En regnig morgon på Vallbytundran

Vallbybloggaren och sambo var ute på en inte alltför tidig morgonpromenad.
- Vi går innan det börjar regna, löd det glada morgonskallet.
Promenaden blev cirka 100 meter lång innan det var totalt omöjligt att vandra torrskodd på Vallbytundran.

Den lätta sommarklädslen var snart lika genomblöt som en fest i Vallbybloggarens ungdom. Numera är festandet mer torrt, om man inte räknar med över året spridda födelsedagsfester.
Sambon och Vallbybloggaren sökte skydd under minimalt utdraget tak. Inte utan att man kände  längtan efter  gamle Noa och hans ark. Arken lyste med sin frånvaro. Kippande skodon blev vår följeslagare under regntunga skyar denna morgon.
Nog var det mest Vallbybloggaren som led. Den mer friluftsvane sambon tycktes inte nämvärt besväras av nedfallande vatten.
Vid hotellet hade en modern ark i form av en turistbuss från Ukraina förtöjt. Vattenströmmar föll och sakta fylldes den ukrainska arken med passagerare. Skylande nylagt hår med turistbroschyrer lämnade damer i de mestskilda ålderskategorier hotellet för att söka säkerhet från detta eviga sommarregn i den bussiga arken.
Plötsligt uppstår viss oro.
En animerad diskussion mellan busspiloten och en reseledare uppstod.
Vad som sas gick inte att förstå, men det var ord med mycket tsji, sche, toi i.
- Nesh beveda drasti klisktji, lät det som. Troligen hade det att göra med en en eller flera personer som inte inträtt i bussarken. Den lilla kvinnliga reseledare löpte mellan hotellet och bussen skylande sig med ett orange paraply. Hon bläddrade i några handlingar och viftade upprört med händerna. Busspiloten slog ut med armarna som om han menade:
- Det är ditt ansvar, jag kör bara bussen!
Rultiga reseledaren löpte än en gång genom nedfallande vatten till hotellet.
Efter en stund kom hon ut igen. Denna gång fösande en äldre kvinna framför sig. Den äldre kvinnan tuggade ivrigt på en bulle och med en massa itsji och scnedevana försvara on sin rätt att i lugn och ro äta sin frukost.
Med lika många tungvrickande itskjiord tycktes reseledaren mena, att om detta var hennes önskan borde hon stigit upp tidigare.
Stiga upp tidigt, tycktes den äldre kvinnan säga, är väl inte semester!
Till slut var bussen välfylld med ukrainska turister i alla sorlekar och åldrar fullsatt. Med ett glatt tutande och vattenströmmar skvättande runt busshjulen lämnade de hotellet på Vallbytundran.
Vallbybloggaren, bannande oförmågan att klä sig efter väderlek och sambon, som icke alls brydde sig om väderleken, återvände till trevna stugan.
Turligt var trevna stugan byggd på hälleberget och ej i lösan sand!