Vi måste synas!

Min älskade hustru tyckte om att dekorera. Speciellt glad blir hon då hon får dekorera husets mottagningsrum för fest eller bjudning. Det var därför hon var på så gott humör denna torsdag. Hon glömde helt och hållet av att gnata på sin slarvige man, som gärna lämnade tidningar där han läst färdigt dem. Borta var allt gnatet på barnen, som vanligen hade för vana att ta av sig skorna i tamburen, så att hela tamburen såg ut att vara full av skor. Vi skulle ha hem lite folk på kvällen. Det var reklammannen Nisse och hans fru Stina. Revisorn Åke med hustru Inga samt fritidspedagogen Patrik. Patrik kom ensam för han hade inget fast sällskap. Vi hade alla träffats i kyrkan. Vi var mångåriga medlemmar i " De heligas församling". Fast det var nog ganska länge sedan församlingen varit speciell helig. De sista decennierna hade det väl inte varit så mycket bevänt med heligheten. Vid en kyrklunch hade vi kommit att samtala om hur lätt församlingens budskap försvann i det allmänna mediebruset. Vi hade samtalat om vad vi kunde göra för att församlingens budskap åter skulle bli hört.
Förra veckan hade vi självsvådligt bildat en grupp, som skulle utreda hur bäst synas i samhället. Nu var den stora dagen inne. Vi skulle träffas och spåna idéer. Älskade hustrun skulle bjuda på äpplepiroger med vispat grädde och te. Trots mina egna protester, mot valet av dryck, uthärdade hustrun i sin vilja att bjuda på te.
- Klart vi ska ha te. Vi får ju aldrig användning för den teservis faster Hedda gav oss.
Jag gav med mig, Inte kan det ju vara rätt att gömma faster Heddas teservis under skäppan!
Hustrun hade köpt nya gardiner och matchande matsalbordsduk. Den gröna servisen prydde sin plats på bordet. I mitten av bordet att han lagt ut avlövade kvistar från trädgården och prytt dessa med små änglar i alla de färger. Tända ljus fullbordade dukningen.
- Pappa, vet du vad Bosse Solknut har för yrke. Den femtonåriga sonen älskade för tillfället att leka med olika yrkestitlar och göra namn av dem.
Denna iver, som sonen visade, var emellanåt vansinningt tröttande. Sopm den gode fader jag ärs, så gissade jag på bryggare. Sonen skakakade uppgivet på huvudet.
- Konsult pappa, skrek han skrattande, Solknut är konsult.
Han försvann kiknande av egen förnöjelse upp på andra våningen. Därifrån hördes snart ett förfärligt oljud. Sonen, som i andanom såg sig själv som trummis, som skulle förändra kyrkans musikstil för alltid. Han och några kompisar hade bildat ett band. "Apostlarnas sandaler" kallade de sig. Ännu hade de inte haft någon spelning, men det stod väl inte på förrän kyrkans gäster skulle tvingas höra på dem. Det är ju så härligt med ungdomarna, som pastorn brukade säga.
Våra gäster kom och med stor nöjdhet slukade de den kost, som hulda makan bjöd på. Äpplepiroger försvann in i såväl kvinna som man. Efter att ha njutit bordets gåvor, flyttade vi in vardagsrummet. Snart omslöt bekväma fåtöljer och generösa soffor såväl breda som smala. Vi påminde varandra varför vi samlats.
- Hur ska vi synas bättre? Revisorn tog ordet.
- Jag tror att vi måste se på vad den moderna tekniken kan erbjuda fortsatte han.
. Jag har en vän, sa fritidspedagogen, som kan flyga. Han kan göra några varv över staden med en banderoll efter planet. Det går alltid hem!
-  Nja, e inte det gårdagens  teknik? Jag hade tänkt mig något mer digitalt.
- Vi kanske kan köpa plats på stadens fotbollsklubbs dräkter. "Sätt den i krysset Paulus" En ny målgrupp!
- Nä, tror vi ska sikta på det digitala. Skulle vi inte kunna sätta upp en stor lysdiodtavla på kyrkans norra vägg. Som hälsar de förbipasserande med goda budskap!
- Det sägs att i ett förråds rum hos ett av de stora samfunden finns en tavla med budskapet,
"Gå till kyrkan på söndag annars tar fan dig"
- Haha, så roliga vågar vi inte vara!
- Vi kanske skulle skissa på en handlingsplan, en affärsidé, som de flesta framgångsrika företag gör idag.
- Nu ska vi inte gå utanför vårt uppdrag. Vi skulle se om vi kunde hitta en väg att bryta fram genom det profana mediebruset!
- Jo, men budskapet vi för fram måste ju harmoniera med församlingens vilja, Nä, vi måste nog ha en handlingsplan, så vi vet vad som ska stå på ljusskylten.

De var så upptagna av sin kreativitet att de glömt bort att de inte hade något uppdrag. I vart fall inget annat än det, som de gett sig själva. Inte heller märkte de att dottern i huset satt sig ner och allvarligt lyssnade.
- Jag har inte undgått att höra på era planer, sa hon allvarligt uppriktig men ändå med ett litet gåtfullt leende.
- Jasså, Yvonne, har du suttit länge och lyssnat, sa pappan.
- Jo, jag blev trött på att lyssna till brorsans ändlösa försök till att vara rolig. Inte för att ert samtal spränger någon rolighetsvall, men det är lustigt att höra hur vuxna krånglar till det.
- Nämen, sa revisorn van vid siffrors exakthet, en ungdom, som tar sig ton.
- Ni talar om handlingsplan, sa Yvonne, duger inte missionsbefallningen längre? Evangelisation, undervisning, ritualer!
- Lyssna inte till de unga, de har ännu inte hela bilden klar dör sig, sa fritidspedagogen och fnös i tysthet.
- Låt oss skicka ett förslag till de ledande i vår församling, att vi på kyrkans norrsida låter uppsätta en ljusskylt och att där sprida budskapet om värme, helhet och gemenskap.
Instämmande mummel hördes från de övriga.
Yvonne suckade tungt. De där stofilerna har ju glömt vad det hela handlade om. Gör folk till mena följeslagare. Lär dem vad jag lärt er. Erbjud dem dopet!
I bakgrunden hörde hon moderns röst:
- Någon som vill mer av mina himmelskt goda piroger!

Kvällen då solen lyser röd.

Kylan, som lömskt fanns sin väg genom lager av ylle, gore-tex och dun, påminde vandraren om, att än är det vinter. Med frusna steg närmade han sig den plats, som om sommaren är en prunkande lövsal. Han satte sig försiktigt ner i en driva av is, grus och snö. Han kände kylan genom täckbyxans påstådda isolering. Brydde han sig? Icke! Han lät den isande kylan från drivan bedöva de aktre delarna av kroppen. Han tittade ut över de frusna som samlats. Den månghövdade skaran tittade på honom kallt välkomnande. Stela masker av påtvingat intresse. Han undrade över hur tina dessa frusna själar. Måhända kunde en av neongas glittrande skylt ge inspiration och värmande gemenskap.

Han höjde sin vandringsstav, nött av livets törnar, och sökte uppmärksamhet av de många, som stelfrusna avmätt önskade lyssna. Han andades in den frusna luften och kylig luft näringsfyllde längtande lungor.
- Av allt det jag sagt till er under min långa vandring är det något ni minns. Är det något, som stack ut? Av allt det jag lärt er under vår gemensamma vandring, är det något ni minns? Är det något, som fick er att se annorlunda? Av allt det jag sjungit till strängad gitarr, är det något ni minns? Är det något, som skapat er egen sång?

Han tyckte själv att inledningen var intresseväckande. Han såg ut över sitt frusna auditorium. Ingen reagerade. Inte någonstans fanns det sprickor i ismaskerna. Inte en glimt av intresse lyste ur den frusna gemenskapens stela ögon.

Han slog med sin nötta vandringsstav mot frusen mark.

- Nu kommer den kväll, då den eviga natten kan anas. Trött av kamp mot det som förstör. Trött av strävan, att göra det vi trodde var gott. Se, aftonen då solen blir röd är snart här. Då ska vi alla lägga ner den stav, som stöttat oss på vandringen. Ej mer ska slipprig vandring förhindras av  den nötta staven. Se solen blir röd den sista aftonen! Då solen ej längre kan värma er vandring, då hjälper ej heller ylle och dun. Den kvällen ska ni ropa genom istäckt ansikte. Den aftonen är värmen ej längre här.

Ett stilla rasslande hördes från frusen gemenskap. Frusna längtande armar sträcktes mot den sol som doldes bakom täta moln. Ur frusna ögon tändes längtan efter värmande vind. En vind, som på nytt skulle blåsa värmande liv i frusen gemenskap.

- Se den afton, då solen lyser röd är snart den eviga natten här. Sök i ert minne. Läs i er bok. Kan ni minnas den tid, då solen var gul och värmande vind fyllde er med sprudlande glädje Det är där ni måste leta. Det är där i historiens begynnelse, när solen lyste ni finner den källa, som tinar era frusna kroppar. Det är där vid livets träd, som källan till värme finns. Det är där, där livets vatten flyter ofryst, som ni finner värmen.

Han såg ut över frusen gemenskap. Frysta tårar trillade nerför frysta kinder. Frysta tårar, som bar på längtan om värmande gemenskap. Frysta tårar, som sjöng sången om en tid, där våld och svek ej längre finns. Sången om glädje. Sången om värme.
- Inte kan yttre ting ge er den värme, den kraft ni söker. Denna  kväll när solen lyser röd, måste ni finna den källa, som en gång gav er liv, gav er kraft, gav er gemenskap, gav er värme.

Frusna kroppar rörde sig klirrande den kväll, när solen lyste röd!

Så kan det bli när sambon har fyra ben!

Jag minns en gammal tid, när var och varannan skivetikett avbildade en trattgrammofon och en sittande lyssnande hund. His masters voice! Sådan hund sådan husse löd ett annat fältrop bland de, som ansåg sig rätt förstå huru fyrbenta sambos påverkade sina mer tvåbenta "masters". För att göra bilden mer komplett så har det funnits situationer där "mastern" varit enbent. De mer lyckligt lottade enbenta hade ett träben. Har man lite stockholmskt uttal, så kan konstgateras att det fans hussar som var eller är enbente, tvåbenta och "tre"-benta.
Nu var det ju inte detta dagens epistel skulle behandla, utan snarare huru hundar påverkar sina enboende hussar. Så till saken.
Det är väl allom bekannt, att hundar har svårt för flerordiga meningar. Säger man "hämta posten" kan ett flertal pälsförsedda hundar koppla ihop, de nedanför brevinkastet liggande publikationerna med handlingen att skyndsamt, genom oralt ingrepp, leverera dessa till hussen. Skulle man däremot försöka få samma resultat, genom att bedjande säga "Vill kamrat vovve leverera de innanför dörren befintliga tryckalstren", så kammar man noll. Den förut så tjänstvilliga vovven tittar förvånat och något förvirrat på sin husse och undrar vad token säger. En del av oss med sammanboende vovve har därför utvecklat ett komunickationssätt, som huvudsakligen består av korta ord eller i nödfall korta meningar.  Speciellt oroväckande blir detta för de med pälsförsedd fyrbent varelse boende, som ej i hög utsträckning umgås med andra tvåbenta. Låt oss se på några talande exempel.
Några ord, som vi hussar snabbt lär oss är kom, sitt, ligg, plats, sök, hälsa, stanna, ät, drick, bra, duktig och dylikt. Har du som hundägare under en längre tid umgåtts med huvudsakligen din ludna sambo, kan det få följder i ditt umgängen med andra.
Under promenad till matbutiken träffar du andra. Att hälsa med ett glatt hej kan vid första anblicken verka tämligen harmlöst. När du på frågan vad du har för åsikt om vädret svarar du bra. Kanske bör du här se de första varningssignalerna.
- Så vad har du gjort i helgen, frågar den vänliga mannen.
- Åt och sov.
- Det verkar som en lugn helg, fortsätter den enträgne vänlige mannen.
- Lugnt, svarar du och tittar begärligt på en lyktstolpe.
- Jaha, så nu är du på väg till butiken?
- Mat!
Den vänligen mannen skakar på huvudet och fortsätter sin promenad i hopp om att finna någon mer mångordig att ödsla sin vänlighet på.
Närmare matbutiken råkar hussen träffa på tundrans skönhet. Ni vet de, som har sådana vackra drag, att snink och annan ytbeläggning enbart är till skada. Borta är de gamla, sedan ungdomen inövade hälsningsfraserna, som får den sköna spricka upp i ett lyckligt leende. Nä sådant är borta. Mångårig samlevnad med vovve har lärt en andra vägar att visa uppskattning.
- Vacker, säger hundägaren nästan med en skällande röst.
Han gör stora ansträgningar, att få den obefintliga svansen att vifta inbjudande och uppskattande. Han sniffar i luften och drar begärligt in de feminina dofterna. Hade de inte varit för damens storvuxne sambo hade han nog aktivt sökt de bakre regionernas väldoft. Men så mycket karl är det ännu i honom att han hejdar sig.
- Vackert, frågar den sköna allt medan den storvuxne morrar som en hund.
- Söt kvinna, plats!
- Vad i helskotta säger du, morrar den storväxte, ingen talar till min hynda på ett sådant sätt!
- Vad i helskotta säger du, undrar den sköna, ingen kallar mig hynda ostraffat!
- Gå, mat, säger hundägaren och försvinner bortåt vägen med svansen mellan benen.
Efter den flyende kommer den kopplade sambon  och skrockar belåtet.
- Nog är jag människans bäste vän alltid!
Hundägaren, som nu börjar förstå, att allt inte står rätt till börjar analysera sitt sätt att prata. Han har stora svårigheter att förstå vad som gått snett. Hans sammanboende har ju i alla tider, tider de levt tillsamman, så väl förstått och inrättat sitt beteende efter hussens enstaviga kommandon. Han tittar på vovven, som begärligt slickar i sig lite snö.
- Fy!
Hunden ser upp och lojala bruna ögon ler förstående mot honom. Vovven inser att det visade beteendet är felaktigt. Han viftar på svansen och längtar stugvärmens godbit.


I butiken ser han några barn, som med lust smakprovar butikens lösgodisbestånd.
- Fy!

Ungarna tittar oförstående på honom och en sträcker fram en kladdig hand med vidhängande lakritsgodis i form av en racerbil.
- Vill farbror ha en godis?
Det var nära att farbrorn satt sig ner på stjärten och lyfta framtassarna upp under hakan.

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 15.

De följde kriminalkommissarien in på hans tjänsterum. Det tittade sig omkring i de sparsamt möblerade rummet. På en vägg hängde en tavla, som med god vilja skulle kunna föreställa en hund eller möjligen en liten häst. Skrivbordet var belamrat med papper. Pappershög efter pappershög fyllde skrivbordsytan. Framför kommissarien, som tungt satt sig ner i en knirrande kontorsstol, fanns en liten tom yta, lagom stor att rymma ett pappersark och en penna. Datorer, telefaxmaskiner, surfplattor, blommor lyste med sin frånvaro.

Pastor Fromblad, som inte var den bästa på att hålla skrivbordet tomt, undrade för sig själv hur polismannen överhuvudtaget kunde hitta något i dessa till synes kaotiska pappershögar. Som om kommissarien var tankeläsare sa han:
- Dessa högar är de sista veckornas utredningar. Jag använder linjalen för att hitta.
Han pekade på en hög med den smala metallinjalen.
- Här är veckans utredningsskörd. På 10 centimeters höjd finner jag material från i förrgår. Men det är inte intressant. Det är de översta centimetrarna jag vill diskutera med er.
Brita och Jesper tittade på kommissarien och undrade vad som komma skulle.
- Tyvärr så har Ilse försvunnit igen. Vi var övertygade att vi hade henne fast. Men det enda vi fann i det hotellrum hon bott i var en manskostym. Men vi är henne på spåren och jag väntar goda nyheter om hennes infångande när som helst..
- Vi har, sa Jesper tvekande och såg på sin Brita, fått uppgifter från en, som funnits i den hör röran. Uppgifter som är en sensationella. Ilse är tydligen mer märklig än någon av oss trott.
- Jag har sådana indikationer också, sa polismannen.
- Efter att ha förhört hennes son har vi anledning att tro att hon på något sätt är besläktad med Adolf Hitler.
- På något sätt?
Britta nästan skrek ut orden.
- Ilse lär vara Hitlers dotterdotter!
- Jasså är det så illa, sa Lindgren.
Han lyckades hålla känslorna i styr och anlade en professionell polismask.
- Vi har förstått att pojken, som vi infångat och förhört tillhör en så kallad fundamentalistisk kristen församling. Han har närt ett hat mot de som förespråkar fri abort, men det allra största hatet har han haft mot muslimer.Då vi frågade hur han kunde förklara de våldsdåd, som han begått, utifrån det vi vanliga uppfattar som det kristna kärleksbudet, så tittade han kallt på oss. Han förklarade att eftersom hela bibeln var guds ord, så kände de sig fria att kombinera olika bibelord med varandra, för Gud säger ju inte emot sig själv. Vad säger pastorn om det?
- Det är befängt, sa pastorn, med ett sådant sätt att använda bibelcitat kan man ju rättfärdiga, brodersmord, barnamord med mera som Guds vilja! Ja man skulle nog också kunna bevisa att varelser från mars, ser ut som vi, men har gröna öron och fingrar formade som morötter. Det är där dessa extremtroende av allehanda slag vandrar fel. Dt är som de lämnar tillbaka den hjärna, som Gud skapat dem med, helt oanvänd.
- Nåja, det är skönt att höra, att detta inte är den allmänna uppfattningen bland kristna.
- Nu ska vi försöka rekapitulera det hela. Allt tycks ha sin upprinnelse i att Ilse ansåg att hennes bakgrund och släktskap med Hitler skulle avslöjas av de uppgifter, som din exfru Louise och Kata-Lina fått fram. Grosshandlaren hade underblåst det hela, då hans verksamhet med arbetskraftsuthyrning och trafficking hotades av Luise och Kata-Lina. Ilse, som var tränad av STASI, hade inga samvetsbetänkligheter att uföra morden på de två kvinnorna. Vi tror att hon båda gångerna var utklädd till en lång kvinna med hjälp av styltor. Nu hade ju redan uppgifter på grosshandlarens aktiviteter dokumenterats och sänts bland annt till dig, pastorn. Det var nu grosshandlaren fick panik. Mord var ju egentligen inte hans "cup of tea". Så när han försökte fly landet följde Ilse efter och hann upp honom på Arlanda. De uppgifter vi har fått fram, var hon denna gång förklädd till man och kunde därför utan uppseende smita efter in på herrtoaletten. Hon var tillbaka i vår stad, nästan samtidigt som grosshandlarens kropp hittades. Så i det läget hade vi inget, som tydde på att hon var gärningsmannen. ja, vi trodde att du, pastorn, var gärningsmannen och tyckte att dina spelskulder var motiv nog. Sedan flyttades misstankarna mot de två tvillingpojkarna. Vi hade ju en del på dem sedan tidigare. De hade ju gjort sig skyldiga till både misshandel och skadegörelse. Misstankarna stärktes när vi återfann Josef i lägenheten med en hel vapenarsenal. Han nekar dock till att ha något med morden att göra. Han skjutaktivitet från lägenheten, förklarar han med att han ville skydda modern. Han påstår att han inte är någon skytt eller har vana av skjutvapen. Hans bror Adol tycks vara den, som ärvt moderns brutalitet och skjutskicklighet, men han har flytt fältet och befinner sig i Ungern. Så till slut föll bitarna på plats. Mördaren vi söker är Ilse Neuman.  Josef får stå till svars för skjutningen från lägenheten och en del annat. Adolf får göra det samma när han kommer tillbaka, om han nu kommer tillbaka.
- Så allt är uppklarat nu?
Pastorns fråga andades förhoppningar om så skulle vara fallet. Han ville ju inte dra in Louises görande i  trafiken med de forna öststaterna.
- Nja, inte riktigt, sa Lindgren, vi har ett par lösa tåtar att knyta ihop. De egyptiska knivarna vi fann har vi förstått bara var ditlagda för att skapa förvirring. Men vi har din kusin Brita. Lektor Bertil Liljetass, vad har han spelat för roll? Var är han någonstans? Lever han?
Brita tittade förläget, nästan skamset ner på golvet. Hon suckade tungt.
- Exakt vad han haft för roll vet jag inte. Men han menar själv, att den verksamhet, som Baltic Leasing & resources sysslade med hjälpte många balter till ett bättre liv. Han förstod så småningom, att allt inte var helt enligt lagen, men han var beredd att blunda, då han var förvissad att många balter fick det bättre. Det var först i och med morden på Louise och Kata-Lina, som måttet var rågat för honom. Han har sjappat. Fltt landet. Vi tror att han finns i ett sydamerikanskt land. Han har kontaktat mig per telefon, men ville inte säga vart han var. Det skulle vara lättare för mig att inte veta, sa han.
- Det var ju skönt det då, hade inte varit roligt med ett mystiskt dödsfall till.
Polismannen avbröts av ett buller ute i korridoren. Häftiga knackningar på dörren. En rödmosig polisman steg in uttan att vänta på inbjudan.
- Lindgren, vi har hittat Ilse Neuman! På en ödslig fjällväg nära den norska gränsen. Det var den norska polisen, som upptäckte bilen. När våra män kom fram fann de Ilse död i bilen. Hela bilen stank av bittermandeldoft. Hon hade dessutom skjutit sig själv mellan ögonen. Hon måste ha skjutit samtidigt som hon bitit söder giftkapseln. Vi tror att hon insåg det hopplösa, när hon såg den kraftiga samlingen av norska polisbilar, samtigt som hon visste att den svenska polisen var strax bakom henne.
- Tack Nilsson, då har vi alla lösa tåtar knutna till prydliga rosetter.
- Tusan, sa han, samma  sätt att dö som hennes morfar!
- Så vad ska ni göra nu, sa poliskommissarien och tittade på Brita, inte utan lust och begär. Hon var allt ett grannt fruntimmer i all sin knappa knubbighet, i vart fall bra mycket attraktivare än hans egen fru.
- Vi vill nog åka utomlands för att vila upp. Sedan får vi se om det finns möjligheter att arbeta som pastor eller om jag får söka nya vägar. Relationskonsult för styrelser och arbetslag kanske.
Brita och Jesper lämnade polisstationen.
Kriminalkommissarie Sven Lindgren tittade på de båda och log stilla.
Telefonen började ringa. Det var inhemska och utländska journalister, som ville veta mera om Hitlers dotterdotter. Han hann knappt lägga på luren förrän det ringde på nytt. Teveteam villekomma. UD och tyska ambassaden hörde av sig. Han svettades av stress. Hjärtat slog tungt. Han tittade ut genom fönstret. Han såg teveteam och journalister samlas som flugor runt en sockerbit.
Han suckade tungt, slog näven i väggen med kraft och skrek rakt ut:
- Fasen, den där Louise, den där kvinnan borde sovit kvar i sin egen säng!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 14.

Jesper Fromblad ryckte till. Han tittade på Brita, som ännu ångade av upphetsning efter deras sängkammaraktiviteter. Han tyckte att hon var vacker. De få skönhetsfel han kunde finna förläts av hennes varma, ömma sätt. Visst kunde han tänka sig en förlovning med denna kvinna. Det kittlade behagligt i magtrakterna, när han tänkte på ett liv tillsammans med henne.
- Jo, du Brita, nog kan vi ta en tur till guldsmeden och titta på ringar.
Brita strålade mot honom. För henne betydde en förlovning med pastorn upprättelse, Det korta giftermålet med slusken till hattfabrikör vill hon glömma. Minnet av hans hårdhänta sätt att uttrycka ömhet ville hon dränka och gömma i relationen med pastorn.
- Älskade Jesper, du gör mig så lycklig.
Hon skyndade in i badrummet för en uppfriskande hygienbehandling.
Jesper satt kvar i vardagsrummet med lakanet virat som en sari runt sin kropp.
- Tror du att lyckan kommit till dig nu?
Rösten fick honom att lämna soffans sittdyna i lodrätt riktning. När han åter landade såg han med förvåning på Sam Larèn. Han borde ju inte bli förvånad, då denna himmelska representant hade för4 vana att dyka upp plötsligen, men likväl förskräckt och förvånad blev han.
- Kan du aldrig använda dörrar som andra?
- Du vet mycket väl att jag är inte som andra, sa Sam. Nu åter till frågan tror du du funnit lyckan i Brita?
- Ja, jag tror faktiskt det. Hon ger mig lycka. Jag ser med glädje fram mot att dela kommande år med henne.
- Det låter ju bra. Kan ge dig bekräftelse på att ni ska få många år tillsammans, men glädjen och lyckan får ni själva odla.
- Du som vet, du vet också min inställning till äktenskapet. Du vet vilka tvivel jag har och haft med att kyrkan, församlingen ska ha vigselrätt. Du vet att jag mer ser det som ett uttryck för kyrkans tidiga behov av att ha makt.
- Jag känner dina invändningar. Är ni överens, så kan inte kyrkan utifrån sina grundläggande dokument kräva, att ni ska få er relation lagligen bekräftad genom kyrkovigsel. Men en välsignelseakt har du väl inget emot?
- Nej då inte alls. På samma sätt som ett barn välkomnas i församlingen genom en välsignelseakt kan jag tänka att en välsignelseakt för par som önskar samleva.
- Vem pratar du med?
Brita stod plötsligen i dörren. Nyduschad, parfyrmerad och med den bipolöra frisyren symetriskt tillrättalagd.
- Vem är du, sa hon och tittade uppfodrande på Sam.
- Va! Kan du med se honom?
Sam log mot dem och gjorde en inbjudande handrörelse mot Brita att sitta ner.
- De  som vill, kan se mig!
- Jag gratuelerar till ert beslut att leva tillsammans men det var inte därför jag kom hit.
-Vem är du? Du svarade inte på frågan, Britas röst fann en viss stingens.
- Mitt namn är Sam Larén. Mitt uppdrag har inte i isg med er att göra, men jag har fattat tycke för er och valt att gå utanför mina egentliga uppdrag. Jag vet att jag kommer att bannas för detta, men jag vill hjälpa er förstå.
- Vad är det du vill hjälpa oss att förstå?
- Hur det hela hänger ihop. Vad ni ska berätta för polisen. Det kommer att röra om en del i vad folk trott sig veta, men ni väljer själva hur mycket ni vill berätta.
- Berätta då, sa pastor Fromblad, som visste att Sam alltid överraskade.

- Känner ni till äktenskapet mellan Adolf Hitler och Eva Braun? Ni behöver inte f
svar, det var en retorisk fråga. Vad som inte är allmänt känt är att de båda faktiskt fick en dotter redan 1935. Det var därefter, som Hitler drabbades av rädsla för att hans attraktionskraft på de tyska damerna skulle minska, om det framkom att han hade en relation. Med emfas började han än mer framhålla att han enbart var gift med det tyska folket. Hur som helst, dottern fick namnet Gretl efter Evas yngree syster, men kom att uppfostras av den äldre systern Ilse. Det var inte förrän efter krigsslutet, som Gretl fick veta vem hennes riktiga föräldrar var. I villan i Borgenhausen hade hon fått en sträng katolsk uppfostran. Efteråt har hon berättat om hur hennes moster Eva kom på besök och alltid hade med sig något fint. Gretl utbildade sig till sjuksköterska och arbetade i München. Hon gifte sig ung, bara 22 år gammal med en bilhandlare Neuman. De fick 1959 dottern Ilse. Ja den kvinna, som ställt till så mycket besvär hos er. Ilse Neuman/Johansson är faktiskt barnbarn till Adolf Hitler och Eva Braun. Hon gifte sig med Eward Johansson 1986. Det var inte av kärlek, utan som en del i hennes STASI-verksamhet. När gamla Östtyskland föll hade hon redan värvats av säkerhetstjänsten i Vitryssland. Hon anmodades att mid sina tvillingsöner flytta till mannen i Sverige.
- Förbluffande... sa Jesper och Brita nästan samtidigt och deras anleten antog allltmer likheten med en öppnad fiollåda.
- Jo visst kan så tyckas, sa Sam och log.
- Pojkarna Adolf och Josef fjärmade sig från moderns katolska och kommunistiska lära. Adolf blev aktiv inom ett högerextremt parti, "Svenska Demokrater". Josef blev aktiv i den uppsalabaserade kristna fundamentaliska församlingen "Det Skrivna Ordet" Bröderna förenades av brinnande muslimhat. Adolf tros för tillfället befinna sig i Ungern, där han nyss påbörjat en träning i stadsgerillakrigföring. Josef sitter hos polisen, dit ni nu ska bege er. Ilse är på väg mot Norge, men kommer troligen att gripas där och återsändas till Sverige. Ja nu vet ni, gör vad ni vill med denna information.
Brita och pastorn tittade på varandra. Förundran och skräck lyster ur deras ögon. De kände båda en varm vindpust överskölja dem. När de igen vände sig mot Sam, fann de hans plats tom. En ensam grå fjäder singlade sakta mot golvet!
På skakiga ben skyndade Jesper att duscha.
Något försenade anlände de till polishuset. De satt i ett väntrum och samtalade tyst med varandra. Sam Laréns information var så mycket vidare än vad som ovan angivits. De hade en del att dela med kommissarien.
Två polismän kom förbi med en blek Josef Neuman/Johansson emellan sig. Josef stelnade till och tittade med hat på de båda.
- Dig ska jag ta, sa han och tittade på pastorn, ingen knäcker ostraffat revben på mig.
- Kom med nu Johansson, du har många år på dig att lugna dig och rensas från ditt hat.
Poliserna försvann genom en dörr med sin fånge.
- Nå se här har vi det unga paret!
Kommissarie Lindgren log skälmskt mot Brita och Jesper.
- Kom med här, jag har uppgifter, som kommer att förvåna er!

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 13.

Pastorn tittade på den blödande polisman nen med förfäran, Handlingsförlamad stammade han fram en fråga om hur kommissarioen mådde, om det gick bra!
Brita var mer en handlingens kvinna och rev av sig halssjalen med en snärtighet, som skulle gjort vilken mellanviktsboxare grön av avund. Han tryckte med kraft halssjalen mot kommissariens hals.
- Det är ingen fare, sa kommissarie Lindgren, tror det bara är ett ytligt sår, men det svider som sjutton.
-Jo, det må sa vara, sa Brita, men för säkerhetsskull, så försöker vi stoppa blodflödet tills sjukvårdare hinner hit.
- Jag kan hålla själv, sa Llindgen, som inte var van vid att bli ompysslad.
Ett stort antal poliser i skyddsvästar och hjälmar äntrade scenen från vänster. De var tungt beväpnade och hade smetat något svart på kinderna och pannan.
- Insatsstyrkan anmäler sig, sa en lång smal man. Låt vär sjukvårdare titta på kommissariens sår.
En finnig yngling kom fram med en fyrkantig box, på vilken ett stort rött kors var målat. Han lossade på halssjalen och tittade på Lindgrens sår. Han kände försiktigt med långa smala fingrar på polimannens hals.
- Tror att kommissarien allt hade änglavakt, sa han, bara någon centimeter till så hade halspulsådern tagit skada. jag ska snabbt sy ihop det här, sen får kommissarien ta sig till akuten för vidare vård.
- Sy ihop du, men akutvård blir det inte förrän vi fått tag i den där vettvillingen, som sitter där uppe och skjuter på både folk och fä... och en och annan kommissarie, la han eftertänksamt till.
Lindgren vänte sig till insatsstyrkans ledare.
- Vi tror att skytten befinner sig i Johanssons lägenhet på fjärde våningen. Försök att få ut skytten vid liv, jag har några frågor, som kräver sitt svar.
- Det är sällan vi behöver skjjuta ihjäl någon. Vi har både tårgas och bedövningsgevär. Tusan, att de aldrig beviljade oss elvapen. Fast jag tror en av mina mannar har ett sådant i alla fall.
Han gav några korta kommandon till sina underlydande. De svartfläckiga polismännen delade på sig och försvann bort mot hyreshuset.
Några skott sökte sig mot de framryckande poliserna. Men de lyckades nå hyreshuset , utan att bli träffade,
- Nu ska vi se om vi inte kan få den där stasiagenten, sa Lindgren.
- Jag tror hon redan är borta, sa pastorn med nyvunnen trosvisshet. Jagtcjte jag såg en figur, som lämnade den andra trappuppgången och for iväg i den blå bilen, som Johanssons hushållerska disponerade.
- Men varför i herrans namn säger ni det först nu?
- Jag var osäker, sa pastorn, det var en korpulent man, som jag såg. Det var först nu som jag lyckades få det hela gå ihop.
Lindgren gav en snabb order till två polsmän. Snart lämnade två polisbilar med skrikande däck platsen framför hyreshuset.
- Vem hundan är det som skjuter då?
- Det är nog tvillingsönerna, sa Brita.De har alltid haft ett speciellt band till sin mor. Undergiver och beundrande.
De hörde dova dunsar innifrån huset. Ett brak och ett skrik.
Det dröjde inte länge förrän insatsstyrkan kom ut med en ung man. Han hängde avsvimmad i de kraftiga polismännens grepp.
- Ta honom till polishuset och se till att han får vård.
- Ni ska nog ge hon denna spruta för att häva bedösningen, sa den långe och räckte över en plastinbakad spruta.
- Det ska vara en grabb till, som ser likadan ut, sa Lindgren. Har ni hittat honom? Ta er i akt om ni ser en medelålders kvinna. Hon är farlig. Hon kan alla knep.
- Vi letar igenom lägenheten, källarvåning och vindsutrymme just nu.
Det knastrade till i polisradion.
- Vi har indikationer på atgt den blå Mazdan kör mot söder på riksvägen. Vi är troligen bara en mil efter den.
Poliskommissarien tryckte ner handmikrofonens knapp.
- Var försiktiga. Förafren kan vara beväpnad och ytterst farlig.
- Vi kör efter regelboken, löd svaret.
- Tusan jag känner mig lite yr, sa LIndgren, jag ska nog åka till akuten i alla fall.
- Vi kör dig, sa Brita.
De körde Lindgren till akutintaget. Två sjuksystrar mötte upp.
- Vi tar in kommissarien direkt, ni kan äka hem, sa den ena till pastorn och Brita.

De satt tysta i bilen på vägen hem. Pastorn körde. Plötsligt kände han hur Britas  hand ömt smekte hans lår. Han lät smekandet villigt ske. Han sneglade på Brita och log.
- Du Brita, det känns behagligt att känna värmen från din hand.
- Jag tycker om att röra vid dig, sa Brita med ett ömt varmt leende.
Två leende personer anlände snart till pastorns bostad. De parkerade och låste bilen. De hade knappt låtit lägenhetsdörren falla i lås bakom sig förrän de ivrigt sökte kropparnas närhet. Djupa kyssar och ömma smekningar.
Hur det gick till var det ingen av dem, som efteråt kunde redogöra för, men plötsligt låg de nakna tätt tillsammans i dubbelsängen. Extasen, när två kroppar möts, förenas, var total.
Även efter de fullbordat kärleksakten låg de tätt tillsammans. De visst nu att de aldrig mer ville vara åtskilda.
De tittade djupt in i varandras ögon. De log. Så kysste de varandra igen.
- Nu är vi ett par, sa pastorn, och det är jag glad för, Brita jag vet nu att jag älskar dig och alltid vill vara vid din sid.
- Älskar dig med, älskade Jesper och inget skulle glädja mig mer än att för alltid vara vid din sida.
Deras konversation och ömma kelande avbröts av en påträngande telefonsignal.
Jesper sträckte sig tvärsöver Brita efter telefonluren.
- Fromblad, sa han och älskogen kom hans röst att darra.
Han lyssnade på vad som sas.
-Tack, vi är där om 20 minuter.
Han la på luren och vände sig till Brita.
-Det var Lindgren, han är tillbaka på polishuset och vill att vi ska komma dit.
- Tydligen har de fått tag i kvinnan och en av tvillingarna.
- Du, sa Brita, vi åker dit, men först en snabbdusch. Jesper visst kan vi titta på förlovningsringar efter polihusbesöket?

Kvinnan som borde sovit i sin egen säng. Del 12.

Pastor Fromlund satt vid frukostbordet och tittade med viss avsmak på en halväten skinksmörgås. Han förundrades över att något, som smakade så bra bara för en knapp vecka sedan, nu fyllde honom med nästan avsmak. Kaffet fyllde sin funktion, svart, starkt och en anings smak av nötter. Han tog ytterligare några klunkar. I avsaknad av normala morgontidningar läste han det dokument, som han och Brita hade sammanställt under mellandagarna. De hade jobbat med alla de papper de hade. Papperna som rörde hans hustru Louises verksamhet var förstörde och inverkade inte på deras arbetsresultat.
Allt under drickande av det svarta starka kaffet läste han ifenom de 12 A4-sidorna. De hade , tyckte han, gett en lyckad bild av det som hänt under under de senaste månaderna. Allt tydde på att förövaren av de tre morden stod att finna i grosshandlarens närmsta krets.
- God Morgon Jesper!

Han avbröts  i sitt läsande av en röst, som gav honom vårkänslor. Han tittade upp och såg på Brita. Visst var hon lite knubbig, men hon hade formerna, som en kvinna ska ha. Hennes leende förlät de överkilon hon bar omkring på. Den värma kärleksfulla blicken förlät hennes ankomst till frukostbordet.  Han kände hur han fick allt varmare känslor för Brita. Hennes närvaro i lägenheten döljde minnena av hustrun. Han drog fram en stol och bad henne sitta ned.
- God Morgon själv Brita!
- Jag har kaffe klart till dig, sa han med värme i rösten.
Brita lät sig serveras med glädje. Hon hade fattat ett allt djupare tycke för denne långe kraftige pastor. När deras händer rörde varandra kände hon ett välbehagligt pirr i hela kroppen.
Hon tittade på pastorn och log ömt.
- Du har inte en skvätt mjölk?
Pastorn rusade med iver till kylskåpet och återkom med en mjölkförpackning. Den nya sorten med ett skruvlock av plats.
Han tittade på sin vän. Brita hade sovit i gästrummet alltsedan julafton. Deras arbete med redogörelsen av de illdåd som skett hade tagit all deras tid, så det hade fallit sig naturligt att sova över. Visst hade Brita känt dragningen till pastorns sovrum flera gånger, men förnuftet hade segrat. Inget djupare intimt hade hänt mellan dem, även om de hade kramats och kysst varandra flera gånger. Men Brita hade nog tyckt att det mer varit tecken på glädjerus vänner emellan, då de nått lyckade slutsatser.
- Du Jesper, jag fick ett SMS från min kusin igårkväll. Tydligen befinner han sig i Paraguay. Han avser stanna där tills vidare.
- Vad skönt att höra. Jag var rädd att också han tagits av daga.
- Innan vi lämnar redogörelsen till polisen, ska vi i korthet gå igonom huvudpunkterna, sa Brita med nyfunnet förnuft.
- Ja, vi får göra det.
- Först har vi mordet på din hustru. Vi tror att det har samband med hon och Kata-Lina var på väg att avslöja grosshandlarens inblandning i traffickingverksamhet. Vi tror att det antingen var grosshandlaren själv, hans hushållerska, som vi nu vet från min kusins information även var hans hustru, men det kan också vara någon av de två pojkarna Adolf eller Josef.
- Det är rätt, sa pastorn, och motivet för alla dessa var att förhindra att grosshandlarens verksamhet avslöjades.
- Samma motiv är giltigt för avrättningen av Kata-Lina. Hon var på väg att avslöja för dig vad hon visste. Vad vi vet så var grosshandlaren inte på plats när det hände. Så för detta illdåd återstår pojkarna och hushållerskan. Dock vet vi att du oavsiktligt oskadliggjort den ene av pojkarna. Så då återstår modern eller en av sönerna.
- Så långt är jag med, sa pastorn. Vi vet också att en lång smal kvinna försökt ta sig in i min lägenhet. Vi vet att hon körde samma bil, som grosshandlaren låtit hushållerskan disponera. Men hur är det med mordet på grosshandlaren?
- Vad min kusin sagt, så kan det bero på att han var på väg att lämna landet. Att någon i hans verksamhet kommit på detta, sett honom som en svikare och att han därför måste betala en svikares pris.
- Men vem kan ha gjort det?
- Jo du vi kan ju utesluta grosshandlaren, sa Brita och fnittrade till.
- Vad vi fått höra av polisen var att på Arlanda hade en lång kvinna setts gå in på herrtoaletten strax efter det att grosshandlaren gått in där. Men ingen har sett henne lämna toaletten. Däremot har en kortväxt herre setts lämna toaletten skyndsamt.
- Där har vi den långa kvinnan igen! Hon tycks dyka upp och sedan bara försvinna!
- Vet du vad jag tror, sa Brita plösligt. Jag tror att den långa kvinna, den kortväxte mannen och Ilse Neuman är samma person. Min kusin Bertil har nämt att Ilse Neuman varit STASI-agent och arbetat mycket "under-cover". Så nog vet hon hur man förklär sig.
-Aha, sa pastorn, det kan ju förklara varför hennes gång verka styltig, när hon skynda till bilen. Hon kanske hade styltor under den långa kappan. Längden  kan verkligen förändra hela personens uttryck.
De skrev ner de sista tankarna på baksidan av dokumentet och skyndade till polishuset.
De bad att få träffa kommissarie Lindgren. ahwn var inte i polishuset, utan, sa receptionisten, på väg ut till grosshanmdlarens lägenhet för att tala med Ilse Neuman.
- Vi måste skynda efter, sa pastorn, det vet i hundan vad den kvinnan kan göra om hon känner sig trängd.
- Du har rätt, sa Brita, låt oss skynda.
De parkerat bilen ett par hundra meter från grosshandlarens lägenhet. De ilade mot lägenheten till fots. De såg hur kommissarien hukade bakom en bil.
- Ner, skrek han, någon skjuter på oss från huset.
Som för att understryka vad polimannen sagt visslade ett skott förbi pastorns öra. Fortare än han själv trodde var möjligt kastade han sig till marken och toga Brita med sig i fallet. De kröp på alla fyra i skydd bakom bilen..
-  Vad gör ni här?
- Vi har ny information. Vi tror att det är Ilse Neuman, som liggger bakom alla tre morden eller möjligen en av hennes söner.
- Ilse eller Lise, sa poliskommissarien. Jag har kommit fram till samma sak. Pojkarna hennes är nog oskyldiga till morden, men de har en massa annat att svara för.
Ce tittade försiktigt upp mot fönstrenaa till grosshandlarens lägenhet. Ett fönster var öppet. De såg flamman från skjutvapnet. De hörde knallen.
- Aj som tusan, skrek polismannen och förde sin hand mot ett blödande sår på halsen!