotej och funderade opå hur det kunnat bli så här. Ett helt liv hade hon livnärt sig på att sälja hemodlat. Visst hade hon varit gift engång, men några barn hade det aldrig blivit. Jag vet hur man får ett företag att fungera, tänkte hon. Man får alltid mångfalt igen av det man odlar med omsorg.
Hon öppnade badrumsdörren och tittade förvånat på ett antal män som grävde och tömde lägenheten på jord och blast!
- Det ska ni veta , skrek hon.
- Om man sätter en rova får man två tillbaka!

Numer vegeterar den gamla rynkiga torgmadem på ett servicehus för äldre. Personalen misstänker starkt att det odlas rädisor i på fönsterbrädan.

Grön utredning.

Hon var ett bekannt ansikte för alla de som hade för vana att vandra gångstigarna på Vallbytundran. Något obestämbar i ålder, men de flesta gissade någonstans mellan 50 och 60 år. Hon förde sig med viss säkerhet och hade alltid ett vänligt leende till de hon mötte. Hon försökte , och lyckades nästan jämt, att följa modets svängningar. En riktig trendlisa är hon, Maddelän Algotsdotter. Hon hade aldrig träffat sin pappa. Algot Persson var entreprenör inom rusdrycksproduktion. Han hade under fyrtio och femtiotalet haft en lukrativ rörelse. Det var få kalas på den då glest befolkade Vallbytundran, som inte hade en dunk med Algotdryck, att förhöja stämningen med. De som för vana har att utan tillstång handha rusfrycksproduktion utan tillstånd råkar så småningom i dela med lagen. Detta öde undgick inte heller Algot. I mitten på femtiotalet hade tundrans landsfiskal lyckats fånga Algot och hans två kusiner, när de brände starkt hemma på torpet. Det hela slutade med att de fick tillbringa tid bakom galler. Det var i detta gallerförsedda hus, som Algot hade förälskat sig i en av kvinnor, som arbetade i köket. Kvinnan i köket, en Elsa Bengtsson, var också hon lite betuttad i den stilige Algot. Algot hade för vana att alltid berömma Elsa för hennes kokonst. Han hade till och med lyckats förmå anstaltsledningen att placera honom i köket. Det var så Algot och Elsa kom att träffas ofta och flera gånger kom de att vara på tu man hand i någon potatiskällare, skafferi eller annat ställe.
Som det ofta händer när två förälskade tillbringar tid tillsammans, så får det inte väntat resultat. Ungefär nio månader efter en tillsammansvistelse i potatiskällaren, så föddes Maddelän.
Algot, som var karl för sin hatt, i grunden en reko kille erkände utan förbehåll att han var fadern till flickebarnet. Elsa fick sluta i köket och var inte välkommen tillbaka. Algot förflyttades till ett rymningssäkert fängelse mer nära kungliga huvudstaden. Han lämnade inte detta fängelse levande, utan drog på sig en influensa, som sakta sög livet ur honom.
Elsa väntade länge på ett livstecken från Algot. Efter något år fick hon höra av Algots kusiner, att han dött i sviterna efter en svår lunginflammation. Elsa var nu ensamstående mamma. Dessutom var hon ogift. Hon gjorde sitt bästa för att fostra dottern.
Maddelän växte till i visdom och yppighet. Hennes långa mörka hår väckte beundran varhels hon gick. Gott läshuvud hade hon och gå igenom Försöksskolan i Västerås var inga problem. Betygen räckte gott och vä'l till en plats på staden gymnasium. Hon var en av fyra flickor i en realklass på gymnasiet. Efter gymnasiet hade hon utbildat sig inom landskapsarkitektur. Hon hade, så vitt kunnat utrönas, haft en god plats på ett lantmäteri norrut. Sedan tio år var hon tillbaka i födelsestaden och charmade alla med sitt leende, mörka ögon och långa mörka hår. Hon hade, så vitt man visste inte haft någon anställning sedan hon kommit tillbaka till födelsestaden.
Folk började prata om var hon fick pengar till modekläder av sista skriket. Vem hade betalat hennes lilla kedjehus. Hur hade hon fått pengar till den ärtiga illröda Renaulten, som hon emelnnåt parkerade på Vallby Centrums parkering.
De, som hade dristat sig till att fråga, hade fått ett svävande svar om en egen firma, som sysslade med inredning av uterum. Så hade de fattat det hela. Själv hävdade Maddelän att det handlade om utredning, då intet av hennes jobb var avsett för interiört nyttjande eller på något sätt hade med inomhus att göra.
- Min firma heter Grön Utredning, förklarade hon för polisens nyfikna frågestäöllare. Jag säljer utemöbler och hjälper folk att utreda, hur de ska lokalisera sina utemöbler, grillar med mera.
Polisen hade frågat, därför att flera Vallbybor, hade på Gron Utrednings hemsida kännt igen sina försvunna utemöbler. Nu ville man veta om det fanns ett samband. Maddelän hade förnekat all kunskap om detta.
- Mina leverantörer för själva svara för sina varulager och var de handlar upp detta, hävdade hon med charmigt leende.
- Men, sa polismannen, det måste du väl förstå, att det är misstänkt. Samtidigt som dina grannar och andra här på Vallby blir av med sina utemöbler, grillar och hammockar, så dyker dessa upp i ditt garage och på din innergård!
- Det förstår jag inte alls, hade Maddelän hävdat, nånstans måste  ju mitt lager stå! Är det så att mitt varulager, har en avlägsen likhet med de försvunna utemöblerna, så är det en ren tillfällighet och alls inte avsiktlig.
Uteplatserna på Vallby är idag helt befriade från utemöbler.
- Jag var allt bra dum, sa gamle ingenjör Andersson. Jag förstod inte att jag köpte tillbaka min egna möbler tre gånger. Men jag skyller på att mina glasögon försvunnit!
Till höst planerar Maddelän att genom sitt företag Gron Utredning sälja begagnade glasögon!

I år var MINI-POWER MEET på Vallby verkligen Mini

Sedan jag och luden sambo började bevandra Vallbytundran har vi varje år märkt ett ökat antal bilar parkerade vid Vallbyhotellet under Power-Meet-helgen. Som mest, om jag minns rätt, var det över 50 bilar, som man kunde beskåda. I år har det varit en halvering. Bästa siffran under årets promenader var 27 bilar.
En av anledningarna sägs vara att det område där camping är tillåten har utökats.
En annan anledning kan nog vara att  tidigare besökare med medhavd dollargrin ändrat sig. De är numer välbeställda gifta personer, som besöker Power Meet med hustru och barn. Bilvalet är då stora stadsjeepar, stora sk Trucks, ofta med firmatryck och/eller Mercedesbilar med utrymme för hustru, barn och hund.
Även antalet husbilar har säkert ökat och då känns det kanske mer naturligt att härbärgera dessa på campingplats än på hotellparkering.
Denna förändring har medfört att Vallbytundran är mindre miljönedskräpat. Tomburkar från taxfree-inköp har minskat betydligt. Halvätna hamburger-take-away-påsar låser nästan mangrannt med sin frånvaro.
Samtal med företrädare för hotellet visar att det likt tidigare år är fullbelagt. Det tycks vara transportmedlen som helt ändrats.
Att besökarna till Power Meet är internationell understryks av att på parkeringsplats fanns 8 olika nationer representerade. Längst hade nog mercedesbilen från Portugal kört. Mest frekvent tycks bilar från Finland och Norge vara. Norge var nog också den nation , som hade flest bilar på släpvagn efter stora Trucks.
Måhända förändras nästa års besökare igen, då, den av hotellet ivrigt efterfrågade busslinje, busstrafiken ska angöra hållplats utanför hotellet. Eller nära hotellet.
Vi får genomlida ännu en vinter och uppleva ännu en spirande grönska innan vi kan ge svar på det spörsmålet.
Nu återgår livet på Vallbytundran till sitt vanliga slumrande stadsdelslugn.
För vallbybloggaren, som inte skall ha resa-bort-semester förrän slutet av augusti, väntar en tid då man måste vara lite påhittig för att få dagarna att gå. Man får vara tacksam för att det snart är dags för fotbollsEM för kvinnor, så del av dagen kan tillbringas framför teven.
På tal om teve, så kan det inte gå spårlöst förbi hur tevekanalerna ägnar sig åt bedrägligt beteende. Det finns en kanal som kallar sig TV4 sport, som en gång i tidernas begynnelse visade ett antal tittarupplevelser inom sport. Där visas, trots namnet, mest Realityserier om polisens vardag i England eller USA. Sporten har man flyttat till TV4 Sport EXTRA. En kanal som väl mer är en marginalkanal. Tennis från Wimbledon har flyttats till någon obskyr betaltevekanal. Inte undra på att lusten att tevetittandet blir mindre och mindre.
Genast frågar vänner man möter om jag inte har skaffat en smart-telefon med appar för alla dessa tevepublika sändingar.
- Jag har ingen smart telefon, jag föredrar att vara smart på egen hand, brukar Vallbybloggaren svara.
Nu ska vi ut och dräneringspromenera och vifta adjö till dollargrin, som ska skynda mot färjeförbindelser till Finland och europeiska kontinenten.
Lev väl och må denna dag ge er minnen som värmer under den långa mörka kalla vintern!

Möte med PowerMeet

Med vaggande stjärtvingar stannar en Buick på planen framför hotellet på Vallbytundran. Strax efter föler en helt vanlig Chevrolet. Vilande ansträngande stötdämpare vilar en rostig Pontiac i en parkeringsruta. En Ford som sett bättre dagar låter sin matta lack värmas av morgonsolens strålar. De få strålar som letar sig igenom ett alltmer uppsprickande molntäcke. En rödrostig Plymoth anstränger sig att tävla med den nogsamt polerade grannen, en kromglänsande Cadillac.
Ur en en Volvo SUV väller en familj från Norge ut. Mannen iförd typisk raggarkostym. Raggarfrun ser mer ut, som någon fru från Desperat Housewifes. Barnen tävlar om att hålla den medföljande svarta Labradoren borta från svenska hundar.
- Vi har kört hela vägen från Bergen, säger mannen, nu vill jag bara vila!
En bilturist som under Power Meet-helgen kan drömma sig tillbaka till den ungdom han minns, så klart befriad från räntor, amorteringar, krävande fruar och än mer krävande barn. Att för bara några få timmar igen få vara den rebell han en gång tyckte han va.
Andra besökare kommer med jättelika japanska och amerikanska trucks med amerikansk dollargrinraritet på släpvagn. Välputsade, välmekade femtitalsbilar, som ej tål att köras, utan bara finns för beskådande behagfullt vilande på ett släpvagnsflak.
Redan har gräsmattors avlägsna vrår möblerats med tomma kartonger märkta Heineken.
Ännu arbetar vägarbetare med att göra kommande bussled redo för häckande dollargrin.
- Vi måste göra vägen hård och utan gropar! Ett underlag som inte skadar känsliga amerikanska vrålåk!
En representant för hotellet försöker , med uppgivande gester, uppvisande parkeringslokaliteter.
- Det har varit ett bra samarbete med vägarbetarna. De har lyckats göra vägen åkbar för våra gäster.

Snart har nattfärjan från Finland spytt ut sitt bilinnehåll och karavanen mot Västerås kan börja. De flesta söker tältlogi på vidsträckta slätter med sjönära belägenhet. De mer bekväma letar sig till hotell och vandrarhem. På vägen till vallbytundran inhandlas hamburgermåltid i papperskasse. Konkurerande hotelmatsal får stryka på foten. personalen frigöres för städande uppgift av grönytor på tundran. Svarta plastsäckar kommer att ivrigt svälla av upplockade hamburgermåltidsrester.

En cerisfärgad amerikansk bil, vars märke ej går att bestämma, vivkar bilförföriskt på stjärtfenorna. Inbyggd pneumatik får bilen att trotsigt resa framvagnen. Uppnosigt ljuder signalhornet. En obstinat melodi från amerikanska södern förverkligas i gälla digitala trumpetljud. Passagerare hälsar morgontrötta på felfri danska.
- Nu ska vi ha en gammeldansk!
Bilcirkusen på Vallbytundran ska förnöja en uppslagsjagande Vallbybloggare ännu några dagar. Hittils har runt 20 ekipage letat sig Vallby. Ekipage som klart kan definieras som dollargrin. dessutom har bilturister, ungdomsdröms jagande anlänt i bilar av modernare sort från ett flertal länder. Det är nu det händer!

Vallbybloggaren med luden sambo skyndar hemåt för att inta en andra frukost. Kaffetåren lockar och skall avnjutas i de uppstigande solens värme i lummiga täppan!

Tut Tur!
Må dagen bara ge alla underbara minnen!

Snart tar de över.... och andra tankar

Den stora besökshelgen i Västerås är snart här. Kromglittrande amerikanska skönheter ska komma. Behagfulla linjer i de stora påtkarosserna ska parkeras både här och där. Bilarnas hanterare ska mer eller mindre rusiga avstå från att själva köra. Den som vann nitlotten får rattas chabraken runt gatorna i Västerås. Vissa av dessa besökare med linjesköna bilar kommer att finna sin väg till Vallbytundran. En av de få helger under året, som hotellet är helt fullbokat.
De lokala handlarna på tundran har laddat upp. Färdiggrillat och ölflaksstaplar fyller butikerna. Här har varken ljummen Pucko och rött leende tomater någon framgång. Vissa av dess förare av amerikanska bilar orkar aldrig lämna tundran. Bilarna vilar på de få parkeringsplatserna. Förarna botar i hotellets djup föregående dags firande. På gräsmattorna kommer filtar att bredas ut och medelålders par med barn har picnic på vallbytundran.
När finlandsfärjorna lagt till vid den svenska ostkusten, så dröjer det bara ett par timmar innan finskan blir det dominerande språket på Vallbytundran. Skulle tro att vid åttatiden på onsdagkvällen så är de här, grannarna i öster!

På en ö strax öster om Sverige har den politiska eliten sin tummelplats denna vecka. Företrädare för de olika poltiska sammanslutningar ska sprida sina tirader. Man undrar!

De flesta av dagens politiska sammanslutningar bygger sin ideologi på en världsbild som var i ropet för 100 år sedan eller ännu längre tillbaka. Garbadinnationalisterna tycker man ska vara vän till Sverige de värnar det svenska. Undrar hur de definierar "svensk"? Har de gett sig själv tolkningsföreträde! Garbadinnationalisterna som ritat sin karta innan de besökt världen. Antar att det är därför de så ivrigt söker oroshärdarna, som hjälpligen stämmer med deras karta!
 Allianses mindre partier kämpar för att göra avtryck! Ett parti sker förtvivlat sin profil, ett annat vinner skrattare med dåliga ordvitsar det tredje kommer att tycka att de i vart fall är mer mänskligt än de andra och det stora blåa partiet kommer att bolla med siffror och numer gamla paroller så det sprutar unkenhet ur högtalarna. Det mindre oppositionspartiet kommer att sjölvgott hävda att de är bäst och kan mest. Det svenska arbetarpartiet tycker att det var bättre förr, när de slapp ta hänsyn till andra. Företrädaren för de miljövänliga partiet mässar monotont som en dålig predikant. Grundat i ett par års erfarenhet som lärare är han nu den självutnämnde experten på skolfrågor. Hur tusan ska man orka denna soppa fram till valet 2014!
Det borde vara dags för ett nytt system. Där de som vill bli valda inte kan fly sitt ansvar genom att gömma sig  i partiorganisationernas labyrinter.

På Vallbytundran försiggår också arbete. Vägmaskiner har hyvlat och grävt. Här ska en ny led för bussar dras genom området. Trumlornas framfart får marken att skaka. Men de orkar inte så länge, raster är en väl utövad konst i dessa vägmaskinernas bemästrare. Träd och busjage får ge vika för asfalterade leder för bullrande bussar. Körsbärsträden, som är en glädje för såväl fåglar som tundrevandrare, får ge vika för framkomlighet för persontransporter.
En av de många friskolorna på tundran har en öppen yta, som lockar besökare. En ny trend är att köra sina bilar in på denna yta, parkera och umgås. Ungdomar, som inte orkar gå de 100 meterna från närbelägen parkeringsplats. Så förvandlar de "säkra" gångbanor till transportleder för lata personer.

Julimånadens sötma ska njutas i lummig täppa. Snart dags för onsdagslunch. Kycklinggryta med senapshonungssås och urval av sommarens primörer. Ska man till Gotland och visas upp för släkt och vänner gäller det att finna föda, som håller midjemåttet i schack!
Så kom leende tomater, tindrande isbergsallad och andra gnistrande kalorisnålisar!
Vallbybloggaren är hungrig!

Nattligt försvinnande

Vallbybloggaren och luden sambo hade planerat in sen dräneringspromenad på Vallbytundran, så att den ej menligt skulle inverka på nattens begivenhet. Fotbollsfinal från Brasilien! En final med ystra fotbollslekare. Fotbollssparkare från Brasilien och Spanien, som alla utgör gräddan av fotbollssparkares elit. Möjligen skulle en Messi, en Rinaldo, den långe från Rosengård, en och annan tysk, engelsman kunna ingå i den illustra samlingen av sparkare.
Den ludne nosade intresserad på grästuvor både här och där. Frånvarande löpska tikars visitkort rönte särskild uppmärksamhet för nos, skapad för intressanta dofters upptäckande. Mellan doftpauser gick vandringen snabbt och målinriktad. Det var på hemfärden, som Vallbybloggaren gjorde en ovanlig upptäckt.
Magen skrek efter något att fylla den med. Han påminde sig om att den vanliga kvällsvarden aldrig kom till stånd. Någon bronsmatch med tillhörande straffdramatik hade förryckt schemat för intagande av föda. Han funderade länge och väl på vad som skulle kunna betraktas som lättare nattamat. Något direkt resultat nådde han aldrig.
Väl hemkommen till trevna stugan var obeslutsamheten densamma. Den ludne fick ett hudkex, som belöning för väl genomförd dräneringspromenad. Nu var det Vallbybloggarens tur. Han gjorde nogsam eftersökning i kylskåp. Inget fanns där som lockade. Frysskåpets innanmäte genomsöktes med frenesi och en alltmer skrikande mage. I ett hörn, dolt av fullkornshamburgerbröd och broccoliknyten, fann han en påse med chicken-nuggets. Den påsen hade han alldeles glömt bort. Den, påminde han sig, införskaffades för länge sedan, då en granne hade aviserat ett besök. Ett besök, som sedan inhiberades på grund av grannens samaritska läggning, följa en äldre släkting till akutintag på Centrallasarettet.
Vallbybloggaren startade fritösen och plockade fram en handfull nuggets. En enkel sallad med tomat, oliver, isbergsallad och fetaost blandades. En enkel dressing av craimefraiche, honung, senap och curry blandades till angenäm styrka och smak.  På avstånd hörde han tevens kommentatorer, nästan exalterade, förkunna att snart skulle det minsann hända. Drömfinalen! Årets match!

Medan nuggets muntert friterades fullde Vallbybloggaren ett glas med Ramlösa. Ni förstår nu hur sund han försöker vara. Tevebordeteller som man sa förr, soffbordet, rensades och dukades. Snart midnatt. Nuggets simmade, lätt guppande, på fityroljans yta. De fick torka på hushållspapper innan de hamnade på fatet med sallad och dressing. Det hela bars in till tevebordet. Orent sjunger sparkande världsstjärnor nationalsång.
Vallbybloggaren lutar sig behagfullt tillbaka i soffan. Han sluter ögonen, för att ta sats inför upplevelsen av att se en fotbollsmatch från Brasilien mitt i natten.
Han hinner tänka, att svanen måste vara den mest partipolitiska fågeln. Sen blir det svart!
Klockan 02.30 öppnar han åter sina ögon och förundras över att det då rakt inte är fotboll som visas på teven. Inte en elegant Iniesta eller en finurlig Neymar. Nä det är kostymklädda gybbar, som pratar om något, som i vart fall de tycker är viktigt.
Nåja, tänkte Vallbybloggaren, jag har missat en match, men nuggets from Chicken står mig åter!
Blicken söker sig till det välfyllda fatet! Inte är det chickennuggets som finns på tallriken, de är spårlöst försvunna! Han doppar försiktigt pekfingret i dressingen. Han slickar fingertoppen och erkänner för sig själv, den blndningen hade han lyckats med.
Men kycklingbitarna var borta. Han sökte på golv, han sökte på bord. Han sökte i kök, han sökte i teverum. Kycklingbitarna var mystiskt försvunna. Han var övertygad om att han inte ätit dem själv, för då skulle int emagen fortsätt kurra.
Försvunna chickennuggets, missad tevefotboll.
En svansviftande sambo kommer fram till besviken Vallbybloggare. Han lägger sitt huvud på sned och titar mätt och belåten på vandringskamraten.
- Tyckte det var synd att nyfriterade chickennuggets skulle förfars, sa han med ett belåtet rap och propsade på omgående utgång!