lördag 9 augusti 2014

Frustrerande bussfärd

Det vart dags!
Dags att återigen besöka stadens sjukhus. Sedan den stora smällen i mars har jag regelbundet besökt sjukhuset för uppföljande kontroller. Dessa besök inleds alltid med en bussresa. Vid flera tillfällen har jag helt litat på att busstidtabellens uppgifter ska föra mig till sjukhuset i tid. Lika många gånger har jag fått genomföra något som liknar en maratonspurt genom sjukhusets vindlande korridorer för att komma i tid.
Nu tänkte jag ska jag åka tidigt, så att ovan nämnda snabbrush ej behövs göras. Därmed uppnår jag fördelen att puls och andhämtning är normal och ej medför oroliga blickar från provtagande personal. Visst fick jag vänta innan bussen anlände till Vallbytundrans centrum. Det stora blåa vidundret med ledad midja anlände på utsatt tid. Jag uppslukades av bussen. Konstaterade att jag hade gott om tid. Inget jäkt i sikte. Ingen snabbrush förbi lugnt strosande sjukhusbesökare tycktes stå på agendan.
Det var då det började.
På bussen steg en äldre man, betydligt äldre än vallbybloggaren. Hans busskort gav inte önskvärt signal från den sinnrika apparat som läser busskortet. Han viftade oroligt med busskortet. Med följande dam påpekade att busskortet var giltigt. En medpassagerare försökte högröstat lösa mysteriet. Flera minuters palaver följde.
Till slut lyckades de inblandade lösa mysteriet med busskortet. Det visade sig, att för att busskortsläsaren ska ge ifrån sig ett godkännande pip, så måste det finnas resor att godkänna. Den äldre mannen påpekade att det var resor han ville köpa. Busspiloten suckade tungt och knappade in koderna för att lösa problemet. Nu visade det sig att den äldre mannen måste kunna koden till sitt bankkort. Efter två försök, så ryckte eskorterande dam in och trängde sig bryskt förbi. Hon knappade in en kod. Busskortsläsatren fick glädjefnatt och godkände mannens resa. Mannen uppsökte ledig plats och busspiloten stängde dörrarna ivrig att ta igen förlorad tid.
- Nej, skrek damen, som eskorterat den äldre mannen, jag skall inte åka med.
Bussföraren bromsade in efter en meters färd och eskortdamen klev av. Redan tio minuter försenad pressade busspiloten sitt fordon. Vi hann två hållplatser.
Då började det igen.
Ännu en äldre herre steg på bussen och började leta i sina fickor och medhavd väska efter sin i förväg inköpta färdbiljett. Högen av "äldre-man-inventarier" växte på det lilla utrymmet, som utgör en hylla där förr man lade kontanta medel för att betala sin resa. Väskan öppnades och ett ivrigt grävande påbörjades. Efter fem minuter viftade mannen i triumf med bussbiljetten.
- Jag visste att den fanns någonstans, sa han högljutt.
Uppstaplade inventarier förpassades åter till fickors gömslen och väskans djup.
På bussen stiger så, vid samma hållplats, ett äldre par. De ska tydligen ut och resa. De medför nämligen ett antal kollin, som inte går att förpassas in bussen samtidigt som resenären. Det tar sin tid. Utrymmet för barnvagnar fylls snart med sex tyngre kollin. Kvinnan uppmanas att stående vakta medhavda väskor och större bagar. Mannen lång, kraftig stirrar gillande på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Han finner platsen godtagbar och påbörjar placering av kroppshydda på sitsen vid sidan om vallbybloggaren. Nu visar det sig att mannen tillhör den del av människosläktet, som vid möte med fast och stabil sittplats inte bara sitter ner, utan också påbörjar en flytande kroppsförstoring. Vallbybloggaren drabbas av denna flytande kroppsförstoring och trycks upp mot bussens sidovägg. Det visar sig att den sittplats vallbybloggaren lagt beslag på plötsligen bara är en tredjedel av den ursprungliga storleken. Han försöker hitta en mindre trång och mer bekväm sittposition. Rörelsen får den store mannen att upptäcka att han har en sittgranne. Han vänder sig mot vallbybloggaren och ler.
- Sorry, Förlåt säger han innan han återgår till att ge instruktioner till sin kvinna hur resväskor bäst bör vaktas.
20 minuter efter utsatt tid når vi så änteligen bussterminalen där buss ska bytas för vidare transport mot sjukhus. Det är med viss uppgivenhet, som vallbybloggaren ser önskad buss försvinna, just som han stiger ur den först valda bussen. Nu återstår bara 15 minuter innan sjukhuspersonalen förväntar sig att vallbybloggaren ska finnas tillgänglig för nålstick och annan provtagning.
En buss dyker upp och snabbt är vallbybloggaren framme. Fyra minuter kvar. Med en snabbhet, som inte bara förvånar honom själv, utan också åseende och i vissa fall påknuffade medbesökare. Han rundar hörnet till hissarna. När man har bråttom, upptäcker han, går hissar förfärligt långsamt. Två minuter försent intar han svettig och andfådd provtagningscentrum. Nålar stickes. Inkopplad till maskin så mätes pulsslag och pumpens rörelse. Allt verkar bra.
- Vi ska korrigera lite i ditt intagande av medicin, säger provtagande sjukhuspersonal. Men allt verkar bra och du behöver nog inte komma hit igen förrän i början på nästa år.
Vallbybloggaren tänker på hemfärden. Kanske hade det varit bättre att slå upp ett tält i sjukhusparken och invänta nästa provtagning där. Hemfärden går på halva tiden det tog att åka till sjukhuset.
Nä, se blå bussar är inte speciellt tillitsfulla.
I vart fall inte, om en massa medpassagerare ocks ska åka med!

tisdag 5 augusti 2014

Lägereld och gotlandskonsert

Arla om morgonen steg Vallbybloggaren ut på planen framför huset där han sover.
Omedelbart hann minnen från scoutläger ikapp honom. Mörka timmar då han var eldvakt och vakade över att lägerelden ej skulle slockna. Minns hur man ivrigt försökte placera sig så att röken inte skulle omfamna honom. Denna morgon omfamnade röklukten honom. Morgonen på Vallbytundran luktade lägereld.
Sambon brydde sig föga om denna lukt av katastrof. För honom är lukten av varje grässtrå mer aktuell.
På håll såg vi  "Resar-Bengt" stiga på bussen. Nu ska han åka till andra ändan av stan och tillbaka. Han brukar stiga av vid Vallby Centrum för att ta nästa buss, för en ny färd genom stan och tillbaka. Axelväskan i blå galonväv är fylld med reskost. Kan nog behövas då stadsbussarna ej medför kioskvagn eller ger andra möjligheter till intagande av fast eller flytande föda.
Passerar förbi ett hus med öppna fönster. Morgonpigg person övar gitarrspel. Durackorden förvandlas till mollackord. Visan från utanmyra övergår i en helt ny melodi, troligen inte hörd förut. Vilket eventuella tidigare lyssnare är tacksamma för.
Vallbybloggaren minns måndagen för åtta dagar sedan, då vi på från fastlandet skild del av sverige, en så kallad ö. Där bjöds det på konsert med en kvintett, som kallade sig för "Smaklösa". Syster talade ivrigt om denna musikgrupp.
- De är kult här på ön, sa hon och undanhöll inte sanningen om deras musikaliska utförsgåvor.
Ville man inte sitta på marken, så hade erfarenheten lärt mina närstående, så tar man med sig sittplats. Eventuell föda eller dryck gick att inköpa på plats. I två bilar for vi fyra personer iväg till konserten. Ja det behövdes två bilar på grund av transporten av egna sittplatser.
Redan innan själva konserten började, så bjöds det på show. En dam i vad som i mina ögon syntes vara ett av min mormor ägd nattlinne eller möjligen underkläde. Denna dam dansade till musik bara hon hörde. Hon drack emellanåt ur medhavd flaska. Att det inte var vatten i denna flaska gav de allt mer sneda stegen besked om. En ordningsvakt, som länge från sidan observerad denna solodans, fattade plötsligen mod och konstaterade nu fick det vara nog med solodans i laxfärgat nattlinne. Med flaskan som morot fördes den dansande kvinnan bort från planen framför scenen. Men det stod inte på förrän hon återigen var framme och till ohörbar musik tog några sneda danssteg. Ordningsvakten ingrep igen och förde bort den dansande damen.
Så intog så musikgruppen Smaklösa scenen. Med humor och gott gemyt underhäll de publiken med skrönor om Gotlandsorter till musik, men också utan musik. Ska erkännas att ibland var det svårt att avgöra när det var musi och när det inte var musik. Trevligt underhållande scenframträdande, som inte minst fick gotlänningar att förtjust kuckla av skratt. Själv fann jag påståendet om att husbilsägare är de bilförare, som inte lärt sig backa med släp, skrattframkallande. Nog var det så att deras förmåga att underhålla, skapa en trivsam stämning vida överskred deras musikaliska kunnande, vilket de själva också konstaterade. Men vad sjutton spelar det för roll om inte varje ton sitter där den ska, när trivseln stiger och människor ler. I den varma gotländska kvällen njöt vi och hemfärden till Bomunds företogs leende.
Nu ska sambon och jag snart ut igen och lukta på lägereldsmättad vallbyluft.

onsdag 30 juli 2014

Lantliga iakttagelser

Vallbybloggaren känner sig lite ovan vid åsynen av tangentbordet. Han begrundar de tangenter, som nedtryckta i rätt ordning skapar såväl negripliga som läsliga bokstavskombinatioer. För et ögonblick sysselsätter hjärnan sig med att fundera på hur många olika kombinationer det finns. Sommarvärmen förhindrar ett vettigt svar. Hjärnan återvänder ständigt till den enda önskade kombinationen - skugga och något kallt att dricka. Så antalet bokstavskombinationer lämnas därhän till någon mer lämpad för sådan hjärngymnastik.
Vallbybloggaren har efter längre frånvaro åter bestrosat vallbytundran. Han kan konstatera att det mesta är sig likt. Tidiga morgonstrosare söker redan ivirgt ej solbelysta bitar av vallbytundran. En del är mer målinriktade och väntar troget på morgonbussen, som ska föra dem ut i världen. Sambon viftar förnöjsamt på svansen och luktar igenkännade på buskar och grässtrån. Han tittar tacksamt på bloggaren och sänder tacksamhetens tankar till densamme. Det här säger blicken, är annat än de golv som kollektivtrafiken kan erbjuda. Gårdagens nio timmar på  fordon till lands och sjöss är sedan länge glömda.
Jo det händer att Vallbybloggaren lämnar vallbytundran och med sambo besöker andra delar av kungariket. Nyligen har vi besökt kär syster med maka på Gotland. Där har det givits tillfälle att uppleva inte bara ölandskapet, utan också lantlivet.
På landet finns en mängd djur, som inte är så vanliga i stadsmiljön. Ett av de mer vanligen förekommande djuren på en lantgård är kossor. Kossor finns , för er som mestadels har kunskap om stadens djurliv, i olika färger och storlekar. En del kossor är bara hälften så stora som andra kossor. Dessa kallas kohalvor eller i förkortad version kalvar. Dessa förkortade kossor har för vana att trotsa elstängsel och medelst ålning lämna kohagen. Då rycker Vallbybloggaren in och tillsammans med sambon har vi jagat småkossorna tillbaka där de hör hemma. Sambon menar att småkossorna går an, men de där stora kossorna är allt lite obehagliga. För att inte tala om de kossor, som vresiga, envisa och brölande har sina egna hägn. Dessa kossor kallas allmänt för tjurar, vilket inte är så konstigt. För stå och tjura hela dagen är deras främsta egenskap. Se lantlivet är inte alls så enahanda. Jakt på lösspringande kalvar ger lagom sysselsättning för åldrig stadsbo. Skulle så inte kalvars rymning vara tillräcklig, så ges omväxling då man beskåda tre hästar, som syster och svåger fångat in. Sambon, som nyfiket sökte dessa ädla springares bekantskap slog nytt världsrekord i baklängeshoppning, när en av de ädla gav till ett högt gnäggande. Den upplevelsen har minskat sambons håg till att söka de ädlas bekantskap.
Vallbybloggaren konstaterar också att svalor är ena snabba rackare. De spränger nog ljudvallen i sina störtdykningar. Jag vet det för först så kom svalan och någon sekund senare hördes ett tydligt schvoss. Sådant, som vallbybloggaren aldrig gett sig tid till att betrakta, betraktar han nu med viss förundran. Se svalor anfaller aldrig en rovfågel underifrån, nä de anfaller ovanifrån. I prydlig samordnad attack störtdyker svala efter svala ryggen på den förvånade falken. Hur falken än söker skaffa sig överläge, så nog finns det en skvadron av störtdykande svalor. Stukad flyr falken fältet.
Ja se det blev några tangenttryckningar och förhoppningsvis i begriplig och läslig ordning!
Nu ska Vallbybloggaren ut och se om stadssvalorna också spränger ljudvallen!

söndag 18 maj 2014

En duva kan också leva på hoppet

Tidig söndagmorgon. Jag sambon och solen är uppe. Söker girigt undvika skuggiga fält på morgonvandringen. Lördagens discotävlande ungtöser har med föräldrar lämnat hotellet.
I högan träd sitter två skator och tjattrar. Bråket gäller vem ska ha den brödbit, som en duva så fräckt lagt beslag på. Under ivrigt kuttrande sitter ensam duva och knaprar på bortkastat brödbit.
Skator diskuterar tjattrande hur göra för att ta del av denna frukostbrödbit. Plötsligt lyfter skatorna från högan trädgren. I samlad roteformation spanar de på duvans position. Skator delar strategiskt på sig och förbereder dubbelt flankangrepp på ensam duva. Som kamikazepiloter dyker de mot duvan. En sdkata har tänkt att anfalla duvans högra sida och den andra skatan skulle solidariskt ta hand om duvans vänstra sida.
Avståndet till duvan minskar hastigt. Vallbyvandraren undrar om han skall iongripa. Men naturen är hård och den starkaste överlever. Han följer dramat på respektfullt avstånd.
Skatorna flyger en halv decimeter över jord. De närmar sig duvan, som lugnt pickar vidare på brödbit under ivrigt kuttrande.
Det handlar inte längre om meter eller decimeter. Duvan synes fångad i strategiska skators anfall. Det handlar inte om centimetrar, utan snarare om millimetrar. Duvan gör ett prydligt jämfotahopp alltjämt med brödbit i näbben. Strategiska skator tittar förvånat på varandra innan de frontalkrockar. Vimsiga och utan frukostbröd sitter två tigande skator och undrar hur dte kunde bli så här. Allt var ju noga uttänkt.
Vallbyvandraren är öveertygad om att brödbit just nu är det minsta två skakade skator tänker på. Nej snarare går deras tankar till värktablett med eller utan Zap.
Duvan som lever på hoppet försvinner med frukost kuttrande, skrattande upp på hotellets tak. Avslutar sin frukost i godan ro.
Visst kan sömniga söndagmorgnar ge dramatik och spänning så det räcker och blir över.
Får nog bli en kaffe till innan vi tar nästa promenad.

onsdag 7 maj 2014

Isolerad

En lördagförmiddag knappa två veckor efter den stora kraschen låg han på sjuksalen och slötittade på något program på kunskapskanalen. Älskad syster gör entré i rummet ivrigt efterhörande om han drabbats av den förfärliga sjukdomen. Han kunde lugna henne. Nej han kände sig pigg. Efter omständigheterna förvånansvärt pigg och rask. Goa systern instämde i detta konstaterande och la till.
- Det känns bra att återvända till ön och veta att glimten i dina ögon har återkommit.
Vi pratade om ditten och vi pratade om datten. En farvälkram och allt blev tomt och öde i det kala bleka sjukrummet. I väntan på att ätteläggarna med fru och barn skulle komma återvände han till att insupa kunskap från en av de få tevekanaler, som fungerade.
En av dessa fantastiska människor, som arbetar inom sjukvården, stack in huvudet och sa.
- Vi har fått vinterkräksjuka på avdelningen och alla patienter får stanna på sina rum. Besök är förbjudna.
Med styva fingrar sändes textmeddelande till släktingarna, som otåligt väntade på att besöka sjukhusinlagd anfader.
10 dagars i isoleringcell de lux inleddes. På ett sätt lite av en lyxtillvaro. Frukost serverades på sängen. Lunch serverades på sängen. Någon vän sjukhusanställd stack in huvudet och frågade om eftermiddagskaffe önskades. Jakande besked lämnades och efter ett tag serverades kaffe med dopp. Middag serverades på rummet. Alldeles lagom till Aktuellt serverades kvällsfika med smörgås. Måltiderna blev ett välkommet avbrott i den isolering haqn upplevde. Promenad runt sängen. Det var den motion han fick. Till och med provtagningar blev ett välkommet avbrott i tristessen. Aldrig har väl en nål uppstucken i en blodåder känts så välkommen. Utväxlande några vänliga ord med sjukhusanställd blev ett välkommet avbrott i tevekanalarens blinkande sällskap. Visst kunde han tycka att kanylerna såg ovanligt stora och grova ut. Nog tyckte han att sjukhuspersonalen emellanåt mer såg ut som kvinnliga brottare. Men det var nog bara i uppvaknadets grumliga ögonblick, som hälsningen:
- Gomorron, nu är det dags för provtagning!
kändes överdrivet  och gav provtagerskan ovanligt grova armar och stora händer. Det var nog bara i uppvaknandets verklighetsförvrängande ögonblick, som pravtagningsnålarna såg ut som förvuxna cykelpumpar.
Har man tillbringat 10 dagar i lyxisolering, så blev den första gemensamma måltiden i matsalen något av en fest.Se det fanns andra sjuklingar här med. Små leende och en och annan vänlig kommentar visade att fler än jag lidit av att vara isolerad på sjukrummet.
Besöken av stojande barnbarn och mindre stojande barn och sonhustru återupptogs. Allt började återgå till det normala. Så normalt som en sjukhusvistelse nu kan bli.
Kunde på något darriga ben ge mig ut på små utflykter i sjukhuset. Det är spännande att vandra i dessa korridorer, åka hiss och plötsligen upptäcka att han inte hade en aning om vilken "adress" hans sjukrum hade. Han försökte påminna sig om hur han hade gått, men alla korridorer såg likadana ut. Väl inne i hissen blev alla dessa våningsknappar som rysk roulette. Han förstod att någon barnavdelning var inte den adress han sökte, knappast heller infektionsklinik. Sedan kom han på att hon kunde söka en reception och fråga vart han hörde hemma.
Så kom det sig att han nästan missade lunchen. Dessa irrfärder i sjukhusets inre höll på att bringa honom till hungersnöd. Tur tänkte han att han inköpt en kexchokolad och en kvällstidning. Vänliga sjukhusanställda hade hållit hans mat varm och serverade den på rummet. Det gäller ha tumme med de sjukhusanställda.
Nu har han inte tid att komma ihåg mer, för nu ska han lösa korsordet i kvällstidningen!

fredag 2 maj 2014

Med evighetens dörr på glänt

Han minns tydligt hur hans namn ropades upp på vårdcentralen. Han reste sig upp från väntrummets sittplats. Sedan blev allt svart. På avstånd hörde han änglar, som sjöng! Åtminstone trodde han att det var änglar. Det kunde inte vara några andra som sjöng så vackert. En helt ny sång han aldrig hört förut. Melodin smekte honom. Rytmen var långsam inbjudande.
Han kastades mellan medvetande och ljuvlig sömn. De stunder han var vid medvetande begrep han att han rullades på en bår mot väntande ambulans. Han minns att ambulansen luktade ny bil. En stor samling av suddiga gestalter följde med intresse hur han uppslukades av ambulansen. Sedan sjöng änglarna igen. Den ljuvliga sången avbröts av krassa ambulansmäns röster. Försvann åter in i ett tillstånd där änglarnas inbjudande välkomnande sång ljöd allt klarare.
Sjukhusets akutintag öppnades och han minns hur sakliga röster dirigerade ambulansmännens väg. Med överrocken hårt tryckt mot bröstet hjälptes han över till en rullstol. Änglarnas sång var nu mer avlägsen. Det luktade lasarett. Han lades i en säng. En dörr öppnades och ett välkomnande ljus sken starkt. Han kunde skönja hur folk uppslukades av ljuset. Änglarnas sång ljöd återigen starkare.
Öppnade ögonen och såg den kala väggen i sjukrummet. Kroppen kändes tung och obekväm. På avstånd hördes en röst, torr och saklig.
- Det här kan gå hur som helst. Ni bör nog förbereda er på det värsta.
I sjuksängen försökte den nyss inlagde tala och fråga vem de pratade om. Rösterna blev suddiga och åter sjöng änglarna klarare.
Han försökte sjunga med i sången och för första gången kände han hur han sjöng samma toner som änglarna. Inte en ton var oren.
Han tittade upp. Det kala sjukrummet log blekt mot honom. På en stol vid sjuksängens fotända satt hans syster. Hon borde inte vara där, tänkte han. Hon borde vara på sin soldränkta ö och vandra i solvarm sand.
Han hälsade förvånad på henne. Hur snabbt hade hon förflyttat sig.
- Vet du vilken dag det är idag, frågade en sjuksyster nyfiket.

Han var ställd. Vilken dag. Han försökte tänka logiskt Det måste vara den 21.

- Det är väl den 21 idag, sa han med svag stämma.
- Du får nog plussa på ett par dagar, sa sjuksystern. Du har varit här i fyra dagar.
Han tänkte. Fyra dagar?
Han mindes änglasången. Han mindes det vänliga ansiktet hos en man.
Han vände sig mot de, som samlats vid hans sjukbädd.
- Alltså det kan jag säga er, inte är det Budda som hälsar välkommen till evigheten, inte är det Muhammed som leende välkomnar, inte är det Waldenström, Joseph Smith eller Levi Petrus som välkomnar till att vara med i änglarnas kö. Nej den som säger välkommen är  Jesus, en snickare från Nasareth.
Han försökte le vänligt mot de församlade och kände en oerhörd lust att sova.
Åter omfamnades han av mörkret, men nu kunde han bara vagt ana änglasången. Han såg hur dörren mot evigheten stängas. Änglasången tystnade.
Ännu var inte hans tid att träda in genom dörren till evigheten.

lördag 1 mars 2014

Församlingens kassör suddar i kassaboken!

- Alltså det ska ni veta, nästan skrek den gamle kassören i församlingen, ni har dragit löjets skimmer över vå, förr så välrenommerade församling. Fåtöljer och förfriskningar? Vet ni inte hut!
Församlingens skuggstyrelse tittade förvånat på den gamle. Vem var han att sig ton, han hade suddat i kassaboken mer än en gång. Ska sanningen fram, så hade han inte gjort det för egen vinning, utan det rörde sig om att han friserade kollektintäkterna, när han märkte att det skulle gå minus. Pengar som bättrade på kollektsiffrorna kom från hans egen börs. Men skrika så där, vi hade ju på några få veckor gett församlingen god press och kollekterna hade ökat utan att någon behövt sudda och lägga egna pengar.
- Du gamle man, sa Lasse Limpa en livsmedelhandlare av den gamla skolan som luktade kokt korv och hade anelinfläckar vid tinningarna.
- Du gamle man fortsatte Lasse Limpa, vi har fler ideér, som säkert kommer skaka mossa ur din frisyr. Vi har planer på att sälja biljetter till gudstjänsterna. På så sätt kommer kollekten att bli mer frivillig och ej kännas som tvång. Speciellt gäller det om vi har någon gästande talare. Församlingen ska inte behöva ta några risker, vi måste vara modernt aggressiva i vår jakt på in täkter.
Lasse Limpa skakade upprört sin man. Han hade aldrig hört på maken. Vart var den kyrka, den församling han en gång så älskat, på väg? Han hade inte blivit så upprörd sedan den gången han hade blivit påkommen med att leka med elden. Han var bara 17 år och hade råkat tända eld på sitt pojkrum. Brandkåren hade kommit och lyckats rädda villan. Men att leka med elden hade blivit ett tvång hos honom. Bara några veckor senare hade han lekt med elden igen och en arbetsbod med gastuber hade exploderat. Nu tyckte makthavarna att det fick vara nog. Han skulle gå hos en terapeut och lära sig att behärska sina lustar. För att kompensera hans lust till eld och flammor hade de tvingat honom gå i lågskor. De uppmuntrade hans
brinnande intresse för att driva livsmedelshandel. Det hade gått honom väl inom branschen där han avyttrade frukt, korvar och bröd till hugade spekulanter. Han hade aldrig gift sig, men omgivningen var helt införstådda med att ett antal eldiga kvinnor passerat genom hans sovgemak.
Han hade haft någon form av religiöst uppvaknande under sin tid som medelålders man. Flera pastorer och andra menade att det berodde på ett flertal bibelställen, som talat om tungor av eld. Han hade funnit detta sympatiskt och blivit en flitig besökare i församlingen. Hans förmåga att handskas med pengar gjorde att han blev förtroendevald kassör. En post han inte velat lämna. Han var nu väl över de nittio, men still going strong.  Med prydliga siffror förvandlade han de mest negativa bokslut  till ett ekonomiskt konstverk.
Ett oroade honom dock. Det var att någon av de unga ivriga i församlingen skulle komma på hans förflutna som pyroman. Han hade därför valt att ha så lite socialt umgänge som möjligt. Vänkretsen krympte ju äldre han blev.
Nu satt han i en av fåtöljerna och avnjöt ett glas rabarbersaft. Han sög tankfullt på det röda sugröret. Blicken var någonstans bortom horisonten fäst. Emellanåt fnissade han till och ansiktet sprack upp i ett varmt leende.
- Du Lasse Limpa vad sitter du tänker på, frågade Konsulten Solknut vänligt intresserad.
- Ähh, sa Lasse Limpa lätt förvånad, jag sitter här och tänker på gamla flammor!