En gång men aldrig mera

Skottet från startpistolen får de unga kropparna att explodera. De första stegen tas framåtlutad. Öka, Öka, fortare! Benen trummar med korta expolosiva steg.

Försöker fånga Gustav med blicken. Han löper på banan utanför. Han är 4 meter bort.
Fokuserar på banmarkeringen. Inte för låpngt ut till höger! Hjärtat  jobbar redan hårt. I mitten av startkurvan har jag knappat in på Gustav.

Fånga hans rygg. Sök lä bakom honom. Hör hans andhämtning. Han låter mer ansträngd än jag. I utgången av kurvan har jag nått hans rygg. Det gäller nu att hålla honom där. En halv meter före. Putes tunga steg klapprar oroväckande på banan innanför. Känner hur han snabbt närmar sig. Hans tunga andhämtning slår emot min nacke. Jag vet, nästan säkert, att han inte orkar den fart länge till.
Fokus på Gustav! Kurvan närmar sig fort.
Jag vet att Gustav måste springa en längre sträcka i kurvan. Kan jag hålla rytmen bör jag vara två meter före honom när upploppet börjar.
Längst ut ser jag en löpare, som tycks trotsa allt vad trötthet och mjölksyra heter. Han liksom flyger fram. Minns hur jag noterade att hans fötter knappt nudda marken.
I mitten av sista kurven, så kommer den!
Jag känner hur benen börja lysa med sin frånvaro. Trycket nedåt framåt förlorar sin spänst. Det blir tyngre att springa. Hjärtat låter som en övernsträngd Renault 4 i en kraftig uppförsbacke!
I utgången av kurvan ser jag den flyende hinden på ytterbanan tappar momentum. Han är inte alls så långt bort. Vetskapen elle rkänslan att de andra medlöparna är mer trötta än jag ger nya krafter.
Lyckas fånga centrifugalkraften i en framåtrörelse. Banmarkeringen oroväckande nära min vänsterfot. Utgången av kurvan fungerar bra.
Upploppet ger nya krafter. De av mjölksyra tunga benen trummar på mer på vilja än av egen kraft. Mina medlöpare är långt efter.
Hör liksom i dvala hur en kvinna på läktaren uttrycker beröm över mina ben:
- Han har i vart fall snygga ben!
Nå, det kan lika gärna vara en önskedröm. Med 20 meter kvar känns loppet som ett maraton.
Hur ska jag orka de sista metrarna.
Känner blodsmak i munnen.
Hjärtat pumpar!
Benen trummar.
Det susar i öronen!
Bara fem meter kvar!
Tre steg till!
Känslan när målsnöret knapptmärkbart brister mot mitt bröst är obeskrivligt!
Kolstybben sprutar !
Faller ihop totalt utmattad.
Andas tungt och det nästan svartnar framför ögonen!
Spyr!
Tränar Norman kommer fram och sätter sig på huk vid min sida. Han klappar uppmuntrande min axel!
- Det är svårt förstå att det var ditt första 400-meterslopp under tävlingsliknande förhållande. Du har talang, unge man!
Nog hörde jag hans ord, men jag är inte säker på att jag förstod!
- 54,6, riktigt bra, fortsatte tränaren, med rätt träning ska vi nog få ner dig under 50 sekunder!
Jag är inte medveten om hur jag förpassade min lekamen från idrottsplatsen till föräldrarhemmet!
När jag vaknade nästa morgon, så visste jag!
Detta var första och sista gången, den enda gång jag sprungit 400 meter under tävlingsliknande förhållande!

Moa Hjelmer... RESPEKT!