Glädjens bukett och några våta tårar.

Han gick där på gatan och blicken var tom. Tårar rann nerför kinden. Glasiga ögon ser kvinnor och  män och barn som skrattande leker. Han mindes att det som en gång var hans. När firman gick som den skulle. Då var det fest i villan minsann, var kväll när kom hem. Men det var för rätt länge sen  och nu var det hål på jeansen.
Han kallades Tomas Cristoffer av vänner kallades han TC. Några som hyste visst agg kallade honom för Toa. Han gillade inte det namn, som hans ovänner gett, men vad gör man när börsen är tom. Av märket på kepsen att döma, var den gammal som gatan och skänkt utav Shell. Det är inte lätt vara arbetslös fabrikör.

Han såg på barnen i sin skrattande nojsande lek. Hur bollen sparkades mot mål. Hopprep som svingades och tjer som njöt, när repet hoppades över. Han vände sin glasiga blick mot solen som envist sken.
- Undrar när lyckan igen, sa han tyst för sig själv, ska lysa mot man med trasiga jeans.
Numer var det bara skuld , nesa och elände, som ständigt följde hans spår. Varhelst han i världen vände sin håg, så hann sorgen i kapp honom. Frun, som han en gång lovat kärlek och tro, var numer gift med en internationell bankman och barnen föredrog livet i lyx. Det är inte lätt vara arbetslös fabrikör, helst inte, när ingen vill ha en.

En flicka, med hy mörk som natten, kom fram till honom och log. Han tittade förvånat på henne och försökte le, men det blev nog mest en grimas. Den mörka lilla handen räckte honom en bukett av maskros och timotej.
- Den här ska du sätta i vatten, sa hon, så kan de ge dig ett skratt i morgon med.
Styvnade fingar kramade den ungas bukett. Han tänkte på hur ska man spara, de minnen som ger, ett leende under morgondagen. Han nickade, så vänligt han förmådde, mot afrikas ros, som så generöst gett honom en bukett av maskros och timotej.
Tomas Kristoffer styrde sina steg mot Svartån. Där visste han fanns det vatten. Han undvek med tur och viss skicklighet, de golfbollar som korsade hans väg. Vid vattnet stannade han till och tittade ut över ytan. Svartån låg mörk och stilla. Morgonsolen blänkte välkommnande i den mörka vattenytan. Tomas Kristoffer såg på sin bukett ac maskros och timotej. Varje blad var ett minne av barnets glädje. Varje stjälk bar bud om barnets tilltro till en ljus morgondag.
Han stod fär vid åkanten. Försiktigt steg han ut i det mörka vattnet. Till midjan dold av Svartåns vatten öppnade han sin hand och såg hur buketten av maskros och timotej långsamt föll mot vattnet.
- Sprid eran glädje och tro över Svartåns vatten!
Nog kunde man skymta ett leende i mannens ansikte, när han såg hur glädjens bukett spreds över vattnet.
Nu gick han återigen på citytogets stenläggnin och vattnet dröp om trasiga jeans.
Kvinnor, män och barn tittade med förundran och lite avståndstagande på mannen med trasiga jeans.
Hans blick var vänd mot barnen.
- Tappa aldrig er gläd, er tro. Även om det regnar idag, så kan solen skina imorgon!
Sedan vände han hemåt. Hans sparsamt möblerade etta väntade med sin tomhet. Han satt i sin tevefåtölj och blicken var nästan glad.
När han somnade, så mindes han en liten flicka med hy, svart som natten. Han mindes hur flickans bukett gett glädje.
Han hörde sig själv tyst säga, innan han somnade:
- Glädjens bukett innehåller också tårar!

Skattgömman på Stampgatan.

Där som barndomsminnen gömmer sig på vinden, önskar äldre man han sparat digitalt.
Högst upp i radhuset på Stampgatan fanns en vind, som både ingav stor rädsla och lockade em äventyrslysten småskolegrabb. Rädsla på grund av att belysningen var knapphändig. En naken 40-wattslampa spred otillräckligt ljus. Det var ficklampa som gällde, när man ville utforska de utrymmen som befann sig längst borta från den nakna glödlampan.
Den rappade skorstensstocken spred värme, så att äventyrsutflykter var möjliga också under vintertid.
På skorstenstockens baksida fanns en bit av rappningen som var lös. Biten gicka att pilla bort och blev som ett hemligt förvaringsutrymme, för en skolgrabb, som var fylld av inspiration från av berättelserna om Tvillingdeckarna. Där bakom skorstenen, ett mörkt hörn på vinden, förvarades ettöres smällare, en ask tändstickor, några skärvor av ett hästskelett från slaget vid Ringstorp 1710.

Huruvida dessa skelletskärvor verkligen kom från det stora slaget, tror jag inte på idag, men då var det dagsens sanning.  Vi pojkarna från kvarteret utstäckte ofta våra utflykter till Ringstorp, för att leta efter "antikviteter". För det hade vi hört att än idag kunde man hitta knappar från soldaternas rockar. Tror aldrig vi hittade något !
Bakom murad skorsten i radhuset på Stampgatan hade en nu mer äldre pojkspoling sin skattgömma.
Lite av innehållet listades ovan, så jag ska inte upprepa det igen.
I denna gömma förvarades också lappar med nedskrivna minnen av speciella händelser. Undrar vad dagens skattletare ska tänka om den du unge äventyraren. Där fanns en kort berättelse, om första gången jag såg en död människa. Hur jag försiktigt lyfte på lakanet, som dolde min mammas mosters döda kropp. Jag minns ilningarna av skräckblandad nyfikenhet.
Där fanns en kort berättelse om den första flickan jag kysste. Skam till sägandes finns i minnet inte hennes namn kvar, men hon var inte någon granngårdstös, utan bodde med sina föäldrar några kvarter bort. Jag kan nog om jag försöker lite mer minnas att det hela handlade om en lek, som några äldre granntjejer ledde. Tror inte vi vågade säga emot, utan gjorde som äldre fnittrande granntjejer påbjöd. Han, pojkspolingen, ville ju vinna leken!
Där fanns också berättelser om lyckade fruktpallningsräder. Det var underligt egentligen att äpplen, päron, plommon och körsbär smakde godare om de kom från dessa räder. Måhända var det kryddningen av spänning, att göra något otillåtet, som gav mersmak! Minns hur jag tappade en toffel under en sådan här pallningsräd. Dagen efter kom trädgårdägaren hem till oss och lämnade toffeln, fylld med saftiga mogna plommon. På så sätt fick mina föräldrar vetskap om sonens kriminella aktiviteter.
Jag tror jag var i tioårsåldern, då jag glömde bort skattgömman på vinden. Jag hade hittat ett nytt ställe.
I trappan till övervåningen fanns en lös panel. Där kunde man gömma saker, som man ville hålla hemligt.
 De som idag finner den lösa panelen, kommer också att finna ett kärleksbrev till min kusins granne högt där uppe i Värmland. Jag har inget minne idag av vad jag skrev, men misstänker starkt  att min ymgre bror, skulle få ett utmärkt utrpressningsobjekt, om han funnit det. I denna gömma finns också, om den inte blivit plundrad, ett tyskt mynt, som jag fick av en tysk turist. Magnus Stenbocksskolan, på andra sidan gatan, utnyttjades under några somma  som vandrarhem och allehanda kontinentala gäster sov över där.
Där som barndomsminnen gömma sig på vinden, önskar åldrig man han sparat digitalt!

Morgon mellan husen

Vallbytundran är mer öde än vanligt, noterar Vallbybloggaren, när han låter blicken svepa över tillgängliga gräsytor och gångvägar. Sambon enda intresse är buskar och träd, som torkan lämnat obevattnade.
Trots att ICA-butiken är öppen ligger cirytorget öde. De rymliga parkeringsytorna ger gott om plats för den enda bilen, som vilar där.
Vägarbetarna, som ska fixa en bussgata över tundran är hemma och vilar. Under flera veckor har de ordnat en vägbädd med sten och kakadam. En stadig bädd som ska klara tunga bussar. Med stor möda har de asfalterat vägbanan. Men tydligen har något gått snett. Vöägbanan är kritat med stryck och mystiska koder. Läsande upp och ner tycker jag det står "1 kopp latte", men det kan väl inte stämma. Breda sår  i den asfalterade vägbanan har brutits upp.

För vägarbetarna tog arbetsveckan slut redan på fredagförmiddag. Vet inte varför just dessa arbetare har förkortat arbetsvecka. Det är säkert något finstilt i kollektivavtalet. Är det badväder dag före lördag äger arbetstagaren rätt att avbryta arbetet i syfte att via fruiluftsbad sköta den egna hygienen. Är det fradag före lördag i aktuell vecka äger arbetstagaren rätt, att om arbetet så tillåter, göra helg klockan 11.00.
Nu får vi vänta till måndag, för att konstatera vad som ska hända, om det inte är badväder och ännu mer finstilt paragraf i gällande avtal kan åberopas.
Vid hotellet är parkeringsplatsen fylld med bilar. Kanske inte fylld, men för att fira det är söndag, har man parkerat lite kors och tvärs. 15 bilar har genom bred parkering lyckats fylla parkeringsplatsen. Tydligen en hel del gästarbetare från Slovakien och Tjeckien. ( bilar har registreringsskyltar, som berättar om ursprungsland. De firar också söndag. De syns sällan utanför hotellet, så man kan ju ubdra om de finns överhuvudtaget.
Vid Vallbytundrans så kallade upplevelsepark, sitter en bekant i yogaställning. Kvinnan från främmande land, som varje morgon brukar sitta i uppförstorade sofforna och meditera. När vi kommer mer nära hör vi henna sjunga mjukt stilla. Melodin är välkänd "O Store Gud", men orden är på främmande språk. Med jämna mellan rumm böjer hon sin överkropp mot marken och sången blir mer tydlig.
"Allah Ahkbar"
är orden hon sjunger till den svenska väckelsemelodin.
Hennes fromhet i stilla söndagsmorgon harmoniera med fåglarnas morgonsång. Hennes tillbedjan inbegriper i tacksamhet   alla, som söker fred. Hennes vänliga varma uppmanande såg manar alla de som inte är på vägen mot fred att fatta grannens hand och följa med på vandring mot fred.
Hon avbryter tillfälligt sin morgonbön och på stapplande sv enska berättar hon:
- Jag tänker på folken i de länder där män, det oftast, ja nästan uteslutande män, som använder religionen för att skaffa sig makt och rikedomar. Religion ska aldrig få styra ett land! För mig är religion en bro mellan människors hjärta, en vandring tillsammans i kärlek, inte i hat och hot!
Sen vände hon sig om och fortsatte sin morgonhyllning till sin Gud:
Allah Ahkbar!
Vallbybloggaren vänder hemåt med trigen sambo, hem till förmiddagskaffe, gnolande:
- O Store Gud, när jag din värld beskådar!

Hoppas det inte är mönstepassning!

Den gamla plankstrykaren satt som vanligt utanför den ånnu stängda ICA-butiken. Han hälsade glatt när vi gick förbi.
-Jasså, är du ute och går med hunden? hälsade han glatt!
- Du är allt bra observant, trots den tidiga timmen, var vår hälsning tillbaka.
- Ja, det gäller ha ögonen med sig!
Vallbybloggaren har ofta förundrats över det nödvändiga att påpeka det självklara. I det fall morgonvandraren drog en plastpåse eller en kartong i kopplet, så kan ju frågan om det är en hund ham drar i kopplet, tyda på en viss känsla att försöka sätta sig in i morgonvandrarens psykiska hälsa. Men självklara frågor besvaras bäste med en eloge.
- Jag kan inte dricka öl idag, sa plankstrykaren, jag har fått ett jobb nere på stan. Det är en lägenhet, som behöver få ett sovrum renoverat.
- Ger förståss välkommet kapital i kassan!
- Jo, å det är svart. Jag struntar i RUT och andra moderna påfund. Jag gör mitt jobb och sen får jag betalt.
Han torkade skummet av en öl ur mustaschen med baksidan av skjortärmen.  En illa dold rap underströk inmudugandet av maltdryck.
- Tyckte du sa att du inte skulle dricka öl idag ?
- Den här är förlåten, sa han och log, det här är frukost och föresten så visste redan de gamle att en gång är ingen gång. Så hänvisande till ordstävet, så har jag inte druckit en öl idag.
- Nä, nu får du vandra vidare med din hund, för nu måste jag cykla ner på stan och tjäna ihop lite pengar, det är ju snart helg.
Den vingliga cykelfärden påbörjades och Vallbybloggaren betvivlade starkt att han varit fölsamt mot det gamla ordstävet. Färden gick från den ena vägkanten till den andra. Det var ett mirakel att det inte "bar ner i diket"!
Likt barnvisans kråka färdades plankstrykaren. Än bar det hit och än bar det dit och se.. där bar det ner i diket!
Han reste sig upp och gjorde likaledes med cykeln.
- Det var en stor sten, skrek han förklarande!
Han försvann snart ur Vallbubloggarens synfält. Vi, den ludne och Vallbybloggaren hoppades att färden nerför svartåbacken skulle gå bra. Vi hoppades också att det inte var tapeter med mönstepassning som skulle sättas upp, för då blev nor arbetet alldeles uppåt väggarna!

Morgonvandringar medför mestadels något intressant att observera, som kan vara värt att plita ner. Men lika ofta händer det ingenting och vandringen fullbordas i egna tankar. Ibland så mycket egna tankar, att man gått mycket längre än man tänkt sig. När Vallbybloggaren lämnar sin egen tankesfär och ser sig omkring är det bara vidsträckta fält, inte hus så långt ögat kan se. Den ludne medvandraren tittar förvånat på sin följeslagare, flämtat tungt i morgonvärmen.
- Du husse, nu får vi allt vända, annars missar vi förmiddagsfikat!

Det är skönt för en tankspridd Vallbyvandrare att ha förståndet i koppel!
Vi vände hemåt.
Minsann hann vi i tid till förmiddagsfikat!

Periodbokslut

Vallbybloggaren satt i grönskande täppa och njöt en kopp kaffe.
Morgonens promenad på Vallbytundran med luden sambo hade varit tämligen händelsefattig.
Morgonsolen hade värmt husgaveln hela morgonen. Egentligen skulle väl kallare drycker varit att föredra. Vallbybloggaren har i en knapp mansålder haft för vana att inmundiga en kopp kaffe under förmiddagen. Vanligen i stora kretsar benämnd förmiddagsfika.
Han satt där i godan ro och inget störde hans sinnesfrid. Han tänkte på alla de vandringar, som han och sambon gjort genom åren. Han tänkte på de nedskrivna minnena från dessa promenader. Somliga minnen lockade fram ett leende. Andra minnen hoppades han att läsarna inte skulle ta opå fullaste allvar. Visserligen har de alla ett spår av sanning i sig, visserligen har de alla skett i verkligheten, men bloggskrivandet har snurrat till det, dragit absura konsekvenser av en enda ögonblicksobservation.
Han mindes de odygdiga pensionärerna, som anordnade bilrally med "lånade" elbilar från områdets fastighetsbolag.
Han mindes den lätt bedagade mannen, som satt på marken och talade med sambon.
Han mindes flickan, som satt på en bänk tidigt om morgonen och begrät nattens händelser.
I minnet dök morgonens gudinna upp, hon som kommen långt härifrån mötte morgonen med meditation och lovsång.
Han drog sig till minnes oförklarliga händelser, som handlade om besök från andra sidan.
Han mindes besök av  änglar och de allra flesta hade minsann inga vingar alls!
Han kom ihåg kvinnan som sålde begagnade trädgårdsmöbler och den gamla torgmadamen vars affärsslogan var: Sätter du en rova, får du ofta fler tillbaka!
Han log år sitt försök att skriva en följetong om Saed från Iran, som sökte asyl i Sverige! "Resan hem börjar borta."
Han mindes besök av prinsessorna från Hökåsen.
Det har minsann hänt en hel del på Vallbytundran, vare sig det varit helt sannt eller fått en skruvad knorr av Vallbybloggarens kortslutna hjärna.

Han förundrades över att över 30000 besökare gjort sig besväret att leta rätt på bloggen. Han förundrades över att följetongen "Resan hem börjar borta" hade en daglig läsarskara på mellan 150 och 200 personer, ja ibland ännu mer.
Förundran över hur detta bokstavskombinerande funnit gillande hos folk från hela landet. Han förundrades över att besökare från nästan 50 olika länder funnit vägen till hans blogg. Nu ska inga stora växlar dragas av detta, då utländska besökare och säkert många svneska med  hamnat på bloggen av en olyckshändelse. Fast detta förtar ju inte förundran över att ändå så många funnit ett visst nöje i att följa  långa vandringar på Vallbytundran och de märkligheter som där förekommit!
Oj nu är kaffet slut och utesittandet väl varmt. Nu gäller det att sats inför nästa månads gotlandsresa med tillhörande festivitas. Nu gäller det att samla kraft inför den kalla mörka tid som ligger framför oss.
Måhända kan odygdiga pensionärer, änglar och vanligt folk något skingra den mörka årstidens skeende.

Hemodlat och hemkört!

Hon är en gammal torgmadam, som säljer det hon odlat själv. Rynkorna i hennes ansikte var som stjärnorna på himlen, oräkneliga och troligen där för att stanna. Visst var det lite svårare att förflytta sig numer, men med en rollator gick det hyfsat bra.
- Rollatorn gör att att jag kan leverera hen, sa hon, till de som mina fina varor eftertrakta.
Den prunkande grönskan i torgmadamens vardagsrum var anslående. Där odlades både tomater och gurka. I ett hörn hade hon ett litet potatisland. Potatisen var av ästa sorten hade flera trogna kunder intygat. I hennes sovrum fann en gästande byggnadsinspektör såväl en kommod som en sprucken vas  och en odlingsbädd.
Detta, hade byggnadsinspektören noterat i sitt häfte, var det värsta han sett. Han plitade nogsamt ned det han såg.
- Men bästa torgmadam vad är det för odling du har i ditt sovgemak?
- Som seden bjuder har jag en bädd där, hade den smått förnärmad torgmadamen svarat.
Herr Ohlsson, som bodde i våningen under, hade ringt och klagat. Hon får gärna odla vad hon vill. Men en kväll hade han sagt till bostadsbolagets avdelning för grannsämja, gick det för långt. Ur takets uttag för el hade det plötsligt börjat spraka och blixtra. Den kära takkronan hade fallit till golvet med ett brak. Strömmen hade brutits och återkom inte förrän bostadsbolaget bytt en huvudsäkring i elcentralen. Det var då, som herr Ohlsson hade funnit två nybakade potatisar på golvet under eluttaget i taket.
Torgmadamen menade att detta var ett PR-trick, som visade hur effektiv hennes hemförsäljning var. Å lite mankemang får man nog tåla om man vill ha nybakad potatis till nattamaten. Herr Ohlsson hade påpekat att han alls inte ville ha någon hemleverans av nybakad botatis. Att det ramlar takkronor och nybakad potatis från ovan var inget han räknade med när han hyrde den lilla tvåan.
Byggnadsinspektören tittade förvånat på en jättepumpa som upptog större delen av badrummet. Han plitade ner jättepumpans belgenhet. Han mätte från hörn till hörn och i kalla siffror fanns nu jättepumpan registrerad i besiktningsprotokollet.

En gammal torgmadam suckade tungt. Hon hade varje dag i ur och skur slagit upp sitt stånd vid bostadsområdets centrum. Där hade hon sålt sin skörd.
- Det ska ni veta , sa hon till sina kunder, detta är giftfritt odlade grönsaker. Jag berättar ekivoka historier för tomaterna och se så härligt rött de rodnar.
De förbiströvande kunderna njöt av inlagda gyrkor och rödbetor. de beundrade mjälla sparrisar och stinna äggplantor. Fingrar känsliga för grönt hade vårdat och ansat hennes grönskande bestånd. Det var en fröjd för ögat och en upplevelse för känslig gommar att se och smaka hennes hemodlade grönsaker.
En av de, i och för sig många, som ej gillade hennes odlingsföretag, var byggnadsinspektören. I sitt protokoll hade han noterat att denna odling måste försvinna. Det gick inte för sig att odla inomhus i lägenhet. Här ska man bo, hade han skrivit, inte odla. Här ska inte små plantor växa upp, utan små barn. Här ska inte sparris och andra växter vegetera, utan här ska gamla människor kunna bo och få hjälp av därtill behörig personal.
Tomtmadamen, som aldrig varit vidare social av sig, had elåst in sig på toaletten och surade. Hon satt bland klöver och timotej och funderade opå hur det kunnat bli så här. Ett helt liv hade hon livnärt sig på att sälja hemodlat. Visst hade hon varit gift engång, men några barn hade det aldrig blivit. Jag vet hur man får ett företag att fungera, tänkte hon. Man får alltid mångfalt igen av det man odlar med omsorg.
Hon öppnade badrumsdörren och tittade förvånat på ett antal män som grävde och tömde lägenheten på jord och blast!
- Det ska ni veta , skrek hon.
- Om man sätter en rova får man två tillbaka!

Numer vegeterar den gamla rynkiga torgmadem på ett servicehus för äldre. Personalen misstänker starkt att det odlas rädisor i på fönsterbrädan.

Grön utredning.

Hon var ett bekannt ansikte för alla de som hade för vana att vandra gångstigarna på Vallbytundran. Något obestämbar i ålder, men de flesta gissade någonstans mellan 50 och 60 år. Hon förde sig med viss säkerhet och hade alltid ett vänligt leende till de hon mötte. Hon försökte , och lyckades nästan jämt, att följa modets svängningar. En riktig trendlisa är hon, Maddelän Algotsdotter. Hon hade aldrig träffat sin pappa. Algot Persson var entreprenör inom rusdrycksproduktion. Han hade under fyrtio och femtiotalet haft en lukrativ rörelse. Det var få kalas på den då glest befolkade Vallbytundran, som inte hade en dunk med Algotdryck, att förhöja stämningen med. De som för vana har att utan tillstång handha rusfrycksproduktion utan tillstånd råkar så småningom i dela med lagen. Detta öde undgick inte heller Algot. I mitten på femtiotalet hade tundrans landsfiskal lyckats fånga Algot och hans två kusiner, när de brände starkt hemma på torpet. Det hela slutade med att de fick tillbringa tid bakom galler. Det var i detta gallerförsedda hus, som Algot hade förälskat sig i en av kvinnor, som arbetade i köket. Kvinnan i köket, en Elsa Bengtsson, var också hon lite betuttad i den stilige Algot. Algot hade för vana att alltid berömma Elsa för hennes kokonst. Han hade till och med lyckats förmå anstaltsledningen att placera honom i köket. Det var så Algot och Elsa kom att träffas ofta och flera gånger kom de att vara på tu man hand i någon potatiskällare, skafferi eller annat ställe.
Som det ofta händer när två förälskade tillbringar tid tillsammans, så får det inte väntat resultat. Ungefär nio månader efter en tillsammansvistelse i potatiskällaren, så föddes Maddelän.
Algot, som var karl för sin hatt, i grunden en reko kille erkände utan förbehåll att han var fadern till flickebarnet. Elsa fick sluta i köket och var inte välkommen tillbaka. Algot förflyttades till ett rymningssäkert fängelse mer nära kungliga huvudstaden. Han lämnade inte detta fängelse levande, utan drog på sig en influensa, som sakta sög livet ur honom.
Elsa väntade länge på ett livstecken från Algot. Efter något år fick hon höra av Algots kusiner, att han dött i sviterna efter en svår lunginflammation. Elsa var nu ensamstående mamma. Dessutom var hon ogift. Hon gjorde sitt bästa för att fostra dottern.
Maddelän växte till i visdom och yppighet. Hennes långa mörka hår väckte beundran varhels hon gick. Gott läshuvud hade hon och gå igenom Försöksskolan i Västerås var inga problem. Betygen räckte gott och vä'l till en plats på staden gymnasium. Hon var en av fyra flickor i en realklass på gymnasiet. Efter gymnasiet hade hon utbildat sig inom landskapsarkitektur. Hon hade, så vitt kunnat utrönas, haft en god plats på ett lantmäteri norrut. Sedan tio år var hon tillbaka i födelsestaden och charmade alla med sitt leende, mörka ögon och långa mörka hår. Hon hade, så vitt man visste inte haft någon anställning sedan hon kommit tillbaka till födelsestaden.
Folk började prata om var hon fick pengar till modekläder av sista skriket. Vem hade betalat hennes lilla kedjehus. Hur hade hon fått pengar till den ärtiga illröda Renaulten, som hon emelnnåt parkerade på Vallby Centrums parkering.
De, som hade dristat sig till att fråga, hade fått ett svävande svar om en egen firma, som sysslade med inredning av uterum. Så hade de fattat det hela. Själv hävdade Maddelän att det handlade om utredning, då intet av hennes jobb var avsett för interiört nyttjande eller på något sätt hade med inomhus att göra.
- Min firma heter Grön Utredning, förklarade hon för polisens nyfikna frågestäöllare. Jag säljer utemöbler och hjälper folk att utreda, hur de ska lokalisera sina utemöbler, grillar med mera.
Polisen hade frågat, därför att flera Vallbybor, hade på Gron Utrednings hemsida kännt igen sina försvunna utemöbler. Nu ville man veta om det fanns ett samband. Maddelän hade förnekat all kunskap om detta.
- Mina leverantörer för själva svara för sina varulager och var de handlar upp detta, hävdade hon med charmigt leende.
- Men, sa polismannen, det måste du väl förstå, att det är misstänkt. Samtidigt som dina grannar och andra här på Vallby blir av med sina utemöbler, grillar och hammockar, så dyker dessa upp i ditt garage och på din innergård!
- Det förstår jag inte alls, hade Maddelän hävdat, nånstans måste  ju mitt lager stå! Är det så att mitt varulager, har en avlägsen likhet med de försvunna utemöblerna, så är det en ren tillfällighet och alls inte avsiktlig.
Uteplatserna på Vallby är idag helt befriade från utemöbler.
- Jag var allt bra dum, sa gamle ingenjör Andersson. Jag förstod inte att jag köpte tillbaka min egna möbler tre gånger. Men jag skyller på att mina glasögon försvunnit!
Till höst planerar Maddelän att genom sitt företag Gron Utredning sälja begagnade glasögon!