I tristhetens händer

Med viss manipulering, av sambons vilja att gå ut. lyckades Vallbybloggaren uppskjuta första dräneringspromenaden med gott och väl 30 minuter. Visst kostade det ett digestivekex med leverpastej och lite dragande i "lektrasan".

Till slut vann dock sambons behov.
Vi lämnade trevna stugan och inträdde i en fuktig morgon. Regndropparna fanns där, men det regnade inte.
Ensam promenad. Ännu sover Vallbyborna. Inte ens de morgonpigga områdesstädarna hade påbörjat sin dag.
Vallbybloggaren och sambon passerade ett tidningsställ med gratistidningen. Kan ju inte påstå att journalistiken når några större höjder i detta tryckalster, men det har ett dagligt Suduko. Trevligt, lite finurligt sällskap till frukostkaffet.
Vid hotellet, det så decentraliserade hotellet, hade tidiga konferensarrangörer ankommit. Ur bilens innanmäte släpades utställningsskärmar och kartonger med förmodade konferensmappar.
Morgonpromenaden gick via Svalgången och ut på Fatbursgatan. Förutom de verksamma vid hotellingången var promenaden mötesfri. Inte förrän vi kom till den malplacerade busshållplatsen vid Servicehusets varuintag  gick det att konstatera att morgonen inte längre var mötesfri.
Vid Servicehuses entre hade den äldre herren, som tidigare mötts som resenär och kontaktköpare med kanelbullare. Han underhäll ganska högljutt en äldre herre med rullator, om hur äldreomsorgen borde utformas i staden. Han visste, för han hade kontakter. Vilka dessa var hörde dock aldrig Vallbybloggaren eller sambon.
Vår promenad fortsatte ner mot Vallbykyrkan, där snart Second Hand-butiken nya lokaler är färdiga.
En grå trist morgon.
Morgonen lika tråkig, som en modern tråkig gudstjänst i någon kyrka!