Med kippande skor

Morgonen var färgad i en nyans av grått.
Nattens regn gjorde sig frortfarande påminnt. Lämnade strecka av regnigt vått på sommarjackan.
Luden sambo bekymrade sig föga om fallande väta eller till de pölar som gemenskapstörstande regndroppar bildat.
Vallbytundran vaknade pö om pö ur sin nattdvala.
Solen fann en lucka i den molntunga himlen. Den tittade med förvåning ner på den våta, gråa och frusna Vallbytundran.
De läsare som har en stor önskan att se en sol, som tappat hakan eller en sol som visar viss likhet med en öppen fiollåda, bör förstå att den stunden är nu.
-Tänk, sa solen liksom för sig själv, här har man lyst med sin frånvaro. Här har man gjort allt, för att ej skänka det levande livgivande strålar! Ändå så ler blommor mot varandra. Ändå så hälsar människor varandra med ett glatt godmorgon. Ändå bugar de stora träna sig ödmjukt hälsande varje morgontidig vandrare.
Solen skämdes nog lite över sin lysande frånvaro. Solen tyckte nog att den kunde ha gjort mer för att torka upp de pölar, de vattenmängder, som hotar rasera såväl hus, vägar som sommarminnen. Solen drog sig tillbaka bak närmsta moln och begrundade sina misstag.
På Vallbytundran vandrar folk vidare med kippande skor och möter en ny dag!
Bak sitt moln gottar sig solen över att så många med längtan talar om solens återkomst.
Förstulet tittar solen fram och en enda solstråle träffar Vallbybloggaren på hans morgonvandring med sambon.
Denna enda solstråle ger hopp, ger längtan, skänker tröst till en vandrare med kippande skor!